blogg • Sida 52 av 103 • kallelind.se

Det kom ett mejl.

den 2010-09-13

Ibland får jag mejl. Då blir jag glad och känner mej hedrad och sedd. Ibland slås jag dock av misstanken att jag inte är den ende som fått mejlet.

Hej!

Jag heter XX och arbetar med information för bland annat Riksbanken. Jag har läst din blogg och tycker du lyfter fram intressanta samhällsfrågor.

Redan här blir jag lite misstänksam; den enda samhällsfrågan jag lyft fram på den här bloggen är väl kärnkraftsomröstningen 1980? Okej, jag kanske har skrivit nåt om ATP-reformen på femtitalet också.

Därför mailar jag dig om en för vissa glömd nyhet.

Du vet säkert att 50-öringen går i pension den 30 september.

Jodå, visst vet jag det! Här ser ni en som hänger med! Snygg psykologi: hon får mej att känna mej som en kille med tummen direkt mot tidens pulsåder.

På hemsidan http://www.50oringenforsvinner.nu/ kan du läsa om myntets historia och vad som hänt när andra valörer gått ur tiden.

Nån annan får gärna gå in där och rekapitulera det viktigaste; jag föll i koma vid vetskapen att sidan alls existerar.

På hemsidan finns också två filmer om vårt sista öresmynt. Direktlänkar till filmerna på YouTube har du här: http://www.youtube.com/watch?v=IZZx1pLCNQk och http://www.youtube.com/watch?v=RiLITNL3YUA.

Samma sak där: vill du stå upp inför Gud och denna församling och högt och tydligt säja ”ja, min tid är inte mer värd än såhär”, så go ahead.

När den silverfärgade 50-öringen blev ogiltig 2006 försvann ett värde av 125 miljoner kronor eftersom många lät mynten ligga kvar i byrålådan. De 50-öringar som är i omlopp idag är värda 197 miljoner kronor. Enligt en TNS/Sifo-undersökning känner inte ens hälften av alla till vilket datum mynten slutar gälla i handeln.

Med din hjälp kan filmerna spridas till de som inte vet. Posta gärna något av klippen på din blogg så att dina läsare kan sprida påminnelsen om att 50-öringen snart går i pension.

Okej, nu är det gjort. Det känns som om jag gjort nån sorts samhällsnytta. Har jag det? Har jag rätt att känna mej som Peter Himmelstrand måste ha gjort när han skrev ”Håll dig till höger, Svensson!” inför högertrafikomläggningen 1967?

Hör gärna av dig om du har fler frågor.

Ja, här är en: det tog mej tjugo sekunder att läsa det här mejlet och ett par minuter att lägga upp det på min blogg med vidhängande tarvligheter. Finns det nån chans att jag får tillbaka den tiden?

Bögar som gillar löjliga skor.

Av Kalle Lind

den 2010-09-02

i blogg

Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är ”Bögar som gillar löjliga skor”. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och vägrar därför att se om numret på Youtube.

Det var ett tramsigt inslag. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja ”nu ska jag säja en viktig sak” (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. ”Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen”.

I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad ”Bögar som gillar löjliga skor”, på melodi ”Diggiloo Diggilej”. Jag minns bara brottstycken: ”Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex”. Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden ”Du är det finaste jag vet” (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med ”Du är det fulaste jag vet”).

Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.

Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg – mannen som inte bara gav oss ”Diggiloo Diggilej” utan också ”Dansa i neon” och Christer Sjögrens ”I love Europe” – om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker – utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att ”Diggiloo diggilej” – en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa – skulle förlöjligas.

Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.

Kulturkrock.

Av Kalle Lind

den 2010-08-26

i blogg

Torsdag 26 augusti 2010 möttes två världar som nog inte var menade att mötas. Inte i denna dimensionen och absolut inte i samma tevestudio. Resultatet: Stor Komik/Tragik.

I ena hörnet: Liv Strömquist, serietecknare som just nedkommit med sitt nya album ”Prins Charles känsla”. Liv – som jag har äran att känna – jobbar med de tre byggstenarna Genomtänkt Samhällsåskådning, Grundlig Research och Humor. Utan att tulla på underhållningsfaktorn blottlägger hon strukturer, påvisar historiska samband, dekonstruerar myter. Kanske är hon den uppskattade satiriker som mest förtjänar det.

I andra hörnet: Steffo Törnquist, livsnjutare som just nedkommit med ännu en tweet om dyr whisky, hickoryklubbor eller gubblues. Steffo – som jag är ärligt rädd för att träffa – jobbar med de tre byggstenarna Lättja, Slapphet och Inbillad Charm. Utan att tulla på sin egenkärlek blottlägger han sitt ointresse för andra människor och allt det som han och hans kår vill att vi ska förknippa med journalistik. Kanske är han den höginkomsttagare som minst förtjänar det.

Allt sker i TV4:s morgonsoffa.

”Intervjun” tar drygt sju minuter. Steffos partner, Jenny Östergren, driver samtalet framåt. Steffo själv har typ tre inpass. Vart och ett av dem antyder a) att han mest har tittat på teckningarna i det album vars skapare han lyfter pengar för att intervjua och b) att han inte ens begrep dem. Man kan också notera Steffos häpenhet när han förstår att Liv faktiskt researchar innan hon tecknar serien.

”Samtalets” komiska höjdpunkt uppstår när Steffo vill driva in samtalet på nåt som han och Lennart Ekdahl säkert brukar utbyta tankar om i golfklubbens bastu: hur ”det gåtfulla” spelet mellan Mannen och Kvinnan är en, underförstått upphetsande, drivkraft hos mänskligheten.

Utan att ha hunnit läsa albumet anar jag att Liv Strömquist har andra ambitioner än att skriva gubbsnusk. Kanske är hennes tanke snarare att visa hur könsrollerna begränsar oss och hur de tvivelsutan har uppstått för att det ena könet är intresserat av att dominera det andra.

Livs svar på Steffos ”fråga” går rakt in i min personliga klassikerkanon: ”Öhh … mmm … Absolut”.

Nästan lika festligt är det när Jenny Östergren vill ta upp en serie som ytligt sett handlar om Gry Forssell, men som egentligen diskuterar normer för otrohet och där Forssell figurerar i egenskap av ”normal”. Steffos kommentar: ”Hon går på krogen va?”

Han vill liksom visa att han också noterat den där serien under sin ”research” (Steffo-svenska för att hastigt bläddra igenom nåt medan man blir sminkad). Han minns till och med vad som händer i en ruta.

(UPPDATERING: jag har nu läst den aktuella serien. Forssell går inte på krogen.)

För att undvika alla missförstånd: jag påstår inte att Steffo Törnquist skiter frankt i människan han intervjuar, hennes ambitioner eller för den delen alla tittare. Jag antar bara att han är totalt ointresserad av människan han intervjuar, hennes ambitioner och för den delen alla tittare.

Cornelis leeft!

Av Kalle Lind

den 2010-08-24

i blogg

För den som råkar vara ohälsosamt intresserad av en sen 23 år tillbaka avliden trubadur med skägg och en viss fixering vid alkohol, finns den holländska dokumentären Cornelis leeft! på svensk dvd.

Den säjer ingenting om Cornelis liv eller verk i stort – vill man ha en första ingång bör man istället köpa Tom Alandhs film Cornelis eller Klas Gustafsons bok Ett bluesliv – men kommer med några fascinerande pusselbitar om karlns karriär i hemlandet. Han hade nämligen en sådan. Också.

Under några perioder under sitt extremt stormiga liv for Vreeswijk ner till Nederländerna, för att hälsa på mamman som flyttat tillbaka redan på sextitalet, för att ducka för fogden, för att ducka för nån annan, förhoppningsvis för att nån gång träffa sin son som bodde hos farmor under hela skoltiden, men också för att spela in låtar och turnera. Han blev ett namn. Han fick några hittar, bland annat ”Veronica” i översättning.

Sen försvann han lika fort från den nederländska radarn och framstod väl där som ett some-hits-wonder. Få holländare brydde sig om att läsa svenska medier och bilda sej en uppfattning om att den där figuren som flaxade förbi faktiskt var en levande – och efter sin död än mer levande – legend på andra sidan kontinenten.

Det måste vara förbryllande ur ett holländskt perspektiv. Det är som om vi plötsligt skulle få reda på att, säg, Totte Wallin sjungs i holländska skolklasser, har en park i Amsterdam uppkallad efter sig och fortfarande säljer tusentals plattor årligen på tulpanmarknaden. På filmen vittnar svenska musiklärare, artister, förbipasserande om karlns betydelse. Vad förvånad man blivit om det visade sig att ”Ryska posten” hade gått upp i den holländska kanon och sjöngs av gatumusikanter och skolbarn.

Trots att jag läst det mesta som finns utgivet om Vreeswijk, har jag aldrig riktigt fått kläm på hur hans nederländska karriär såg ut. Han var febrilt aktiv på den svenska skivmarknaden under sexti-sjuttitalen och ovanpå det många inhemska spelningar, turnéer, krogshower och teaterföreställningar och ovanpå det vittnas det om långa blöta perioder och ovanpå det några voltor och ovanpå det ett par äktenskap och ovanpå det långa vistelser i Norge och Danmark, där han gjorde plattor och turnéer och tidvis bodde.

Hann han dessutom spela in plattor på modersmålet och turnera där?

Uppenbarligen. Sin största holländska hit efter vad jag förstår, ”De nozem en de non”, ”Raggaren och nunnan” (förvirrande nog konsekvent kallad ”Flickan och nunnan” på textremsorna till ”Cornelis leeft”), fick han redan 1966. Då rullade maskineriet kring den fräcke trubaduren på högvarv här hemma (vilket som nu var hemma). Nån tid att följa upp den där slagdängan fanns inte då.

Några år senare lämnade han sina upptäckare, Anders Burman och Börje Ekberg på Metronome, med buller och bång och vredgad över att de försökte få honom att betala skatt.

Han skrev istället kontrakt med Philips, ägt av multinationella tysk-holländska Polygram, och verkar sen ha släppt ifrån sej nån LP varje gång han var hemma hos mamma med smutstvätten. Philips har stora planer och plattor på tyska och engelska planeras bredvid svenska och holländska.

Den holländska blir i alla fall av – han gör på nytt succé i Holland runt 1972 med översättningar av tidiga svenska hittar och lite Bellman. Bellman ansåg han sej extra lämpad att tolka eftersom hans holländska med tiden blivit någt arkaiserad och inte helt i takt med tiden.

Och så försvinner han på nytt. Men kommer strax tillbaka för att åter försvinna.

Sammanlagt gör han sex LP i Holland, en med Victor Jara som han alltså översatte från ett språk till två andra, en med tolkningar av den amerikanske folksångaren Jim Croce som han aldrig översatte till svenska. Ett par låtar – ”Skyddsrumsboogie” bl.a. – skrivs först på holländska och översätts några år senare till det tillskansade språk som trots allt låg bäst i munnen på honom.

I ”Cornelis leeft!” hör vi några Bellman-översättningar som han uppenbarligen sjungit in till samma musikaliska bakgrunder som han och Björn J:son-Lindh skapade till hans första svenska Bellman-LP.

De insjungningarna är fortfarande outgivna i Holland. Vilket är väldigt symptomatiskt. Cornelis kastade sej av allt att döma in i projekt efter projekt, och det verkar fullkomligt slumpmässigt vilka som i slutändan blev nåt.

Man kan säja att hans holländska karriär var som hans liv i övrigt: tämligen rörlig och tämligen rörig.

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.

Av Kalle Lind

den 2010-08-23

i blogg

Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

Cornelis i mitt minne handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan – jag låter bli att kommentera namnet – stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

Å alla kära Ebba-Witt!

Av Kalle Lind

den 2010-08-22

i blogg

Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.

Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: Å alla kära systrar!

Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. ”Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande”, påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.

Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp (”feminism” var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:

… månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop …

Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en ”Ola” får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).

Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.

Och alla systrar är starka och solidariska – utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.

Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:

Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!

Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort – saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.

De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.

Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals – det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén – att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer – är inte lika bisarr.

Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:

Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]

Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till ”alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister”: ”Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!”

Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.

Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem ”Befrielsen är nära” från 1975:

En dag ska barnen säga:
”Tack mödrar! Det gjorde ni bra!”
En dag ska barnen säga
”Denna mänskliga värld vill vi ha!”

Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt ”tack mödrar!” till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sig helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.

Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 7: en rappare blir härmad.

Av Kalle Lind

den 2010-08-21

i blogg

Sista delen av en serie korta texter, ursprungligen publicerade i tidskriften Aluma (organ för hemlösa i västra Skåne). Temat är skämt (eller motsvarande) som rört upp en smula.

2001: Mårten Andersson imiterar en rappande tandläkare
Påföljd: stämning

Radioprogrammet Pippirull härjade i P3 från 1998 och fram till 2003. Programmakarna Bobbo Krull och Olle Palmlöf förenade humorns och journalistikens verktyg för att a) blottlägga tveksamheter i samhället och b) reta upp folk.

I en strävan att hitta nya angreppsvinklar skickade de ut en påstått fumlig praktikant eller en kvinna med spelat Aspergers syndrom för att ställa obekväma och oväntade frågor till makthavare. På så vis kunde de till exempel lura drottning Silvia att svara aningslöst på frågor som antydde hennes fars nazistiska bakgrund.

Palmlöf tog sedan med sig flera av greppen till SVT, där han gjorde det prisbelönta CP-magasinet, det utskällda Böglobbyn och det samhällsirriterande Faktum.

Mycket i Pippirull var personangrepp utan några direkta samhälleliga undertexter. Typiska måltavlor var machoherrar i Stockholms innekretsar: Mikael Persbrandt, E-Type, Martin Timell och Dr Alban.

Imitatören Mårten Andersson – som idag driver ståuppklubben Raw i Stockholm – gjorde busringningar som E-Type och skällde ut folk som Persbrandt. Martin Timell blev fly förbaskad och Dr Alban gick så långt att han drog Pippirull-redaktionen inför skranket.

Det hade han inte mycket för. Trots att artisten enligt Aftonbladet grät i rätten och bedyrade att hans gamla vänner inte vågade lita på att det verkligen var han som ringde till dem, friades Alban-parodierna. Olle Palmlöf kommenterade domen:

Visst är det tråkigt om Alban blivit ledsen, men anledningen till att vi skojat med honom är ju hans eget fel. Ta bara den här Friends In Need-videon med alla silikonbrudar och sånt. Där gör han ju mer parodi på sig själv än vi någonsin skulle kunna göra.

Pippirull hamnade för övrigt en vända till i samtliga rättsinstanser. Den här gången var det Alfons Åberg-författaren Gunilla Bergström som upprördes över att Pippirull klippt ihop Alfons-inläsningar med den danska våld-och-knarkfilmen Pusher, anspelande på att ”alfons” ju är ”hallick” på danska. Bergström ansåg sig upphovsrättsligt kränkt och drev målet upp i Högsta Domstolen.

Juryn – en sådan kallas in just i tryckfrihetsmål – var överens om att Pippirulls Alfons-inslag var ett självständigt verk. Däremot rådde enligt uppgift stor enighet om huruvida inslaget var en travesti eller en parodi – en diskussion på hög juridisk nivå man gärna hade avlyssnat.

Ja, det finns så klart ytterligare en handfull skämt och program som har retat upp: Skäggen förstås, Carl-Uno Sjöbloms bötesbelagda hädelse och Måns Herngren och Hannes Holm Radionämndsfällda åttitalssketch där MUF framställdes i koppel och armbindlar. Göran Perssons dåvarande fru Annika tog illa vid sig när teveprogrammet Detta har hänt jämförde henne med Centerpartiet (”bägge lägger sig på rygg för Göran Persson”), Johan Glans antydde i Parlamentet att Hans Majestät Konungen vänsterprasslar med ett nyhetsankare och gjorde om inte annat nyhetsankaret upprört.

Och sen fanns det visst nåt P3-program – det kan ha hetat Hej domstol! – där man skämtade om hur klumpigt man kan hantera nyheten om kungens död – varför vissa lyssnare på allvar trodde att kungen dött. Men det där sista vet den här artikelförfattaren ingenting om.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 6: Runar och Ian knullar.

Av Kalle Lind

den 2010-08-20

i blogg

Senaste numret av Aluma (hemlösas tidning i landets södra regioner) har tema humor. Förutom ett par utmärkta texter av min vän Marcus Johansson och några festliga tarvligheter av min vän Nanna Johansson, kan den hugade läsa en herrans massa text framställd av min kanske bäste vän – mej.

1992: Kulturtidskriften Hustler limmar Ian Wachtmeisters huvud på en porraktör
Påföljd: fällning för förtal i Högsta domstolen

Hustler är inget man skyltar med att man läser om man vill verka intellektuell och upplyst. Det är en, även inom den pornografiska genren, ovanligt grov publikation.

Förutom samlagsmaterialet har redaktionen haft satiriska ambitioner: i Sverige utsåg man ”månadens skitstövel” efter den amerikanska förlagan ”asshole of the month”. Inte sällan var det socialdemokratiska politiker och kommuntjänstemän som fick den tvivelaktiga utnämningen.

På några sidor i nummer 1 1992 kombinerades tidningens båda beståndsdelar porr och satir. Lill-Babs huvud satt på en porrtjejs kropp och höll två manslemmar i händerna. Bildtext: ”Det bästa jag vet är handarbete!”

Bert Karlsson och Ian Wachtmeister – vid tillfället ledare för ett riksdagsparti – hade limmats på två onanerande kroppar. Bildtext: ”Inom ny demokrati gillar vi att ta saken i egna händer”.

Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Birgitta Dahl, som förlorat makten vid valet året innan, hade monterats på ett älskande par. Bildtext: ”Nu har vi äntligen tid att koppla av mer intimt!”

Det hela ledde till att sju av de avporträtterade kändisarna – förutom Ingvar Carlsson, Lill-Babs och Ian Wachtmeister även LO-ordförande Stig Malm, Carola och Runar Sörgård samt Mona Sahlin – lämnade in en gemensam stämningsansökan. Intressant nog fick de faktiskt rätt.

I ett Sverige där tryckfrihetslagarna är generösa, och där det sägs vara ytterst svårt att få rätt för ärekränkning, förlorade Hustler målet i alla rättsinstanser.

Nästan tjugo år senare, i Youtubes och Photoshops tidevarv, är det svårt att riktigt förstå upprördheten. På sidorna i tidningen fanns konsumentupplysningarna ”satir” och ”OBS! Fotomontage!”, och ingen läsare trodde väl på allvar att Hustlers fotografer fått access till Stig Malms sovrum.

Fjorton år tidigare hade Fälldin fått avslag när han påståtts vara sinnessjuk. Nu fick Ingvar Carlsson rätt när han påstods ha ett sexualliv.

Misstanken väcks att särskilda, inte lika heliga, regler gäller för porrblaskor. Tingsrättens utlåtande är inte befriat från moralism:

Läsaren får hjälp att föreställa sig hur den kände personen skulle ta sig ut i en pornografisk situation. Ett sådant budskap förtjänar på intet sätt att vara tryckfrihetsrättsligt privilegierat.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 5: Sverige konfronteras med ”ironi”.

Av Kalle Lind

den 2010-08-19

i blogg

Ännu en text hämtad ur senaste numret av Malmö/Lund/typ Burlöv-tidningen Aluma, som säljs av och för hemlösa. Numret har tema humor.

1989: Rolf Börjlind (igen) skriver ett tvetydigt skämt om invandrarfientlighet
Påföljd: fällning i Radionämnden

Teveserien Lorry började sändas 1989 och blev det stora genombrottet framför allt för sketchförfattaren Peter Dalle, men också för Johan Ulveson, Claes Månsson, Lena Endre och Suzanne Reuter.

Idag verkar folk främst minnas det för Dalles återkommande karaktär, den sorglöse uppfinnaren, men det var ett program med tydliga satiriska ambitioner.

Här introducerades på allvar en sorts mörkare humor, främst i Dalles många relationssketcher, som närmast är light-varianter av Lars Norén-dramer, och i Stefan ”Sucken” Sauks återkommande monologer med manus av Rolf Börjlind. Där var samhällskritiken ständigt närvarande.

Sauks ofta citerade fraser ”Det är mycket nu!” och ”Jag är skeptisk!” gav uttryck för den lilla människans rädsla för maktapparaten respektive den stora människans ointresse för den lilla människan (och tillika för en sorts beskäftig självgodhet som genomsyrat mycket av fyrtitalistgenerationens satir).

I ”reklamblocket” Kanal C presenterades filmade sketcher, ofta pretentiösa och ännu oftare aggressivt satiriska. Livets Ord-ledaren Ulf Ekman kom ut ur ett uppspärrat anus och Volvo-chefen Gyllenhammars plattityder om etik fick bildtexten ”Snillen spekulerar”.

I en serie fiktiva reklaminslag presenterade Lena Endre som femtiotalshemmafru rengöringssprejen ”Håll Sverige rent”. Hon duschar disken, köksbordet och till slut en städande invandrare med det käcka utropet ”All skit försvinner!” (På Youtube har nåt rötägg klippt bort de inledande scenerna i inslaget, varför det hela ser betydligt mer tveksamt ut än vad det var.)

Den uppenbara ironin över förskrämd folkhemsrasism – inslagen ackompanjerades av Thory Bernhards gamla pekoral ”Den döende svanen” – gick över huvudena på en massa som tog inslaget bokstavligt.

Radionämnden, som det hette innan det bytte namn till Granskningsnämnen, gick på deras linje och fällde. Inslaget ”bröt mot demokratibestämmelserna”. Kanske som en hommage till Karl Gerhards tysta Troja-nummer visade Lorry-redaktionen inslaget igen men lät en skylt med Radionämndens utlåtande ligga över slutrutorna.

I sitt Sommar-program några år senare uttryckte Peter Dalle sin häpnad över folks oförmåga att tolka ironier och den dåförtiden grundmurade tron på att allt som sades i TV var sanningar. Dalle ämnade själv anmäla Sveriges Television till Radionämnden sedan väderlekskartorna år ut och år in vaggat in honom i tron att Sverige bara är en meter långt.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 4: Fälldin på hispan.

Av Kalle Lind

den 2010-08-18

i blogg

Senaste numret av Aluma – de skånska hemlösas tidning – har tema humor. Jag medverkar som gästredaktör, vilket är liktydigt med att jag breder ut mej själv så mycket jag kan. Den här artikelserien tar upp lustigheter som på olika vis gått för långt för svenska folkets bästa.

1978: Rolf Börjlind skriver att en statsminister är schizofren
Påföljd: stämning från statsministern

1978 publicerade Aftonbladets ambitiösa söndagsbilaga Magasinet en text av Rolf Börjlind, då en vänstersatiriker ur det kulturella avantgardet, idag mest känd för manusen till Jönssonligan och Beck, Wallander och Graven, uppföljaren Morden och faktiskt all skit du sett de senaste åren i tron att det i alla fall ska vara okej underhållning för stunden.

När det begav sej gav han ut löjligt smala och svårtillgängliga tidskrifter som ingen ville läsa och såg för egen del alldeles förskräckligt cool ut.

Texten var en fingerad intervju med landets dåvarande statsminister, Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, gjord inne på dårhus. Börjlind menade att Fälldins offentliga image som sävlig norrlandsbonde gick stick i stäv med den verklige Fälldin, professionell politiker sedan tjugoårsåldern. I texten drog han tesen till sin spets och stämplade honom som schizofren.

Texten kryllar av hänvisningar till Fälldins då välkända privatliv, där den trogna hustrun Solveig och bondgården i ångermanländska Ramvik var viktiga stenar i imagebygget. Börjlind beskriver hur man på psyket har ”låtit bygga en exakt kopia av gården hemma i Ramvik. På helgerna klär personalen ut sig till Solveig och grannarna och Thorbjörn sitter framför plexigallret i fantasin, brummar och skäller”.

Klinikens överläkare säger bekymrat att ”hans släkt härstammar från 1000-talet, och samtliga har gift sig och levt inom två mils radie i Ramvik – inavel och degenerering ger mycket märkliga utslag på en människas psyke”.

Ramaskriet lät inte vänta på sig. Fälldin kallade så sent som 2004 satiren ”det värsta påhopp jag någonsin varit med om under min tid som politiker”. Som enda sittande statsminister någonsin gick han till doms och stämde Aftonbladet för förtal. Skadeståndet var symboliskt: en krona. Tryckfrihetsjuryn friade, men händelsen rörde upp samma slags diskussioner som Vilks rondellhundar trettio år senare: okej för att man får skriva vad som helst, men bör man?

Aftonbladets chefredaktörer Gösta Sandberg och Gunnar Fredriksson lät publicera en ursäkt direkt till statsministern – texten ”byggde på ett antal smaklösheter, som vi betraktar som oförsvarliga” – och ganska snart lades den tunga satsningen Magasinet ner.

Då hade man redan hunnit stoppa en annan text av Rolf Börjlind: en fejkintervju med Transportarbetarförbundets kontroversielle ordförande Hasse ”Hoffa” Ericson, gjord på en transbar på Reeperbahn.