Om Kalle Lind och andra gubbar

Förverkliga ungdomsdröm – check.

När jag var fjorton drabbades jag av Galago. Jag hittade den på bibliotekets tidningsrum och förstod omedelbart att det här var ball, hipp, storstad, underground, punk, flum, kult – allt som inte var Eslöv, leda och killar från Löberöd som gjorde fula fingret från skolbussen.

På anarkistaffären Wapiti i Lund hittade man baknummer. Man kunde även beställa dem från tidningen. Bägge distributionskanalerna var lika opålitliga – Wapitis öppettider var helt betingade av biträdenas bakfyllor, Galagos ordning under Rolf Classons ledning var legendariskt ickeexisterande.

På åttiotalet var Galago ett tillhåll för gamla hippies, postproggare, nyavågare och folk som gärna romantiserade Berlin och Amsterdam – en sorts Imperiet i tidningsform, fast med humor. Rottrådarna löpte tillbaka till Lasse Hillerbergs subversiva Puss och den sortens frihetliga haschanarkism som i Sverige främst manifesterat sig i Gärdetfestivalerna.

Likt Ulf Lundell hade tidskriftens grundare Rolf Classon, Kerold Klang och Olle Berg skrivit dikter och sånger under almarna och varit Rimbaud i sin egen apokalyps.

Tidskriftens tecknare och teckningar – Joakim Pirinen, Joakim Lindegren, Lena Ackebo, Socker-Conny, Åke Jävel, Arne Anka, Klas Katt, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist, Max Andersson, David Nessle – kom från olika håll och spretade i olika riktningar men kändes logiska bredvid varandra. Somt var artsy-fartsy, somt var burleskerier, det mesta både och.

Under åren har Galago successivt ömsat skinn och en ny generation av navelskådare, självbiografer, genusteoretiker och neoproggare – Liv Strömquist, Mats Jonsson, Sara Granér, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson – har tagit över sidorna. Jag träffar regelbundet människor – alltid män – som framhäver att Galago var bättre förr, när den inte var så feministisk, så queerig, så i-ditt-ansikte-vänstrig.

För egen del har jag dyrkat Galago i alla dess inkarnationer. Naturligtvis är det inte samma livlina för mig nu som under den värsta akneblomningen, men jag finner utvecklingen både logisk och nödvändig. Tack vare redaktörerna Johannes Klenell och Mats Jonsson – bägge sjuttiotalister som jag, bägge en gång räddade av Galago när småstaden höll på att kväva dem – har tidningen lyckats behålla sin subversiva fräschör utan att bli ett museum över åttiotalets subkulturer.

Det nummer som dök ner i min brevlåda idag är nummer 107. Det lanseras som ”antiborgarnummer”, häcklar adeln och Ayn Rand, lyfter fram planekonomi och poesi. På ett sätt skulle det mycket väl ha kunnat stencileras upp av en lätt pårökt Roffe Classon att krängas i samband med Mullvadsockupationen 1978, på ett annat sätt formligen osar det av 2012.

Utan att älska varje enskild serie så älskar jag numret lika mycket som jag älskar de övriga 102 Galago som står prydligt ordnade i mapparna på mitt kontor (vill nån skänka mig nummer 1-4 så mejla lagomtjock@yahoo.se).

Och ja, troligen blir min kärlek ännu något större av att jag på sidan 84 ser mitt eget namn över en text. En våt dröm har torkat. Fjortonåringen i mig har fått upprättelse.

Föregående

”Valkampanjen” (1980).

Nästa

Ylande hyenor i ett djungelsnår.

10 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Heliokles: vad ”de” har emot Ayn Rand? Det är en himla massa. Att hon skrev jättetjocka fantasyböcker om vikten av att bara tänka på sig själv är väl det första, men visst, även preludinet och sekten runt henne och moderaters osunda fixering vid henne tas upp.

  2. Heliokles

    Och vad har de emot Ayn Rand då? Är det bantningspillerna som spökar igen? 🙂

  3. Fredrik Heyman

    Galago får kulturtidskriftsstöd. Får man statligt ekonomiskt stöd är man inte punk, och inte underground, och inte anarkist. Så enkelt är det. Pär Ström (apropå ett tidigare inlägg) är mer punk än Galago.

    Han mobbas av balla gänget i klassen, men står på sig. Det är punk.

    Säger en gammal Galagoläsare.

  4. Kalle Lind

    Fredrik H: nu beskrev jag väl visserligen mer en känsla jag hade som fjortonåring än en faktisk verklighet. Det skulle aldrig falla mig in att på allvar ge mig in i en debatt om vad som är punk och inte. Frågar du mig är en sån debatt jävligt opunkig.

    Men visst, jag kan absolut ge Pär Ström det att han låter sig triggas av motgångar. Och också av överbevisning.

  5. tompa

    Grattis till publiceringen i Galago!
    Själv minns jag tidskriften Puss från min ungdom. Bodde på vischan. Mamma jobbade i byns kiosk så jag hade tillgång till alla serietidningar jag ville. Bara jag var försiktig med dem.
    Men det jag minns bäst och helst är Puss omslag till deras första nummer 1969 (möjligen var det sista numret 1968). Ett tecknat omslag som hyllade 69:an. Jag hade aldrig sett nåt liknande. Jag var 13 år och okysst och insåg att så mycket härligt återstod att utforska.

  6. Fredrik Heyman

    OK, kan hålla med om att det är opunkigt att definiera vad som är punk. Men för att återgå till P. Ström, på vilken punkt menar du att han har blivit överbevisad?

  7. Heliokles

    Kalle: Har du läst Ayn Rand? Nej, och det har inte Galagogänget heller, och inte särskilt många moderater. Rand har konstiga åsikter om mycket, kanske mest om människans psykologi – precis som många radikaler på den andra sidan tycker hon att människan är ett oskrivet blad som kan byggas upp med rätt idéer. Men hon är rätt uppfriskande: hon tar kommunismens hyllningar till industri och arbete och gör dem till kapitalismens. Det är svårt att värja sig mot en författare som skriver att anblicken av rörsystemet i järnvägstunneln är så intensiv att man inte kan betrakta det utan att vända bort blicken: ”ren avsikt, utan något som spädde ut det”. Förr eller senare kommer postmodernisterna att tvingas upprätta Ayn Rand: för närvarande är hon den enda invandrarkvinna som det är ok att sparka på. 🙂

    Mer allvarligt har Rand lärt mig att skaka på huvudet varje gång politikerna kommer med någon ny ”mirakelreglering” – detta gäller minst lika mycket borgarna med deras RUT-avdrag och minskade restaurangmoms som socialdemokraterna. Det funkade inte i Atlas Shrugged och det funkar inte i Sverige heller.

  8. Kalle Lind

    Heliokles: jag kan inte uttala mig om ”Galagogänget” – det är en missuppfattning att alla som medverkar i en tidning skriver under på allt som står där – men jag vet inte riktigt var du inhämtat att Liv Strömquist, som gjort en festlig och initierad serie knökfull av citat ur ”Atlas shrugged”, inte skulle ha läst Ayn Rand.

    Fredrik Heyman: Pär Ström ser spöken. Han inbillar sig att det förs ett krig mot hans kön. Jag tillhör samma kön och har aldrig upplevt det kriget. Om man förklarar för Pär Ström att ”nej, Pär, det är inte ett tecken på att kvinnan står över i hierarkin som gör att krogar har han-25, hon -21, utan tvärtom ett tecken på ett system där män är kulturellt präglade att hitta kvinnor som de kan stå över, ekonomiskt, socialt och åldersmässigt” så fortsätter Pär Ström att hojta om statsfeminismen som gör att tjejer kan bli fulla några år tidigare än snubbar.

    Jag hävdar att Pär Ström sysslar med exakt det som han påstår att statsfeminismen sysslar med: att göra sig kränkt, sätta på sig offerkoftan, se grandet i sin broder (eller rättare: systers) öga.

    Han hade kunnat vara intressant som motröst – för visst, nånstans har han en poäng i att ska det vara jämställt så ska det vara jämställt och då får kanske bägge könen ibland maka på sig – om han inte var helt oförmögen att se en helhet. Att påstå att rövarhövdningen Mattis är ”rubbad” och därigenom en nidbild av mannen är att vara psykologiskt enögd, jag är beredd att säga blind.

  9. Gustaf

    Visst kan jag sakna de mer bizarra (så stavar man ”bisarr” om man växt upp med Galago) inslagen från förr men annars har jag inget att gnälla på. Jag tycker Galagos nygamla form känns klockren och jag läser den med minst lika stor behållning som under 90-talet då jag var ung och formbar. Liv Strömquist kan mycket väl ha den skarpaste hjärnan och den vassaste pennan av samtliga satiriker idag.

  10. Patrik

    Grattis till publiceringen Kalle! Jag och mina vänner vek oss dubbla av skratt när vi läste din härliga historielektion om borgarna, fullproppad med dina skojiga formuleringar. Jag hoppas vi får se mer av dina alster i Galago i framtiden, tack så hjärtligt!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: