Om Kalle Lind och andra gubbar

Semester i gubbens tecken 2: Hergé.

Tillbringar man två veckor i Belgien och plötsligt känner att man inte behöver veta mer om första världskriget just nu så återstår Hergémuseet. Hergé – som själv var en storsamlare av modern konst och hyste ett enormt intresse för design – har fått ett museum närmast att likna vid en helgedom, en plats för tillbedjan, kontemplation och underkastelse.

Den som förknippar serier med barn och ungdom – typ alla fyrtiotalister jag nånsin träffat – har kommit fel. Här finns ingen rita-din-egen-Kalkyl-sektion där man kan slänga in barnen, ingen hitta-på-din-egen-Haddock-svordom eller lär-dig-snubbla-som-Dupondtarna. Restaurangen hade visserligen en barnmeny, men jävlar ingen barnstol. Envisas barn med att dyka upp så får de sitta på samma obekväma designerstolar som vuxna.

När vår treåring gick runt och gällt konstaterade att ”där är också Tintin!” skickade en tant fram den stackars tjugotvååriga museivakten att på franska med enstaka engelska ord förklara att en tant blivit störd i sin ambition att kontemplera över Hergés artistiska betydelse.

När vår åttaåring just lagt fram tolv euro för en Tintinstatyett och upptäckte att det fanns en annan, billigare, var det fullkomligt uteslutet att han skulle få tillbaka mellanskillnaden. Men, berättade shoppersonalen storsint, det var helt okej att han köpte flera grejer så att han kom upp i samma pris.

Huset är skapat för människor som blivit så gamla att de förstår vilket geni Hergé var och att de inser vilket ovärderligt bidrag till världslitteraturen Det sönderslagna örat är. Ett stort rum är tillägnat tibetanerna, vars tacksamhet över att Hergé skickade Tintin till Tibet tydligen inte känner några gränser. Ett jättelikt foto av Dalai Lama läsande sagda album tronar som en påminnelse över Hergés inflytande.

Dessvärre finns ingen bild av Nelson Mandela när han läser Tintin i Kongo.

Jag raljerar här. Det gör jag för att jag anser förakt för barn vara förakt för människor. Det gör jag inte för att belgarna tillmäter Hergé den betydelse de gör. Det gör de förstås rätt i.

Hergés seriositet och maniska detaljomsorg gör att en matinéäventyrsserie med slapstickinslag och karikerade bifigurer faktiskt är ett odiskutabelt mästerverk. Börjar det brinna härhemma så kommer jag att gripa efter ”Det hemliga vapnet” innan jag hoppar ner i brandseglet (vilket naturligtvis är helt irrationellt eftersom det enkelt går att fixa ett annat ex).

Samtidigt har jag ingen förståelse för den närmast sakrala vördnaden. Visst – Hergé lyckades skapa ett enastående persongalleri, en linje som förenade tydlighet med detaljskärpa, ett gäng äventyr som lyckas vara både underhållande och engagerande, och visst – han såg till att varje kinesiskt tecken på Shanghais gator verkligen betyder nåt och att de felaktiga brittiska brandmansuniformerna i ”Den svarta ön” tecknades om för att överensstämma med verkligheten.

Det hindrar ju inte att han OCKSÅ var ett katolskt barn av sin tid, med trettiotalets kolonialistiska värderingar (”Tintin i Kongo”) och den konservatives tro att någon kungamakt är rättfärdig (”Kung Ottokars spira”), att han nog gjorde en och annan eftergift mot brunskjortorna för att få arbeta ostört under andra världskriget, att tjugotre album innehåller sammanlagt tre namngivna kvinnor varav en är gapig primadonna (Bianca Castafiore), en ful ragata (fru Alcazar) och en förskrämd kammarjungfru (Irma) och att flirtarna med levitation i ”Tintin i Tibet” och ufon i ”Plan 714 till Sydney” är lite mer new age än vad som är hälsosamt.

Det hindrar inte heller att ”Månen tur och retur” är mer intressant för den som är intresserad av rymdbränsle än den som är intresserad av underhållning.

Det är klart att man kan sätta människor på piedestal. Men sen måste man påminna sig om att de faktiskt är människor.

Föregående

Semester i gubbens tecken 1: Al Jaffee.

Nästa

Semester i gubbens tecken 3: H.-K. Rönblom.

11 kommentarer

  1. Jens

    Låter som ett fantastiskt underhållande museum 😀
    Tack för en mycket underhållande blogg som jag läser med glädje.

    En liten kommentar dock, där du nästan hamnade i samma koloniala fälla som Hergé. Vad har Mandela med Kongo att göra, förutom möjligen det faktum att han är färgad? Inte direkt samma land, inte samma kamp.. Som att plantera Wilhelm Tell här i Sverige i uppror mot Erik av Pommern. 🙂

  2. Kalle Lind

    Jens: min bild var mer den här – de två människor i världen som antagligen har störst respekt, både bland politiker och vanligt humanistiskt sinnat folk, skulle jag påstå är Dalai Lama och Nelson Mandela. Att visa upp sig med någon av dem är alltid ett tecken på att man själv är en hygglig typ.

    Att Hergé sent i livet gjorde en massa människor uppmärksamma på landet Tibet (”Tintin i Tibet”) var storartat. Att han tidigt i livet föll i en massa slörasistiska fällor (”Tintin i Kongo”) var mänskligt, men också något mindre storartat. Det var det jag lite förargligt försökte kommentera. ”Tintin i Kongo” skulle jag säga mer bygger på en etnocentrisk fördomsfull bild av Afrika – och svarta – i allmänhet än just Kongo. Därav kopplingen.

  3. Henrik

    Väl skrivet. Fast att just ett Hergémuseum i Belgien kännetecknas av sakral vördnad kanske inte är helt överraskande? Överhuvudtaget verkar metanivåer vara illa anpassade för barn och lida av brist på lek och värme. Men väl skrivet som sagt. Ser f ö på din blogg att Mornington Hotel Stravaganza har bastu med utomhusbad på taket. Kan man boka den genom dig?

  4. Kalle Lind

    Henrik: nej, jag blev inte överraskad. Bara lätt irriterad. Jag har aldrig förstått en attityd som vill att stora konstnärer ska vara ofelbara, varken konstnärligt eller privat. Jag har alltid tyckt att skönhetsfläckarna gör dem mer spännande.

  5. Farbror Melker

    Glöm inte fru Hjälpkvist i ”Kung Ottokars spira”.

  6. Ördög

    Glöm inte heller mediet Madame Yamilah i ”De sju kristallkulorna” och zigenarflickan Miarka i ”Castafiores juveler”. Sedan måste jag erkänna att jag inte minns om Tintins alerta concierge – okej, portvakt – hade något namn på svenska! På originalspråket heter hon Madame Pinson. Hon förekommer i ”Krabban med guldklorna” och ”Enhörningens hemlighet”.

  7. Olof Mattsson

    Nelson Mandela bor inte i Kongo.

  8. Kalle Lind

    Ördög och farbror Melker: visst har ni rätt. Vi har också madame Legrand (väl?) vars öde madame Yamila ser och svimmar av.

    Olof Mattsson: va? Är du säker? Skämt åsido – jag har redan kommenterat tanken bakom den meningen och tycker jag har täckning för den. Det är inte Kongoskildringen som är det kontroversiella i Kongoalbumet utan rasismen/kolonialismen.

  9. Paul W H

    Semestra i Beligen? I två veckor?? Frivilligt???

  10. Wulfahariaz

    På tal om rasism och ”Det sönderslagna örat”: Jag vet inte så mycket om antisemitiska karikatyrer men är inte bodknodden i nämnda album ett rätt tydligt exempel därpå?

  11. Ante Blomberg

    ”att han nog gjorde en och annan eftergift mot brunskjortorna för att få arbeta ostört under andra världskriget”
    Ja du, det har aldrig slagit dej att Enhörningen och Rackam den rödes skatt är tecknad underde åren? Han blev så trött på alla krav och förbud, att han helt enkel vägrade befatta sig med samtiden i de kommande albummen, utan gick in i det stora sjörövaräventyret, för att få tillåtelse att fantisera fritt. Han föraktade både facister och nazister och alla formerav förtryck mot den fria tanken och fantasin.

    Annars skriver du fantastisk underhållade i denna text
    tack och sköt om dej

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: