Faktum var att Björn Trollman genomgått en viss moralisk upprustningsprocess. Offret hade varit mindre än han fruktat. Lisas uppblomning hade också gjort det lättare. Han onanerade inte ens längre, i varje fall ytterst sällan. Sexualitet och politik hör inte ihop, brukade han ibland skämtsamt säga och de som lyssnade skrattade vilt åt en sådan lyckad absurditet. De anade inte att det var blodigt allvar för Björn.
Bara ibland kände han hur något höll på att explodera i honom när han inte träffat Lisa på flera veckor. Ett par gånger hade han varit nära att falla för frestelser. Han hade svarat på någon partibruds tryckare och artighetsdansen hade börjat övergå till parningslek. Men varje gång hade Johan eller Nisse eller någon annan av de ständiga övervakarna haffat honom och påmint honom om spelets regler. Senaste gången hade Johan också grymtat:
– Om du inte kan hålla dej i skinnet är det bättre att du köper dej en hora, snyggt, diskret och effektivt. Partiet betalar naturligtvis.
Björn Trollman – känd från ”Herta Knutsdotters” Partikongressen – dyker upp igen. Den här gången är det partipolitiska rävspelet både smutsigare och snuskigare. Partiagenter lyckas plantera ryktet om att kvinnan som leder motståndarpartiet är ”lesbit”, lurar i en prostituerad att hon just legat med en partiledare och lockar den pompöse fackbossen till det fascistiska Spanien där journalisterna väntar med kameror.
Per Gahrton valde den här gången att inte dölja sin bitterhet utan publicerade romanen under eget namn. Hertha Knutsdotter har sen dess inte synts till. Vilket är synd, för även hon verkade veta en del om politiken. Och inte minst erotiken.
Lämna ett svar