Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 15: Lottas ”akvarium”.


Det är med blandade känslor vi i och med detta tar farväl av den femochetthalvtåriga Lotta i den fiktiva – men alls icke förskönade – förorten Hallonby. (Vi har tidigare följt hennes vedermödor på skrotupplaget, pensionärshemmet och daghemmet.)

Den dynamiska duon Ulf & Behnn för sitt projekt i mål med sin kanske minst inspirerade historia. I korthet får Lotta och Anders hjälp av en vaktmästare med hästtänder att skaffa några grodyngel och därefter hjälp av en bibliotekarie (alternativt gam) att hitta en bok om grodor. Sen är boken slut.

På vägen dit får vi en alldeles ny definition på begreppet ”mysigt”:

Vi får också ta del av ett av de där neurotiska föräldrautbrotten som var praxis på sjuttiotalet, då alla mammor var ensamstående och såg sina barn som olycksfall i tillvaron:

Det kanske inte behöver påpekas, men tonen är ganska realistisk i den här boksviten. ”Akvarium” står inom citattecken i titeln, så att man inte ska få för sig att Lottas grodyngellåda är ett riktigt akvarium.

Därför förvånar det en smula när ett parti som – med lite god vilja – gränsar till det fantasifulla, dyker upp. Anders drömmer om att vara dykarstatyetten i sitt akvarium:

Den politiskt intressantaste detaljen i den här boken (jfr Lottas sovrumsaffisch på Karl Marx) är en sekvens från det muggiga biblioteket. När Lotta tar ner en bok på måfå visar hon ett uppslag med den ryske författaren Leonid Andrejev (som i Gorkijs anda skrev pjäsen Konung Svält, romanen Det röda skrattet och anarkistdramat Savva) och den danske kommunistiske författaren Hans Scherfig.

En ren slump? Eller försökte författarna skicka ett subliminalt budskap till de små fröna?

Hursomhelst: efter mötet med kondoren/bibliotekarien kan Lotta och Anders rädda sina grodyngel och fortsätta mysa i mögelmörkret vid miljonprogramsförråden. Och som vanligt avslutar Ulf & Behnn med en serie heta debattfrågor åt dagiskidsen:

Där tar det tyvärr slut. Lotta i Hallonby fick aldrig nån fortsättning. Vi som hoppades få se Lotta växa upp och tampas med socialassistenter och syokonsulenter, sket kollektivt i det blå skåpet. En skrotcykel, en dagisdemonstration, ett pensionärshem och ett förortsbibliotek – sen var det färdigt.

Ulf har sedermera gjort karriär som filmare och har – så klart – gjort dokumentärer om latinamerikanska gatubarn, nicaraguanska kaffearbetare och svenska gjutare. Nu senast gjorde han Svarta nejlikan om den svenske chileambassadören Harald Edelstam (Micke Nyqvist).

Behnn är rektor på Ölands folkhögskola.

Båda gör säkert sina jobb oklanderligt.

Ytterst lite tyder på att de ibland slår ihop sina grå celler för att fila på en uppföljare.

Föregående

Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.

Nästa

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

9 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Johannaa: det är lite olika. Mest på prov. Vi läser en hel del Bamse, som ju i sina stunder slår all annan förnumstighet på fingrarna. Speciellt när Bamse-gänget åker tjugo år in i framtiden och ser att miljön är fördärvad för att Krösus Sorks vetenskapsmän har tagit fram ett trädväxarmedel utan att bry sej om naturkonsekvenserna.

    På det hela taget kan jag nog stå för det mesta som proklameras i böckerna. Innehållsligt, vill säja. Konstnärligt tycker jag bitvis det är förskräckligt.

  2. Johannaa

    Värst vad många proggiga barn böcker du besitter. Har du någonsin läst dem för din son? :p

  3. Anonymous

    Efter ett jobbigt morgonskift är det inte lätt att leta fram alla de lovord ditt bloggande om det gyllene 70-talets barnkultur är värd. Du bör dock veta att jag samvetsgrant länkat alla dina poster i ämnet till Flashbacks forum, där en snubbe tidigare i våras bad om tips på böcker som kännetecknade 70-talets politiska klimat. Kanske du själv har något att tillfoga debatten?

    http://www.flashback.info/showthread.php?p=10677110#post10677110

    Vänligen, Ördög

  4. Kalle Lind

    Ördög (om det nu är ditt riktiga namn): jag hittade faktiskt den där tråden redan innan. Det var i sanningens namn där jag upptäckte att toalett-Sprätten låg upplagd på nätet. Jag får väl tacka för stölden.

  5. Feedback66

    De där debattfrågorna som avslutade boken verkade lite tama, måste jag säga.

  6. Kalle Lind

    feedback66: jo, men det vilar ett slags sprängkraft i dom. Ett frö kan sås i den lilles hjärna – just det, vi har ju ett finrum, varför har vi det, varför ska vi ha outnyttjade ytor i vår, visserligen välplanerade, men trånga förortslägenhet? Ulf & Behnn såg säkert framför sej hur arméer av småttingar, efter att lågan väckts hos dom, skulle ta finrummen i besittning och slippa sitta och trycka under källartrappan.

  7. Anonymous

    Hmm Kalle. Nu har det kommit till del 15 och bara en av min lyckliga maoiströda barndoms tre favvoböcker har recenserats. Ja, Sprätten på toaletten är en klassiker som jag återsåg med värme. Men när kommer ”Uppror på dagis” – boken som fick mig som sexåring att spärra in en fröken i dagisets skafferi? Och jag räknar med att den allra finaste historie(om)skrivningen ”Kamrat Jesus” av Sven Wernström snart analyseras i denna spalt? Annars en inspirerande lista. Petter B

  8. Kalle Lind

    Petter B: jag tror i fall 2 at du syftar på ”När barnen tog makten”, skriven av samme Ohrlander/Gormander som skrev ”När barnen gjorde strejk”. Den kommer. ”Kamrat Jesus” kommer kanske. Men mer Sven Wernström blir det i alla fall.

  9. Pidde

    När jag idag letade efter jag-minns-inte-vad på YouTube, snubblade jag plötsligt över ett avsnitt av TV-serien om Lotta. Har inte URL:en här och nu, men det lär ju inte vara svårt att hitta.
    Jag har nog inte sett programmet sedan 1975, men jag kom allt ihåg vinjetten och hur jag retade mig på den minimalistiska animeringen – som Lottas mun när hon pratar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: