Pugh Pugh store hövding.

Pugh har släppt ny platta ihop med den klassiska sättningen Jojje Wadenius och Loffe Carlsson – Supertrion a.k.a. Lustiga smeknamns-trion. Samma trio gjorde 1969 Ja, dä ä dä, enligt legenden den första rockskivan på svenska. Därefter tog deras karriärer lite skiftande vändningar.

Jojje åkte till USA, lirade med Blood, Sweat & Tears och i husbandet till Saturday Night Live.

Loffe hoppade mellan att spela direktör för en kåtshow i Slas-filmen Henrietta och att hänga medwurst runt halsen på sina gäster på Cirkus.

Pugh bildade en ”supergrupp” ihop med Micke Rickfors och Magnus Lindberg och basisten i Tages.

Under sjuttiotalet var Pugh ett sittande byte för de dogmatiker inom proggrörelsen som gillade att sålla får från getter. I tidningen Musikens Makt gick ayatollah Tommy Rander – idag nåt slags speedway-legend, dåförtiden skivbolagsägare, SR-producent, GP-journalist OCH musiktidningsredaktör – till angrepp mot killen med det knasiga namnet. Pugh var Kommersiell, dvs. han gjorde plattor med avsikten att folk skulle spisa dem.

Bevismaterial A: han låg på det Kommersiella bolaget Metronome, Anders Burmans etikett som tagit fram så fasansfullt Kommersiella namn som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Ola Magnell, Bernt Staf, Marie Bergman och Telefon Paisa (med Bukowski– och Burroughs-översättaren Einar Heckscher på ”sång”).

Bevismaterial B: han var politiskt otydlig. Lyssnade man på plattor som Pughish och Pugh on the rocks och Bolla och rulla kunde man omöjligt lista ut vilken politisk gruppering Pugh var knuten till. Var han SKP:are? Var han såsse (”socialfascist”)? Var han CUF:are (”Åsa Nisse-marxist”)? Var han rentav en högeravvikare?

På sjuttiotalet kunde det räcka för skandalskriverier.

En av många lustiga faktorer, sett i backspegeln, är ju att Pugh inte bara var politiskt otydlig. Han är över huvud taget så jävla otydlig att det är fullkomligt omöjligt att få sammanhang i det han sjunger. Olika näsljud blandas, till synes på måfå, enligt en modell från den LSD-påverkade brittisk-amerikanska psykedelian, där man ju gärna mixade marmeladhimlar och gamla barnkammarramsor.

Redan Pughs första singel hette ”Haru vart på cirkus?” och gjordes som cover av Alice Babs och hennes dotter Titti. En av de första svenskspråkiga popsinglarna nånsin innehöll således rader som ”Ta påre nåt du trivs i/ Inge rysch, inge pysch/ Vi ska gå på Cirkus/ tolv å trettifem”.

Och ”Bä bä vita lamm” är så skruvad att man gissar att varenda färgglatt frimärke i hela jämrans Västerås gått åt under skrivprocessen:

Bu, bu kära ren har du någon rock?
Ja, ja skära ben ända från Jokkmokk.
Å brudar från Brazil, medaljer och därtill,
å två par fynd åt lilla, lilla Burman.

Snö, snö lilla vår har du någon häst?
Tja, tja Jonnysson arton kilo jäst.
Kärleken é fin, å jorden den é rund,
å låten platt men krig å de é dumt.

Snor, snor kommunist har du något visst?
Snut, snut fula Rut, Olles onkel Knut,
söp ihop med Far, de é väl själva Mor,
mens jag var full på handrockande Scotch.

Grön, grön röda älg har du någon arm?
Kvar visst dokument som bevisar att,
tänt av prövningen, lånar bjällerklang,
men vi tant Sune han som äter buss.

Vad är det karln försöker berätta för oss? Det hänger ju inte ens grammatiskt ihop! Pratade man så här på sjuttiotalet?

Det är klart att Pugh var politiskt otydlig. Humorn ligger ju i att, av allt man rimligen kunde klandra mannen bakom raden ”tja tja Jonnyson, arton kilo jäst” för, så var det den bristande politiska insikten man angrep.

Man kunde ju nöjt sig med att anklaga honom för att prata gibbrish.