Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 2: När Robert hade barnvakt.


När Robert hade barnvakt är från 1970 och beskriver i korthet hur en förbigången, lillgammal pojke i övre medelklassen blir uppmärksammad och får självförtroende genom att en A-lagare vid namn Kalmar stegar in i hans liv.

På baksidan skriver författaren Margareta Lööf Eriksson (dåförtiden gift med Jan Lööf) om bokens agenda: hon vill att den ska ”ge uppslag för samtal med ert barn om förståelse och kontakt mellan olika individer, barn som vuxna”.

I boken upprättas egentligen bara förståelse mellan pojken och alkoholisten. Övriga vuxen-barn-relationer ekar av tomhet och ointresse:

Mamma är hemma hela dagarna. Hon städar och lagar mat. Sen talar hon mycket i telefon.

Jag har ett eget rum med många leksaker i. Men jag har inte någon att leka med. Jag har bett mamma att leka med mej, men hon har aldrig tid.

Mamman tycker dessutom att grannpojkarna Kjell och Benny är ”för bråkiga” för Robert. Mot slutet straffar pappan sin pojke för att det dyra jakarandabordet använts i lek, genom att inte ge honom den polkagris han köpt i Södertälje (”små pojkar, som ställer till i finrummet medan mamma och pappa är borta, är inte värda några polkagrisar”).

Grannfrun, fröken Prytz, är en östermalmsnucka med hattskrålla, pampuscher och grand danois, som använder Roberts påstådda hundkärlek som förevändning för att lämna in sin hund till honom medan hon går ut på stan (underförstått för att köpa delikatesser på Arvid Nordquist och dricka te med en adlig väninna).

Det är alltså en kärlekslös, svartvit värld som skildras. Pappan säjer åt Kalmar att inte stå och hänga i porten. Robert är förbjuden access till lägenhetens stora rum.

Som tur är dyker då Kalmar upp. Han är schablonbilden av den snälle lodisen, komplett med nätbrynja, tredagarsstubb, lappad kavaj och en mellanöl (klass IIB) i fickan. Han bor på en ”parksoffa” ibland, i en kommunal sandlåda ibland och på polisstationen ibland (”där är det varmt och skönt”). Sina samlade tillhörigheter – en tandborste och ett utgånget körkort – förvarar han i en stubbe.

Kalmar sticker inte under stol med att han ”knycker” för sin överlevnad:

– Jag har knyckt så mycket i mitt liv att jag borde vara stormrik. Jag har rånat banker, gjort inbrott och slagit folk på käften. Jag tror jag har knyckt för en miljon kronor.

– EN MILJON! sa jag. Då måste du vara en stortjuv.

– Just det. Men idag tänkte jag bara knycka en öl om det finns nån, sa gubben och öppnade kylskåpsdörren.

Det är en ganska behjärtansvärd bok. Roberts, från pappan nedärvda, fördomar om A-lagare kommer på skam. Kalmar förlöser den lilla glasögonormen i de fjolliga röda strumporna, uppmuntrar honom att leka skeppsbrott med pappans skrivbord, får honom att ta kommandot över de stora killarna Kjell och Benny.

Vi känner igen det bortglömda barnet som får oväntad påhälsning från Astrid Lindgren (Bertil besöks av Nils Karlsson-Pyssling, Bo Vilhelm blir hämtad av en ande till Landet i Fjärran, Lillebror invaderas av Karlsson på taket) eller Terry Gilliams Time Bandits, där ett gäng småväxta dundrar in genom ett tidshål i pojken Kevins rum medan hans föräldrar apatiglor på teve.

Kalmar är på sitt sätt också en uppdatering av Paradis-Oskar eller målaren i Rännstensungar (en av Cornelis mer förglömliga insatser för det svenska kulturarvet).

Det som förlänar boken sin omisskännliga doft av välmenande sjuttitalsförnumstighet är främst den ensidiga klassanalysen. Rikt = dåligt. Fattigt = bra. Smutsigt = pålitligt. Telefon = självupptaget. Mellanöl = folkligt. Slips och glasögon = kapitalist.

Det är klart att Roberts mamma har pärlcollier och abstrakt konst på väggarna (fast lustigt nog handlar hon på Epa), det är klart att mamman kollar att hennes krukväxter och inte hennes barn mår bra, det är klart att Roberts pappa är upphängd på att jakarandabordet är dyrt.

Och lika självklart är det Kalmar som ser det utsatta barnet och får honom att överskrida gränser och ta kommandot över sin egen lek. Att han antagligen gör livet något snårigare för Robert genom att sno öl av hans pappa, problematiseras aldrig. Inte heller att han utnyttjar en femåring för att hämnas på klassföraktet han utsatts för av Roberts pappa.

Lika självklart är det att boken betraktades som så kulturellt viktig att den faktiskt nyutgavs av det folkrörelse- och TCO-ägda förlaget En bok för alla 1982.

Föregående

Proggiga barnböcker del 1: Lotta och daghemmet.

Nästa

Proggiga barnböcker del 3: Ville & Valle & Viktor. Den mystiske mannen slår till igen!

5 kommentarer

  1. Anonymous

    Jag kan få en känsla av idealisering av dagis och förenklad klassanalys i andra 1970-talsböcker, Gunilla Woldes och Sven Wernströms, men vagare. Hos dem är det svårare att sätta fingret exakt på var ideologin tar över berättandet. Fantastiskt kul att få se så övertydliga, idag fullkomligt otänkbara, exempel på progressivt tänkande – bara ideologi, noll berättelse.

    ”Schablonbilden av den snälle lodisen” var tydligen ett gångbart motiv på 1970-talet. Kanske har jag ett minne av att som barn ha pratat med en eller annan. Kanske var han påstridig eller ledsen, men i varje fall för upptagen av sig själv för att erbjuda sig att sitta barnvakt.

    Schablonbilden fick sin bästa uttolkning i Allan Edwalls film ”Limpan” (1979). En snällare lodis kan man inte tänka sig. Men Edwall stack inte under stol med att det var en människa som behövde mycket hjälp, medicinsk och social. Den bristen på realism är det mest upprörande med boken om Robert.

    Det är länge sen jag pratade med en lodis måste jag erkänna. Var är de? Däremot har jag köpt Situation Stockholm och lagt en krona i en tiggarkopp emellanåt.
    Gubben Far

  2. Anonymous

    Jag kan få en känsla av idealisering av dagis och förenklad klassanalys i andra 1970-talsböcker, Gunilla Woldes och Sven Wernströms, men vagare. Hos dem är det svårare att sätta fingret exakt på var ideologin tar över berättandet. Fantastiskt kul att få se så övertydliga, idag fullkomligt otänkbara, exempel på progressivt tänkande – bara ideologi, noll berättelse.

    ”Schablonbilden av den snälle lodisen” var tydligen ett gångbart motiv på 1970-talet. Kanske har jag ett minne av att som barn ha pratat med en eller annan. Kanske var han påstridig eller ledsen, men i varje fall för upptagen av sig själv för att erbjuda sig att sitta barnvakt.

    Schablonbilden fick sin bästa uttolkning i Allan Edwalls film ”Limpan” (1979). En snällare lodis kan man inte tänka sig. Men Edwall stack inte under stol med att det var en människa som behövde mycket hjälp, medicinsk och social. Den bristen på realism är det mest upprörande med boken om Robert.

    Det är länge sen jag pratade med en lodis måste jag erkänna. Var är de? Däremot har jag köpt Situation Stockholm och lagt en krona i en tiggarkopp emellanåt.
    Gubben Far

  3. John Eje Thelin

    Lööf som mellannamn och teckningsstilen får mig att misstänka någon sorts relation till Jan Lööf. Men det kanske var för uppenbart för att ens påpeka.

  4. Jim

    En liten petimeterkorrigering bara.
    IIa var det som blev folköl.
    IIb var mellanölet.

  5. Monica

    Jag försöker få tag i den här boken som jag läste för många år sedan

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: