Om Kalle Lind och andra gubbar

Hylands ABC-bok.


Ett av många galna upptåg i Hylands hörna var den ABC-bok man gav ut 1966, där tittarna fick bidra med finurliga tvåradingar till varje bokstav och dåtidens största konstnärer (Olle Olsson Hagalund m.fl.) fick illustrera.

Ett typiskt prestigeprojekt i en tid då Lennart Hyland var gud, gubben i lådan (Carl-Gustaf Lindstedt) hans profet och svenska folket hans mer eller mindre frivilliga apostlar. ”Laj laj laj laj laj” var psalmen och en studio med typiskt modernistiska sextitalstavlor var helgedomen. SVT – eller SR som det fortfarande hette – var en statsmakt större än staten och en teologisk förkunnare större än statskyrkan.

Hylands hörna är ett, med nutida ögon, bisarrt möte mellan det Moderna och det Konservativa. Samtidigt som programmets (outtalade) uppgift var att utgöra den lägereld kring vilket svenska folket skulle värma sej och få bekräftelse på att Sverige var världens bästa, och samtidigt mest modesta, land, gav det konstant plats för tidens progressiva strömningar.

Lennart Hyland var en konservativ sportjournalist från Tranås. Han tyckte det festligaste som fanns var lillgamla barn och folk som bjöd på sej själva genom att sjunga lite illa. Han blev sprallig av tanken på att skicka ut oskyldiga på stan för att komma tillbaka med åtta meter kopparrör, en fingerborg, två potatisar och en man som heter Lindström.

Det program han var mest stolt över att ha initierat, var den religiösa hörnan, där sex miljoner svenskar spenderade sin lördagskväll med att se Lapp-Lisa sjunga frikyrkliga pekoral.

Paradoxalt nog bjöd han in de avantgardistiska konstnärerna Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd för att arrangera en ”happening” i studion, komplett med konkretistisk poesi och publikmedverkan.

Och Yngve Gamlin – en av svensk nöjeshistorias mest bombastiska frifräsare och galenpannor – hade fria händer att komma in och såga sönder Hylands skrivbord.

Hylands ABC-bok är en utmärkt representant för den märkliga anda som rådde i Sverige, boostat av världens största tillväxt och av den gyllene mellanväg som gjorde att storindustrin kunde blomstra och staten fördela skattevinsterna.

Här finns en nyfikenhet på allt det nya – uppslagsorden är sånt som ”astronauten”, ”emancipationsdebatten”, ”glesbygd”, ”p-plats” och ”snabbköp” – parad med en ständig skepsis. Särskilt om det var anglosaxiskt.

Under B läser vi så klart om ett märkligt hotfullt fenomen i tiden:

Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tagit semester

Notera det reaktionära ifrågasättandet: ”en sorts orkester”. En än mer öppet konservativ hållning hittar vi på D:

Dekolletage är nuförtiden:
sidenkläder – utan siden

Varning: innehåller en mening ”nuförtiden” kan du vara säker på att den är bitter.

Min absoluta favorit finner vi dock på N. Minns att det är sextital, hemmafruarna är på väg att bli färre efter en absolut formtopp på femtitalet (som bl.a. fick Hyland att arrangera en frufridag, då det tokiga skedde att landets karlar fick passa sina egna barn och laga sin egen mat – i en hel dag!), industrin slukar så mycket folk att man till och med måste ta in så suspekta varelser som kvinnfolk och utlänningar.

I den här skrämmande miljön, där inte alla barn hade en mamma som stod vid spisen från svinottan bara för att steka pannkakor och snyta dem, och där inte alla män kunde cykla hem på lunchen och bli utfodrade, detta mardrömssamhälle för en kristdemokrat, var det helt kutym för den statliga svenska televisionen att ge ut en bok med följande vers:

Nyckelbarnet sa till pappan:
Far, jag såg din fru i trappan!

Ett skämt, naturligtvis – symptomatiskt signerat ”Mamma i Vällingby”. Men bakom skämtet ruvar skräckvisionen av ett samhälle där barn inte längre känner igen sina förvärvsarbetande mödrar (däremot identifierar ”nyckelbarnet” – alltså barn som tvingades ha en egen hemnyckel eftersom ingen mamma stod och tog emot dem med öppen famn – sin pappa problemfritt).

Samtidigt – till svenska folkets försvar – ska säjas att andra verser komplicerar bilden. Bokstaven M konstaterar kallt vad vi fortfarande vet utan att riktigt åtgärda:

Maskulinum är ett kön
som har mycket högre lön

Och under U finns en attityd som tillhör det förgångna. Minns att detta var en tid när målet var att 1% av svensk BNP skulle gå till u-hjälp. En ambition som – till opinionens förtret – bara nästan uppfylldes:

U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka

Jag hade inte velat leva förr i tiden. Jag blir irriterad när jag tänker på de monopol dåtidens stat tyckte sej ha rätt till. Det var inte bättre förr. Det är bättre nu.

Men historien plägar ständigt ta ett steg bak för varje två steg fram.

Föregående

Rapport från en föreställning: en kuplett.

Nästa

Gamla fina sagor. Eller: det var inte bättre förr.

  1. Anonymous

    Den boken har jag någonstans i gömmorna.Hyland var alkis, men han bjöd på sig själv och fick alla med sig det kan vara jobbigt att vara glad estradör´hur han var innom sej´är det nog bara hans fru som vet?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: