Till den spridda bilden av hela Sveriges Astrid hör idén om en klok gumma med direktkontakt med Barnen och Fantasin och Den Gamla Tiden, en trollpacka som satt hukad över Legendernas Brunn och skvätte upp sagor på marken med sina kupade händer, arbetande på instinkt och infall. Samma föreställning har funnits om Selma Lagerlöf.
Den måste nog korrigeras en smula. Astrid Lindgren hade säkert ett rymligare minne än de flesta, och stod väl på så vis i närmare förbindelse med sin barndom än många. Men hon var också en enmansfabrik för textproduktion som kunde skriva på uppdrag, på spekulation och på rutin. Filmmanus och pjäsmanus och seriemanus efter egna böcker handlade om att leverera till deadline och inte om att låta sig träffas av slumpvisa snilleblixtar. I ett brev till producenten Olle Nordemar inför den första Pippi-satsningen är hon väl medveten om att filmen behöver en musikalisk ”hit” (det fick den också – den finurliga texten lyder bl.a. ”tjolahej tjolahopp tjolahoppsansa”).
En lätt bisarr Astrid Lindgren-trycksak heter Pippi Långstrump i Humlegården och är resultatet av en beställning och en kvarts rutinmässigt fabulerande. Den skrevs alldeles uppenbart inför ett Barnens dag-firande, en idag utdöd företeelse som en gång tillkommit på diverse prinsessors initiativ och som syftade till att samla in pengar till menlösa barn och, bara som en ren bieffekt, kasta lite strålglans över deras välgörare.
Där Pippi-böckerna i övrigt utspelas i ett tids- och rumsobestämt universum, ”den lilla, lilla staden”, en sorts Elsa Beskow-municipalsamhälle med reminiscenser från tiotalets Vimmerby, placeras den här berättelsen rakt in i sin samtid. Pippi, Tommy och Annika beger sig till Stockholm, bygger en kopia av Villa Villekulla i Humlegården, får bannor av en man från arbetsmarknadskommissionen och buntar ihop en skara Humlanligister till polismästare Ros förtjusning.
Vid tiden gick Humlegården under benämningen ”Kexburken” på grund av alla rån och väskryckningar (en kexburk är som bekant full av rån). Krocken mellan Pippivärldens förhöjda och naiviserade tonfall och en ganska krass verklighet blir märklig. Astrid Lindgren berättar om busarna:
De satte genast igång med sitt vanliga lilla kvällsnöje, som bestod i att rycka mötande farbröder i mustascherna och slita handväskan från ensamma damer och dela ut danska skallar till höger och vänster.
Inspirerad av kvällstidningar och kobojsarfilmer gör Astrid Lindgren sin Pippi till en vigilante:
– Ett ögonblick, sa Pippi. Kan jag få fråga dig en sak, innan du sätter dig upp på min häst?
– Vad då? sa Rusken.
– Jo, jag undrar bara var du helst vill begravas, här i Humlegården direkt eller nån annanstans?
Sen knockar Pippi Rusken. ”När han vaknade, låg han i gräset nedanför Floras kulle tillsammans med alla de andra busarna.” Rusken önskar att han vore lika stark som Karl-Alfred. Busen Knasper replikerar: ”Gosse, emot den jäntan har Karl-Alfred inte skuggan av en chans.”
Det är en text som helt bryter mot alla överenskommelser som Lindgren gjort med publiken tidigare. Plötsligt rör sig Pippi i en namngiven reell värld, träffar den autentiske polismästaren Erik Ros (som förhoppningsvis inte var lika förtjust i ensamma hämnare i verkligheten), slår busar så de tuppar av och deltar i välgörenhetsjippon. Man får nästan intrycket av att någon annan än Lindgren har hållit i pennan. Stilbrottet är lika drastiskt som i de Fantomenäventyr från åttiotalet där Fantomen reste i tiden.
Till Astrid Lindgrens försvar så skrevs hela historien till en tillfällighetsutgåva inför Barnens dag 1949. Rabén & Sjögren gav ut denna ”bortglömda pärla” helt okommenterad 2000, då Lindgren fortfarande var i livet men kanske inte orkade kämpa för sin författarheder.
