Om Kalle Lind och andra gubbar

Pughtugg.

Pugh Rogefelt har nedkommit med ett knippe minnesanteckningar. De tar väldigt abrupt slut runt 1973. Längre vill han inte berätta: ”Be mig inte ens. Då skulle min kroniska skrivarklåda äta upp mig inifrån.” För att lida av skrivarklåda är Pugh en påfallande sparsmakad författare. Boken avverkar en van läsare med regelbundna tarmrörelser i tre-fyra muggsessioner.

Pughs katalog ger nya dimensioner till begreppet ”ojämn”. Inte ens de tidiga plattorna, som var både språkligt och musikaliskt nyskapande, går att lyssna på utan att ha avtryckarhanden redo på nästa spår. Obegripliga ljud – dörrsmällar, träskor – blandas med obegripliga ord – ”Snö snö lilla vår, har du någon häst? Tja tja Jonnysson, arton kilo jäst”.

Tillkomsthistorierna förklarar i alla fall varför det är svårförklarligt:

Jag drömde att jag var medlem i en afrikansk stam eller om det var på en rysk stäpp. Det kunde ha varit för många tusen år sen. Jag stod ensam i natten med ett spjut mot marken och sjöng mot en stjärna på den gnistrande svarta himlen. Stjärnan, och just bara den, betydde nåt alldeles särskilt för mej, min släkt, mina förfäder, som en samlande symbol. Den hette ”Aindto”. (”Aindto” ligger på andra plattan, Pughish, 1970).

Men bortsett från att man då och då känner sig något vilse i Pughs tankevärld så är det en ganska behaglig plats att befinna sig på. Han framstår som något av en särling, ett bysnille, en hobbyfilosof som pratar på en blandning av lätt daterad rocklingo och new age-iska. Vi som läst grundkurserna i beatfloskler och lundellogi känner igen jargongen när Pugh beskriver sitt möte med Rocken:

Rymdskeppet svävade ner och artisterna rullade ut för att kidnappa en liten frusen tonårskille mitt på jordens frostiga tundra.

Och när han romantiserar en vinddriven tonårstid:

Vi hette Mariella, Felix, Tobbovitch, Krilla, Stanislav och Grimaldi. Vi drack hembränt, rökte cigg och hade händerna under brudarnas kjolar. Vi åt sopor och sket cykelkedjor. Vi åkte rostiga plåtskepp, vevade ner rutorna och gastade ut de rockhits vi kunde. Här är vi. Vi betyder nåt. Vi flaggade genom byarna som nåra satans samurajer, grälade, slogs, kysstes och hade det helt enkelt oförskämt jävligt kul. Litteratur fanns inte ens på månens baksida.

Jag charmas och fascineras av det rastlösa sökandet som ömsom leder rakt in i klassikerhyllan – vi pratar trots allt om mannen som gjorde den första rock-lp:n på svenska – och ömsom förlorar sig i navelskådande flumexperiment och med tiden gjorde så bredbent lunkgung att Gotlands reservförråd av bandanas imploderade.

Han experimenterade med rosa jeans och damfrisyr medan Bowie fortfarande lärde sig stava ”androgyn”. Han kastade sig obekymrat mellan Brecht och Alice Tegnér och uppfann ett nytt svenskt rockspråk med varje ny låt. Och allt verkar han ha gjort på känn, sökande, trevande, full av visioner men oförmögen att formulera dem.

Använda ord som inte är så fina men som man har runt omkring sej i vardagen för att få dem att smälta in i musiken. ”De e bra de e bra de bra, de e fint de e fint” till exempel. Eller ”den dan som var före förrgår”. Det svänger.

Eller inte.

Med tanke på hur ointresserad Pugh verkar vara av världens världsligheter är det kanske inte att undra på att det är en sällsynt dåligt korrläst bok där musikerkollegor och lp-titlar är felstavade (Lasse Wallander, Pugish) och att den här matematiken inte gärna kan ha varit gångbar ens på det obekymrade sjuttiotalet:

Föregående

Den perfekta rubriken.

Nästa

Omvändelse under guilloutinen.

8 kommentarer

  1. Anders E

    Som Uppsalabo måste jag ju bara påpeka att ”14 x Owe Thörnqvist” gavs ut redan 1959. Låt vara att den är mer av en samling av låtar som redan hade givits ut, men likväl finns den. Och Owe kunde klämma ur sig egendomliga texter han också. För att citera ”Hemma”:

    Vår lilla syster Svea hade rutigt hår
    åtminstone till dess hon fyllde tio år
    Sen börja det bli tunnare och snart så tog det slut.
    Det mesta snodde farfar till sitt luffarschack med Knut.
    ”C’est la guerre”, sa fransosen, stoppa huvudet i påsen.

    Jag undrar om inte Lennart Hellsing eller Povel Ramel – eller rentav båda – som spökar hos såväl Owe som Pugh.

    • kulturarbete

      Pugh nämner både Povel och Thörnqvist som inspiratörer, om än parentetiskt. Sen kan det ju diskuteras om Thörnqvist gjorde det vi kallar rock. Eller rättare: det gjorde han så klart, men han låg ju också i humor- och schlagerfacket.

  2. Anders E

    Musikaliskt lät förvisso Owe inte som gängse 50-talsrock utan mer som en blandning av prototyper som Louis Jordan och upphottad country & western. Vilket inom parentes sagt är en förbaskat cool blandning, i synnerhet för att komma från Sverige. Av den uppenbara icke-rocken i hans repertoar har jag svårt för buskis typ ”Anders och Britta” och ”Alptoppens ros”,. ”Rumba i Engelska Parken” är däremot helt genialisk – den sjunger i princip sig själv.

    ”Albin och Pia” är f.ö. en mina absoluta svenska favoritlåtar, alla kategorier. Ett odödligt mästerverk. Det är humor och den rockar som själva den. På norduppländska (är det Tierpsmål?).

    En annan egendomlig ordvrängare från ungefär samma tid som Pugh som jag kommer att tänka på först nu är förresten Robban Broberg. Som förvisso inte rockade så värst. Men herregud vilka texter.

    Nä, jag misstänker nog Lennart Hellsing som roten till alltihop. Han debuterade 1945.

  3. Anders E

    Det som ligger Owe i fatet är att han valde att bosätta sig i Spanien i mitten av 1960-talet. Francos Spanien, alltså.

  4. Spiring

    Har bläddrat i boken men tänker inte köpa den. (Möjligen om ett par år när den kommer på rea.) Stora delar är återvunna rakt av från Pughs text i den bok som följde med boxen som kom för en hel del år sedan.

    Håller dock med Pugh om att en textrad som ”den dan som var före förrgår” svänger. I sitt rätta sammanhang. Pughs texter hör till de här som inte särskilt ofta håller för att läsas separat, men fungerar fint sjungna till musik. Av skivorna att döma.

  5. Urban

    Du glömmer eller låtsas glömma Little Gerhard! Nu har jag inte koll på dateringen men han brukar räknas som rockpionjär, må vara att hans rock inte låter som någon rock som spelas numera.

    U.J.

  6. Anders E

    Nu sjöng ju Little Gerhard på engelska. Eller snarare på ”engelska”. Är det rock på svenska är det Thörnqvist som var pionjären – ”Diverse julboogie” spelade han in redan 1955, när den där Elvis fortfarande bara släppt ett antal singlar på ett lokalt skivmärke i Memphis.

    Första svenska rockinspelningen öht brukar annars anses vara den här från 1953. Faktiskt helt okej.

    http://www.youtube.com/watch?v=Xv3Q2JKNuL4

    • Urban

      Nja, jag ska inte förneka den sidan av Little Gerhards konstnärskap helt – han sjunger på engelska i ”Åsa-Nisse i kronans kläder” (en låt de fick hitta på under en inspelningsrast för att det inte skulle behöva erläggas något stimm eller motsvarande)men jag tänker på epos som ”Petter och Frida” och ”tre små fiskar” som jag fått för mig att åtminstone hr Gerhard själv räknar som rock.
      Ivan Ivanovitj är ju sovjetrock och det borde väl räknas som rock?

      U.j.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: