Om Kalle Lind och andra gubbar

Widerbergman.

Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften Visionen i svensk film 1962, gav han Bergman det berömda epitetet ”vår andes dalahäst i världen”.

I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sig på piedestal – ”till skillnad från andra regissörer” (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera ”du talar förstås om Ingmar Bergman”. Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.

Han ville liksom bara få det sagt.

1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt – fram till slutet.

Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:

Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö.) IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?

Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår uppmärksamhet.

Bergman själv hävdade att ”jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch”.

Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.

Föregående

Julkulturen.

Nästa

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.

8 kommentarer

  1. Jonne

    Var inte Svenne en ”enda stor antydan” när Johansson och Jarnebring skjutsar ut honom till Hall?

    Plantering – tecken på sofistikerad humor!

  2. Kalle Lind

    Jonne: intelligenta och vakna läsare är mitt Prozac.

  3. Jonne

    Var inte Svenne en ”enda stor antydan” när Johansson och Jarnebring skjutsar ut honom till Hall?

    Plantering – tecken på sofistikerad humor!

  4. Feedback66

    ”en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?”
    Haha, det är ju alldeles lysande sagt.

  5. Tobias Rydén

    Mycket kan sägas om detta ämne, jag har skrivit ett inlägg själv om Bo Widerbergs förhållande till Bergman (och andra regissörer) men jag tänker nog publicera det på en egen eventuellt kommande blogg.

    Kul att läsa att Bo Widerberg skrivit om filmmusik för ett så sent nummer av Chaplin. Själv äger jag ett nummer från mitten av 60-talet av denna exceptionella filmtidskrift i vilken han intervjuas om sitt val av musik i sina filmer. Jag har alltid tyckt att Widerberg var storartad på just musikvalet, med tonvikt på hans förkärlek till italiensk barock.

    Alltnog. I övrigt var det nog bara det att ”Visionen i svensk film” utkom 1962 och icke 1963.

  6. Erik

    Jag har läst någonstans att Widerbergs starka Bergmanhat har sin förklaring i ett möte som den unge Widerberg hade med Bergman när Bergman var chef på Malmö stadsteater. Widerberg plingade på hemma hos familjen Bergman men på något sätt avvisad och förolämpad.
    Kan inte för mitt liv komma ihåg källan eller detaljerna för den där anekdoten.
    Grattis till nomineringen föresten, välförtjänt.

  7. Anonymous

    Källan till anekdoten som Erik nämner kommer från Harriet Anderssons självbiografi. Där berättar hon att när hon och Ingemar var ett par och bosatta i Malmö i mitten av 50-talet ringde, som Erik nämner, en ung och blyg Widerberg på den store idolens dörr. Harriet öppnade och ynglingen frågade stammandes om regissör Bergman fanns att träffa. Harriet ropade på Ingemar och ett vrål hördes genom lägenheten. "Jag känner ingen djävla Widerberg! Be honom dra åt helvete!!"
    Enligt Harriet bottnar all illvilja från B.W`s håll i denna händelse.
    Hälsningar Björn

  8. Computress

    Anonym :
    "ett vrål hördes genom lägenheten. "Jag känner ingen djävla Widerberg! Be honom dra åt helvete!!"

    Ordspråket "First impression last" i sin allra renaste form! xD

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén