Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.


James Hollingworths och Karin Liungmans gemensamma debutplatta för barn, ”Barnlåtar” (1974), är mer proggig i betydelsen ”vi kan göra låtar om vad vi vill men inte minst om samhällsfenomen” (jfr Blå Tåget) än ”vi gör musik som ska ackompanjera borgerlighetens nära förestående och synnerligen blodiga död” (jfr Knutna Nävar).

Man ska inte glömma bort den flummigt livs- och fantasibejakande sidan av den svenska musikrörelsen, ofta irriterande i sin obegriplighet, men samtidigt sant subversiv och alternativ. Säja vad man vill om Träd, gräs och stenar eller Samla mammas manna, men det är tammefanken inte dogmatiskt. Pårökt, experimentellt och skitjobbigt – ja. Uppfordrande, pedagogiskt och förnumstigt – nej.

James och Karin gör visserligen några mer traditionellt Televinken-pedagogiska låtar om att se sej för i trafiken och använda flytväst och tandborste och inte sätta eld på skogar i onödan.

Dom låtarna överskuggas dock av besynnerliga texter om att det är ”dags att skaffa katt igen” (med motiveringen: ”det var så länge sedan sist”) eller dialogvisan Ebert, som börjar i ett löst samtal om grodor i fickan och pappas jobb men mynnar ut i en orgiastisk hyllningskör till majs.

Men mitt i det fantasibejakande är James och Karin missnöjda med samhället. I den mest berömda låten på skivan, ”Älgarna demonstrerar”, läser älgarna upp sina paroller:

Vi älgar kräver:
För det första – totalt förbud mot all jakt i skogen
För det andra – stoppa alla kalhyggen
och för det tredje – fri passage över alla vägar

Att älgar i verkligheten gillar kalhyggen (förlåt: föryngringsytor) kan vi lämna därhän. Poängen är att en barnlåt där begrepp som ”demonstrationer” och ”paroller” nämns oförklarade, bara kan ha skrivits på sjuttitalet. Naturdyrkan och tillkämpad skogsromantik har säkert funnits sen den förste svensken motiverade för sina barn varför i helvete han slog ner bopålarna i ett land med ständig tjäle, men bara på sjuttitalet paketerade man romantiken i politiska lösningar.

Jag förutsätter att ”Älgarna demonstrerar” fortfarande går varm på Miljöpartiets kongresser.

Mer implicit är den associativa ”Har du grävt någon grop idag?” där James Hollingworth ställer några anklagande frågor till den förmodat underårige lyssnaren:

Har du sett någon häst idag?
Har du tittat utanför din dörr?
Det finns så många saker
du borde se …
Till exempel:
Vem har ett hjärta
och vem har det ej?
Jag börjar bli orolig för dig
– just för dig

Civilisationskritiken blir som tydligast i slutklämmen:

Varför vill alla bo i en stad?
Dåliga lungor och ingen glad
– ingen glad

Den kommer dock tydligast till uttryck i ”Sagan om Stefan”, det talade partiet som gudskelov låg sist på sida 1 så man enkelt kunde hoppa över det även på den analoga tiden. Hollingworth berättar en historia om en pojke som flyttar ut i en skog, där en myndighetsperson kommer och kräver att han ska ha en brevlåda. Sagan mynnar ut i en sång i den mer pissljumt anarkistiska traditionen:

Ska man ha brevlåda nu
och vad är byggnadslov för nåt
och varför får man aldrig göra
som man vill
när man är snäll?

Jag gissar att man även kan tolka visan om brevet som kommit bort på posten som svidande kritik mot ett postverk som inte fungerade heller på tiden när det var helstatligt. Men det kan vara att övertolka.

”Barnlåtar” är en skiva jag spelat betydligt mer än dom Smiths- eller Dylan-skivor jag gärna framhävde som världens bästa under mina Popläsarår. Texternas konstiga hopp mellan ämnen och infallsvinklar skapar samma feberrusiga kreativitetskänsla som Beatles vita album, där högt och lågt och politiskt och banalt och enerverande blandas lika ostrukturerat.

Dessutom svänger det om Barnlåtar. James och Karin drygar ut ljudbilden med ”knäppmoj”, ”tandborste” och ”nagelfil”, och bakom dom på bas och trummor står Mike Watson och Roger Palm – samma gubbar som skapade sväng åt hyfsat framgångsrika akter som Björn Skifs, Abba och Ted Gärdestad. Och inte minst kompade Ola Magnell, den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft.

Som proggplatta är den helt okej och doftar fortfarande lagom mycket Timotej, Patchouli och tilläggsisolering. Som svängplatta är den omistlig.

FOTNOT: James och Karin gjorde även plattan och radioprogrammet Djurens brevlåda. Hollingworth gjorde också Halvfemhuset innan han blev webbdesigner och krögare. Nu har han slagit sig ihop med Jojje Wadenius i en barnfunkens supergrupp som säkert gör dagens sjuåringar extremt nostalgiska.

Föregående

De absolut genom alla tider största profilerna.

Nästa

Proggiga barnplattor del 2: Kåldolmar & kalsipper.

14 kommentarer

  1. Unggubbe

    Jag råkade aldrig ut för någon progg-terror under uppväxten. Däremot hittade jag denna på loppis häromsommaren, så nu terroriserar jag mina syskonbarn istället.

    Har för mig att någon turnerat med de här låtarna de senaste åren, är det James & Jojje då månntro?

  2. Kalle Lind

    Anna-Lena Lodenius: du menar ”Olle och Ulla, Nippe och Agnetha, Kalle och Marianne”? En mycket sedelärande historia som sprider den gamla sanningen att man ska ha mycket goda skäl om man vill sätta eld på en skog.

  3. Anna-Lena Lodenius

    Kul att du uppmärksammar en skiva som verkligen gått varm hos oss i omgångar. Fantastisk på många sätt, musikaliskt förstås (där skulle jag vilja säga odiskutabelt bra). Men framför allt korsningen mellan total realism och fullständig surrealism i texterna. Du glömmer den tragiska historien om barnen som utlöser en skogsbrand och där raden med namn på dessa barn är lika lång som halva låten. Ser fram emot vad du mer ska hitta på temat barnlåtar.

  4. Mårten

    Hej Kalle!

    En strålande text om en sjukt svängig platta. Jag är tokig i majs!

  5. Anna-Lena Lodenius

    Absolut, den var det. Ser nu att du faktiskt nämner den som hastigast i början av inlägget. Namnen var något färre än jag mindes, men det beror nog på att de upprepas så många gånger. Lite mindre Televinken än ”du flyter bäst om du har väst” och ”jag är en tandborste”. Mer någon slags skum oerhört detaljrik berättelse som bara flyter på.

  6. Anonymous

    Märkligaste låten på plattan är ”Nöffe”

    ”Redan som barn var han hund”

    Det är dock en av de fem bästa svenska barnskivorna genom tiderna.

    M v h

    A N

  7. Baronessan

    Jag minns bara älgarna och varför vet jag inte för den var inte ens bra. Kanske för att den var annorlunda. Vad gäller barnvisor och texter så undrar jag om det har någon betydelse när man hör ”pluttar” som knappt kan prata, sjunga med i… ”dricka hembränt och cola i en uppblåsbar pool.

  8. vitkor

    Är det inte så att den andra parollen innehåller den för barn lättbegripliga ordvitsen ”Stubba alla kalhyggen”?
    Jag har alltid tyckt att det är det Älg-Bert säger.

  9. Kalle Lind

    A-L Lodenius: jag förstår vad du menar, melodin har ett slags malande framåtrörelse och sången är mixad så att man inte riktigt hör vad dom sjunger. Alles zusammen blir det lätt hypnotiskt.

    Vitkor: jag citerade från texthäftet. Men James kanske fick en ingivelse i studion och sjöng nåt annat – det är svårt att uppfatta exakt vad Älg-Bert faktiskt säjer. Fast varför skulle älgarna vilja stubba kalhyggena? Då är det ju ännu mindre skog kvar?

  10. Pseudonaja

    Jämfört med Kåldolmar och Kalsipper så ter sig denna skiva som ganska opolitisk. Visst hör man vilket decennium den gjordes men James och Karin är knappast uppe på barrikaderna.
    Idag, när mina barn diggar den, så gläjds jag åt svänget och åt lustiga meddelanden som ligger ”gömda” åt oss vuxna. Vad sägs om ”Bästa husse med snorre”?

  11. Daniel

    Va? Klart han säger ”stubba alla kalhyggen!” Det är ju jobbigt att kliva omkring och snubbla på alla stubbar juh.

    Den här skivan spelade vi sönder när jag var liten. Den, Bamse, Robin Hood, nästa James Hollingworth och Trazan och Banarne.

  12. Karin Liungman

    Hej!
    Detta är Älgisabet som talar. Skitkul att läsa alla inlägg om våra låtar! Och han säger ”stoppa”, inte ”stubba” – vad är det fnåt?
    Kan berätta att Olle och Ulla, Nippe och Agneta, Kalle och Marianne var våra bästa vänner, och fortfarande är! Men dom satte aldrig eld på någon skog.
    Flytvästvisan, Tandborstvisan och Trafiklåten kom från ett TV-program som James gjorde en gång i tiden i pedagogiskt syfte. Därför fick dom komma med. Alla andra låtar skrev vi i ett rus av kreativitet och nybliven grönavågaranda!

    Karin L. – som fortfarande demonstrerar och skriver sånger

  13. T Minus

    Jag minns låtarna från stunderna då jag som barn satt och stirrade på SVT:s klocka som bara aldrig ville bli halv fem eller halv sex, då barnprogrammen började. Nu poppar vi alla tre skivorna därhemma med barnen. Det är svårt att säga vilken som är bäst egentligen, alla innehåller massor av guldkorn. På Halvfemhuset är det Steely Dan-tight och slickt, rökare som ”Jag kan gå på lina” eller ”Studsboll” är ett måste klockan sju (med lite tur inte förrän åtta) en lördagsmorgon. Allra bäst i mitt tycke är dock ”Har du grävt någon grop idag” från Barnlåtar, i synnerhet den vers som börjar just så, en perfekt text.

    Det lär finnas en fjärde skiva med James (även den utan Karin tror jag): Ärliga blå ögon. Jag har hört tretti sekunder från titelspåret och det låter urbra, vet någon om den går att få tag på?

  14. Karin Liungman

    Hej man med skägg!
    Ärliga blå ögon var titelsång för en TV-serie för många år sedan. Vet inte om den finns på CD.
    Jag har också gjort en egen barn-CD – Det är hårt å va hund – som oftast köps av vuxna. Också lite konstig, med väldigt bra musiker (Roger Palm och Mike Watson). Svår att få tag i men prova.
    Kolla mer på min nyöppnade blogg om du vill –
    karinliungman.blogspot.com

    Karin

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén