Om Kalle Lind och andra gubbar

Får man vara hur ful som helst i TV?

 

Gunnar Arvidson hör till den där typen av tevepersonligheter som i tio, tjugo, trettio år är en institution i rutan och sen är bortglömd i samma sekund som han pensioneras. Inga minnesprogram ägnas någon som lagt sin tid på Sveriges magasin, Café Sundsvall och Läslustan, tidningarna noterar förstrött hans frånfälle och sen är han lika okänd som de flesta andra människor. Knappt ens Youtube tar sitt ansvar. Runt trettio sekunder Arvidson är vad som bevarats.

Igår satt du limmad på landets alla teveskärmar, idag har du några ynka träffar på Google, imorgon kommer absolut ingen att få impulsen att googla dig.

Kvinnan föder gränsle över en grav, det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen.
(Beckett.)

När jag var liten pratade vuxna omkring mig om Gunnar Arvidson, så som man pratar om folk som varje kväll dyker upp bland begoniorna i vardagsrummet och pratar förtroligt med en. Människor hade åsikter om Gunnar Arvidson, trots att han på klassiskt SVT-manér framstod som harmlösheten själv. Eller kanske just därför. Jag vet inte riktigt vad folk i allmänhet tyckte om honom, de tyckte väl att han var mysig. Han brukade bära hysteriska cardigans, vilket på den tiden konnoterade till mys och inte till ungkarl med lätt antydan till psykos.

Kunde man inte reta sig på nåt annat hos Arvidson, kunde man alltid konstatera att han inte var Adonis. 1977 satte Expressen helsidesrubriken: ”Gunnar Arvidson. En fet, ful, skallig, medelålders kille”. Det har Arvidson själv berättat, i en Röster i Radio/TV-krönika som jag av någon anledning har sparat. Arvidson fortsätter i krönikan:

Samma förnämliga kulturtidning skrev, fast bara över futtiga tre spalter: ”Får man vara så ful i TV som Gunnar Arvidson?” Det skall medges att jag den gången hajade till en aning, det var så att säga en ny vinkel, åtminstone för mig.

Artikeln var skriven av Hemming Sten – jag vill minnas att han kom fram till att det var tillåtet, alla sorter ska visas upp i TV – och om denne man är att säga att han vid sidan av recenserandet födde upp får i Sörmland. Det bör ha gett honom oöverträffad sakkunskap att bedöma folk i TV. Det är, om jag förstår det rätt, samma teknik.

Det var antagligen jobbigt för Arvidson – som inte var vackrast ens bland SVT-gubbar – att Sveriges största tidning ägnade så mycket trycksvärta åt hans dubbelhakor. Med tiden framstår Arvidson ändå som nån sorts vinnare: om Gunnar Arvidson är bortglömd så är Expressens självutnämnda teveombud Hemming Sten in i helvete bortglömd.

Bortglömd, bortglömdare, Gunnar Arvidson. In i helvete bortglömd, in i helvetaste bortglömd, Hemming Sten.

Herre, lär mig inse att jag skall dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig,för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon kring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång skall bli. (Psaltaren 39:7.)

Föregående

Vittne till jul.

Nästa

Världens åtminstone näst bästa teveserie.

10 kommentarer

  1. Johan Ragnarsson

    Men finns det någon sång om Gunnar Arvidson? Det finns det ju om Hemming Sten. Eller… ja… Kanske inte en sång om Hemming Sten, men en sång där Hemming Sten omnämns i förbifarten.

  2. Linus Walleij

    Jag tycker om den seriöst existentialistiska tonen i den här kolumnen.

  3. viktor

    Nog tar Youtube ett visst ansvar, sök på Café Sundsvall så kan du njuta Gunnar Arvidssons gemytliga fryntlighet i ytterligare några sekunder!

    http://www.youtube.com/watch?v=TdOyxhyOQp4

    http://www.youtube.com/watch?v=l5-KirhPrkY

  4. Gustav

    Den gubben minns man. En förkärlek för cardigans och slips (vilket ju är en hemsk kombination egentligen), gärna med inslag av gult är min spontana mentala bild.

    Har du några källor på det första och sista kursiva styckena? En skönt dystopisk anda som jag gissar inte ingick i Arvidsons krönika?

  5. Gustav

    …och ja, jag vet att man kan googla olika kombinationer av bokstäver för att söka texters ursprung, men vari ligger dialogen, det mänskliga samspelet och glädjen över att hjälpa en medmänniska i det?

  6. Elin

    Visst kommer jag ihåg honom!
    Han var ju programledare för ett av mina favoritprogram på tv när jag gick i högstadiet – Läslustan.

    Vilket säger en hel del om mig.

  7. Kalle Lind

    Gustav: det första är från I väntan på Godot, det andra från Psaltaren.

  8. Gustav

    Tack, Kalle (Godot borde jag fan knäckt själv).
    Se där, lite dialog och mänskligt samspel! Glöm nu inte att känna lite glädje över att ha hjälpt en medmänniska. Go’jul

  9. Tobe

    Bortglömd? Inte har jag glömt bort honom, men det beror väl på att man blivit gubbe själv..
    Intelligent, snabb i repliken och samtidigt lågmäld. Extra värd att minnas för Läslustan. Han blev väl dessutom nästan chef på Aftonbladet, men hoppade av när han insåg uppgiftens hopplöshet?

  10. Herr Nedomkull

    Jag googlade just bla Gunnar Arvidson swedish tv legend, Gunnar Arvidson is missed och Gunnar Arvidson remembered.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: