kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Sju skämt som chockade Sverige. Del 3: Hillersbergs näsor.

Av

den 2010-08-17

i blogg

I senaste numret av Aluma – de hemlösas tidning i Sydsverige – skriver jag en jädra massa om humor (note bene om humor, det är minsann ingen skrattfest att läsa). Texterna reproduceras här så att även upplänningar/ människor som tycker hemlösa får skylla sej själva kan läsa.

1960-talet och framåt: Lars Hillersberg avbildar israeler med stora näsor
Påföljd: personkampanj i Dagens Nyheter

Mellanösternkonflikten har sedan sexdagaskriget 1967 – och naturligtvis ytterligare några tusen år tillbaka – varit en av de mest infekterade även i svensk debatt. Det hindrade inte den allt annat än finkänslige satirtecknaren Lars Hillersberg att rita ett antal nidbilder av israeliska statschefer (Moshe Dayan, Menachem Begin), judiska utrikesministrar (Henry Kissinger) och svenska Israelvänner (Per Ahlmark), inte sällan med anspelningar på bibliska myter eller antisemitiska föreställningar.

Att Hillersbergs bilder var starkt kritiska till Israels politik är det ingen som säger emot, men en grupp debattörer framför allt på DN ville också hävda att de var antisemitiska. Man satte alltså likhetstecken mellan Israelkritik och judehat, och motiverade det bland annat med att judiska män av Hillersberg tecknats med stora luktorgan.

En teckning föreställande (icke-juden) Jan Stenbeck som en stor gris på vars spenar Robert Aschberg och Stina Dabrowski sög, påstods anspela på den klassiska hatbilden av ”judesuggan”.

En annan bild av gamle handelsministern Krister Wickman, inte heller han av judisk börd, refererade enligt samma resonemang till antisemitiska föreställningar (den socialdemokratiske Wickman tecknades som påhejare av kapitalismen).

Hillersberg ritade många hundra teckningar under sin levnad. Berömda är också bilden av ett skinnhuvud med texten: ”Rasister har bara två problem- för liten kuk och för liten hjärna” eller Sjöbobonden som tagit emot en flykting som han sänt som slav framför plogen.

Den notoriskt provokative Hillersberg menade själv att det var dåliga teckningar som strök publiken medhårs, och att en satirikers uppgift är att på allvar väcka anstöt.

Det lyckades han onekligen med. När han år 2000 tilldelades statlig inkomstgaranti för sitt konstnärskap rullade en hetsig personkampanj igång. En DN-journalist frågade rakt ut om Hillersberg var antisemit, och den raljante skämttecknaren svarade:

Jag hatar alla människor, inte bara judar. Det hör till genren.

Två veckor senare hade uttalandet förvanskats. I en ledare på Svenska Dagbladet beskrevs Hillersberg som ”en man som enligt egen utsago hatar judar och tecknar dem därefter”.

Exemplet Hillersberg visar att vissa frågor uppenbarligen är känsligare än andra och att det otvetydigt finns domäner man ska akta sig för att beträda om man vill vara allas vän.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 2: Gösta Ekmans pitt.

Av

den 2010-08-16

i blogg

I nya numret av Aluma – organ för Öresundsregionens hemlösa – skriver jag onödigt mycket. Temat är humor, som råkar ligga mej varmt om hjärtat. En av poängerna med den här serien är att påvisa att det inte alls bara är osnutna småungar med hävdelsebehov som arbetar med så kallade provokationer. De mest älskade och omhuldade av våra varma humanistiska underhållare finns också med på listan.

1964: Gösta Ekman säger nåt lite halvsnuskigt
Påföljd: riksdagsdebatt

Även den sönderkramade humorduon Hasseåtage – för yngre läsare: han som gjorde ”Blommig falukorv” och han som gjorde Ronja Rövardotter – upprörde på sin tid. Det glöms ofta bort idag, när äldre människor gärna lyfter fram deras stillsammare satirer och varma patos och ignorerar att de också ägnade sig åt burleskt trams.

Revyn ”Gula Hund” var deras fjärde sedan de startat det extremt framgångsrika AB Svenska Ord två och ett halvt år tidigare. Trots att paret tog en ekonomisk jätterisk med stor ensemble och den gigantiska China-teatern som spelplats, stack de ut hakan i ett gäng samhällskritiska nummer. ”Gamle man” kommenterade den människofientliga åldringsvården och ”Folkspillran” anklagade svenska folket för att diskriminera romer.

Det som kom att uppröra på riksdagsnivå var dock ett nummer med lägre intellektuella ambitioner. Birgitta Andersson kommer till doktor Tage Danielsson med sin man, Gösta Ekman, som drabbats av Tourettes syndrom. Han säger då och då ”Pitt!” med illa dold förtjusning.

På ljudupptagningen från 1964 hör man på publiken att det sannerligen inte var ett ord som brukade sägas i offentliga sammanhang: det går ett sus av förskräckelse genom jublet. När Ekman i sketchens slut får hela publiken på en gång att stämma upp i ”PITT!” så kan man nästan höra dem rodna.

Succérevyn televiserades och förorsakade snart en interpellationsdebatt. Bondeförbundets John Eriksson gick i riksdagen i polemik mot socialdemokraten Essen H G Lindahl (som skrev ut sina mellaninitialer för att kunna skiljas från alla andra Essen Lindahl). Denne Lindahl ställde sig försiktigt avvaktande till Erikssons förslag om ett programråd som skulle rensa kanalerna från ”kalsongdramatik” och ”förråande uttryckssätt”:

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling.

Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.

(Långt mycket mer om riksdagsdebatten – stor läsning om man gillar att få tesen ”gamla centerpartister är ett fnösktorrt släkte” bekräftad! – finns här.)

Sju skämt som chockade Sverige. Del 1: Karl Gerhards finurliga naziattack.

Av

den 2010-08-15

i blogg

”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, lär Fritiof Nilsson Piraten ha sagt. I alla tider har skämt och skämtare väckt anstöt och tassat på gränsen till det tillåtna. Somliga skämt har rentav tagit sig hela vägen upp till Högsta Domstolen. Såväl statsministrar som vanligt hederligt hyggligt verklighetsfolk i stugorna har slagit näven i bordet och sagt ”Nu är gränsen nådd! Och botten med!”

I den här serien – som går att läsa i pappersform i tidningen Aluma, organ för Malmö-Lund-regionens hemlösa – tar vi en titt på några av de lustigheter, sketcher, kupletter och förargligheter som fått blodet att svalla under det svenska 1900-talet. Ganska snart kommer vi att finna att det inte alls bara är finniga hobbyprovokatörer som retat upp vännerna av ordning, utan också några av de mest omhuldade, älskade och folkliga humoristerna.

1940: Karl Gerhard sjunger om nazism på ett finurligt vis
Påföljd: förbud från Nazi-Tyskland via svenska staten

Teaterdirektören, kuplettförfattaren och estradören Karl Gerhard brukar alltid lyftas fram som en av Sveriges största satiriker. Hans kupletter – han lär ha skrivit över 4000 – utmärktes av finurligheter, dubbeltydigheter, avancerade rim, litterära referenser och anspelningar på samtidens skvaller, vilket ofta gör dem svårtydda för dagens publik (och i ganska hög grad också för dåtidens, som inte alltid var så bevandrad i den grekiska mytologin eller franska romankonsten).

Hans mest kända kuplett ”Den ökända hästen från Troja” berättar på ett allegoriskt plan om hur nazismen tränger in i det neutrala Sverige. Karl Gerhard framförde den själv framför en gigantisk dalahäst med ett femte ben, syftande på femtekolonnare, det vill säja landsförrädare.

I ett regn av fiffigheter målar Gerhard upp bilden av en till synes troskyldig häst, innehållande folkfiender, försiktigt matad av den neutrala socialdemokratiska regimen – men det är en häst som ”hela tiden har kallats för MIN KAMP” (”kamp” är som bekant gammelsvenska för just häst).

Texten framfördes i revyn Gullregn år 1940, i en tid då nazismen var på stadig frammarsch och hade åtskilliga sympatisörer, inte minst i Sverige och inte minst i Karl Gerhards trogna publik av övre medelklass.

Tyska ”diplomater” hörde talas om numret och började trycka på statsminister Per Albin och utrikesminister Günther, som i sin tur försökte övertala Gerhard att stryka numret i neutralitetens namn. Man ville ju inte stöta sig med tysken i onödan.

Karl Gerhard – som onekligen var i besittning av civilkurage – stod på sig. Till slut fick regeringen leta upp § 13 i Ordningsstadgan och förbjuda kupletten med argumentet att dess framförande var förargelseväckande beteende.

Den notoriske retstickan Karl Gerhard gjorde om sitt nummer: scenens dalahäst försågs med skygglappar och nattmössa och istället för att framföra visan läste Gerhard högt upp de framkrystade polisiära motiveringarna till att numret stoppats. Den svenska polisen döpte han i samma veva om till Hästapo.

Gerhards ståndaktighet gav honom gott rykte i historieböckerna, men ekonomiskt blev krigsåren en svår tid för honom. En stor del av publiken ville inte bli sedd i så suspekta sällskap som ett uttalat antinazisiskt. Några år senare var saken en helt annan.

Ett orimligt långt inlägg om ett ganska smalt ämne.

Av

den 2010-08-14

i blogg

I Malmö/Lund-regionen säljer de hemlösa tidskriften Aluma. Det aktuella numret har tema humor och där har jag delvis haft funktionen som redaktör (vilket främst innebär att jag passat på att skriva en massa texter själv samt passa olika texter till vänner). Eftersom få hemlösa har råd att ta sej särskilt långt för att kränga tidning kommer jag att lägga ut några av texterna här, så att de även kan komma En man med ett skägg-läsarna i Böggle till del.

Alla som jobbar med humor får ibland frågorna ”Vad är humor?” och ”Får man skämta om allt?”. Man kan då göra det enkelt för sig och svara ”det som händer innan man skrattar” respektive ”ja”.

Man kan också börja resonera kring det. Ganska ofta kliver man då in i en klyschminerad zon, där fraser som ”man får skämta om allt bara man gör det på rätt sätt” och inte minst ”man får skämta om allt så länge man slår uppåt” gärna dyker upp. Normalt låter sig utfrågaren nöjas med det och så går intervjun vidare.

Påståendet att humor måste slå uppåt kan dock diskuteras. Det är en sanning många verkar vara överens om och som därför aldrig ifrågasätts. Frågan man dock måste ställa sig är förstås: vem står Nedanför och vem står Ovanför?

I 2000-talets början skrev Killinggänget på sin sajt Spermaharen ett par tarvliga humortexter om Henning Mankell och Håkan Nesser.

I fallet Mankell lekte man med succéförfattarens offentliga image som Afrikavän och gjorde medvetet horribla kopplingar till gamla kolonisatörsmyter.

I fallet Nesser var associationerna vildare och gripna ur luften: i en sorts rollspel kunde läsaren låtsas vara Håkan Nesser när denne köpte ”porn” och sög ”gubbkuk”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Mankell blev putt och Nesser fly förbaskad. Debatten gav ringar på vattnet i andra mediala sammanhang. I teveprogrammet Söndagsöppet dök skådespelerskan Kim Anderzon oförhappandes upp i en panel och ansåg skämtet vara tveksamt eftersom ”satir ska ju slå uppåt”.

Här kan man stanna upp och resonera kring tre påståenden i Anderzons utsaga.

Nummer ett: ”ska” satir slå uppåt? Vem har bestämt det? I vilken lagtext är detta stadfäst?

Nummer två: slår man inte uppåt om man slår mot Mankell och Nesser? Det är ju fråga om två manliga mångmiljonärer i medelåldern med obegränsad tillgång till media. Skulle de vara maktlösa?

Och så då nummer tre: vad är uppåt? Vem står ovanför vem här? Man kan så klart hävda att Killinggänget – ett osannolikt firat, välbetalt och framgångsrikt kollektiv av komiker, trendsättare och Guldbaggevinnare – faktiskt inte kan slå uppåt eftersom de själva befinner sig vid det översta tänkbara pinnhålet. Ingen står väl rimligen ovanför Robert Gustafsson? Får han då inte lov att skämta med någon?

Företeelser och personer man inte får skämta med är, enligt många: andra hudfärger än den vita, andra sexuella läggningar än den heterosexuella, andra kön än det manliga samt småväxta, hemlösa och ensamstående trebarnsmödrar i förorten. Dessa grupper befinner sig, underförstått, Nedanför.

(Här finns undantag: Özz Nûjen får skämta om kurder och Mia Skäringer får göra den ensamstående förortsmamman Tabitha – allt med motiveringen att de skojar om sin egen grupp.)

Vilka är det då man faktiskt får skämta med? Här verkar många – skämtare såväl som vanligt folk – vara överens: politiker. Och då spelar det ingen roll om politikerna i fråga är bögar, blattar eller alkisar.

Före detta handelsminister Leif Pagrotsky råkade vara någon decimeter under snittet. Det gjorde honom till ett lovligt byte för panelskämtare i diverse humorprogram. Pagrotsky var ju trots allt politiker. Då slår man ju uppåt även om man till synes slår neråt. Plötsligt kommer dvärgskämten som man annars håller sig för god för väl till pass.

När den moderata statssekreteraren Ulrica Schenström valde att ta en blöt kväll på krogen trots att hon hade jourberedskap, var det fritt blås på landets skojarredaktioner. Johan Rheborg rev i Parlamentet ner ett jubel som inte hörts sen Nürnbergdagarna när han härmade Schenström genom att sluddra och ramla.

Hade publiken skrattat lika rått och länge om Rheborg istället härmat en vanlig A-lagare som supit bort sitt knäck? Troligen inte. Ändå söp Schenström onekligen bort sitt knäck. Hennes fall blev troligen tyngre än den genomsnittliga parkbänksalkisens: från plats 17 på tidningen Fokus lista över landets hundra mest inflytelserika personer 2007 till ingen placering alls 2008.

Trots det skulle antagligen inte Kim Anderzon tycka att Rheborg slog neråt den här gången.

Vad väger tyngst i det här sammanhanget? När Gudrun Schyman ofrivilligt outades som alkoholist på en biopremiär var det av allt att döma all right att göra sig lustig över henne. De flesta ståuppare hade någon kul oneliner om nerkissade biografsalonger på repertoaren. Schymans roll som politiker var tydligen så statustyngd att rollen som alkoholist ändå inte placerade henne på platsen Nedanför på den där tänkta skalan.

Politiker står således, per definition, Ovanför. De tillhör De Tillåtna Offren.

Kikki Danielsson kom också ut som alkoholist. Nog för att det skojades också med henne, men där hörde man snart röster som tyckte att det var fel att håna en så tragisk figur. Dansbandssångerskor står med andra ord Nedanför.

För att förtydliga: i min värld får man skämta om vem som helst när som helst hur som helst. Det innebär inte att jag automatiskt tycker att allting är roligt, smakligt eller moraliskt, men att humorn har samma rätt att välja ämne som journalistiken eller dramatiken.

Framför allt menar jag att den där Neråt-Uppåt-skalan är ett mycket trubbigt instrument för bedömning av ett skämts moraliska rätt.

Det är naturligtvis nedlåtande att alls placera folk på olika skalor. Tror man på alla människors lika värde och lika rätt, borde det väl också innefatta människors rätt att bli hånade och bespottade? Varför skulle en homosexuell handikappad jude inte få bli sparkad på? Han kan väl inte hjälpa att han blivit sådan?

Lars Vilks har fört ett liknande resonemang apropå de skandalomsusade rondellhundarna: loskorna mot Muhammed är ett sätt att erkänna muslimerna som en likvärdig grupp som inte behöver extra skydd eller omtanke.

En tydlig tendens är att människor gärna tar på sig andras kränkthet. I Martin Kellermans Rocky-serie stöter huvudpersonen på ett gäng från ett gruppboende – ”dräggelpatrullen” – på en lyxrestaurang. Han ondgör sig över deras närvaro och menar att de ändå inte får något ut av sitt besök eftersom ”assistenterna måste ju ändå tugga maten åt dom”: ”Att ta med dom hit är som att servera en dillkvist till kattmaten!”

Trots att Rocky-figuren får sitt straff – hans dejt lämnar restaurangen och han får äta själv på McDonalds – valde många av de tidningar som publicerade Rocky att avstå från sidan på grund av risken för anstöt.

Däremot publicerade FUB – Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning – gladeligen serien i sitt medlemsblad. Om de som eventuellt hade skäl att ta illa vid sig tyckte att det var roligt – varför gav sig då de icke-drabbade över huvud taget in i debatten? För att föra ”de svagas” talan? Vem är det då som stämplar dem som svaga?

Jag har själv jobbat med humor i ett antal år och ett otal sammanhang. Inte sällan har människor hört av sig med åsikter om vilka man bör och inte bör skämta om. Det är uteslutande fråga om känsloargument. Någon tyckte att man inte ska driva med Jan Stenbeck eftersom ”han var en stor affärsman” (som i ganska hög grad byggde sitt medieimperium på tasksparkar och vulgärjournalistik, kan tilläggas).

Någon annan ansåg att man inte bör skämta om adeln eftersom ”det inte längre är en grupp med inflytande” – att adeln har betydande jordegendomar och avancerade nätverk ger alltså inte inflytande (vem har för övrigt sagt att inflytande måste vara ett skäl för drift? Varför skulle det inte räcka med fåniga efternamn?)

Får man inte ens skämta om Stenbeck och adeln – två betydande maktfaktorer under de gångna seklerna – så decimeras förstås måltavlorna för skämtande oerhört. Så tycker inte heller de flesta.

Däremot är vi många som, utan att fundera närmare på saken, skrivit under på devisen om att inte skämta neråt. Att vi på så sätt satt oss på ganska höga hästar har vi inte alltid reflekterat över.

Ett intressant faktum som kan tjäna som slutord är att många också anser att man inte bör driva med kungen. Vilket kan vara ett tecken på att man faktiskt ser honom som en lägre stående varelse.

Avdelningen Berätta Nåt Mer Jag Redan Vet.

Av

den 2010-07-27

i blogg


Tidskriften Konst är ny på marknaden och öppnar med ett riktigt scoop.

Tidelag och ordning.

Av

den 2010-07-25

i blogg

Okej – yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.

1963 gjorde Vilgot Sjöman – en man med en skepparkrans – film av Lars Görlings – sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör – roman ”491”. Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren – denna ärevördiga inrättning – ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var ”förråande och skadligt upphetsande”. En pastor i Filmcensurens styrelse – för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? – angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket ”vidrigt”.

Lewi Pethrus – den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris – inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: ”avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar”, ”kräftsvulst i välfärdssamhället”, ”denna kulturens bottensats”.

Slutligen släpptes filmen – efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior – nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtiofem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

Politiskt inlägg.

Av

den 2010-07-24

i blogg

Jag vill ju egentligen inte ta ställning i frågor. Särskilt inte känsliga; dit räknas allt från Israel till vilken mognadsgrad en avokado bör ha uppnått vid perfekt förtäring. Det är så jobbigt när folk blir arga, särskilt om det är människor med bättre argument och en massa statistik som kommer och hackar hål på alla ens djupt kända känslor. Bättre vara hal och ironisk, bättre säja att allt är på skoj och larv.

Men det här med snubben som fällts för 51 TECKNADE bilder av så kallad barnpornografisk karaktär är inte värdigt ens den svenska varianten av demokrati, dvs. demokrati med ärvt statsskick, dvs. skendemokrati. Åtalet har naturligtvis inte ett piss med nån vilja att skydda några stackars kids att göra (ingen lär ha tagit skada om inte konstnären ritat med spetsig penna direkt på någons hud). Det är istället ett utfall av a) glädje över att styra och ställa med andra människor, och b) gammal hederlig sexualneuros.

Den fällde uttalar sig själv här. Läs det gärna. Det är ganska angeläget. Kom ihåg att alla inskränkningar av demokrati börjar med det majoriteten finner misshagligt.

Kriget mellan TV-kanaljerna …

Av

den 2010-07-11

i blogg

…är naturligtvis en satirserie ur tidskriften MAD (3/76). Den driver tämligen hårt med ett par av tidens ledande tevekritiker, främst Expressens Hemming Sten (”Vadå? Jag grundar alltid min uppfattning på att jag inte fattar ett jämra skvatt!”) och Aftonbladets Macke Nilsson (”Men allra helst skulle det inte vara något program alls på bästa sändningstid!”)

Sten framställs som en vingelpetter – ”En TV-skribent får inte låta fakta påverka åsikterna! Jag tycker mycket om allt!” – med tillgjort populistisk smak. Macke Nilsson är en hårdför vänstersåsse som helst vill se ”några verkstadsklubbister i rutiga skjortor sabla ner ett par feta, cigarrökande direktörer!” och som argumenterar i termer som:

Är det inte ett amerikanskt program? Har dom inte använt dom allra dyraste artister som står att få tag i? Har dom inte slösat med sina tekniska resurser? Har dom inte anlitat världens bästa koreograf och världens vackraste balett? Har dom inte en dekor så enormt påkostad att man bara sitter och flämtar? Precis! Slöseri med licensmedel, verklighetsförfalskning, glättad och inställsam kulturimperialism parad med ett upprörande kvinnoförakt!

På TV får man stora björnfrossan när Macke Nilsson – ”Mackson” på MAD-ska – skrivit upp deras nya serie: ”Vid alla krönikörers skägg! Dom höjer den till skyarna! Tittarsiffrorna kommer att rasa! Alla anslag dras in …” I desperation kallar man in folk som kan rädda programmet: ”Ingmar Bergman? Jacques Tati? Halldoff? Fellini?” ”Nä nä – Tjadden och Sten-Åke Cederhök!”

Den här typen av uråldriga, perifera och triviala dokument, av historien dömda och utdömda, får det gärna att spinna bakom mina pannlober. Man vill veta hur den parodierade verkligheten såg ut, ställa en spegel framför skrattspegeln. Man vill härleda alla referenser som byggt upp den här slutbilden:

Man vill förstå allt, inte bara MAD-redaktionens idé att det alltid blir roligt om man byter ut en bokstav i kända ord (ärligt talat – det är väl inte särskilt fyndigt att kalla Luleå ”Muleå”?). Och hur mycket jag än undrar över den där kalkonen så finns det ännu mer i bilden att försöka greppa.

Dessvärre har jag få exemplar av sjuttitalets kvällstidningar skräpande hemmavid, och värmen hindrar mej från att ge mej ner i biblioteksarkiven och bläddra på måfå bland mikrofilmen.

Men jag har en urkund jag ofta tar till – Allan & Lizette Schulmans Såg du? TV minns under tjugofem år (troligen det bästa det paret åstadkom, inkluderat avkommorna) – och där hittar vi en kort intervju med Macke Nilsson. Den bekräftar åtminstone två saker från MAD-serien: dels hade karln uppenbarligen en sån där pottfrilla också i verkligheten, dels verkade han hysa ett rätt stort intresse för facklig kamp.

Nilssons tre största teveögonblick alla kategorier:
1) Saigons polischef blåser huvudet av en FNL-fånge,
2) Per Oscarsson visar småbyxorna i Hylands hörna,
3) en fackföreningsledare kedjar fast sig framför svenska LAMCO i Liberia, i protest mot de grisiga arbetsförhållandena.

Så troligen fanns det någon sorts underlag för MAD-skildringen.

Expressens Hemming Sten var nog en halare typ att fånga in för MAD:s satiriker. Från vänsterhåll beskrevs han gärna som kulturimperialismens ledhund, särskilt sen han hellre ville se den riktiga Melodifestivalen istället för Alternativfestivalens eskimåmusik och tarmgnidande. I Schulmans bok nämner han de tämligen proggiga teveserierna Hem till byn (Bengt Bratt om glesbygd) och Lära för livet (Carin Mannheimer om betygshets) som sina största teveupplevelser.

Troligen stod han politiskt ungefär där svensk socialdemokrati befinner sej idag, det vill säja det man själv kallade ”liberal” 1976 och proggare kallade ”skamlöst småborgerlig”.

I Håkan Lahgers och Love Svenssons bok om det uppluckrade tevemonopolet, Blåsningen (2003), citerar de ur en skrift Sten skrev 1962. Den hette Monopol-tv eller frihet i etern och betraktades väl då som vulgärliberal (”Va? Skulle någon annan än staten få sända teve och radio? Då kanske det bara blir underhållning!”). Idag framstår den snarare som kulturradikal – och inte minst naiv. Sten tror på fullaste allvar att reklamintäkterna

skulle kunna ge mer teater, bättre underhållning och kanske något av den kultur som riksdagsmännen talar om, men som man hittills inte sett så mycket av i tv.

Så har vi letat fram några nycklar till förståelsen. Men jag undrar fortfarande vem den knipsluge killen som sticker ut jättekranen genom dörren till höger ska föreställa. För det kan väl inte vara Nixon? Vad håken hade han med svensk television att göra 1976?

Efterlängtad lista i sin helhet.

Av

den 2010-07-09

i blogg


Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är nu färdigskriven och färdigredigerad. Det blir en bok sprängfylld med bilder, texter, citat och intryck, en faktafylld, raljant och förhoppningsvis ömsint betraktelse över en barnkultur som var ack så levande och känns ack så avlägsen.

Det har varit en hejdlöst rolig bok att skriva, och det enda jag sörjer är att jag var tvungen att klippa den med ganska exakt hälften (den andra hälften ligger dock kvar i hårddisken i mappen ”Uppföljare”).

Till och med personregistret var jag tvungen att stryka i för att få plats på den angivna mängden sidor. I slutversionen kommer man bara att kunna söka på de upphovsmän som nämns på sidorna. Här är dock den fullständiga listan över människor som nämns, som en sorts teaser för alla er som inte kan härda ut förrän boken finns till försäljning i september:

Widerberg, Siv (1931 – ), barn- och ungdomsförfattare
Tåget, Blå (1969 – ), avantgardeproggband
Nationalteatern (1969-87), rockteaterproggband
Band, Hoola Bandoola (1971-76), visproggband
Mao Tse-tung/ Zedong (1893-1976), ordförande Kinas Kommunistiska Parti 1943-76, ”Den store rorsmannen”
Stenar, Träd, gräs och (1969 -), flumproggband
Manna, Samla mammas (1969 -), flumproggband
Trädgård, Älgarnas (1969-1976), flumproggband
Osten, Suzanne (1944 -), regissör bl.a. Fickteatern, lugg
Wernström, Sven (1925 -), socialistisk ungdomsförfattare, sjukt produktiv
Tidholm, Thomas (1943 -), författare, hälsingebo
Tidholm, Anna-Clara (1946 – ), illustratör/ författare, hälsingebo
Konungen, Hans Majestät (1946 – ), statschef
Spies, Simon (1921-1984), resedirektör, excentriker
Wallenberg, Knut Agathon (1853-1938), knös
Ohrlander, Gunnar/ Doktor Gormander (1939-2010), författare, maoist
Elmqvist, Annika (1946 -), författare/ illustratör ”Sprätten satt på toaletten”
Proteatern, Fria (1971-90), propagandaproggrupp
Ringbom, Stefan (1947 – ), sångare Fria Proteatern
Bildt, Carl (1949 – ), moderat statsminister 1991-94, sprätt
Clinton, Bill (1946 – ), amerikansk president 1993-2001, charmör
Andréasson, Rune (1925-1999), Bamses skapare
Disney, Walt (1901-66), kulturimperialist
Torá, Fransisco (1932-2002), spansk Bamse-tecknare
Michanek, Bo (1959 – ), Bamse-tecknare
Lindgren, Astrid (1907-2002), hela Sveriges Astrid
Moberg, Vilhelm (1898-1973), författare, folktribun
Strindberg, August (1849-1912), skriftställare, kukmätare
Wiehe, Mikael (1946 – ), proggnestor
Vonnegut, Kurt (1922-2007), amerikansk författare, cyniker
Arvidsson, Mats (1944 – ), författare/illustratör ”Sagan om bolaget”
Berg, Lasse (1943 – ), författare, globetrotter
Berg, Lisa (1943 – ), författare, globetrotter
Karlsson, Stig T. (1930 – ), fotograf ”Varför jobbar Chand?”
Mankell, Henning (1948 – ), populär i Tyskland
Myrdal, Jan (1927 – ) , författare, Kinavän
Enquist, PO (1934 – ), författare, vänsterintellektuell
Lindqvist, Sven (1932 – ), författare, vänsterintellektuell, älskare
Ehnmark, Anders (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Quint, Stina (1859 – 1924), Kamratpostens grundare, skoltant
Lindholm, Ola (1970 – ), känd från teve
Kristus, Jesus (ca 0-ca 33), timmerman
Mohammed (570-632), Guds budbärare
Franciskus, den helige (1181-1226), helgon
Luther King, Martin (1929-1968), medborgarrättskämpe
Marx, Karl (1818-1883), marxist
Lenin, Vladimir (1870-1924), demagog
Hood, Robin (1200-talet), fredlös
Schweitzer, Albert (1875-1965), läkare, missionär, organist
Granhagen, Lena (1938 – ), kulturvänster
Theodorakis, Mikis (1925 – ), grekisk kompositör, flykting
Biermann, Wolf (1936 – ), östtysk trubadur, dissident
Hultberg, Ulf (1945 – ), författare, dokumentärfilmare
Ambjörnsson, Ronny (1936 – ), författare, professor
Ambjörnsson, Gunila (1938 – ), teveproducent, författare
Ambjörnsson, Ola (1958 – ), illustratör, son
Ambjörnsson, Fanny (1973 – ), genusvetare, dotter
Ahlmark, Per (1939 – ), Folkpartiledare 1975-78, bombhöger
Eriksson, Erik (1937 – ), Vietnamskildrare
Andersson, Mats (1938 – ), illustratör, sjukt produktiv
Palm, Göran (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Strömstedt, Lasse (1935-2009), författare, skådespelare, kåkfarare
Dunsö, Per (1949 – ), solstolle
Ström, Ola (1948 – ), solstolle
Hollingworth, James (1947 – ), musiker, älgskildrare
Liungman, Karin (1941 – ), musiker, älgskildrare
Anderson, Lena (1939 – ), illustratör ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Björk, Christina (1938 – ), författare ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Palme, Olof (1927-1986), socialdemokratisk statsminister 1969-76, 1982-85, adelsman
Parnevik, Bo ”Bosse” (1938 – ), gubbifierare
Fälldin, Thorbjörn (1926 – ), centerpartistisk statsminister 1976-78, 1979-82
Danielsson, Tage (1928-85), humorist, humanist, kärnkraftsmotståndare, ikon
Kågeson, Per (1947 – ), författare, kärnkraftsmotståndare
Ahlgren, Kerstin (1953 – ), illustratör, kärnkraftsmotståndare
Vestin (Tuuloskorpi), Frances (1949 – ), barnindoktrinerare, visionär
Tuuloskorpi, Horst (1946 – ), fotograf, leg. dagbarnvårdare
Castro, Fidel (1926 eller 1927 – ), Kubas premiärminister 1959-2008, rebell
Gandhi, Mahatma (1869-1948), andlig ledare
Oldsberg, Ingvar (1945 – ), skapare av Oldsbeach, godsherre på Baldersnäs
Moore, Michael (1954 – ), amerikansk vänsterprovokatör
Chomsky, Noam (1928 – ), amerikansk vänsterdebattör
Klein, Naomi (1970 – ), amerikansk vänsterdebattör
Ajvide Lindqvist, John (1968 – ), skräckförfattare
Bakhtiari, Marjaneh (1980 – ), invandrarförfattare
Jocke (1960 – ), författare, barn
Nixon, Richard (1913-1994), amerikansk president 1969-74, skurk
Geijer, Arne (1910-1969), LO-ordförande 1956-73, ”Nixons lakej”
Wickman, Krister (
1924-1993), socialdemokratisk minister 1969-73
Persson, Edvard (1888-1957), filmstjärna, schlagersångare
Tzanetakis, Savas (1939 – ??), grekisk flykting, författare/ illustratör
Papadopoulos, Georgios (1919-1999), grekisk fascistdiktator 1967-74
Franco, Fransisco (1892-1975), spansk fascistdiktator 1939-75
Wennberg, Håkan (1946 – ), Nationalteaternmedlem, regissör till Kurt Olsson
Mosesson, Hasse (1944 – ), Nationalteaternmedlem, ICA-Stig
Rahlskog, Anki (1947 – ), Nationalteaternmedlem, ”Gudrun”
Reventberg, Med (1948 – ), Nationalteaternmedlem, ”Undis”
Näslund, Totta (1945-2005), Nynningen- och Nationalteaternmedlem, blueskung
Melander, Anders (1948 – ), Nationalteaternkompositör, 50% av Cue
Dageby, Ulf (1944 – ), Nationalteaternkompositör
Jarl, Stefan (1941 – ), regissör, arg
Engels, Friedrich (1820-1895), Karl Marx kompis
Brecht, Bertolt (1898-1956), tysk socialistisk dramatiker
Weill, Kurt (1900-1950), Brechts kompis
Chi Minh, Ho (1890-1969), kommunistisk president i Nordvietnam 1954-69
Wahlqvist, Peter (1944 – ), Nationalteaternmedlem, kulturattaché i Washington
Hegel, Friedrich (1770-1831), tysk filosof, Marx-inspiratör
Wolde, Gunilla (1939 – ), författare/ illustratör ”Emma”, ”Totte”
Bergström, Gunilla (1942 – ), författare/ illustratör ”Alfons Åberg”
Eurelius, Anna-Karin (1942 – ), författare ”Lasse”
Lind, Monika (1942 – ), illustratör ”Lasse”
Arrhed, Lars (1966 – ), f.d. teaterchef, förebild ”Lasse”
Sjöberg, Stanley (1936 – ), pastor, högerkristen
Henschen, Helena (1940 – ), illustratör, Mah Jong-grundare
Beatles, The (1960-1970), popband
Bolme, Tomas ”Kamrat” (1945 – ), Fria Proteatern-skådespelare
Silfverhielm, Lotta (1944 – ), författare/ illustratör ”Spikarligan”
Baader-Meinhof-ligan, RAF (1970-98) västtysk vänsterterrorgrupp, ”stadsgerilla”
Deleuran, Claus (1946-96), dansk illustratör ”Utan jobb”
Weinreich, Torben (1946 – ), dansk författare ”Utan jobb”
Ahlgren, Stig (1910-96), kulturkrönikör, kontroversiell, kvick
”Sagittarius”, pseudonym för Gunnar Unger (1915-76), högersatiriker
Hyland, Lennart (1919-93), lekprogramledare, alkoholberoende (ej alkoholist)
Hill, Joe (1879-1915), svensk kampsångskompositör, verksam i USA
Branting, Jacob (1930-2006), kulturskribent, Hjalmars sonson
Westman, Lasse (1938 -), illustratör, dokumentärfilmare, gift med socionom
Schyman, Gudrun (1948 – ), socionom, partiledare
Knutna Nävar (ca 1970-75), stalinistproggband
Dahlerup, Pil (1939 – ), dansk litteraturhistoriker
Peterson, Lars (1944 – ), författare, skräpkultursdebattör
Taube, Sven-Bertil (1934 – ), sångare, charmör
Malmberg, Stig (1930 – ), ungdomsproblemförfattare
Halldoff, Janne (1931 – ), regissör, sjukt produktiv
Beskow, Elsa (1874-1953), sagotant
Edvinsson, Behnn (1945 – ), illustratör ”Lotta i Hallonby”
Andrejev, Leonid (1871-1919), rysk författare, socialist
Gorkij, Maksim (1868-1936), rysk författare, socialist
Scherfig, Hans (1905-1979), dansk författare, kommunist
Hitler, Adolf (1889-1945), världens ondaste man
Jacobson, Gun (1930-96) , ungdomsproblemförfattare
Beckman, Gunnel (1910-2003), ungdomsproblemförfattare
Thorvall, Kerstin (1925-2010), författare/ illustratör
Andersson, Roy (1943 – ), regissör
Unefäldt, Valter (1923 – ), ungdomsförfattare ”Äh lägg av, säger Steffe”
Engqvist, Hans Erik (1934 – ), ungdomsförfattare ”Christer, kom hem”
Isakson, Börje (1939 – ), författare ”’Fixa nåt …’ ’Vadå?'”
Lindström, Börje (1952 – ), författare ”Pistol”
Sjöman, Vilgot (1924-2006), skandalregissör
Dahl, Christer (1940 – ), kåkromanförfattare
Vreeswijk, Cornelis (1937-87), trubadur, rumlare, ikon
Grön, Ebba (1977-83), punkgrupp
Geijer, Lennart (1909-99), socialdemokratisk justitieminister 1969-76, ev torsk
Abba (1970-83), kommersiell popgrupp
Blekingegadebanden (1972-89), danskt vänsterterrorkommando
Nynningen (1970-77), göteborgsproggband
Afzelius, Björn (1947-99), rebell
Olsson, Tony (1972 – ), brottsling
Olsson, Ulf (1951-2010), sexualbrottsling
Rosendahl, Tony (1936-2008), författare, manschettbrottsling
Svartenbrandt, Lars-Inge (1945 – ), brottsling
Olofsson, Clark (1947 – ), brottsling
Ekelöf, Maja (1918-1989), debattör, författare, städerska
Olsson, Dan (1948 – ), författare ”Fängelseboken”
Lööf Eriksson, Margareta (1937 – ), författare / illustratör ”När Robert hade barnvakt”
Wollter, Sven (1937- ), kommunist
Remaeus, Eva (1950-93), ”Fem myror-Eva”, medlem i Musikteatergruppen Oktober
Oktober, Musikteatergruppen, musikteatergrupp
Lee, Ang (1954 – ), amerikansk regissör
Oscarsson, Per (1927 – ), skådespelare, excentriker
Ullerstam, Lars (1934 – ), läkare, författare ”De sexuella minoriteterna”, kontroversiell
Levander, Karin (1945 – ), författare ”Filip frågar”, ”Filip blir utlänning”
Kvarnström, Gunilla (1946 – ), illustratör
Ardelius, Lars (1926 – ), författare, översättare, pappa
Ardelius, Lena (1952 – ), författare, översättare, dotter
Claësson, Bent H. (1935 – ), dansk författare, läkare, sexolog
Nielsen, Gregers (1931-2008), dansk fotograf
Holm Knudsen, Per (1945 – ), dansk författare/ illustratör, psykoterapeut
Fagerström, Grethe (1916-2003), författare, sexualupplysare
Alfredson, Hans (1931 – ), humorist, ikon
Jansson, Anders (1967 – ), humorist (”Hipp Hipp”)
Lincoln, Abraham (1809-65), amerikansk president 1861-65
Hansson, Gunilla (1939 – ), illustratör ”Per, Ida & Minimum”
Edström, Ingrid (1931 – ), TV2:s barnchef 1969-79
Hanson, Anna-Stina (1914 – ), kristen författare
Hellberg, Hans-Eric (1927 – ), ungdomsförfattare, snuskgubbe
Holm, Elvira Birgitta (1945 – ), författare, fotograf, snuskgumma

… samt givetvis en handfull till som jag glömt att skriva upp. Visst blir ni lite sugna?

Reine det bara öser ner.

Av

den 2010-07-08

i blogg


Svenska serier hette en tidning som många nördar har ett förhållande till. Den gavs utav Semic i två omgångar, en från sjuttitalets slut och en från åttitalets slut. Poängen från början var att helt och hållet publicera serier av nya, okända förmågor. När titeln togs upp på nytt fyllde man för säkerhets skull ut hälften med garanterat professionellt material.

I första omgången Svenska serier kunde man läsa tidiga alster av Joakim Pirinen och Hans Christensen, som först senare började gå under smeknamnet Charlie. Joakim Lindengren lär precis ha fått ja till publicering när tidningen hastigt lades ner. Mer obskyra namn som Hans Lindahl – min favorit bland Fantomen-tecknare – hittade sin väg in på Semic den vägen. Och i den andra omgången kunde man läsa tidiga verk av Martin Kellerman, som då inte hette Kellerman utan hade ett annat tyskt namn.

Men intressantast av allt – för en sån som jag, som gillar att hålla koll på perifera namn ur offentligheten – är namnet vi hittar redan i den nystartade tidningen andra nummer 1979:

Är inte detta ett upplägg för en kontrafaktisk historeskildring? Vad hade hänt om Brynolfsson inte kommit in på scenskolan? Hade han istället suttit och ritat smala serier för en liten kräsen cineastpublik? Hade han sluppit 7:3-debaclet och istället enbart varit ett namn för såna som mej och en krets sextitalistmän med hästsvans och utan ordnade familjeförhållanden?

Det är en tämligen obskyr historia den unge Brynolfsson ritat ihop: ”Albin Lindblad i Hjärtat som försvann”. Filmreferenserna haglar. Här hittar vi Orson Welles:

Och Bogey:

Och kvartetten från Oz (som knackar på en dörr med repliken ”Släpp in Oz! Släpp in Oz!”):

Allt i en poetisk-komisk-hypnotisk historia i en alternativ värld av popkultur, en sån som fått plats i Kapten Stofil-tidningen och kanske renderat några kulturstipendier, men knappast skickat sin skapare till Dramatens stora scen.

Antagligen stod Brynolfsson i ett vägskäl, likt Herkules arla en morgon. Ginge han åt det ena hållet hamnade han i Teatervärlden, där han skulle få träffa Lars Norén och Stina Ekblad, låtsasvåldta Marie Richardson, hänga på Prinsen och posera för konstnärliga (dvs svartvita) bilder.

Ginge han åt andra hållet hamnade han i Serievärlden, okänd, orespekterad och oskuld.

Troligen valde han rätt.

Sida 53 av 103

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén