Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnplattor del 5: Rockormen.


Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna Tjyveriaktiebolaget eller Lev hårt-dö ung – men också Sune, får jag knäppa din blazer?

Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.

Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl.

Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte ”detta lär kommunismen” var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.

Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får sägas vara klassiker: Livet är en fest och Barn av vår tid är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på Rövarkungens ö låter som bleka pjäslåtar), Kåldolmar & kalsipper ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.

Nationalteaterns kanske största egna satsning, rockmusikalen Rockormen om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.

Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin ”Japp Coco (Kleta och spill”) följs av låten ”Vill ta ställning” och rader som:

Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar

En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar

Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter ”Rädda jobben” och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.

Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.

Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:

Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?

Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.

Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en glad skit.

Föregående

Proggiga barnplattor del 4: Här kommer Ville, Valle & Viktor … igen!

Nästa

Tysksnusk.

12 kommentarer

  1. Frank Bonnevie

    Finns det överhuvudtaget någon låt av Ulf Dageby som heter Whipped Cream? Eller är det ett band som Ulf Dageby skulle ha spelat med som heter så? Ja, ni vet vad jag syftar på.

    Lind: Kan man få veta mer om programledaren Frank Gunnarsson? Eller är han för känd eller är han inte någon ”nöjesprofil” i den meningen att den matchar denna bloggs inriktning?

  2. Kalle Lind

    Frank Bonnvie: den göteborgske Weirons slutreplik i NileCity syftar på bandet Whipped Cream, ett ganska obskyrt men hajpat göteborgband i slutet av åttitalet (gitarristen Jörgen Cremonese blev sen DiLevas husgitarrist). Det är alltså inte en låt Ulf Dageby påstås spela, utan ett band från samma stad som han påstås lira med.

    Frank Gunnarsson har jag länge funderat på att skriva om. Svenskt rekord i radionämndsanmälningar, den göteborgska ilskan personifierad, kompis med Lasse Brandeby. Det kommer nog nåt om karln med tiden.

    Men ”för känd” är väl Frank Gunnarsson inte ens för den här bloggen? Jag har för håken skrivit om Lasse Berghagen!

  3. DJ Hissmusik

    Whipped Cream & Other Delights är för övrigt en klassisk platta av Herb Alpert & The Tijuana Brass! Mums!

  4. Frank Bonnevie

    Finns det överhuvudtaget någon låt av Ulf Dageby som heter Whipped Cream? Eller är det ett band som Ulf Dageby skulle ha spelat med som heter så? Ja, ni vet vad jag syftar på.

    Lind: Kan man få veta mer om programledaren Frank Gunnarsson? Eller är han för känd eller är han inte någon ”nöjesprofil” i den meningen att den matchar denna bloggs inriktning?

  5. Anonymous

    …och göteborgsbandet whipped cream stal sin logga från omslaget till herb alpert-albumet. trummisen i whipped cream spelade senare med broder daniel och/eller håkan hellström

  6. Pseudonaja

    Förutom Dageby på bilden är det Nikke Ström på bas, mannen med mustasch och cigg borde vara Bertil Goldberg som spelade keyboards och trummisen, eller han med alla tänderna, är Per Melin.

    Nikke Ström och Dageby spelar ju med Nationalteaterns rockorkester fortfarande. Per Melin kom att spela med Björn Afzelius efter sin sejour med Nationalteatern.

    I den manliga huvudrollen syntes Göran Ekstedt som tidigare stått för sången i proggbandet Motvind. Det var viss inavel i de göteborgska musikretsarna…

    Jag såg Rockormen på Exercishuset i Göteborg. Jag minns att det var bra och att min pappa förklarade för mig att biljetterna inte varit billiga, eftersom Nationalteatern inte åtnjöt något kulturstöd såsom de etablerade teatrarna i staden.
    Med tiden skulle både Nationalteatern få egen lokal i Göteborg samt kulturstöd, som de sedan miste, när tiderna blev hårdare och de flesta tyckte att det fanns viktigare saker att lägga pengar på.

  7. DanielW

    ”originallåtarna på ”Rövarkungens ö” låter som bleka pjäslåtar”

    Näe, nu måste jag protestera! ”Söndag kväll” är ju något av det bästa Dageby har gjort. Även om den aldrig blev lika populär bland afghan- och mellanölsfansen som Kolla kolla, Speedy Gonzales, Bängen trålar och de andra klassikerna.

  8. Frank Bonnevie

    Jag såg faktiskt Nationalteaterns uppsättning av Peter Pan 1987. Lasse Brandeby spelade Kapten Krok.

  9. Anonymous

    Frank Gunnarsson, ja… I radiohuset i Göteborg var det ju rökförbud, utom i rökrummen, då förstås. Att röka i STUDION var ju inte ens att tänka på.
    Men Frank fick!

    Av hävd.

  10. Anonymous

    ”Ulf Dageby på metadonkur” är det roligaste jag läst i år. Tack för det! =)

  11. Spiring

    Jag tycker faktiskt Rockormen-skivan är orättvist bortglömd, eller kanske snarare ignorerad, i Nationalteatersammanhang. Det finns en hel del bra låtar på den. Fast inte lika mycket Dageby som på andra skivor, kanske… tror att den inte ses som en "riktig" Nationalteatern-platta. Men "Veronika", "Tankar på en timmerstock", "Vakthavande Larsson", "Ut i vida världen" är det inget fel på, tvärtom.

    "Inuti varann" hör dock inte till mina favoriter… gör man en låt om tonårssex på toalett kanske inte sångaren ska låta så blyg och försagd som Per Melin gör här.

  12. Ingela

    Ser att någon kommenterat (inte så konstigt eftersom postningen är 12 år gammal…) att det är Per Melin som är den glade längst fram. Makalöst bra trummis. Jag har sett honom med både Nationalteatern och Afzelius och det spelade ingen roll hur stark utstrålning den som ”frontade” hade. Melin hade karisma så det räckte och blev över och en sällsynt intensiv spelstil som gjorde att det inte gick att ta ögonen från honom.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén