Om Kalle Lind och andra gubbar

Plankad musik.

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är ”bisittare”. Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes ”Beautiful ones” och Christer&Lottas ”Don’t let me down” för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen – vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen ”man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om” kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs ”Rock-Fnykis”-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket ”får” man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes – även känd som Ron Nasty – var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet ”The Rutles”, som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd ”All we need is cash” (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone ”Ouch!” (Help!) hamnade på bootlegutgåvor med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På ”Monty Python – live at Hollywood Bowl” – scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag – framför han den finstämda nonsensballaden ”How sweet to be an idiot”. Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis ”Whatever”.

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

Föregående

Rapport från Ersboda.

Nästa

Nere vid Pite älva.

10 kommentarer

  1. John Thelin

    Det sista stycket! Så sant som det är sagt.

    Har inte Oasis förr nästan obestridda klassikerstatus börjat naggas i kanten förresten? Jag tycker mig inte höra mycket om ens deras största och mest hyllade skivor idag. En positiv utveckling i såna fall.

  2. Spiring

    …och det paradoxala i sammanhanget är att Oasis inte allt låter/lät som Beatles. Jag menar, inte det MINSTA. Varken soundet eller låtskrivandet, arrangemangen eller produktionen, imagen eller ambitionsnivån. Det enda jag kan komma på är att inledningen till en av deras hittar för tankarna till ”Imagine”. (Att göra en cover på en Beatleslåt kvalificerar ICKE.)

  3. Gubben Far

    Jag ger sjutton i Oasis. Men det var roligt att höra analysen av Edvard Perssons riksdagspolitiska ställningstagande.

  4. Spiring

    John Thelin: Är det inte rätt länge sen Oasis tappade sin klassikerstatus, i alla fall sedan den började bestridas? Hippare tidskrifter som Pop och SA hypade dem väl en gnutta i början, men när tredje albumet kom (och det bland annat publicerades djupsinniga analyser av omslaget i kvällspressen) sprack den bubblan rätt tvärt vill jag minnas. Och efter det har det tävlats i sågningar av deras utgåvor, även i huvudströmsmedia. Många journalister som drogs med av hypen verkar känna sig lurade och tycker detta är lite pinsamt, och har därför dragit på lite extra för att tala om hur usla Oasis är. Musik för Grabbarna Grus i Grycksbo som förfestar på lördagseftermiddagen, ungefär.

    Själv kan jag väl tycka att Oasis var rätt bra på det de gjorde, och kan inte se nån enorm skillnad i kvalitet på deras två första album och de senare. Ibland fungerar det bra med okomplicerad musik, raka riff och hjärndöda texter. Fast det fanns betydligt intressantare band både då och nu.

  5. Heliokles

    Vilken tid sänds detta högintressanta program? Du har rätt i att det var Rock-Fnykis som uppfann uttrycket om 4 takter Ramelbiografin av Schöier & Wermelin. Alltså Ramel – eller var det Gamlin?

  6. David

    Ett mycket intressant fall i sammanhanget är när den experimentelle klassiske kompositören John Cages dödsbo stämde den inte fullt lika experimentelle popkompositören Mike Batt (kanske mest känd för sin sång om gråtande kaniner – ”Bright Eyes”) för att han ”snott” från Cages omtalade verk ”4’33” till sin ”låt” ”A Minute’s Silence”.

    Enligt källor ska Batt faktiskt ha betalat ett sexsiffrigt antal pund till Cages rättighetsinnehavare ”av personlig respekt för John Cage”.

    Båda ”kompositionerna” består till hundra procent av… tystnad!

  7. David

    Länk ämnad som fotnot till föregående inlägg…

  8. Kalle Lind

    Gubben Far: du är konservativare än jag.

    Spiring/John Thelin: jag delar Spirings analys. Oasis var älskade av Lokko tills Lokko kom på att han hatade dem. Jag tycker nog att de gjorde några svängiga poplåtar, men jag lyssnade för egen del mer på KSMB.

    Heliokles: ”Morgon i P4” går varje dag 06.00-09.30. Jag är normalt med måndag-onsdag. Programmet jag beskriver gick måndagen den femte mars.

    David: intressant. Thomas Olsson tog samma exempel. Dock inte i mikrofonen utan under en låt. Enligt honom fick dock Batt rätt i rätten. Jag låter det där vara osagt tills någon letat fram fakta i målet.

  9. Arrug Slahmag

    Oasis låt Whatever är ju helt baserad på Pachelbels kanon i D.

  10. Katten Karlsson

    Intressant ämne! Jag minns med välbehag hur den över korvlådan uppblåste och självhyllande Ove Thörnqvist kontaktade Aftonbladet och morrade om att Just Det hade snott hans låt loppan och ersatt texten med vart tog den söta lilla flickan vägen? Oves krav på ersättning ersattes dock snabbt med tystnad när en flitig grammofonarkivmedarbetare påminde Ove via Aftonbladet att Ove själv stulit låten och texten från Harry Belafonte (Where did the little naughty flea go, nobody knows, nobody knows).

    Tack för en fantastisk blogg!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: