Om Kalle Lind och andra gubbar

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Vi är framme på sidan 66 i en bok på 231 sidor. Detta kommer att bli en låååång sommar.

Henning Sjöström har nu kommit upp sig i världen. Han umgås med diverse adelsmän vars namn droppas över boksidorna som spermafläckarna på Hennings lakan. I det elfte kapitlet är Henning bjuden till fideikommissets (ett av svenskans vanligare ord) herrgård av en Calle Beck-Friis. Dit åker han med Hans-Ulrik Eschberg i dennes lilla MG. Nån Staël von Holstein och nån som kallas Pyran är så klart med.

Det ska bli morkullejakt, och hur generös värden Beck-Friis än är med sina ”skönheter” som han kastar till ”unga lejon och vargar” som Henning, så är han ”restriktiv när det gällde morkullejakten. Det fick inte supas förrän jakten var över”.

Av någon anledning bryr sig Henning och Hans-Ulrik inte om detta. Dom avser att supa sig ”ordentligt fulla”:

Till sup hällde vi i oss nittiosexprocentig sprit. Vanligt brännvin drack vi istället för öl. Efter en halvtimme tyckte jag att det sprutade eld ur munnen på mig när jag pratade. Men jag var i fin form. Samma gällde Hans-Ulrik. I så bra form var vi att vi inte kunde sitta stilla. Vi for omkring som klätterapor under de grova takbjälkarna och avslutade med att hänga i fötterna med huvudet neråt som sengångare. Och vi skrek och levde rövare för att imitera kosackerna.

”Calle Beck” förbjuder de båda stjärnjuristerna (jag antar att Hans-Ulrik är stjärnjurist, Henning har ju kvalitet på umgänget) att följa med på jakten. Henning och Hans-Ulrik bestämmer sej för att åtnjuta jakten på avstånd, tar med sig en flaska whisky som skaffning och kör iväg i Hans-Ulriks MG. De hamnar snart på ett järnvägsspår, där en motordressin kommer emot dem i full fart. Hans-Ulrik får väja med MG:n så den kraschar.

I det här tillståndet kommer de båda på att det varit dålig stil att förbjuda dem att följa med på jakt. Ivrigt sörplande whisky drar de tillbaka till herrgården, där de rotar fram de båda älgstudsare Calle Beck gömt undan. Sen hoppar de i en roddbåt.

Hans-Ulrik rodde. Jag satt och siktade på måfå i luften med älgstudsaren och hoppades få en fågel på kornet. Någonting andliknande dök upp rakt framför mig. Jag sköt. [—]

Hans-Ulrik satt och glodde till vänster om båtstäven.
-Såg du om jag träffade, frågade jag.
Då vände sig Hans-Ulrik om. Han var kritvit i ansiktet. Och hans hår stod på ända.
– Är du inte klok, ditt helvete, sa han.
– Vadå? Vad går det åt dig?
– Tänker du skjuta mig?
Då såg jag att hans basker flöt fem-sex meter till vänster om båten.

Man skjuter inte en överklasslyngel med fånigt namn ostraffat. Hans-Ulrik lyfter nu sitt gevär, siktar lite mellan Hennings ögon och skjuter sen mellan Hennings ben, ner i båten. Skottet klickar. Henning ”låtsades oberörd” och räcker Hans-Ulrik ”kavaljersmässigt” sitt eget gevär. Hans-Ulrik skjuter då hål i båten.

Sen dyker värden, Calle Beck, upp och är irriterad. Dels visar det sig att Hennings skott träffat ett hus på andra sidan sjön, dels har mannen med dressinen hört av sig till landsfiskalen. Calle Beck är naturligtvis också gramse över att nån skjutit sönder hans båt.

Karriären som stjärnjurister är i gungning, men heter man Beck-Friis lever man ovanpå lagen och kan dupera landsfiskaler, torpare och dressinmän. Calle Beck är dock personligen kränkt över att hans nykterhetspåbud inte har respekterats.

En tid senare ligger Hans-Ulrik och humpar på en flicka i sin lya på Värtavägen. Mitt i natten stegar Calle Beck in med ”sitt dubbelpipiga hagelgevär”. Flickan blir förstås ”skräckslagen” och Hans-Ulrik ”ängslig”. Utan ett ord samlar Calle Beck ihop allt porslin i Hans-Ulriks lya.

Sen släcker han ljuset och skjuter.

Smällen var ohygglig. Porslinsstoft virvlade runt i rummet. Ena fönsterrutan var utblåst. Flickan flög rakt upp och gav ifrån sig ett kort och gällt skrik.

Sen säjer Calle Beck ”nu är vi kvitt” och lämnar lyan.

Jag har ställt frågan förut och kommer jävlar att ställa den igen: varför berättar Henning Sjöström detta? Jag förstår att han vill säga att han känner adelsmän, jag begriper att han vill förklara hur rakryggad och stoisk han själv är, jag fattar att han vill lämna ut andra för att själv framstå som lite tuffare.

Men mitt i karriären som stjärnjurist – 1966 var hans stjärna ständigt stigande – varför då berätta att han är en oansvarig fyllkaja utan omdöme och respekt för folk? Jag försöker förstå hur karln tänkte.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: Henning och homosexet.

Föregående

Henning Sjöströms bravader. Del 7: ombudet från helvetet.

Nästa

Proggiga barnböcker del 22: Kamrat Jesus

3 kommentarer

  1. Gubben Far

    Aj aj! Nästa gång smäller det. Stackars gamle kung Gösta.

  2. Annapanna

    Jag leker med tanken på att Birgitta Dahl, Gun Hellsvik, Laila Freijvalds, Silvia eller någon annan kvinna hade skrivit den här typen av memoarer. Hur hade det blivit?

  3. asapasa

    Ja, vad är det som driver karln!Jag själv är lärare på en högstadieskola och när jag läser om Hennings bravader får jag upp mentala bilder på högstadieelever eller tjuren Ferdinands kompisar som stångas runt korkekarna. Är syftet med boken att jag ska se Henning som en pissnödig stövare eller ett djuriskt monster måntro?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: