Om Kalle Lind och andra gubbar

Semester i gubbens tecken 3: H.-K. Rönblom.

Mannen med det makalöst osexiga namnet Hans Krister Rönblom räknades en gång till ”de fyra stora” svenska krimiförfattarna. De tre andra giganterna var Stieg Trenter, Vic Suneson och Maria Lang. Idag är ingen av dem direkt brännhet, trots Den Svenska Deckarens segertåg runt Tyskland. H.-K. Rönblom – det var så han oftast hette på bokomslagen – är eventuellt svalast.

De fyra stora skrev alla i en brittisk tradition: skarpsinniga amatörer trillar över mord i idylliska svenska småstäder och pusslar – ännu 1955 hette det puzzlar – ihop scenariot. H.-K. Rönbloms hjälte är historieadjunkten Paul Kennet. Till sin hjälp har han sin syster/hushållerska samt sina tre pipor Sadrak, Mesak och Abednego. Dåtidens läsare, fostrade med söndagsskola och husförhör, kunde härleda referensen till Daniels polare i lejongropen.

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. En stadsbrand hade i behaglig tid röjt plats för den. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Jag befriades från min Rönblomoskuld under sommarens soliga dagar/sekunder. Det var, till skillnad från när jag förlorat andra oskulder, en angenäm upplevelse för alla parter. Sällan har jag känt mig så sällsamt urmodig.

Höstvind och djupa vatten är en typiskt titulerad Rönblomroman, placerad  i nykterhetsmiljö i en fiktiv norrländsk småstad. Både nykterhetslogen och småstaden skildras med milt ironiskt överseende av någon som uppenbarligen sett dess insidor och baksidor.

Kulturen i Sundhamn satt i rektorsgårdens stora salong och drack te. Paul kände att han hade överhetens blickar riktade på sig. Han satt rätt upp och ner på en stol bredvid drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce.

Mordet är fullkomligt oblodigt, doftlöst och helt renons på detaljer om  hur mycket hjärnsubstans som vällt ut, den girighet och den passion som gjort människor till brottslingar är aldrig mer än antydd. Samhället – det stora Samhället, som Sjöwall-Wahlöö förde in i Beckböckerna och som sen varit huvudföremål för svenska kriminalförfattares intresse – finns inte.

Det är endast och allena mikrokosmos och de små människornas förhastade snedsteg som skapat mördaren. När denne fått sitt straff är oron borta och lugnet lägrar sig på nytt. I fasadens sprickor sipprar för all del tidens syn på etnicitet och kön fram, men jag har svårt att avgöra om författaren kritiserar eller bara noterar.

”En opålitlig typ – det skulle inte förvåna mig det minsta om jag fick höra att han hade tattarblod i sig.”

Jag kan inte säga att det är orealistiskt – tvärtom gissar jag att Rönblom stått framför varje gisten träkåk han beskriver – men kanske är ordet jag söker ”naivt”. Vilket är paradoxalt, eftersom Rönblom samtidigt framstår som en genomskådare.

Ossian Viklund tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning.

Något mer otidsenligt än Rönbloms stillsamma tungan-i-kindenprosa och sardoniska iakttagelser om småstadsmentalitet torde inte finnas 2012. Ändå anar jag, utan att ha läst dem, att det är så här Läckberg och Vikeka Sten bygger sina böcker: amatörer, för all del backade av poliser i bekantskapskretsen, löser korsordsmord i idyller och lika mycket plats ägnas åt annat – hos Rönblom åt litterära anspelningar och Hjalmar Gullberg-citat, hos Läckberg åt maträtter och mäklarprosa – som åt mordet och dess bevekelsegrunder.

Varför inbillar jag mig trots detta att jag hellre läser några Rönblomvolymer till än ger mig i kast med Läckberg? Därför att jag förutsätter att Läckberg inte använder ord som ”oförtövat” och ”eljes”, att hennes mördare aldrig ser ”bekyttad ut” och inga rökmoln från hennes karaktärers cigarrcigaretter är ”större än tillförne”.

Och, givetvis, för att Läckberg med all säkerhet inte lägger in en fotnot med sidhänvisningar till varje ledtråd som strötts ut genom berättelsens gång.

Att läsa Läckberg skulle få mig att känna mig som en gubbe i ledet. Att läsa Rönblom får mig att känna mig som en gubbe i öronlappsfåtölj.

(Synnerligen läsvärd vidarefördjupning i två av de fyra stora finns här.)

Föregående

Semester i gubbens tecken 2: Hergé.

Nästa

Semester i gubbens tecken 4: Cornelis.

16 kommentarer

  1. Spiring

    Jag har också plöjt Rönblom under en sommarsemester, det var nog för en tolv år sen så jag var högst ett par år yngre än Mannen med Skägg är nu. (Rönbloms böcker var tämligen helute då med, skulle jag tro, har för mig att jag betalade nån krona styck för dem på loppis.) Jag började med ”Höstvind och djupa vatten”, och tyckte även jag att det var en angenäm bekantskap. Själva intrigerna är kanske inte så spännande, men jag gillar Rönbloms hyfsat effektiva journalistprosa – och har man väl klarat av en bok för att se vem som var mördaren eller mörderskan, så ger det nästan mer att läsa om boken och upptäcka miljöbeskrivningarna och detaljerna på vägen.

    Sen är det förstås ett rätt så idylliskt femtiotal som beskrivs, fast så kan jag tycka om Sjöwall/Wahlöö också: OK, de beskrev en utveckling i samhället, och var djupt kritiska till det mesta – men i efterhand och i jämförelse känns det ändå lite som ett idylliskt sextio- och sjuttiotal. Vilket nuförtiden har blivit ännu en av seriens förtjänster, tidsbilderna alltså.

  2. Magnus Knutsson

    Min favorit är Döden i grytan. Som faktiskt tilldrar sig i en storstad, på en stor dagstidning. Det har säkert att göra med att Rönnblom var redaktör.
    I likhet med en annan deckarförfattare, Åke Holmberg, är han lysande stilist och därför mycket trevlig att läsa.

  3. Andreas

    Har inte mycket att bidra med i ämnet annat än att säga att det är kul att det återigen blivit lite regelbunden aktivitet här. Tematiskt så det förslår (deckare under sommarsemestern) men med en egen (lätt historisk) twist på det hela, alltid uppskattat!

    Får erkänna att det var ett par nya namn trots att det plöjdes en busslast svenska deckare under de tidiga tonårens sommarlov (jämte ffa Stephen King och liknande, vad det nu säger), misstänker att jag nöjer mig med din målande beskrivning dock.

    Just ja, fick äntligen tummen ur och plockade upp ”Människor det varit synd om” och ”[…]som gått till överdrift” (resten kommer när CSN kommer…), inte mycket men ett litet bidrag till nya alster, här och/eller i bokform.

  4. Anders Danielsson

    Nutidens läsare, fostrade av en mellanstadiemagister som spelade kyrkorgel på söndagarna, har sådan ordning på babylonier och perser att de kan hålla isär Nebukadnessars och Darius sätt att försöka plåga israeliter: Sadrak, Mesak och Abednego var förvisso polare till Daniel men satt i den brinnande ugnen, medan Daniel hamnade själv i lejongropen några bokrullevarv längre fram och alla fyra klarade de sig utan brännblåsor eller rivsår tack vare gudomligt ingripande två gånger om.

    De stackars lejonen behövde inte svälta bara för att de hade gått miste om en profet: ”Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem in för lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned til botnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.”, hälsar Dan. 6:24 mycket uppbyggligt.

  5. Anders Lotsson

    Rönblom lär i en artikel i Västernorrlands Allehanda om ett societetsevenemang ha skrivit: ”Och som avslutning spelade konsulinnan en trudelutt av Beethoven” (fritt citerat), och en sådan man kan inte vara heltigenom dålig.

  6. Anders Widfeldt

    Mycket bra skrivet och kul att du uppmärksammar den bortglömde Rönblom. Läste igenom alla hans tio böcker på 80-talet för första gången och gjorde om det för några år sedan. Lite ojämnt är det; kvaliteten sjunker något mot slutet av serien, men jag kommer säkert att återvända.

    Håller bara inte med om en sak — att samhället skulle saknas. Det dåvarande Sverige med alla dess skavanker spelar en viktig roll i alla böckerna. Liberalen Rönblom var kanske inte samhällskritiker på samma sätt som marxisterna Sjövall-Wahlöö, men han var en skarpsynt och ironisk observatör. Njuggheten, skvallret, hycklet, den sociala kontrollen, jantelagen, allt finns där. Liksom klassamhället. Visst, sociala skillnader spelar inte samma huvudroll som hos Sjövall-Wahlöö, men de är heller inte helt trivialiserade som hos t ex Trenter.

    Rönblom var journalist, frisinnad liberal och hade disputerat i statskunskap. De erfarenheterna använde han sig ofta av i sina böcker. I Höstvind och Djupa Vatten berör han hycklet och dubbelheten i nykterhetsrörelsen, och hans syn på lokalpolitiken är illusionslös. I Tala om Rep övergår han för övrigt ett tag i ren satir om kommunalpolitiken i en svensk småstad.

    Detta sagt utan att på något sätt vilja polemisera. Din blogg är något av det bästa man kan läsa på nätet just nu.

  7. Kalle Lind

    Mycket trevligt att ett inlägg om H.-K. Rönblom genast renderar sex initierade kommentarer. Stofilen är icke död, han luktar bara Old Spice. Ni har alla rätt, men ett par kommentarer förtjänar en extra kommentar.

    Anders Danielsson: du har så klart helt rätt och jag helt fel. Min bibelkunskap haltade. Givetvis är det polarna i ugnen som åsyftas – där finns väl också kopplingen till pipan och röken.

    Spiring: att Sjöwall-Wahlöös samhällsskildring idag känns oförarglig och närmast idyllisk – vilket Göran Hägg också påpekar – är för all del riktigt, men det är ju mer för att vi som lever nu vet att det på somligt sätt blev värre, på annat sätt faktiskt löste sig. Deras ambition är onekligen att kritiskt skildra samhällsstrukturer, deras tonfall är många gånger oförsonligt.

  8. Kalle Lind

    Anders Widfeldt: jag är lite otydlig i texten där. Just det lilla samhället, mikrokosmos, är Rönblom ju en utmärkt och klarsynt skildrare av. Däremot finns alldeles uppenbart inte den ambition, som vi nog måste säga att Sjöwall-Wahlöö petade in i svensk krimi och där den sen dess stannat, att visa hur samhällsstrukturer påverkar dess invånare. Sjöwall-Wahlöö var marxister, och såna kan man ha många åsikter om, men hos dem finns också en vilja till realism som jag kan tycka att Rönblom duckar lite för. Hans mord verkar inte vålla någon vidare kroppsskada, hans offer är turligt nog ensamstående så att ingen sorg behöver bearbetas etc. – mordet är inte så mycket en mänsklig och samhällelig tragedi som en förevändning för en läroverksadjunkt att gå på upptäcktsfärd i en småstads bigotterier.

    Så nånting tycker jag – uppfostrad post-Sjöwall-Wahlöö – fattas i Rönbloms berättelse. Vilket inte hindrar att ironierna mot det inskränkta och pompösa är synnerligen salta.

  9. Anna

    Tack att du tar upp en av mina omläsningsfavoriter. Rönblom är oförtjänt bortglömd idag och slår Läckberg mfl med råge. Det som främst tilltalar mig är skildringarna av småstäder och samhällen på väg utför, deckargåtorna kan det vara si och så med. De bästa är Höstvind.. som du nämner och Skratta Pajazzo där ett glasbruk på kneken står i centrum. I samtliga böcker känner man hur 50-talets optimism och framtidstro är på väg mot något annat. Fast idag vet vi ju hur det gick förstås..
    Tack också för en synnerligen läsvärd blogg. Gubbar som du finns det för få av

  10. Göran Jacobson

    Denna gubbe hade gått mig helt förbi. Skyndar nu mot loppisar och antikvariat. D v s tack för tipset!

  11. Johan Bengtsson

    Har som en del andra här läst om Rönblom och var väl inte speciellt imponerad. Vill jag ha tidsfärg etc. läser jag hellre en ”riktig” roman från den här tiden. Skall man läsa något ”i gubbens tecken” kan man ju läsa ”Gubben kommer” av Gösta Gustaf-Janson, den kom iofs på trettiotalet.:-) På femtiotalet gav han bl.a. ut ”Fria på narri”.

    Eller varför inte ”Vänstra kinden” av Olle Hedberg eller något av
    Gertrud Lilja…

  12. Johan Bengtsson

    Oj nu är jag visst väldigt trött. Gösta Gustaf-Janson har inte skrivit ”Fria på narri”, det är en Hedberg-bok. Den boktitel jag borde ha skrivit var ”Över onda och goda”…

  13. Anna

    Johan,
    det finns väl inget som känns så daterat och trist som dålig finlitteratur (Hedberg, Gustaf-Jansson m fl). Tidsfärgen är det också si och så med. Då läser jag hellre bra fullitteratur som t ex Rönblom..

  14. Johan Bengtsson

    Anna: Problemet är kanske att jag är väldigt trött på deckargenren, skall jag läsa någon deckare så skall det helst vara något alldeles speciellt, och dit hör inte Rönblom. Läste nog alla böcker av honom under min värsta slukarperiod. Och idag kommer jag inte ihåg något av dessa böcker – det är ju också ett mått på kvaliteten…

    Att Hedberg och Gustaf-Janson skulle vara ”dålig finlitteratur” håller jag inte alls med om. De bästa böckerna av de författarna innehåller framförallt betydligt grundligare personskildring än de flesta deckare. Och mycket tidsfärg!

  15. Anna

    Ok Johan, dålig var väl inte det bästa ordet för vad jag menar. Vad sägs om nedanförmänskligt tråkig? Jag har, med tanke på att min stigande ålder gör tiden begränsad, numera valt att bara lägga lästid på sådant som rogar mig att läsa och då blir det en hel del goda dåliga böcker.

  16. Johan Bengtsson

    Anna: det är precis samma resonemang som gjort att jag inte läser så många deckare numera. Men smaken är som baken…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: