Om Kalle Lind och andra gubbar

Astrid och vänsterhanden.

Till den spridda bilden av hela Sveriges Astrid hör idén om en klok gumma med direktkontakt med Barnen och Fantasin och Den Gamla Tiden, en trollpacka som satt hukad över Legendernas Brunn och skvätte upp sagor på marken med sina kupade händer, arbetande på instinkt och infall. Samma föreställning har funnits om Selma Lagerlöf.

Den måste nog korrigeras en smula. Astrid Lindgren hade säkert ett rymligare minne än de flesta, och stod väl på så vis i närmare förbindelse med sin barndom än många. Men hon var också en enmansfabrik för textproduktion som kunde skriva på uppdrag, på spekulation och på rutin. Filmmanus och pjäsmanus och seriemanus efter egna böcker handlade om att leverera till deadline och inte om att låta sig träffas av slumpvisa snilleblixtar. I ett brev till producenten Olle Nordemar inför den första Pippi-satsningen är hon väl medveten om att filmen behöver en musikalisk ”hit” (det fick den också – den finurliga texten lyder bl.a. ”tjolahej tjolahopp tjolahoppsansa”).

Pippi i Humlegården
En lätt bisarr Astrid Lindgren-trycksak heter Pippi Långstrump i Humlegården och är resultatet av en beställning och en kvarts rutinmässigt fabulerande. Den skrevs alldeles uppenbart inför ett Barnens dag-firande, en idag utdöd företeelse som en gång tillkommit på diverse prinsessors initiativ och som syftade till att samla in pengar till menlösa barn och, bara som en ren bieffekt, kasta lite strålglans över deras välgörare.

Där Pippi-böckerna i övrigt utspelas i ett tids- och rumsobestämt universum, ”den lilla, lilla staden”, en sorts Elsa Beskow-municipalsamhälle med reminiscenser från tiotalets Vimmerby, placeras den här berättelsen rakt in i sin samtid. Pippi, Tommy och Annika beger sig till Stockholm, bygger en kopia av Villa Villekulla i Humlegården, får bannor av en man från arbetsmarknadskommissionen och buntar ihop en skara Humlanligister till polismästare Ros förtjusning.

Vid tiden gick Humlegården under benämningen ”Kexburken” på grund av alla rån och väskryckningar (en kexburk är som bekant full av rån). Krocken mellan Pippivärldens förhöjda och naiviserade tonfall och en ganska krass verklighet blir märklig. Astrid Lindgren berättar om busarna:

De satte genast igång med sitt vanliga lilla kvällsnöje, som bestod i att rycka mötande farbröder i mustascherna och slita handväskan från ensamma damer och dela ut danska skallar till höger och vänster.

Inspirerad av kvällstidningar och kobojsarfilmer gör Astrid Lindgren sin Pippi till en vigilante:

– Ett ögonblick, sa Pippi. Kan jag få fråga dig en sak, innan du sätter dig upp på min häst?

– Vad då? sa Rusken.

– Jo, jag undrar bara var du helst vill begravas, här i Humlegården direkt eller nån annanstans?

Sen knockar Pippi Rusken. ”När han vaknade, låg han i gräset nedanför Floras kulle tillsammans med alla de andra busarna.” Rusken önskar att han vore lika stark som Karl-Alfred. Busen Knasper replikerar: ”Gosse, emot den jäntan har Karl-Alfred inte skuggan av en chans.”

Det är en text som helt bryter mot alla överenskommelser som Lindgren gjort med publiken tidigare. Plötsligt rör sig Pippi i en namngiven reell värld, träffar den autentiske polismästaren Erik Ros (som förhoppningsvis inte var lika förtjust i ensamma hämnare i verkligheten), slår busar så de tuppar av och deltar i välgörenhetsjippon. Man får nästan intrycket av att någon annan än Lindgren har hållit i pennan. Stilbrottet är lika drastiskt som i de Fantomenäventyr från åttiotalet där Fantomen reste i tiden.

Till Astrid Lindgrens försvar så skrevs hela historien till en tillfällighetsutgåva inför Barnens dag 1949. Rabén & Sjögren gav ut denna ”bortglömda pärla” helt okommenterad 2000, då Lindgren fortfarande var i livet men kanske inte orkade kämpa för sin författarheder.

Föregående

Läsarens guide till Lyssnarens guide till Cornelis.

Nästa

Fan fann Fantomen farlig.

5 kommentarer

  1. Gustav

    Exakt mina tankar när jag läste den för min dotter i ett bibliotek inte allför långt från (men inte i) Humlan. Det överdrivna våldet, åtminstone jämfört med andra Pippiböcker, och det faktum att det utsade sig i verkligheten, gör hela boken till… nånting annat. Ett beställningsjobb som saknar själ, typ.

  2. Spiring

    Lite off topic, men alla kommentarer utom den senaste verkar ha försvunnit från alla inlägg sedan bloggens utseende uppdaterades?

  3. Urban

    Intressant. Man skulle nog kunna få ihop en hel liten antologi märkliga Barnens dag-alster. Såväl Barnen i Bullerbyn som Barna Hedenhös firade barnens dag i varsin bok (är det möjligen den enda Hedenhös som inte återutgivits?)

    Glöm f ö inte bort när Pippi skulle rädda biblioteken. Men där är nog samtidstecknen färre, bortsett från att forntidens borgerlighet tyckte om bibliotek och att de böcker kommunpampen minns kan sägas vara både för nya och för gamla.

    Ett annat ”bortglömt fynd” som R&S ”hittat” på senare tid är ju hennes tvättade prosabearbetning av Rydbergs ”Tomten” . Rydbergsällskapet var milt sagt irriterade och man får väl medge att de hade sina skäl.

    Det finns faktiskt fall där man spekulerar i att någon annan skrivit i Astrids namn. Jag tror inte att det framförts sådana misstankar om någon tryckt text men i det finns en radiopjäs där sista akten avviker rejält och som misstänks vara skriven av Barbro Svinhufvud (eller vad hon heter) som var barnradiochef (eller vad det heter).

    Ska man påpeka ännu fler saker finns det bevarad korrespondens från hennes tid som förläggare om hur viktigt det är att hålla sig till de genreregler man anslutit sig till (hon anser till exempel att det är helt omöjligt för Barnen i Bullerbyn att ramla in i ett mysterium av Blyton-typ) Men 1949 kan hon nog sägas varit ganska grön fortfarande.

    U.J.

  4. Henrik

    Jag förstår fortfarande inte hur man kom fram till beteckningen ”Kexburken”.

  5. kulturarbete

    Henrik: förklaring tillagd.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: