Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 22: Kamrat Jesus


Sven Wernström var under sjuttiotalet en aktiv ungdomsförfattare. Han gav sej fanken på att ge kidsen en alternativ historieskrivning, en alternativ spänningslitteratur och ö.h.t. en alternativ syn på underhållning. Ur ett tydligt socialistiskt perspektiv skrev han om trälar i dåtid och nutid, skolpolitik, arbetsmiljöfrågor och annat svängigt.

I Kamrat Jesus (1971) skriver han en avsiktsdeklaration (som också är en väldigt lång mening):

Eftersom många andra har tagit sig före att avfatta berättelser om snickaren Jesus och hans märkliga väg från ett lugnt liv i Nasaret till en skymflig dödsdom i Jerusalem, så har också jag, sedan jag tämligen grundligt efterforskat allt, beslutat skriva därom, så att våra barn kan inse hur tillförlitliga de stycken är, i vilka ingen undgår att bli undervisad.

Wernströms Jesushistoria följer i stora stycken Den Heliga Skriftis. Varje detalj hålls dock upp i ljuset så att strålarna kan falla in från ett annat håll.

Jesus är (så klart) revolutionsledare. Eller rättare sagt: från början är han snickare i skuggan av en galopperande arbetslöshet. Men övertalad av sin bror Jakob, som var ”tillsammans med olika gäng som slogs på riktigt mot romerska soldater”, bestämmer han sej för att uppsöka gerillan runt Johannes Döpare för att krossa det imperialistiska romerska väldet.

Eftersom han har en retorisk gåva – och en marxistisk samhällsanalys – tyr sej landets kringvandrande upprorsmakare långsamt kring honom:

”Vi vill kämpa för att landet ska bli fritt från romarna. Vi vill kämpa för rättvisa åt alla som är fattiga, alla som har sorger och bekymmer, alla som är hungriga och förtryckta, alla som är förföljda av romarna och de rika.”

Jesus och hans kamrater hade ett kommunistiskt sätt att leva. Där fanns inga fattiga och inga rika. Alla hade lika mycket.

Han är också ytterst mänsklig. Tydligast märks det i stycket där han försöker predika i Nasaret och blir utskrattad och inte vill erkänna att det gått dåligt inför resten av upprorsmakarna.

Eller i passagen där han och Petrus ”kissade i kors som goda kamrater”.

Johannes Döpare är en revolutionär. Han står och agiterar vid Jordanfloden och kallar Herodes för ”en gammal bock” och hojtar upproriskt ”ingen stoppar folkets flodvåg” (dvs. han förekommer Mao med nästan tvåtusen år) innan han dödas av de romerska ockupanterna.

Maria Magdalena är Jesu flickvän. Hon hänger glatt på när en revolutionsarmé börjar formas runt snickaren. Ibland lägger sej hon och Jesus och ”kramar om varandra” enligt en påtagligt modern sexualmoral.

Petrus och Andreas är Jesu språkrör. De får i uppdrag att gå på eget håll och samla massorna. Samtidigt är det hos dem vi hittar de småborgerliga tendenser som förgiftar varje god revolution:

”Vi var de första som lämnade allt och följde dej. Vad ska vi få för det?”

Jahve är en perifer företeelse, en gud bland andra ”andar och gudar och troll och spöken”, dock osynlig eftersom Israels folk varit nomader och därför aldrig kunnat släpa med sej några avbilder. ”Jesus trodde också att det fanns en osynlig gud, för det hade han fått lära sig av sin mamma”. Han är dock inte så naiv att han sätter sin tilltro till nåt så abstrakt.

Judas är revolutionsgruppens kassör. Och som alla vet gör kontakten med pengar människan girig:

Och när han väl hade börjat tänka på pengar, kunde han inte sluta. Pengar! Mycket pengar! Runda härliga silverpengar! Man kunde köpa vad som helst för dem. Han kunde bli rik!

Ergo förråder han Jesus. Översteprästen Kaifas släpar den stolte revolutionsledaren – påfallande lik en viss Ernesto Guevara – till Cesarea där historien slutar i ovisshet:

Där blev det krångligt. Romarna talade latin, Pilatus talade grekiska. Folk i allmänhet förstod inte så svåra språk.

Därför vet man inte riktigt vad som hände, när Jesus träffade Pilatus.

Bibeln är ett hopkok av överdrifter, uppförstoringar och hjältesagor:

På den tiden fanns det många magiker och trollkarlar som hade varit i Indien och lärt sig en massa tricks. De påstod att de kunde bota sjuka och gå på vattnet och göra alla möjliga trollkonster.

Och då fick inte Jesus vara sämre. I alla Jesus-klubbar började man berätta likadana historier om Jesus Chrestos.

Den kristna historien är ”ganska sorglig”:

Kristendomen blev Roms enda religion. Berättelserna om Jesus samlades i en bok tillsammans med Israels historia och några andra skrifter. Alltihop kallades för bibeln.

Där fanns en präst som ansåg sig vara efterföljare till Petrus. Han blev överstepräst och kallades påve.

Kristendomen blev mäktig och spred sig över världen. Alla som inte trodde på sagorna om Jesus och den osynlige guden blev straffade.

Men såna otäcka saker ska vi inte berätta här – de får du säkert höra talas om i skolan, när du börjar läsa religion och historia.

Föregående

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Nästa

Henning Sjöströms bravader. Del 9: Henning och homosexet.

10 kommentarer

  1. Repoman

    Jag kan sätta ett par rubel på att farbror Sven fick kulturstöd för eländet också.
    Trevliga bilder dock!

  2. Kalle Lind

    Repoman: det fick han säkert – det fick man ju fortfarande för saker på sjuttitalet – men han är ju i så fall inte den ende som fått en slant för att sprida förkunnelse om Jesus.

    Nog är Wernströms jesusbild färgad av hans egna värderingar. Inte heller där kan man påstå att han varit direkt ensam.

    Och jag tycker nog trots allt att hans idé om Jesus är bra mycket mer sympatisk än t.ex. Kristdemokratiska Ungdomsförbundets, Runar Sörgaards eller påvens.

  3. Daniel

    Det värsta med det här är ju att undervisningen i religionsvetenskap ger denna bild av bibeln och co än idag till blivande präster (och religionsstudenter överlag).

    Vänsterteologins ”kom-och-kramas-med-kamrat-jesus” har ett hysteriskt grepp om teologistudierna även 2008. Bara försök diskutera religionens roll i religionskonflikter världen över genom historien – och de citerar sina kursböcker från 1968 som propagerar för att religionen var skuldfri i allt, och att allt negativt i historien hade att göra med ojämnt fördelat kapital eller andra ekonomiska saker.

  4. Kalle Lind

    Antimonite (om det nu är ditt riktiga namn): ett intressant perspektiv. Du saknar alltså en diskussion om religionens faktiska innehålls del i krigsorsakerna?

    Jag tror för all del att såna som Wernström visst skulle hålla med om att diverse tolkningar och övertolkningar av religiösa texter har haft del i dom religiöst färgade konflikterna. Men visst, man har nog uppfattat religionen som en täckmantel för dom egentliga syftena (dvs fördelning av makt, land och kapital till egen fördel).

    Och ärligt talat är jag nog böjd att hålla med. Det är klart att det funnits religiösa fanatiker genom historien, men den främsta orsaken till konflikt är ju oftare att mycket smakar mer och då har en påstådd tro ofta varit en vacker förevändning att döda nån.

    Men saken är komplex och dina reflektioner intressanta.

  5. Repoman

    Jag kan sätta ett par rubel på att farbror Sven fick kulturstöd för eländet också.
    Trevliga bilder dock!

  6. Repoman

    Jesus K slängde ju faktiskt ut månglarna ur templet. Personligen gissar jag att han gjorde det för att nå en monopolställning.

  7. Henrik

    Min bättre hälft gav mig en i min mening fyndig definition av fanatism: ”Att inte kunna ändra åsikt och att inte vilja byta samtalsämne”.

    Jag upplever att Wernström i flera av citaten ovan gör sig skyldig till samma typ av egenmäktiga uttolkande av Nya Testamentet som hans antagonister i de religiösa rörelserna.

    Det framstår för mig som önskvärt att i rimlig mån, vid kommunikation med barn, försöka klargöra att man anlägger ett subjektivt perspektiv och att inte framställa detta perspektiv som objektiv sanning.

    I vilken utsräckning ett eventuellt välment påstått högre syfte kan ursäkta denna typ av arrogans kan ju diskuteras, men efter att under flera år ha tvingas genomlida tvärsäkra religiösa, politiska och genusorienterade snabbanalyser av väldigt komplexa källmaterial måste jag säga att det ofta är förbenat tråkigt att lyssna till.

  8. Anonymous

    Tack Kalle. Jag beställde ju en analys av Kamrat Jesus för några veckor sedan (fast med din benhårda kulturella integritet tror jag ju inte det var därför du skrev). Men ett trevligt återseende var det. Jag gillar särskilt bilden där Jesus och Maria Magdalena är lite Che Guevarskt morgonsxeiga. Skojigt tycker jag. Petter B

  9. Malte

    Var får man tag på boken idag? har sökt på antikvariat, med nada resultat.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén