blogg • Sida 42 av 103 • kallelind.se

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 2.

den 2011-07-25

Fritiof Andersson är en rask och käck och mångsidig man: ”charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist”. Han har blivit hard up i Kina, rånad i Shanghai, suttit hos pirater uti pant, gift sig med dotteren till mördaren Tu Wai, skjutit en gorilla med skepparens karbin, dansat tango i Samborombon, dansat tango i Nizza, dansat det ena där, dansat det andra där, kurtiserat, konverserat, blivit akterseglad, bott i en råkall lya på Södermalm samt slagit ihjäl en mörkhyad gentleman och suttit på kåken för dådet.

Det är en av de första gångerna vi träffar Fritiof som historien om dråpet berättas. Visan heter ”Fritiof Andersson” och tolkas sällan nuförtiden. Det kan bero på att den långa berättande texten och den entoniga melodin inte känns relevanta 2011, men det motsägs av att Håkan Hellström sjöng ”Möte i monsunen” när han gästade Sven-Bertil Taube på Grönan häromsistens. Snarare är det så att ”Fritiof Andersson” innehåller ord och tonfall som lätt skulle göra folk illa till mods 2011.

Redan Evert Taubes egen presentation av visan tävlar i Sverigedemokraternas favoritgrenar: kvinnoskräck och rasförakt. Taube må vara ursäktad av sin tid och sin kontext. Vad Jimmie Åkesson har för ursäkter står skrivet i stjärnorna.

Havet, om än aldrig så skönt att skåda, döljer under en ofta leende yta mången risk för en sjöman. Kvinnan är – så länge hon befinner sig på land – i det stycket lik böljan blå. Visan handlar därom, samt om två negrer och en polis.

I visan hamnar den frejdige och muntre karlakarlen Fritiof i klorna på en lömsk och förförisk kreolska – ”akten er, I sjömän, för kreolskorna de små!” – på Paséo de Colón i Buenos Aires. Han tar henne i famn, ty – ”så gör en sjöman när han går i land”. Detta skulle han naturligtvis inte ha gjort: när han vaknar upp på morgonen har skeppet gått och själv sitter han inlåst under kreolskans krog:

Där satt han i mörkret uti en källare

och undra var han lagt sin portmonnä

Men luckan uti golvet den öppnades till slut

och Fritiof Andersson fick komma ut

Där stod två långa negrer och Fritiof frågade:

Var innerst i helsikotan är min portmonnä?

De skakade på huvena och ville draga kniv

Då tänkte han: ”Här blir ett tidsfördriv!”

En påfallande käck och rask reaktion på ett hot om våld, får man säga. Varken käckheten eller raskheten tonas ner när sen Fritiof dunkar ihjäl den ene:

Och knivarna de blänkte, men Andersson han slog

den ene mitt i skallen så han hickade och dog

Då kommer en polis och han säger: ”Det är nog!”

”Ja”, svarte Andersson, ”det slaget tog!”

Alltjämt lika käck och rask förs Fritiof sen till sinkabirum, alltmedan kreolskan kan fortsätta sitt dunkla värv att locka sjömän i fällor:

I dörren till ett hus där man hör musik och sång

står flickan från Paséo de Colón

Den gode Taube lämnade inte sin stackars sjömanshjälte i det argentinska fängelset; visan fick en sequel i ”Jag är fri, jag har sonat”. Där får vi veta hur det gick för vår inte längre lika käcke och raske sjöman. Ett visst mått av ruelse har nu trängt in i framställningen. Ordvalen sticker dock lika mycket i ögonen på den politiskt korrekte nutidssvensken:

Jag är fri, jag har sonat det gräsliga brott

som i dråp av en neger bestod

Jag vill glömma den förfärliga tid som förgått

sen den dag då polisen mig tog

Intet hat, ingen harm i mitt hjärta jag bär

fast jag lidit i dagar och år

Jag var ung, jag var fri, jag var full, jag var kär

och då vet man hur illa det går

Det är naturligtvis storsint av Fritiof att inte hysa nån harm sen han själv knockat ihjäl en stackars neger. Och vi har väl alla råkat göra likadant, på den tiden vi var unga och fria och hade några stänkare innanför västen.

”Jag är fri, jag är sonat” är ett av de stora numren på den annars påfallande lama ”Cornelis sjunger Taube”. Cornelis gjorde sin tolkning 1969. Inte heller på Mäster Cees tid var det någon som reagerade på rader som ”där kreolskan stal hyran jag ut hade fått / och där negern fördärvad jag slog”. Eller jo, det var det antagligen, den rymmer onekligen ett visst mått av våld och dramatik, men det där famösa n-ordet fick ingen att höja på ögonbrynen.

En Taubetolkare idag hade troligen fått dra till med rader som ”som i dråp av en afroamerikan bestod” eller ”där en man vars etnicitet jag finner ointressant bestod”. Och det går ju dåligt in på metern. ”Jag är fri, jag har sonat” är med andra ord ingen visa som kommer att fortsätta spridas på SVT-sanktionerade skansallsånger. Där drar de gränsen vid sexköpet i ”Flickan i Havanna” och gubbkättjan i ”Calle Schewens vals”.

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 3.

Av Kalle Lind

den 2011-07-15

i blogg

Man ska komma ihåg när man närläser Evert Taubes texter och hittar citat och ordval som inte rimmar med det officiella paradigmet 2011, att det ofta är citat lagda i olika sjömäns och livsnjutares munnar. Det var alltså inte tvungetvis Evert Taube själv som tyckte det ena eller det andra om kvinnor och svarta. Det var olika gubbar som Evert Taube tyckte var värda varsin visa.

Och även om det ibland är lätt att förväxla återkommande figurer som Fritiof Andersson och Rönnerdahl med herr nationalskalden själv, så är det ju inte självbiografiskt. Hoppas jag. Tror jag. Förutsätter jag.

I ”Tatuerarevalsen” är det en Andersson, som vi kan gissa heter Fritiof, som för ordet. Som så ofta annars hos Taube utspelas det hela på dansbanan. Andersson är tatuerare i Bahia men har av okänd anledning tagit sig till Saltsjökvarn, där han uppenbarligen fördriver tiden med kurtis. Sången utgörs alltså av en danskonversation, eller rättare sagt av Anderssons del av konversationen. Damen i fråga får inga repliker utan verkar mest lyssna till Anderssons associativa pladder.

Andersson hoppar mellan ämnena: lite smicker (”Va’ ni klär i den där klänningen ni bär!”), lite väder (”Ja, det är ingen kyla ikväll, det kan jag hålla med!”), lite jobbsnack (”drakar och ormar kring armar och ben / sol, stjärnor, tron, hoppet, och kärleken”), lite lägesstatus (”ganska mycke folk på banan ikväll / trevlig och bra musik / fastän antik!”) – och lite gammalt hederligt rashat.

Borta i Bahia

– Hej! Sjung faderia! –

var det bara negrer och skräll och skrik

En konversation som kanske fortfarande funkar på dansbanorna i Sjöbo, men som hade skrämt bort de flesta unga damer i urban medelklassmiljö. Inte för att de nödvändigtvis tycker illa om rasfördomar, utan för att de vet att det förväntas av dem att göra det.

Tauppe-5 i politiskt inkorrekthet: plats 4.

Av Kalle Lind

den 2011-07-15

i blogg

Evert Taube levde i en annan tid än vi. Vissa – till exempel Taube själv – skulle säga en bättre tid. Andra – till exempel de där Timbropajsarna som skrivit en bok om att det inte fanns nån mozzarella på sjuttiotalet och att allt därför är bättre nu – skulle säga en sämre. Sanningen ligger antagligen någonstans i mitten. I backspegeln ter sig Taubes tid hursomhelst som lite mer spännande, lite mer färgstark, lite mer lustfylld – vilket beror betydligt mer på Taube än på tiden som sådan.

Hos Taube märker man i detaljerna att tid har förflutit och paradigmer skiftats. Taubes arvtagare idag skulle troligen inte peta in så mycket uppenbar gubbsjuka i sina texter. Många av dem hade säkert velat, men nya samhällsnormer hade hindrat dem. I ”Calle Schewens vals” – visan som i princip ensam definierat Den Svenska Sommaren och bestämt att dragspel och Kronbrännvin hör juninatten till – sjunger visans ålderstigna jag (”farfar jag är”) för den unga nymfetten med vilken han trär en dans:

Min älva, du dansar så lyssnande tyst

och tänker att karlar är troll

Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst

och valsen förklingar i moll

Eftersom Taube var en gentlemannakavaljer så låter vi det passera. Trettiotusen barn och pensionärer gastar med i allsången vid apburarna. Det gör de så klart rätt i. Det är en fantastisk visa och den generationsöverskridande åtrån är, om inte hedervärd, så säkert alltjämt aktuell.

Men vi ska nog ha klart för oss att Taube hade fulare avsikter än det höviska språket ensamt uttrycker. I ”Vals i Furusund” är han – maskerad till Rönnerdahl – ute och dansar/raggar i Stockholms skärgård:

På Balltorps restaurang där var bal

Dit styrde jag min kos

Jag fick en blick – jag gjorde mitt val:

”Godafton, min roslagsros!”

Så dyker Calle Schewen – ”den gamle Roslags-Pan!” – upp i storyn och förklarar för Rönnerdahl att denne är ute i ogjort väder. Om det är för att Calle vill skydda den stackars rosen eller för att han vill ha henne för sig själv framgår inte, men ingen av hållningarna är särskilt accepterad 2011:

Och Calle Schewen dansar ut

och snurrar runt med mej

och säger: ”Rönnerdahl, vet hut!

Den blomman plockar du ej!”

Så löd alltså samtalstonen på Mäster Taubes tid. Det var alltså inte fråga om några faktiska försök, men det berodde alltså mer på andra gubbars beskyddarinstinkter än på något annat.

Den freudianska dubbeltydigheten i namnet på restaurangen tror jag dock är oavsiktlig.

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 5.

Av Kalle Lind

den 2011-07-14

i blogg

Min sjuåring och jag är inne i en häftig Taube-period, givetvis extra aktualiserad efter Sven-Bertils jubileumsshow på Grönan som vi såg två dagar i rad. Far och son Taubes status är i högsta grad berättigad, även om jag kanske tycker det är en större bedrift att skriva låtarna än att sjunga dem. Evert Taube var en påfallande mångsidig visdiktare, som inte bara med Calle Schewen och Sjösala vals skapade den svenska sommaren (med hjälp på traven av SMHI), utan gav oss sjömansballader, innerlig kärlekslyrik och en förförisk doft av Den Stora Världen utanför: Pampas, Panama, Nizza, Ligurien.

Som medelklassfar med politisk korrekta ambitioner kan man dock få vissa problem när man 2011 försöker förklara för en synnerligen vaken skolpojke vad di däringa visorna egentligen handlar om. Man sluddrar förbi de förbjudna orden, hoppar över centrala verser och berättar att förr i världen var gubbsjuka bara charmigt.

I en ny serie inlägg här på bloggen – och den här gången lovar jag att avsluta vad jag påbörjat – kommer vi m.a.o. att lista de tveksammaste inslagen i Mäster Taubes produktion. Och då hoppar vi ändå över horlyriken i ”Flickan i Havanna”, som finns utförligt behandlad annorstädes.

Och på plats 5 hittar vi sålunda ”Invitation till Guatemala”, inte något av Taubes kändaste verk men ganska typiskt i sin uppbyggnad: ett samtal mellan karl och kvinna under dans (jfr ”Fritiof och Carmencita”, ”Rosa på bal”, ”Dans på Sunnanö”) där karln är före detta svensk sjöman som så småningom blivit selfmade man i varmt land (jfr John Löfgren i ”Himlajord”).

I ”Invitation till Guatemala” är det Fredrik ”Don Frederico” Leonardin som övertalar Hildur Larzon att flytta till hans rancho i Mellanamerika där han kan förläna henne en häst, kalkoner, grisar och många får. Hildur Larzon har dock ett problem – en son – men don Frederico är storsint och vägrar se problemet i att plocka upp fallfrukten. Tvärtom: ”Jag vill gå hem, raka av mig skägget, bli ung och nygift och fosterfar!”

Var hittar vi då det politiskt känsliga? Jo, redan i första versen och i Fredrik Leonardins själva orsak att baxa fröken Larzon hela vägen över världshavet:

Jag har en ranco i Guatemala

om fröken Larsson vill flytta dit

Där har jag kaffe, miljoner bönor,

men ingen kvinna tillräckligt vit

Jag säger inte att det var fel av Don Frederico – eller Evert Taube – att resonera så när det begav sig. Jag säger bara att det nog inte hade passerat obemärkt om nån fått för sig att säga så högt 2011. Vilket väl i så fall är fullt rimligt.

Män tycker om män och väcker Kalle Linds nyfikenhet.

Av Kalle Lind

den 2011-07-08

i blogg

Niklas Rådström har just kommit ut med Stig, en bok om Stig Claesson, för folket Slas, för vännerna Stig. Slas var en gång kompis med Pär Rådström, Niklas excentriske pappa, författare, radioman och man i ropet. Pär Rådström dog relativt ung 1963. Femton-tjugo år senare blev istället Stig och Niklas vänner, manifesterande sin vänskap i bastubad och fredagsluncher.

Om sin relation med Pär – och Niklas – Rådström skriver Slas i den bitterljuva romanen Om vänskap funnes (titeln hämtad från en lapp Pär en gång lämnade till Stig – ”Om vänskap funnes så vore vi vänner” – som representerar en livshållning vissa kallar klarsynt, andra pessimistisk). Tillsammans med Nils Claessons osminkade skildring av pappa Stig i boken Blåbärsmaskinen härom året belyser böckerna den mångfacetterade människan Stig Claesson från tre olika vinklar. Det är fascinerande, gripande, hjärtknipande.

Ingen – allra minst sonen – sticker under stol med att Stig Claesson kunde bete sig kräkaktigt. Niklas Rådström har ett vackert språk, metaforrikt utan att vara sökt, tämligen fritt från favoritord som man som läsare lätt stannar upp och retar sig på (jfr Sjöwall-Wahlöös ”trankilt” och ”lugubert”, Göran Häggs ”gouterade”). Minst tre gånger noterar jag dock att Rådström använder ordet ”arrogant” för att beskriva en av sina bästa vänner. Det fanns väl helt enkelt inget bättre.

Slas verkar ha haft en benägenhet att prata skit om kollegor samt be folk dra åt helvete. Inte alltid på goda grunder. Hans roman Brev från en hembygdsgård inleds med ett motto av Nobelpristagaren Pär Lagerkvist: ”Nej, dra ni åt helvete allihopa! Dra åt helvete!” Det representerade väl ett begripligt klassförakt – Stig Claesson glömde aldrig att han gått på Sofia folkskola och kunde aldrig riktigt förlika sig med dem som inte gjort det – men också en sorts machoideal som känns ofräscht 2010.

Niklas Rådström är ingen lustigkurre. Det roligaste jag vet att han har bidragit till är manuset till Bröderna Mozart, som jag absolut inte minns som nån skrattfest. Därmed inte sagt att han inte har humor. Han återger vällustigt hur Stig Claesson sträckt fram näven till Lars Gyllensten – Svenska akademiens ständigt skitnödige sekreterare – och sagt ”Tjenare Lasse, jobbar du kvar?” Enligt Rådström skrattar han högt varje gång han kommer att tänka på tillfället.

Den här sortens böcker triggar igång nåt hos mig. Varje gång Rådström medvetet mörkar och anonymiserar måste jag veta vem han egentligen syftar på. Håren reser sig på mina armar när jag läser dunkla formuleringar av typen:

Ingen kan väl påstå att Stig var det största föredömet bland gudfäder, men han var i alla fall bättre än min egen, en namnkunnig filmrecensent vid en av Stockholms största dagstidningar vars enda bedrift i relation till mig bestod i att han var den ende kritiker som skrev ner en film kring en operauppsättning som jag bidragit med manus till.

Jag gissar att Rådström vill att jag ska bli nyfiken. Hursomhelst går jag i fällan, reser mig från sängen, väcker eventuellt några sovande barn på vägen, rusar ut ur sovrummet och in på kontoret. Där griper jag ”Svensk filmografi 1980-1989” och bläddrar fram till anteckningarna om just Bröderna Mozart. För jag är ju inte dummare än att jag genast begriper vilken film Rådström syftar på, där får han ju vara diffusare om han inte vill hänga ut någon.

Under rubriken ”Pressreaktion” finner jag idel lovord. Det stora undantaget heter – och här blir ju inte den som kan sina gamla filmkritiker förvånad – Jurgen Schildt. Han var Aftonbladets ökände filmskribent och tog sin uppgift som kritiker på största allvar. Om Bröderna Mozart skrev han bland annat:

”Bröderna Mozart” är en förmodat skojig sak som gör mig tämligen gravallvarlig. Den är trasig istället för hopmonterad, nojsig istället för spirituell, osorterad istället för lättviktig. Det bekymmersamma i själva företaget är att klyftan mellan föresatserna och resultatet är cirka 2 kilometer.

Oaktat att jag nog ger Schildt rätt i värdeomdömet, så är det naturligtvis en hård dom mot en gudsons svett och tårar. Det bekräftar för mig hur märklig kulturvärlden i många stycken är, revirpissandet, armbågsslipandet, behovet av att hata den man älskar.

Men på samma sätt påminner Niklas Rådströms Stig mig om varför jag kedjekonsumerat kultur i olika former under de sista trettio åren: för att den inte bara roar och underhåller, inte bara retar kalenderbitaren i mig, utan också för att den gödslar min nyfikenhet på – och faktiskt kärlek till – den irrationella arten Homo sapiens.

Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

Av Kalle Lind

den 2011-06-30

i blogg

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband – allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden ”mörkvitt” och ”blåbärsrisgrönt” (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken Resor med Mål. Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet ”mål” har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

Efter balen.

Av Kalle Lind

den 2011-06-29

i blogg

Min favorit bland gamla skillingtryck är antagligen ”Efter balen”. Den har vad jag anser att ett ett riktigt klämmigt musikpekoral bör ha: valstakt, nödrim och en övertydlig moralismmoral.

Den enda gång jag stött på den är på Maritza Horns Jämmer och elände (1978), där den trängs med mer välbekanta sorgesånger: ”Lasarettsvisan” (där jag särskilt uppskattar versen ”Läkarn svarar ej den lilla / men strök sakta hennes hår / och med tårar i sitt öga / vänder han sig om och går”) och ”Lejonbruden” (som väl inspirerar Muminpappan till det stora lejondramat i Farlig midsommar?)

(Inom parentes: Maritza Horn hör till de där fascinerande marginalfigurerna i den svenska kulturvärlden, en sån som uppmärksammas ungefär vart tionde år.

1978: skillingtryckskivan Jämmer och elände, producerad av Marie Bergman för Anders Burmans Metronome-etikett.
1988: singeln ”Lyssna till ditt hjärta”, x antal veckor på Svensktoppen.
2000: samlingsplattan ”Guldkorn”, samlande skillingtrycks-lp:n och ”Lyssna till ditt hjärta”-singeln.
2008: dottern Melissa Horn lp-debuterar och gör en duett med Lars Winnerbäck.)

”Efter balen” tar upp samma problematik som bokstaven N i Lennart Hellsings ABC-bok (”Nippertippan Tippsi Vips / Hon är lite happ som hipps / Byk och bak det vill hon slippa / Hon vill trippa på en hippa / Pudra sig med pudervippa”): unga damer som ägnar sig åt flärd istället för hem. Hellsing undviker det värsta moraliserandet och konstaterar bara faktum; den okände författaren bakom ”Efter balen” gör tvärtom moraliserandet till en dygd.

Visan skildrar koncist huru illa det kan gå när en ung dam går på bal och låter sig uppvaktas av kavaljerer, obekymrad om morgondagen, fast att lillen ligger hemma och är sjuk: lillen dör.

So it goes.

Jag vet inte vilken vers jag uppskattar mest. Kanske är det den stämningssättande andra versen, där samtliga dramats premisser radas upp och Det Stora Hotet antyds, liksom Skälet Att Det Stora Hotet Verkställs (= flickans oansvariga slampighet):

Men hon går ändå på balen
fast lillen är sjuk i kväll,
man hör där nere i salen
hon är så nöjd och säll

Vad bryr hon sig om hemmet?
Blott hyllning av herrar hon får
Hon är berömd, lillen är glömd
medan valsen går

Eller så är det kanske den fjärde versen, där handlingen får sin logiska och oundvikliga peripeti. När det ytliga och syndiga spelet mellan den unga flickan och de liderliga kavaljererna har försvunnit så visar det sig att det som verkligen är viktigt för en ung kvinna (= hemmet och moderskapet) har glidit henne ur händerna en gång för alla. Och ingen annan än hon själv står att klandra.

Snart äro fröjderna flydda
Vännerna skiljs från varann
Hustrun i dörrn till sin hydda
möts av sin gråtande man

Men ej ett ord han säger
Pekar på vaggan blott
Allt är förött – lillen har dött
medan valsen gått

Ja, och så slutar det som det gör för kvinnor som försöker leva utanför det staket som samhället har satt upp för deras egen skull: hon blir galen (jfr fröken Julie).

Med vidöppna ögon hon stirrar
på vaggan där lillen är
Hon vansinnigt skrattar och springer
Lillen som varit så kär!

All livets lycka försvunnit
blott för en enda natt
Och till sist lillen hon mist
medan valsen gått

Texten är troligen från artonhundratalet men ständigt aktuell. Tag lärdom av detta flickor: håll på er. Och ta hand om era barn. Och inse att det är ni och inte era karlar som bör stå vid deras dödsbädd. Och sluta slampa er på dansgolven.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 6.

Av Kalle Lind

den 2011-06-22

i blogg

Gott folk! Håll ut! Utlovad sommarföljetong kommer att droppa in när ni minst anar det! Så länge håller vi liv i en kuplett (ni minns väl för jösse namn Kupletten?) som bara blir mer och mer oöverskådlig. Det är en genrekonvention; även Karl Gerhard skrev ständigt nya verser till gamla visor i takt med att nya fenomen behövde en spydig och finurligt rimmad kommentar.

Den här versen intar inte nån speciellt djärv eller originell hållning och berättar sannerligen inget nytt för någon. Har den alls något existensberättigande så ligger det i så fall i de ekivoka anspelningarna. De kanske inte är så gräsligt iögonfallande idag, men på just Karl Gerhards tid hade de nog kunnat väcka anstöt hos somliga.

En franskfödd portalfigur för IMF

stämde med ett stycke städerska träff

Det verkar dock som det var något för sent

för samvetet kunde han inte få rent

För även i ett land där folket tycker det är lattjo

att maktens män är alfahannar, otrogna och macho

så verkar förtroendet ändå ha krympt

när mansgrisandet blev en aning för grymt

För när Strauss-Kahn skrapat i sig all fransyska från assietten

så ville han ha ännu mera lammkött till baguetten

Därför tog han sig en stadig l’Assange som extrarätt

Så var det med det lilla helgonet

En motsägelsefull man.

Av Kalle Lind

den 2011-05-12

i blogg

Det är djupt tragiskt att jag, just som bloggen flyttar och allt borde få en nytändning, sitter överlupad med annat arbete. Men som med allt arbete har jag i alla fall vunnit några oanade insikter (när jag jobbade på häktet upptäckte jag till min förvåning att jag visste hur man tar polisgrepp, när jag jobbade i storkök insåg jag att jag inte vill laga mat). Eftersom det arbete jag just nu utför tvingade – ”tvingade” ska nog stå inom citattecken – mig att göra lite research på Jokkmokks-Jokke, så har jag just gjort insikten att Jokkmokks-Jokke var en motsägelsefull man.

Det finns väl redan en motsägelse i att han kallades Jokkmokks-Jokke när han hette Bengt Johansson och var från Djupbäck (som för all del ligger i Jokkmokks kommun). Men ännu mer komplex framstår karln när man bläddrar i hans memoarer, som är en orgie i klassiskt svenskt armod, dessutom tjälfruset:

Det enda invånarna i dessa kåkar var rika på var ungar.

Mor var värd ett bättre öde. Far med förresten. Undergivet böjde de sig inför fattigdomsoket. Strävade utan nämnvärda förhoppningar om att tillvaron skulle bli bättre varken för dem själva eller deras barn.

Det hade blivit fem skolår vilka trots lång skolväg och bristfällig undervisning gett mig så mycket att jag åtminstone kunde läsa, skriva och räkna.

Jag slet fruktansvärt för att hugga tjugofem timmerstockar om dagen, vilket var nödvändigt om jag skulle komma upp i till en dagspenning som det gick att leva på. Arbetet var naturligtvis alldeles för tungt för en tolvåring.

Hur ofta hände det inte att jag grät mig till sömns på kvällarna därför att det värkte i hela kroppen på mig av det alldeles för tunga arbetet.

Så vad heter då denna skildring av elände, elände och elände? ”Helvetet på jorden”? ”Man kan lika gärna dö”? ”Totalt jävla mörker”? Inte då. Då känner ni inte Jokkmokks-Jokke.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 5.

Av Kalle Lind

den 2011-05-10

i blogg

Gott folk! Vi kan pusta ut. Kupletten är i mål. Så här löd alltså sista versen i den Karl Gerhard-inspirerade kuplett jag framförde för en skara unga balla människor på humorklubben Oslipat i Malmö för en vecka sen. Melodin är, som i alla tidigare fall, KG:s ”Så var det med det lilla helgonet”, för våra lite äldre läsare kanske mest känd under originaltiteln ”Johan på Snippen”.

Kuplettmakarn själv är politiskt korrekt
Han kallar sig för feminist oförskräckt
Och utan att någon har bett pratar karln
om hur gärna han vill va’ med sina barn

Men han pratar bara vitt och brett om jämställdheten
för att han har begripit att det nu är på tapeten
Samt för att kunna ragga damer i Fi
för där har han hört att de ofta är bi

Och frågar nån om barnen vet han knappast vad de heter
För att få lugn och ro så har han köpt en flaska eter
Sen sänker han sej själv så kokett i en kuplett
Så var det med det lilla helgonet