Somliga vill inte förstå att det där är en Robban Broberg-text. Många har fått för sig att han bara ägnade sig åt ytligt ordlekande och maniskt larv. De flesta samtal jag har haft om Broberg har jag fört i opposition: folk har hånfullt sagt ”Arne Hegerfors med leksaksinstrument” och vägrat lyssna när jag pratat om Brobergs långa, sökande karriär där han gått från skiffle till revy till psych till barnvisa till en genre som nog bara kan kallas Robban Broberg-pop.
Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid brytt mig, och att även jag lätt känner mig mätt på det fonetiska associerandet, men ett mer originellt konstnärskap hittar man svårligen inom rikets gränser. På sextiotalet slog Broberg igenom som skämtare och värvades till och med till Kar de Mummas nyårsrevy, men han ville något mer, något annat, något eget. Han satte sig på en vespa och for till Frankrike för att bokstavligen hitta sig själv. Han kom hem och konstaterade i popform att ”ha det taskigt med sig själv i Paris är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm”. Han samarbetade med proggpastorerna i Hoola Bandoola men konstaterade helt korrekt att det inte finns några absoluta sanningar eftersom ”i människornas inre två och två ibland blir fem”.
Brobergs storhetstid är hans sjuttiotal. Det förstod han inte själv. Då gjorde han det musikaliskt flippade barnprogrammet The Pling & plong show, lekte med inspelningseffekter på sin rullbandspelare, lät världens vackraste barnkör ackompanjera den supersnuskiga ”Redan när vi sätter oss till bords”, bytte namn till Zero (alltså även officiellt) för att börja om på ruta ett, skrev sånger på engelska om sin längtan att bli artificiell, målade och filmade och vägrade att låta sig placeras in i några givna fack och genrer.
Jag förnekade mig själv och alltihop som jag så länge drömt om
Mina drömmar jag har glömt dom
Jag tänkte bara på gurka och apelsin
På filmjölk och ost, på kaffe och smör
Och allt sånt där som man gör
När man är i snabbköpsbutiken
Då har man glömt det där med erotiken
I alla retrospektivshower och samlingsboxar han gav ut längre fram i livet, efter soloshowerna på teatrar på åttiotalet och på Globen på nittiotalet, är sjuttiotalet försummat till förmån för det mer glättiga och lättillgängliga. Kanske var det som frejdig skämtare han helst vill se sig, kanske trängde mörkret och rotandet i självet sig på utan att han riktigt ville det. Även till synes ytliga ordleksbonanzas som Raket och Morot och Målarock och Flygeltur är visserligen långt mer psykologiskt intrikata än man tror vid en första anblick, men det är långt ifrån texterna om personlighetsförvirring och -klyvning:
Du har poliser i kalsongerna
Che Guevara på affisch
Gorillorna i ditt kylskåp
har två nunnor just låst in
Furirerna bak i huvet
de ger order hit och dit
medan en fredstagare sitter i din telefon
och pratar skit
Du har så många sidor i dej!
Vem är du när jag ringer på dörrn?
Och du försöker va rationell
går runt och ljuger om dig själv
(”Du har Pinochet i garderoben”, 1978)
Svärtan finns där hela tiden för den som lyssnar. En på ytan löjlig ordlek som ”Du är min” handlar om den desperata känslan efter ett uppbrott:
Du är min
Du är min-sann ute och roar dig du
Du är min
Du är min-inimalt hemma om nätterna nu
Du är min
Du är min-net av det som en gång var min fru
Du är min
Du är min-st av allt min just nu
(”Du är min”, 1983)
Att leka med orden, att närmast fysiskt klippa sönder dem och placera ihop dem på nya sätt, var Brobergs sätt att spränga sig ur livskriserna. Ofta blev det fånigt – att stå med ett lock på huvudet och spela lock’n’roll är mest tröttsamt – men när han var som bäst var han outstanding. Och som helhet måste hans konstnärskap snarare jämföras med en Frank Zappa eller en Captain Beefheart än med en Sten-Åke Cederhök.
Och den där sången om att ta en främmande kvinna på fittan i snabbköpsbutiken är något av det mest nakna jag hört. Jag vet ingen annan text som så öppet beskriver en tvångstanke, där vi rentav får följa en av de där tankegångarna som poppar upp i de flesta huvuden och som vi kväver med alla kuddar vi hittar för att ingen annan nånsin ska få veta hur sjuka i huvudet vi är hela vägen in i mål:
Inte kan man göra nåt så ovanligt som
att ta en fru på fittan mitt som hon står där
och kollar på gurka
Hur skulle det se ut?
Det slutar som alla andra sånger
Den slutar som den gjort alla andra gånger
Ja, ingenting hände
Jag vred och vände
på litern mjölk
Sen gick jag ut
Sen gick jag hem
och satte mig ner
och spelade in det här
Björn Jakobsson
Jag håller med om din analys av Robert Broberg och hans sånger. Jag tycker att han ofta trampade vatten och det blev nästan påfrestande, men när han var som bäst var han en ordlekare som överträffade Povel Ramel i språklig uppfinningsrikedom. Det emotionella djupet i hans bästa texter gjorde hans sånger intressanta och tidlösa. Jag har lyssnat igenom några av hans skivor idag, något jag skam till sägandes inte gjort på länge och hittar saker i texterna jag antingen glömt eller inte lagt märke till tidigare. Vi behöver fler ordlekare i Sverige och nu har vi väl knappt några kvar.
Arne
Att han kallade sig Robert Karl Oskar Broberg tror jag har sin upprinnelse i ett Hörnan-program där han kallade Lennart för Otto (som var Hylands tämligen okända mellannamn) vilket fick som påföljd att han blev tvungen att avslöja sina egna okända mellannamn.
Kanske någon lika gammal, men inte fullt så senil som jag, kan komplettera denna minnesbild?
Spiring
Jag såg Raketshowen på TV när det begav sig, och det var väl då jag verkligen föll för Robert Broberg. Här fanns både clowneri och smärta, hejdlöst ordlekande och förrädiskt vacker musik. När publiken var fast bytte föreställningen ton och upptågsmakaren började redogöra för en livskris. Och hela tiden med perfekt timing. Jag var nitton och, uppenbarligen, synnerligen mottaglig för kombinationen av lekfull galenskap och själslig vånda. (Finns på Öppet arkiv – rekommenderas varmt.)
Visst var texterna en stor del av hans uttryck, men jag skulle vilja slå ett slag för Robert Broberg som melodimakare också. Han kunde tota ihop melodier som fastnade direkt, utan att kännas banala.
Stefan
Jag har alltid haft svårt för RKOB. Lite grann tror jag att detta är en generationsfråga. Han hade stor betydelse för generationen som är född på 50-talet. Han stod för en humor och tillgänglighet som saknades i proggen, samtidigt som det fanns ett djup hos honom. Ett djup som många tyckte var besvärande. Man kunde ta till sig hans musik på olika plan. Det gick att nöja sig med att skratta åt de krystade ordlekarna, även om det också fanns ett djup.
Jag ser en likhet i Thomas Öberg (Bob Hund) och hans ordlekar, som ändå innehåller ett stort allvar. Han betyder lika mycket för 70-talsgenerationen, men kommer säkert kännas lika påfrestande för senare generationer.
Genom att förstå Bob Hund, kan jag förstå och repektera RKOB’s beundrare.
När jag nynnar på den RKOB sång som fastnat hos mig, inser jag det bisarra. Jag undrar just hur hans likbil ser ut… (Min bil är inte lik din bil, det är en likbil).