blogg • Sida 74 av 103 • kallelind.se

Begåvade människor jag känner del 6: Johan Glans.

den 2009-02-12

Ikväll ska jag göra ett märkligt gig. På det K-märkta Medborgarhuset i min skoltids stad, Eslöv, ska jag intervjua en av stans två stora söner, Johan Glans (den andre är Erik Penser). Det lär vara fullsatt.

Jag är ingen intervjuare och Glans är inget vidare intervjuoffer. Det blev så för att vi råkar känna varann sen länge.

1988 gick jag i sjunde klass och vi flockades i aulan för att se en julshow som ett par elever satt upp. Det höll ovanligt hög klass, påfallande hög. Van från roliga timmen vid att folk stod och läste sketcher innantill ur Dramatik för skolan och inledde scenerna med att presentera sin rollfigur med namn, blev jag imponerad.

Jag vet inte om ensemblen i övrigt var så begåvad, även om ytterligare en medverkande dykt upp i showbusiness tassemarker, men en stjärna utkristalliserade sig redan då. Han hette Johan Glans. Han slog bl.a. ett stämjärn mot bordet och sjöng ”aaahh”. Redan då lyckades han gjuta liv i ett billigt skämt genom att så uppenbart gilla vad han gjorde och trivas där han stod.

I skolkorridoren märktes han inte. Där flöt han snarast ihop med väggen.

Det är som om somliga är predestinerade för en uppgift. Glans var rolig redan som ung. Inte på fester eller på fik, men på scen och på papper. Han visste vad som var roligt, på samma sätt som man kan urskilja vad som är blått eller kallt.

I Seinfeld-extramaterialet berättar en av de nördiga manusförfattarna om hur Larry David stod och såg på repetitionerna och regelbundet mumlade ”funny … funny … not funny …” Med expertisblick skiljdes agnarna från skämten. En författare råkar säja ordet ”shrinkage” när han presenterar idén om att George blottar sej för en tjej efter badet, och David replikerar genast: ”Shrinkage! Use that word! Use it a lot!”

Det hade kunnat vara Glans. Intuitivt avgjorde han från begynnelsen hur humor blir till. Där andra famlat och sökt sej fram – Magnus Betnér jonglerade i början, Özz Nûjen klädde ut sig till tant – har Glans klättrat uppför en spikrak stege.

Det är ingen skillnad på det han gjorde då och det han gör nu. Bortsett från att det är rappare, effektivare, vanare, proffsigare, tajtare. Men somliga Parlamentet-skämt hörde jag på Lilla Teaterns scen i Eslöv tidigt nittiotal. Inte en stavelse har ändrats.

Jag har alltid beundrat karln (om man nu kan kalla en person med det utseendet för karl) förbehållslöst. Hans säkerhet har också varit hämmande för mej, som visste att jag ville men inte hur det skulle göras, vilket jag tyvärr inte riktigt kan klandra honom för. Omedvetet sökte jag mej till andra hörn av kulturarbetarbranschen för att lösgöra mej från Glans perspektiv och inflytande.

Jag ”valde” det dammigaste och mörkaste hörnet. Glans kommer alltid att vara roligare, men ingen har så mycket att säja om Arne Weises första samlagsförsök som jag.

Idag är det statligt påbjudet att gilla Johan Glans. Han skämtar på kronprinsessans födelsedag och leder guldbaggsgalor, accepteras av både massan och Schyffert. Plötsligt fanns han överallt, vilket gav oss intrycket att han alltid funnits där.

Det har han på ett vis också. Han räknar sin ståupp-debut till en tävling på Hotell Kramer i Malmö 1994, där han och Batra mottog ett delat förstapris av Lennie Norman. Sen dess har han poppat upp då och då, i sammanhang som jag minns knivskarpt och som Glans helst vill att jag ska glömma.

Men vi ska minnas att det inte var nån Björn Gustafsson-effekt. 1994 var ståupp det ohippaste du kunde syssla med jämte ett vanligt hederligt jobb. Glans har trälat sej till sin position, verkat i skuggorna, gjort företagsgig på vägkrogar. Om det inte vore ett så märkligt ord att använda när man pratar om honom, skulle man kunna påstå att han har kämpat.

Det är så klart lätt att säja i efterhand, men helt ärligt: att han hamnat där han hamnat stod klart från början. Det hade varit betydligt konstigare om han blev personalchef som sin pappa.

Redan på gymnasiet sa vår originelle gympalärare att Glans skulle bli ”Sveriges svar på Stig Grybe” (fundera gärna på vad det betyder). Eftersom jag själv aldrig varit nån vän av idrott, är det med motvilja jag ger honom rätt.

Tävlingen avgjord!

Av Kalle Lind

den 2009-02-11

i blogg

Jag vill återigen be om ursäkt för att jag råkade slinta på ”publicera nu”-knappen så att gårdagens pampiga 13.03-tävling låg ute och skvalpade några timmar tidigare. Det ska aldrig upprepas.

I övrigt får jag nog säja att tävlingen gick bra. I princip ingen svarade fel, om man inte ska vara kitslig och rätta dem som har skrivit 1,2,3 när frågorna faktiskt var numrerade 1,2,2. Och att någon skrivit ”Bengt Grivé”, vilket bör vara en ost man kan köpa i Thailand.

Enbart män svarade, vilket antagligen säjer nåt om innehållet på den här bloggen. Påfallande många svarande rör sej i den mediala sfären, vilket främst säjer nåt om hur mycket tid man har över i den världen.

Rätta svar var alltså:

1. Åke Strömmer
2. Bengt Grive
2. Lennart Hyland

Några kommentarer ur den digra mejlskörden:

Om jag vinner så ge boken till den som kom näst först.

Förresten: upplysningsvis är det förbjudet att anordna lotterier i Sverige utan tillstånd från lotterimyndigheten, så om flera bidrag med rätta svar kommit in samtidigt (eller bara tillräckligt nära varandra i tiden för att det ska vara omöjligt för er att skilja dem åt) blir det med tanke på avsaknad av utslagsfråga svårt att kora en vinnare. Så ett tips för framtida liknande tävlingar är att ni inkluderar ett prestationsmoment, exempelvis en slogantävling eller tävling om att tipsa En man med ett skägg-redaktionen om något.

Imponerande nedsättande inställning till sina läsares språkliga förmåga de har på nu!:
”Redaktörn, här är anagrammen på tävlingssvaren.”
”Bra Jönsson… Hmm ’Iggen Brevt’? Du, det här med anagram är nog lite för avacerat. Skriv bara upp bokstäverna i alfabetisk ordning. Och räkna dem för i helvete!”

På A svarar vi: Åke Strömmer, mest känd, i alla fall hemma hos mig, som låtskrivaren med ”Susanna i badet” på sitt samvete (”där sitter jag och önskar att den handduken var jag”)
Och på B svarar vi: Bengt Grive, i dag mest känd för sitt gästspel i Macken
Och på C kan vi inte. Men jo: Lennart Hyland. Mest känd?

Rätt svar:
1. Åke Strömmer
2. Nigger V Bet
3. Lennart Hyland
Lättöl.
/Carin Götblad
Rikspolisstyrelsen
Stockholm

Och tävlingens stolte, rörde och tacksamme vinnare är – Anders Ryman! Som dessutom lyckades med konststycket att vara först två gånger!

Paret Schulmans teveminnen – lustigt nog särskilt kretsande kring produktioner där paret Schulman själva var inblandade – kommer som ett brev på posten! (Och ja, jag har flera ex. Annars hade jag givetvis inte skänkt bort den.)

Nämen vad nu då? En man med ett skägg spexar till det med en tävling!

Av Kalle Lind

den 2009-02-10

i blogg

1976 kostade bildtidningen Nu ”fortfararande” bara 1,95. Jag köpte mitt exemplar för tjugofem riksdaler 2009. På kuppen fick jag veta hur HM Konungen firade sin bröllopsresa – samt en tävling som jag bara kan saxa rakt av och därmed slippa fundera på vilken gammal nöjesgubbe jag ska pressa fram några lustiga anekdoter om idag.

För första gången i den här bloggens historia: en tävling! Det här är alltså den nivå ett bildmagasin förväntade att deras läsare skulle ligga på 1976. För säkerhets skull räknar de till och med bokstäverna i tevegubbarnas namn åt en. Notera också att fråga 2 och 3 är likadant numrerade.

Så här går det till: lös de finurliga gåtorna. Skicka ditt svar (och namn och adress) till lagomtjock@yahoo.se. Den som gör det först och rättast vinner. Alternativet att skriva ut svarskupongen och skicka den hem till mej gäller inte.

Tyvärr kan jag inte ståta med lika fina priser som Åhlén & Åkerlund. I originaltävlingen kunde man bl.a. välja på ”två backar lättöl till dem du vill bjuda”, ”två backar läsk till sommarens fest” och ”två askar choklad att förgylla samvaron med”.

Istället vinner den först öppnade rätta lösningen boken Såg du? TV minns under tjugofem år av Allan och Lizette Schulman, idag mest kända som föräldrar till ett par överbetalda bloggare. För att göra nånting värdefullt ännu värdefullare kommer jag personligen att signera den med Alex och Calles namn.

Okej, här är frågorna. Lycka till!

Lystring! Idag blir det tävling!

Av Kalle Lind

den 2009-02-10

i blogg

Idag, exakt klockan 13.03 (tokigt studentikos ojämn tid!), trummar En man med ett skäggs första tävling NÅGONSIN igång. Tema: gubbar. Vinster: mycket fina och i princip beskattade. Kom ihåg att surfa in här då.

För att ni verkligen ska förstå att det är kvalitet på tävlingen, kan jag hinta att den är plankad rakt av från det här kulturmagasinet:

Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?

Av Kalle Lind

den 2009-02-09

i blogg

Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som ”Vem tjänar Bruce Springsteen”, ”USA-musiken i Sverige är en sjuka”, ”Rocken – den sista grenen på det borgerliga musikträdet” och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter ”lyckas piska upp en allmänt hysterisk ’pundar’-stämning” och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en ”revolt” som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!

Stefan Ringbom – den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern – skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet ”borgerlig” i två av tre meningar. Han hävdar att ”rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken”:

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?

Och nej, svaret ”för att den svänger” gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska ”degenererade” rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat – det är för att den är något lite sexigare.

Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag – gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som ”rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen”, ”man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp” och ”sådan musik är imperialistmusik och den kan inte ’omfunktioneras’ eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna”.

Och i Håkan Laghers bok Proggen berättar Lasse Tennander att samme Johansson ”älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in”.

Tack för sist gamle skämtare.

Av Kalle Lind

den 2009-02-06

i blogg

Ett av skälen att jag gärna gräver ner mig i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför någon skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.

På vägen till ett svar inbillar jag mig att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår – och idag.

På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok Tack för sist gamle skämtare (för mig är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.

Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson – han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom ”det smakliga”. Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?

Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:

Med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet – ”Rusiga Laban”, ”Bilåkra-Frasse”, ”Den älskogskranka byxsömmerskan”, ”Lösflätan eller var har du vatt i natt”. Under av dumhet och råhet.

1947 ansågs alltså titeln ”Bilåkra-Frasse” vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.

Även somliga Norlander-titlar ”tangerade det mindre smakliga”: ”Tokiga Amelie” och ”Spasmiga Wahlund” passar inte det hodellska kravet på känslighet.

Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som Fittstim, Grötbögen och Bokhora.

Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. ”Tokig” måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ ”sinnessjuk”. ”Spasmig” signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.

Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i Änglar, finns dom? att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.

Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.

Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:

Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.

Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?

De gör inte såna skämttidningar längre.

Av Kalle Lind

den 2009-02-05

i blogg

Ungefär så här minns jag att alla lustiga tidningar såg ut när jag som liten stod och bläddrade bland serietidningarna på Domus. Mycket kvinnor med tuttar och män med lystet uppspärrade ögon. Hemmafruar som ligger med hantverkare, direktörer med cigarrer bredvid kortkjolade sekreterare och grannar som spanar lystet på varann i gillestugan. Och givetvis den urgamla manliga drömmen om damer som glider runt utan kläder och könsbehåring i vad som av allt att döma är hennes egen trädgård, alltmedan nån sorts fakir lägligt spelar ormtjusarvisor.

Det verkar ha varit en synnerligen promiskuös tid.

Och mitt i dessa tabubrott, denna nakenhet, detta nerrivande av slöjorna som omgett sexualiteten, mitt i denna till porr gränsande skämtlystenhet, så kunde man döpa en skämttidning till nåt så urbota töntigt som ”Nya Skratte”.

Skratte? Kalle Ankas fjärde brorson? Eller är det ett tillmäle? Nu ska du få på nöten, din jäkla skratte?

Och vadå nya? Fanns det en gammal Skratte som betraktades som något förlegad?

Man hade så gärna velat se in i hjärnan – eller motsvarande – hos han som skapade kulturmagasinet Nya Skratte. Troligtvis dog han dock när han, p.g.a. bristande förståndsgåvor, förväxlade en skrivbordsstol med ett rostigt spett.

Skällsordstöntar.

Av Kalle Lind

den 2009-02-04

i blogg

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sig. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa (”plugghäst” var från början en möbel, ”popsnöre” en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sig rätten att fråga fullkomligt okända – digitala – kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittiotalet – och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mig på är Albertssons titel: Sexpuckona anfaller! Hur jag än vrider och vänder på det, är ”pucko” ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mig som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull.

Tanken går – som så ofta när man pratar om sex och puckon – till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sig själv när han säjer att stureplansbratsen ”kammar sej med fläskkotletter”.

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet ”räknenisse”. ”Räknenisse” är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån ”räknenisse”.

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke ”Svullo” Dubois rappa i den.

Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom – ”brillorm”.

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sig att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat ”svartrock” och ”prälle” noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. ”Där har vi det”, sa antagligen Dag till Micke. ”Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!”

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon – brillor. Utan att tänka på att ”glasögonorm” till skillnad från ”brillorm” faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

Rapport från en helt vanlig blogg-gala.

Av Kalle Lind

den 2009-02-03

i blogg

Måndagen andra februari hölls Stora blogg-galan i Stockholm. ”En man med ett skägg” var mot alla odds nominerad i kategorin Nöje & kultur. Bokhora vann, vilket säkert var välförtjänt. De litterära gatflickorna gör trots allt en blogg som riktar sej till en något större målgrupp (= folk som läser böcker) än den här bloggen (= folk som hyser nåt slags intresse för Lennart Hyland).

Det enda som grämer mej är att jag inte fick säja den line jag funderade ut på planet: ”Jag är stolt över att äntligen få ge vita nördiga medelklassmän en plats på Internet”.

Mitt högervridna sällskap hade förstås mycket roligt åt att de som uppmärksammade mej och sa nåt uppskattande om den här bloggen var den ene nyliberalen efter den andra. Med såna vänner etcetera.

I övrigt kan säjas att det var kändisglest – Niklas Strömstedt och Robinson-Robban var de enda från den gängse celebritetsnomenklaturan som inte var på den parallellt hållna gay-galan (statements?) – och att den ende namnkunnige bloggare som faktiskt var på plats var Marcus Birro. När alla pristagare gruppfotograferades stod han en halv meter från övriga (statement!).

Det vill säja att varken Gynning, Schulman eller Bildt upplevde sina nomineringar som så viktiga att de behövde slita sej från sina gängse ansvarsfyllda jobb (dvs trams, trams respektive flyga flygplan).

Vi noterade att både Peter Siepen, Viggo Cavling och Helle Klein visserligen var anmälda, men deras namnbrickor låg fortfarande och väntade på dem när prisutdelningen var över. Good old Helle kan dock se sej i armhålan efter sin namnbricka – den finns numera i tryggt förvar i Kalle Linds plånbok.

En annan slutsats man kunde dra var att om man verkligen ville provocera i det här sällskapet så skulle man säja nånting positivt om FRA. Sällan har så många oliktänkande förenats i ett hat mot nåt så abstrakt. Och hade jag nu valt att bära en T-shirt med texten ”FRA är BRA” så hade den ändå bara uppfattats som ironisk.

Galan hölls på Nalen. Men med den brist på historiska perspektiv som nutidsmänniskan besitter, var det så klart ingen som ville prata om Topsy Lindbloms legendariska annonser (”Gata Regerings 74 var adressen”, ”Där allting händer. Och mycket fötter”) från danspalatsets storhetstid på femtiotalet.

Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.

Av Kalle Lind

den 2009-02-03

i blogg

Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttiotalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mig (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sig själv.

1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken ”Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?”

Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen, använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:

Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.

Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:

En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.

Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.

Visst antyder pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sig för revolutionens sak?

Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:

I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk ”flum”-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.

Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer – dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:

Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt – för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.

Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst ”svårsjungen”, svår att komma ihåg – inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?

Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska sägas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.

Så kul var det när pappa var ung.