Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnplattor del 2: Kåldolmar & kalsipper.


Kåldolmar & kalsipper får säjas vara Klassikern bland sjuttitalets politiska barnplattor. Den har allt man rimligen kan begära av en skiva som ska lära barn den rätta läran: elaka kungar från västerlandet med dollartecken på kronorna, ett kommunistiskt spöke, en sång om valutrotning, en kort rekapitulering av den grekiska diktaturen samt en makalöst långtråkig pjäs-i-pjäsen från Vietnam.

Icke desto mindre är det en enastående skiva. För all del nerlusad med ett slags realpolitisk rekvisita som gör den krumbuktiga sagan tunggumpad här och var, men samtidigt en skiva som tar barn på allvar. Låtarna rockar, oavsett om genrebeteckningen är ”skyffelrock med enveten barnkör” eller ”bluegrass med skvallrig hönskör”.

Faktiskt är varenda låt på plattan en hit – givetvis undantaget ”Viiiin!”, som inte alls är en bengtfritiofssonsk hyllning till morgonruset utan en ”experimentell fasanduett med förrädiskt budskap”. Den får jag fortfarande dåliga vibbar av.

Och den märkliga historien om ett ylle som hittar en hundraårig gubbe i en korg och tillsammans med denne, en tjänare, två clowner ”och till och med en häst” flyr över haven till Vietnam, är … spännande.

Nationalteatern firade triumfer med sin andra vuxen-LP Livet är en fest (1974). Hade de varit vilket annat rockband som helst, 1974 eller 2008, hade de gett sej ut på konsertturné och sen stängt in sej för att göra en identisk uppföljare.

Nu var inte Nationalteatern en rockgrupp över huvud taget, inte dåförtiden. Det var en teatergrupp. ”Livet är en fest” var en platta med låtar från anarkistiska fritidsgårdsföreställningar med titlar som ”Lev hårt – dö ung” och ”Sune, får jag knäppa din blazer?” Det logiska steget för dem var att stänga in sig i studion för att göra en dubbelvinyl för barn med ett hopkok på deras många pjäser för dagiskids.

I en pamflett i konvolutet förklarar gruppen pedagogiskt för målgruppen hur pjäsen och sedermera plattan kom till:

Den pjäsen förbjöds på många skolor och fritidsgårdar för att den var så politisk. Det var speciellt Vietnamnsagan som en del rektorer och lärare var arga på, och så naturligtvis på att vi pratade om kommunismen. Fast det var just ”Sagan om FNL” och ”Nordvietnameserna”, som dom som var och kollade på pjäsen tyckte bäst om !

Så olika kan det va beroende var man står politiskt. Det kommer säkert vara några mammor, pappor, dagisfröknar eller lärare och andra som inte tycker att du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som vill att barn inte ska ha roligt.

Såna människor är papperstigrar och dom ska man göra motstånd mot.

Såna pamfletter medföljer inte längre barnskivor. Inte ens CD-upplagan av ”Kåldolmar & kalsipper”.

Den som tycker citatet ovan var en smula subtilt har lite tydligare ställningstaganden att hämta i pjäsen:

  • Det mystiska blårandiga spöket visar sej vara ”det kommunistiska spöket”. Han ber om att inte bli ryckt i lärften – ”den är från 1848”. Som vuxen har jag fattat kopplingen till utgivningsåret för Kommunistiska manifestet. Fortfarande vet jag dock inte riktigt vad en lärft är.
  • Sjörövarkaptenen heter alltså Sjörövar-Jenny, givetvis efter figuren med samma namn i Brecht-Weills Tolvskillingsoperan. Hon sjunger för övrigt också en ”Mammarock” – ”en mamma vill också va flippad och glad/ och dansa med shejker i Hyderabad” – som ett feministiskt statement.
  • ”Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland” gör tydliga kopplingar mellan den grekiska fascistjuntan under Papadopoulos och den svenska polisstat som inte tillät gatumusikanter.
  • Skutan hamnar till slut i Vietnam, där några sinnessjukt vänliga människor – ledda av en man med namnet Ho – spelar upp en sedelärande pjäs om vikten av att göra motstånd. Pjäsens slutfras – ”överallt finns det människor på jorden som gör motstånd, som denna flicka. Detta lär kommunismen” – diskuterades uppbragt inom Nationalteatern. Den radikale Peter Wahlqvist vann och repliken kom med. Wahlqvist blev sedermera kulturattaché i Washington, där han gissningsvis fortsatte slåss för det klasslösa samhället mellan champagnemottagningarna.
  • På skutan hem sjunger hela gänget av glada sjömän:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel
med last utav lärdom från Marx och från Hegel

Rader man kanske inte allt igenom knäckte som liten. Visst, ”hemmet” var man kanske med på, och ”segel” visste åtminstone ungarna i sjöscouterna vad det var, men resten var en smula dunkelt.

Det spelade nu mindre roll. Hur marinerade vi än var i den hegelianska dialektiken så begrep vi inte det själva. Vi skrattade så vi kiknade åt de elaka kungarnas ”det är så lustigt så vi kissar i kalsongen”, noddade gillande till ”Vi cyklar runt i världen” och skippade helt den avslutande sida D.

Jag tror inte Gudrun med triangeln, Borkas Undis, Uffe Dageby och ICA-Stig misstyckte. Visserligen berättade de för oss i en påfallande aggressiv pamflett i konvolutet att dagisfröknar som ville förbjuda oss att lyssna på skivan var ”papperstigrar”, men än idag tror jag att deras agenda främst var att sprida musikens och göteborgshumorns glädje.

Nog för att Stig och Gudrun överskattade vårt intresse för marxistisk retorik. Men de tog oss på allvar. De visste att vi ställde samma krav på meningsfull underhållning som våra föräldrar. Och för den sakens skull ska jag alltid respektera dem.

Föregående

Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.

Nästa

De tusen knarkarnas stad.

13 kommentarer

  1. Trampe

    Klassisk platta.

    Ska vi prata besynnerliga barnskivor måste ”Yes min lilla duva – en rockskiva för barn” nämnas (den kan knappast benämnas proggig, då den kom 10 år senare). Här snackar vi vuxna människor som försöker göra underhållning ”på barnas egen nivå”, och resultatet är så genuint äckligt att Onkel Kånkel inte skulle kunna göra något värre om han så fick 1000 år, och lika många tunnor avföring, på sig. Det är lustigt det där; plattor där man instinktivt känner på sig att upphovsmännen tänkt i banorna ”barn är ändå idioter, så vi gör plattan så infantil och meningslös vi bara kan” sällan eller aldrig uppskattas av barnen själva (åtminstone enligt min egen erfarenhet). De är inte idioter, nämligen, och vill ha meningsfull underhållning, dom med.

  2. Anonymous

    angående samtalet i Lunchboxen kom det som en överraskning att du var ensambarn. lite otippat. annars är den spontana kommentaren att du lät lite obekväm, åtminstone om man betänker din radiovana…

  3. Trampe

    Klassisk platta.

    Ska vi prata besynnerliga barnskivor måste ”Yes min lilla duva – en rockskiva för barn” nämnas (den kan knappast benämnas proggig, då den kom 10 år senare). Här snackar vi vuxna människor som försöker göra underhållning ”på barnas egen nivå”, och resultatet är så genuint äckligt att Onkel Kånkel inte skulle kunna göra något värre om han så fick 1000 år, och lika många tunnor avföring, på sig. Det är lustigt det där; plattor där man instinktivt känner på sig att upphovsmännen tänkt i banorna ”barn är ändå idioter, så vi gör plattan så infantil och meningslös vi bara kan” sällan eller aldrig uppskattas av barnen själva (åtminstone enligt min egen erfarenhet). De är inte idioter, nämligen, och vill ha meningsfull underhållning, dom med.

  4. bitte

    Men åååhhh!! så lycklig jag blev när jag läste detta inlägg! Från min tidiga barndom har jag nämligen ett minne av ett mycket speciellt tecknat barnprogram. Det var några pers som var ute och seglade. Seglet gick sönder och de började driva. Då kom kommunistspöket och räddade dem ur deras prekära situation. Som segel. De styrde kosan mot nån strand, där gerillan tog hand om dem.
    Jag har frågat så många i min ålder (f 66), men ingen minns att de sett nåt liknande.
    Nu när jag läser detta, så inser jag att det faktiskt är ganska troligt att det fanns ett sånt barnprogram.
    Och att jag därmed inte är inbillningssjuk.
    Det tackar jag för:-)

  5. Gubben Far

    Kalle kan skilja agnarna från vetet, Kåldolmar och Kalsipper var väl bra, håller med, fast trots de politiska pekpinnarna snarare än på grund av. Jag spelade flitigt, men blev också rädd för den. För den värld av hotfulla fascister och kapitalister de påstod fanns. Lika rädd som för feministskivan ”Vi är många” med en jättelik, tjock, naken tant på framsidan.

  6. dr. No

    Detta är fortfarande en av mina favoritskivor alla kategorier.

  7. Anonymous

    Kulturattaché och ICA-Stig, varje dag ber jag till mig själv att jag aldrig aldrig skall bli så utvattnad jag horar för kapitalet på det viset!

  8. Kalle Lind

    Anonym: jag är inte ensambarn. Jag har tvärtom fem syskon. Det första fick jag dock när jag var sex och hon bodde fem mil bort. Hela den där långa perioden innan jag började skolan var jag ett ensamt barn (jag tror f.ö. att det finns en psykologisk definition på ensambarn som barn som är ensamma fram till sju års ålder).

    Angående min osäkerhet är det väldigt stor skillnad på att sitta och vräka ur sej prilligheter man suttit och slipat på och sen läser innantill, och att försöka ge nåt slags heltäckande svar på öppna frågor i stunden.

  9. Det sociala (fri)spelet

    Över Atlantens svarta vatten ekar våra fåglars skriiiiin
    Över Atlantens svarta vatten lyser våra fula fliiiiin…[—]Viiiiin.

    Ungefär så…

    Kan en stor del av plattan fortfarande. Det mesta lärde jag mig som barn (f.-69). En långvarig uppfräschning skedde när jag var i 15-årsåldern. Då lyssnade jag och min väninna på skivan ett par ggr i veckan (dvs. varje gång jag sov över hos henne). Denna period varade i ett antal månader och så här i efterhand tror jag helt enkelt att det var vårt andningshål i det reaktionära 80-talet som ingen av oss kände oss hemma i, progg-ungar som vi var. 😀

  10. Daniel

    En enastående, fantastisk skiva. Helt klart en av de barnskivor som gjort starkast intryck på mig, trots att vi inte ens hade den hemma, bara på dagis. Eller vi hade den nog på band.

    Fast jag minns att jag studsade lite på det där med ”sådant lär kommunismen” även som liten.

    För övrigt: Viiin är visst bra!

    Fattas annat med textrader som

    ”Om du ger dig ut på äventyr
    möts du av en arg vampyr
    som under fruktansvärda vrål
    kastar dig i mörka hål

    Men om du leker tyst och stilla
    händer det dig inget illa
    VIIIIIIIN….”

    Det budskapet pumpas ju ut ständigt – sitt i båten, håll käft, lyd.

    Valvisan däremot var ganska överflödig.

  11. idiotjim

    du måste kolla in Motvind. en annan gbg proggcombo. i låten ’stenhårde kalle’ får man
    följa kalles tragiska uppväxt med
    industriarbetande,
    ensamstående mor hela vägen till polisen tränger honom i en källare där han just ’tagit en sil’
    varpå han plötsligt stämmer upp i en klassanalytisk tirad helt ur intet och det blir bra lustigt mitt i allt.
    ’känn dig blåst’ heter lpn och de gjorde även signaturen ill ’lära för livet’-min generation var klistrade framför burken när den gick.
    nationalteaterns bästa tycker jag f:ö är ’barn av vår tid’-den var verkligen helt rätt om man började sjuan 77.
    tack för mängder av rolig läsning.

  12. Fantastiskt!

    Kalle!
    Jag tycker dina observationer om Kåldolmar och Kalsipper är kanon! Min mamma kom hem med denna på band och den spelades friskt. Jag fattade inget av det djupare budskapet även om jag förstod att någon låst in någon osv…
    Musiken tycker jag håller fortfarande. Jag har den på CD och sedermera inlagd i min iPhone, vilket gör att låtarna dyker upp med jämna mellanrum i slumpuppspelningen.

    En annan intressant iakttagelse jag gjort är att en företeelse från min gymnasietid, låt säga det handlar om korv, dyker upp överallt. Framgång på framgång för dessa som jag då viftade bort som udda… Det är skönt att bli överbevisad, även efter 15 år!

  13. Anonymous

    En lärft är en benämning på vissa slags tyger.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Lärft

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén