Jag har egentligen inte tid att skriva det här, men det är angeläget. Ett samhällshot närmar sej och jag verkar vara den ende som noterat det. De ökar i antal, de gör sina röster hörda, aktar vi oss inte har de snart lamslagit samhället. Jag talar – förstås – om dönickarna.
Det finns människor som bär sin brist på humor som en medalj, som stoltserar med sin totala brist på distans till sej själva, som rentav vill ha den upphöjd till allmän lag. Jag tror att de är farliga. Människor med humor startar inga krig.
I P3-programmet som betalar mitt smör och mina tidningsprenumerationer, Tankesmedjan, sa min kollega Jonatan Unge i måndags apropå Dawit Isaak att ”något måste han ju ha gjort, det är väl knappast så att den eritreanska staten håller honom inspärrad för sitt höga nöjes skull, de är väl inga sadister” (Expressen lyckades nästan göra det till ett case genom att insinuera nåt så tarvligt som att Unge är ”debattör”).
Han begagnade ett inte så rackarns modernt verktyg som kallas ”ironi”. Det fanns dessutom – vilket Expressen glömmer att påpeka – ett sammanhang kring det hela (det hade för övrigt varit världens konstigaste prata om den bara bestod av den meningen).
Efter programmet fick redaktionen – och SR:s ledning – ett mejl från ett gammalt nyhetsankare i Aktuellt. Han inledde med att skriva ”jag förstår att det är ironi/satir”. Därefter kom en lång förutsägbar drapa om hur dessa två meningar i ett stort sammanhang eventuellt påverkar Dawit Isaaks barn.
En fråga dyker då upp i ens huvud:
Om nu det gamla Aktuellt-nyhetsankaret förstod att det var ironi/satir – varför slutade han inte skriva mejlet efter den meningen? Varför slog han inte av sin dator och gick hem och fluffade till håret?
Vad vi har att göra med här är Den Bekymrade Tråkmånsen, dönicken som tar illa vid sej för någon annans skull (att Dawit Isaak-fallet är ett journalistiskt prestigefall där det gamla Aktuellt-nyhetsankaret så klart ställt hela sin heder på spel, skulle han ju inte erkänna), torrbollen som tycker att nu har det gått för långt med all sån där satir och häckel.
Men också Den Arrogante Tråkmånsen, som anser sina synpunkter på ett P3-program (som han lite otippat lyssnar på) är så viktiga att han cc:ar dem till koncernledningen.
Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret är dock inte ensamt. Också på DN Kultur hör man gnisslet från tyckarnas torra skinn. Både Johan Croneman och Helena Lindblad har uttalat sin besvikelse över att Guldbagge-galan innehöll nånting kul.
Lindblad satt i P1 och efterlyste mindre trams och filmer på ”roliga-timmen-nivå” (ett uttryck som väl måste betraktas som en klyscha?) och mer värdighet. Hon jämförde med Oscars-galan, som jag förutsätter att hon aldrig har sett (visst brukar den ledas av komiker? Och vad är det nu komiker gör?).
Croneman ägnar en krönika åt Johan Glans, som tydligen trampade Croneman på tårna genom att kommentera Nils-Petter Sundgrens hyfsat tilltagna ålder. Det borde han inte ha gjort eftersom Sundgren är respekterad (slutsats: det är de som inte är respekterade man ska skoja om, typ tjackluder och psykfall). Croneman kallar Glans för ”Johan Flams”, vilket jag gissar fick passera eftersom det inte var så kul.
Jag såg glimtar av Guldbaggegalan. Jag skrattade gott åt Tre vänners parodifilmer – scenen när Janne ”Loffe” Carlsson säljer sin kropp till Magnus Härenstam och sen skamduschar var sublim – och akutzappade när Lena Endre och Börje Ahlstedt kom in och pratade långsamt och högtidligt. (Jag zappade för övrigt ännu mer när ”Glans” kom ut som kvinna ur ett genusskåp och pratade i evigheter utan att leverera några poänger.)
Helena Lindblads gamla skola lär för övrigt ha haft betydande resurser om de kunde erbjuda roliga timmar med både Loffe och Härenstam.
Hursomhelst: jag gillar när det är kul och ogillar när det är tråkigt. Det får stå för mej. Mitt påvra liv är väl inte så späckat med glädje som Cronemans, varför jag gärna ser roliga saker på teve istället för våldtagna barn. Jag skrattar hellre än gråter, jag skrattar också gärna när jag gråter, jag vägrar att gå med på att humor nånsin skulle vara i vägen för nånting Viktigare, nånting Angelägnare, nåt mer Cronemanskt.
Ärligt talat – det är fan inte mer tillgjord värdighet och större respekt för gamla män den här världen behöver mest av.
