Om Kalle Lind och andra gubbar

Rapport från en föreställning: en kuplett.

Är inte den som recenserar mina egna insatser, varken på scen eller nån annanstans (jfr Sven-Bertils sorg över att inte längre vara en god älskare). Hej livet (och döden)! spelades fyra gånger förra veckan, och många av numren var roliga.

Mest nytänkande var nog det Westesson-signerade numret om dom två obsyra malmökändisarna Tony Kaplan (världens sämste nöjesjournalist, skriver i Kvällsposten) och Britt Bass (Sven Tumbas och Lasse Holmqvists ex, Kaplans nuvarande).

Roligast att göra var Rat Pack-numret ”Minnenas boulevard”, där vi gick igenom vårt åttital: stora politiska händelser (Valle), teveprogram (jag) och hur man en gång fastnade med snoppen i blixtlåset (Ola – obs! påhittat!)

Men störst personligt ögonblick var att få gå ut och möta publiken, sjungande till struttigt Jules Sylvain-plock på piano, om olika halvaktuella fenomen – dvs sjunga en Kuplett.

Numret inleddes med några foton på storbildsduk som visar hur mina scenkollegor sitter på mej när jag ber att få sjunga en kuplett. Sen kom själva sången.

Melodin är den gamla trettitalsschlagern ”Nu ska vi opp, opp, opp”. Texten, för den som undrar, lyder:

Mina kollegor har bönat och bett
tjatat och insisterat
på att jag ska sjunga en liten kuplett
som jag själv formulerat
Skriva kupletter det kräver dock stil!
Och själv är jag helt debil

Ja, jag är dum, dum, dum
dum som ett soffbord i ett vardagrum, rum, rum
Dum, dum, dum
dum som en lutfisk i akvarium, jum, jum
Nya Filmkrönikan e
en själslig utmaning för mej att se, se, se
och så e’
Hans Wiklunds ”krönikor” i Café, fé, fé

Jag tror att Arn är på sant
liksom Wallander och Pellefant
och att irländsk maltwhisky
faktiskt är intressant

Jag är stupid, pid, pid
En gibbon på zoo gjorde mamma gravid, vid, vid
Dum, dum,
så dum att jag tror att Kay Pollack har hajat ett hum, hum, hum

Föregående

Memoarer med finurliga titlar.

Nästa

Hylands ABC-bok.

7 kommentarer

  1. Anonymous

    Det är tydligt att sångaren är så dum att han inte ens kan melodin till ”Nu ska vi opp” (Jag tappar bort mig på stället där urtexten går ”Visst är du kär kär kär” – det måste väl ha bort bli något i stil med ”Filmkrönikan, -kan, kan / vara för svår att begripa iblann’ blann’ blann'”), men fumlandet med melodin, gissar jag, är en del av poängen med numret.

    Det låter roligt, och verkar fungera alldeles utmärkt som ett slags anti-kuplett. Och ett bevis för att det inte går att komma med en kuplett i dag, om man ställer sig på scen med pretention att underhålla.

    När Povel Ramel skrev en kuplett blev det också en anti-kuplett:
    ”Om Karl Gerhard ännu hade funnits
    torde han ha ställt upp till kamp
    kvick och elegant
    men jag min dillettant
    jag får bara avsmakskramp”
    Refrängen som följer handlar om omstridda typer som då (1989) alla hette Carlsson. Men Ramel sjöng i stället om att han vägrade vara satirisk:
    ”Smuggelgubben Ebbe får också gå fri.
    Han lockar knappast till nån poesi.”

    Vilket skulle bevisa tesen: Kupletten är en död och omöjlig konstform. Kanske för att det från början var en konstlad sångform. Det som låter mest konstigt är alla dessa tvära kast mellan allt möjligt: jättedamen Ellen, Harry Truman, svenska skattefuskare och ungdomar som knullar själva när de inte får se barnförbjudna filmer – allt exempel på folk som tjänar in på gungorna vad de förlorar på karusellen.

    Den sista riktiga svenska kupletten – var det när Magnus Härenstam sjöng ”Då får vi väl dra åt på svångremmen” på Börsen/Berns 1979? Jag tror till och med han låg på Svensktoppen med den, en vecka eller två.

    Men parodi på kuplett kan man göra. Och versmakeriet i sig kräver förstås sin skicklighet.
    Tacka vet jag gubben far

  2. Kalle Lind

    Just på raden ”Nya filmkrönikan e” får man sjunga ni-kan-e på samma melodi som annars dum-dum-dum. Jag lovar, då funkar den.

  3. Anonymous

    Det är tydligt att sångaren är så dum att han inte ens kan melodin till ”Nu ska vi opp” (Jag tappar bort mig på stället där urtexten går ”Visst är du kär kär kär” – det måste väl ha bort bli något i stil med ”Filmkrönikan, -kan, kan / vara för svår att begripa iblann’ blann’ blann'”), men fumlandet med melodin, gissar jag, är en del av poängen med numret.

    Det låter roligt, och verkar fungera alldeles utmärkt som ett slags anti-kuplett. Och ett bevis för att det inte går att komma med en kuplett i dag, om man ställer sig på scen med pretention att underhålla.

    När Povel Ramel skrev en kuplett blev det också en anti-kuplett:
    ”Om Karl Gerhard ännu hade funnits
    torde han ha ställt upp till kamp
    kvick och elegant
    men jag min dillettant
    jag får bara avsmakskramp”
    Refrängen som följer handlar om omstridda typer som då (1989) alla hette Carlsson. Men Ramel sjöng i stället om att han vägrade vara satirisk:
    ”Smuggelgubben Ebbe får också gå fri.
    Han lockar knappast till nån poesi.”

    Vilket skulle bevisa tesen: Kupletten är en död och omöjlig konstform. Kanske för att det från början var en konstlad sångform. Det som låter mest konstigt är alla dessa tvära kast mellan allt möjligt: jättedamen Ellen, Harry Truman, svenska skattefuskare och ungdomar som knullar själva när de inte får se barnförbjudna filmer – allt exempel på folk som tjänar in på gungorna vad de förlorar på karusellen.

    Den sista riktiga svenska kupletten – var det när Magnus Härenstam sjöng ”Då får vi väl dra åt på svångremmen” på Börsen/Berns 1979? Jag tror till och med han låg på Svensktoppen med den, en vecka eller två.

    Men parodi på kuplett kan man göra. Och versmakeriet i sig kräver förstås sin skicklighet.
    Tacka vet jag gubben far

  4. Anonymous

    Aha – så det ska kanske vara ”Nya Filmkröö – nii – kan eee”? Det kan jag gå med på. Också innehållsligt.

    Nils-Petter i djup saknad.

  5. Gisela

    Den funkade. Mycket bra! Håller med, det var en av höjdpunkterna. Ola i röda tights på plats två. På plats tre det komiska i att beskåda alltihopa från grodperspektiv på rad ett. Hurra för hej livet, nu väntar vi spänt på uppföljaren!

  6. Kalle Lind

    Vill bara skjuta in att det i princip är möjligt att skriva kupletter även i en modern kontext. Ronny Eriksson och hans Euskfeurat gjorde ”Nya gungor och karuseller” i början av 90-talet. Visst, då är det en uppdaterad variant av gammal text, men samtidigt finns ingen postmodernistisk lek med strukturen, utan det är bara just innehållet som förnyats. Mest för att fylla ut kommentatorspåret kommer texten in extenso:

    Jag är väl som dom flesta
    en rätt hederlig person
    Jag gör mina små avdrag
    på min självdeklaration

    Men det är ju bara småslantar
    som det rör sig om
    i synnerhet om man jämför med dom
    som har lyckats klättra
    mycket högre upp i skattetabellen
    för dom tjänar in på gungorna
    vad dom förlorar på karusellen

    Har man ett eget företag
    kan den personliga konsumtionen
    skrivas på firman
    för att sen dras av på deklarationen
    Alla så styrs vi av Svea Rikas lag
    och det är därför
    som somliga kan köra kring
    i allra luxuösaste bilmodellen
    eller kanske vräka i sig
    på de fashionablaste näringsställen
    eller förlusta sig
    några veckor på fjällhotellen
    För dom tjänar in på gungorna
    vad dom förlorar på karusellen

    Visst får jag igen
    lite grann utav min skatt
    i form av diverse bidrag
    men ni ska veta att
    jag har minsann betalat
    vart öre som jag får
    o dessutom dom pengar som går
    till det svenska näringslivet
    för att trygga arbetstillfällen
    för dom tjänar in på gungorna
    vad dom förlorar på karusellen
    Staten den är så generös
    o delar ut sina millioner
    i form utav lokaliseringspengar
    o diverse andra subventioner

    För pengarna köps det sen nya maskiner
    o den gamla maskinparken
    den skickas upp till Norrland
    eller några andra avfolkningsställen
    Dom öppnar en fabrik på morronen
    o slår igen den redan innan kvällen
    så dom har nog ingenting emot den
    blandekonomiska modellen
    För dom tjänar in på gungorna
    vad dom förlorar på karusellen

    O ta naturvårdsverket
    det är vår tids Don Quixote
    när dom fastställer sina gränsvärden
    säger kapitalet blott So What
    för har man bara pengar
    kan man alltid köpa sig fri
    o förresten så skiter dom väl i
    om det råkar komma
    lite tungmetaller i kantarellen
    för dom tjänar in på gungorna
    vad dom förlorar på karusellen
    o bötesbeloppen
    är växelpengar i deras ficka
    o vatten är det väl för katten
    ändå inte nån som har lust att dricka

    o vad gör väl det ifall skogarna dör
    o fåglarna tystnar
    o vad spelar det för roll
    om det blir genförändringar i sädescellen
    så att människan blir luden
    ända från huvut ner till fotabjällen
    Nä då kan kapitalet
    alltid sälja lite botemedel emot mjällen
    för dom tjänar in på gungorna
    vad dom förlorar på karusellen

    Nåväl. Kanske inte alldeles modern i sitt perspektiv, men väl i sina ämnesval.

  7. Anonymous

    Point taken. And mental note: Köp Ronny Eriksson.

    Det är mest det där med ”tiillämpningsrefrängen”, som Povel Ramel döpte det till, tvära kast med varje ny strof, som inte känns riktigt sångmässigt. Eriksson har ändå klagomål på kapitalister som genomgående tema i sin mästerliga kuplett.

    Inte så mästerlig är följande, som jag klämmer in apropå Gungorna och karusellen, och för att det påminde mig om att man gjorde parodi på den gerhardska kuplettstilen redan 1975. På samma melodi gjorde Lasse O’Månsson ett nummer till sin s.k. show ”Bad Old Days” 1975 (på skiva FLOP 1), för vilken han samlade en grupp av de mest gräsliga amatörsångare han kunde uppleta. En av herrarna var Erik Fjong (som egentligen lär ha hetat Emry Paulsson) som kom fram med följande Karl Gerhard-parafras. Någon jämförelse i övrigt, mellan Kalles kuplett och denna idé, att göra amatörism och dålig Gerhardimitation till en del av poängen, vill jag inte göra:

    Nu ska vi börja spara på Sveriges Radio
    Vi snålar in uppå programmen, programfolk likaså
    Det enda vi kan sända är Sveriges Magasin
    Där Gunnar Arvidsson säger att
    vad gör väl det att Magasinet är på vägen att tappa stilen
    för jag tjänar in på Drutten vad jag förlorar på Krokodilen
    På grund av för lite pengar har vi sumpat något utav profilen
    men vi tjänar in på Drutten vad vi förlorar på Krokodilen
    Staten vill ej höja anslagen mer
    för dom säger bara att
    det är detsamma som att kasta alla stålarna uti Nilen
    Och tilläggsanslaget är så litet så det ramlar genom silen
    Pengarna vi har kvar dom räcker inte ens till att tanka bilen
    Det enda vi kan sända då det är blott Drutten och Krokodilen

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén