Kategori: blogg Sida 60 av 99

Hippie ay och hippie ey.

den 2009-09-18

Hair är som bekant en musikal med bra låtar (Nina Simones version av ”I got life” är by the way betydligt bättre än den Björn Skifs framförde i 24 karat).

Somliga har också fått för sej att Hair har nåt att säja. Det har den inte. En låt handlar om att vi närmar oss vattumannens tidsålder. En annan handlar om att ha väldigt mycket hår.

För länge sen – cirka fyrtiotvå år sen – i en galax långt långt borta – Sverige – satte man upp Hår på Scala i Stockholm. Den innehöll fräcka melodier som ”Utvandrare från Polen” och ”Svårt att spela hård” och rader som ”white boys gör mej helknas”.

I ensemblen ingick Bill Öhrström, senare känd som Lisa Ekdahls pojkvän/ faderssubstitut, Bruno Wintzell, senare känd från Tutti Frutti, Kisa Magnusson, senare känd från Melodifestivalen och Ulf Brunnberg, senare känd som Vanheden.

Brunnberg var för övrigt den ende i ensemblen som spelade i peruk. Och som inte framträdde med sitt privata namn. Istället hade han det helballa tilltalsnamnet ”Våfflan”.

För scenografin stod Sören Brunes, senare känd som scenografen bakom varenda pjäs om arbetarrörelsens förestående seger över bourgesien som någon fri teatergrupp gjort sen dess. Producent för lp:n som kom efteråt var Clabbe af Geijerstam, senare känd som dj. För översättning och arrangemang stod Bengt-Arne Wallin, jazztrumpetare som bl.a. gjort filmmusiken till halvknäppa Eva – den utstötta och helknäppa Sound of näverlur (en av ganska få filmer som innehåller en strippscen med Eva Rydberg i folkdräkt).

Det är svårt att föreställa sig, men det hela var nog hippt. Lennart Swahn och Alice Timander lär enligt legenden ha premiärminglat i afghanpäls.

Jag vill inte smolka ner nån glädjebägare så här fyra decennier senare, men när jag lyssnar på plattan från musikalen idag framhärdar jag i att melodierna är bättre än texterna. Redan originaltexten till ”Sodomy” känns lätt gymnasial:

Sodomy
Fellatio
Cunnilingus
Pederasty
Father, why do these words sound so nasty?

Masturbation
Can be fun
Join the holy orgy
Kama Sutra
Everyone!

Det blir inte bättre när det direktöversätts och läggs i munnen på Ulf Brunnberg:

Sodomi
Fellatio
Cunnilingus
Homofili
Fader, varför låter det så snuskigt?

Masturbera
kan va kul
Kom till helig ormgrop
Kama Sutra
allihop!

Jag inser att det här var viktigare att säga i en tid när knulla var skamligt och barn kom med storkar. Men man kan fortfarande anstränga sig att rimma.

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Av Kalle Lind

den 2009-09-17

i blogg

Jan Lööf har utkommit med bilderboken Pelle och Frasse och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien Tårtan. Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste – inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den – men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken Skrot-Nisse från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:

Teveserien ”skrevs” som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen Ville (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sig själva):

1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade Örnis bilar om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln – där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.

Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle – som tidigare mött riddare, djungler och ånglok – trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken – OBS! Spoilervarning! – sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.

Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sig när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.

Det som gör mig glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrtio år sen – men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.

Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet – been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.

(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.

Av Kalle Lind

den 2009-09-16

i blogg

1973 startar Hasse Alfredson en ”privat hatkampanj” mot SJ i Dagens Nyheter. I åtta krönikor förklarar han pedagogiskt varför SJ är ett vanskött företag med otrevlig personal, erbarmlig service, skyhöga priser och människofientlig policy.

Han berättar om hur det är billigare att åka via Danmark om man ska mellan Malmö och Helsingborg (inklusive smörrebröd!), om hur ett SJ-biträde misstänker hela familjen Alfredson (fem pers) för att ha suttit och tjyvåkt på muggen när han vill ha pengar för en outnyttjad biljett och listar vilka som tjänar på SJ:s icke-service (åkarna, bussbolagen, Volvo, Michelin, Skanska, ”gipskorsettskulptörerna och protesfabrikanterna”).

Mycket som Hasseåtage skrev på sjuttiotalet har blivit inaktuellt: knappt Ola Ullsten minns Ola Ullsten och alla är numera överens om att radioaktiv strålning inte är det minsta farlig om det inte är i öststaterna.

De åtta SJ-krönikorna är däremot lika kusligt angelägna idag som för 36 år sen. Visserligen har alla exempel bytts ut, men SJ hittar metodiskt på nya skäl att hata dem, förakta dem och ta bilen istället.

Då hette generaldirektören Lars Peterson. Nu heter styrelseordföranden Ulf Adelsohn. Honom fick samme Alfredson en gång i uppdrag att beskriva med tre ord: ”Håret växer inåt”.

Jag känner mej aldrig så stofil som när jag gnäller på dessa rälsens desperados. Visserligen aktar jag mej för att säja ”det var bättre förr” – det var det ju inte 1973 åtminstone – men jag sällar mej ju andligen till farbröderna i Motormännen.

(Dessbättre sällar jag mig också till festliga pajsare som Alfredson och Kristoffer Appelquist.)

Men det går inte att komma ifrån. Jag har aldrig haft med SJ att göra utan att känna mig själsligen straffknullad. På femte försöket lyckas deras satans biljettbeställningsfunktion fungera – då har jag hamnat på plats 38 i telefonkön två gånger och bägge gångerna blivit bortkopplad – och allt för att få äran att sitta och skaka och idissla norra Europas torraste baguetter köpta för tyska tjugotalspriser.

En gång skrev jag en SJ-dikt för radion. Jag minns bara en strof:

Jag behöver ingen partner när jag idkar S&M
Jag slår bara 0771- 757575

Vi måste göra nåt åt det här. Vi måste bygga ett nytt samhälle. Vi måste visa varje beslutsfattare på SJ-kolossen vilken tunnel hans räls bör föras in i. Vi måste slå sönder varje slentrianmässig attityd från tiden när staten hade monopol på allt och medborgarna skulle vara tacksamma för att det gick några tåg över huvud taget. Vi måste kräva att bli behandlade som människor.

Ner med SJ:s nuvarande organisation! (Hasse Alfredson, 1973).

Interiörer från ett skäggigt hem.

Av Kalle Lind

den 2009-09-15

i blogg

Bloggar ska ju vara lite personliga har jag hört. Eftersom jag alltid ansträngt mej att vara ”inne” och ”på” så kommer här ett antal snapshots från mitt hem och min tillvaro. Så här personlig har jag aldrig varit mot någon utanför terapirummet.

Det här är en mygga min yngste son leker med. Den är döpt till Ericson.

Det här är en mobil inköpt på IKEA. Hur tänkte Kamprad den här gången? Är det en tredimensionell parafras på Billie Holidays ”Strange fruit”? Är det en tyst protest mot masshängningen på Evinfängelset i Iran förra året? För det har väl inget att göra med att nallarna är Abrahams barn? Ingvar – det där lämnade du ju bakom dej redan på femtitalet!

Det här är en leksak min yngste son fått av sin farmor. Hur tänkte hon nu?

Det här är en tavelupphängning min bror och fiancée ansvarar för. En Taube-anekdot till den som kan se varför den har retat mig dagligen sen den gjordes i januari (det enda som egentligen retar mig mer är givetvis att jag inte gjort nåt åt det).

Gulli Noja.

Av Kalle Lind

den 2009-09-14

i blogg

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan ”An oral danger”. Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)

Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst Det stora avslöjandet (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), Ondskan (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen Gudarnas berg (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.

Som häcklare av människor som stött sig med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: ”Ni är alla indvidier”, säger Jesus. ”Inte jag”, säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.

De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte – två gånger beskriven som ”då fortfarande min nära vän” – ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för ”Här är ditt liv”, Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om (”vi” är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt – det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med ”ståuppa” i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var ”ståuppa” reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt ”som minister utan portfölj”. Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs Genombrottet:

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som ”bordell”. Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att ”man ska inte kacka i eget bo”.

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

Från skrapare till hackare.

Av Kalle Lind

den 2009-09-11

i blogg

Jag vill inledningsvis varna för att nedanstående inlägg är ganska smalt och inaktuellt. För att lätta upp det hela lite inleder vi med en lite lustig bild:

Under mina år på SR kom jag över en gammal programserie från 1972: Från skrapare till hackare (titeln inte helt begriplig). Den består av åtta ganska plågsamma halvtimmar och kretsar kring musikens historia och nu. Eftersom den som sagt gjordes av SR och året var 1972 tar den gärna upp musiken som en revolutionär samlingskraft.

Egentligen är det inga särskilt roliga program, men eftersom jag inte vill ha lyssnat igenom dem i onödan tänker jag ändå vara lite förarglig mot dem här. Det finns en hållning hos de två radioföreläsarna som är intressant och tidstypisk – men nog också (medel)klasstypisk.

Programledarna har inga som helst problem med att konstatera saker i stil med:

– Varför tror du egentligen att folk skriver musik?
– Ja, en del gör det väl bara för att tjäna pengar.
– Annan musik tillkommer för att nån vill förmedla upplevelser och kanske vidga vårat medvetande.

Det är i sammanhanget ingen tvekan om vad som är vad. Först spelas ”svensktoppsmusik”, vilken programledarna är irriterade på, främst av skälet att det är falsk marknadsföring eftersom många svensktoppslåtar egentligen är ”amerikanska, italienska och tyska”. Vi kan väl gissa att det är den musiken som tillkommit av ekonomiska skäl.

För det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sej att nån skulle skriva lättlyssnad och tillgänglig musik för att de gillar det.

Sen spelas ett modernistiskt och ärligt talat rätt svårlyssnat stycke och programledarna resonerar spontant och otvunget:

– Det här stycket av Sven-Erik Bäck, som heter A game around the game, tycker vi är ett bra stycke musik som vi gärna lyssnar till. Men vi vet att många människor inte tycker om sån här musik. Hur kan det komma sej?
– Jo, jag tror att det beror på att så få får chansen att närmare lära känna den här musiken, som ju bjuder på nyheter men även tar hänsyn till människors tidigare lyssnarvanor.

Och det är alltså den musiken som vill vidga våra medvetanden.

Annan musik programmakarna gillar är folkmusik, alltså riktig folkmusik, sån som framförs av skäggiga män i färggranna västar, inte sån där svensktoppsmusik som ”folk” faktiskt lyssnade på.

Men främst är de bekymrade för att folk i allmänhet inte lyssnar mer på EMS-musik, dvs. Elektroakustisk Musik i Sverige, dvs. jobbiga ljud. De intervjuar kompositören Rune Lindblad, som har gjort ett ljudcollage av Tage Erlanders utsagor om facket och oljud från ett varv, och konstaterar sen:

– Lindblad försöker med hjälp av elektronisk musik ge oss upplevelser som ska öka vår förståelse för andra människor och öka vår medvetenhet. Kunde man inte tänka sej att använda svensktoppsmusik på samma sätt?

Den retoriska frågan besvarar de själva raskt:

– Men låtar på Svensktoppen har nu en gång för alla blivit stöpta i samma form som skapats av grammofonindustri och radio. Lättsåld, oförarglig och utan att ge djupa upplevelser om vår omvärld flyter denna dövande musikflod.

Som tur är finns undantag: Sven-Bertil Taube. I övrigt verkar hoppet alltså stå till jobbiga ljud och fiolskägg.

Som sagt: det är överlag inget särskilt roligt program. Mest flinar man till åt klumpiga metaforer som ”ja, i dagens svenska musikhage finns många olika djur” (givetvis följt av Olle Adolphsons ”Okända djur”) och när programledarna försöker skapa lite dynamik genom att helt slumpvis säja vissa saker i talkör.

Det är också lite festligt när de intervjuar ”en ingenjör” som på den uppåtsträvande klassresenärens vis lyssnar på jobbiga elektroakustiska ljud som han förstår är lite finare musik än vanlig:

– Jag kan lyssna på det och faktiskt tycka det är spännande på nåt sätt. Men inte på samma sätt som att lyssna på, ja vad ska vi säga … (letar länge efter lämpligt exempel) Strauss-musik eller nåt liknande.

Nånting säjer mig att ingenjören i fråga inte lyssnade så himla mycket på Strauss egentligen. Jag tror till och med att han headnoddade till svensktoppsmusik när inga SR-medarbetare var i närheten.

Roligast/mest rörande är det när en ”hemmafru” intervjuas om sina musikvanor. Hon erkänner att hon lyssnar på svensktoppsmusik och t.o.m. tycker det är riktigt bra, även om hon egentligen förstår att hon är dum i huvudet som tycker det. Glappet mellan musikantropologerna som intervjuar och henne blir stundom uppenbart:

Intervjuaren: När lyssnar du på det?
Hemmafrun: … på lördag.

En av programledarna heter Jan Ling. Han har bland annat varit rektor för Göteborgs universitet, men lät innan dess höra talas om sej med sin – gissar jag – banbrytande doktorsavhandling Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument.

Som musikvetare förde han tydligen in musiksociologi i undervisningen, vilket för den insatte betyder att han var ett vänsterelement. Sociologi är ju som bekant en suspekt kommunistvetenskap som ytterst syftar till att göra eleverna till rödgardister.

Den andra programledaren heter Sture Olofsson. Honom vet jag dessvärre inget om, annat alltså än att han gjorde den här programserien och är det det enda han gjort så är han bortglömd med rätta.

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

Av Kalle Lind

den 2009-09-10

i blogg

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar.

Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.

För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten – men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här

Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när ”dagen” (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst – den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död

Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit Den underbara resan (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand
(”Blues för Victor Jara”)

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.

Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern ”Balladen om Joe Hill”, insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: ”Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han”.

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl – hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende – ”en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår” – eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen – ”Ho! Ho! Ho Chi Minh!” – man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt Vietnam

Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!(”Sången om Stalin”)

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner
(”Rorsmannen”)

Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: ”Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA”.)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin (”Malin”?) och Mao (”ciao”?) och Ho Chi Minh (”plockepinn”?).

Det enda exemplet jag känner till – och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop – är Cornelis tolkning av Jaras ”A Cuba”. Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer:

Personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne – eller ännu hellre hammare och skära – varsamt uppförd i rektum.
Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen – ”som vajande säd ska de bölja över fälten”, ”jag sått ett frö som ej kan dö” – och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet.
Som komp bör man nöja sig med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall – och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta – funkar en flöjt.

Kristna barnböcker del 4: Mamma berättar för Jonte.

Av Kalle Lind

den 2009-09-08

i blogg

Som vi tidigare konstaterat här på bloggen, så knullades det en jäkla massa på sjuttitalet. Det fanns också ett starkt behov hos denna generation knullare att berätta för sina barn om vad de gjorde och varför, antagligen som en reaktion på att deras egna föräldrar fabulerat om storkar och tänkt på imperiet.

I Filip frågar och Per Ida & Minimum fick därför sexti- och sjuttitalister lära sej diverse matnyttigheter (t.ex. att pappas snopp blir stor och står rakt ut och att slidan kan tänjas ut som en gummisnodd).

I Danmark var man förstås ännu öppnare och frigjordare och körde hippiebil till BB, där glada läkare drog glada barn ur kussen.

Mummel – en ny människa från 1970 skildrar i svartvita foton ett tidstypiskt föräldraskap: först spelar mamma tvärflöjt medan pappa skriver maskin, därefter växer barnet i mammas mage och sen går hela familjen ut och demonstrerar.

Och givetvis avslutas det proggenligt med att föräldrarna hookar upp med några andra glada blomsterbarn:

Engelska Hur jag blev till (översatt till svenska av Lars Ardelius och hans dotter – no further comments) gör vällustigt samlagsreklam för vetgiriga telningar:

När mannen och kvinnan guppat på så länge att man tror de håller på att spricka – så gör de det, nästan! Plötsligt slutar allting, både för mannen och kvinnan, i en enda stor och ljuvlig skälvade skakning, som kallas orgasm.

Det var m.a.o. så fruktansvärt frigjort att min egen generation egentligen borde ha blivit frigid av ren revoltreflex, men nånstans måste man väl rimligen dra gränsen för upproret.

Därför är det intressant att läsa en kristen så-blev-du-till-bok från 1975: Mamma berättar för Jonte (Anna-Stina Hanson, Verbum förlag). Där nämns nämligen inte samlaget alls. Där finns ”ett pappafrö och ett mammaägg” som växer i mammas mage, men hur det kommer dit får lilla Jonte aldrig veta.

Däremot får han veta vem som står bakom hela processen:

– Det är barn man vill ha, sa hon. Man kan inte veta, om det blir pojke eller flicka, så vi var väldigt nyfikna. Bara Gud visste det.
– Gud vet allt, sa Jonte.

Sen får vi – och Jonte – som hastigast veta att ”när du trängde dig ut ur mammas mage, var det inte så lätt”. I övrigt verkar könsdelar och kroppsöppningar spela väldigt liten roll för barnets blivande.

Vad som dock spelar roll, och som sex av bokens sjutton sidor text kretsar kring, och som rimligen får säjas vara viktigare än själva konceptionen eller förlossningen, är – dopet:

– Vi ville göra som Jesus har sagt, lägga dig i Guds starka och goda händer, sa mamma, och så bad vi Gud hjälpa och skydda dig alla dagar.

Historien om hur mamma berättar för Jonte om hur han blev till i allmänhet och döptes i synnerhet, slutar stilenligt:

– Får jag tända ljuset, ropade Jonte, och snodde runt ett varv som om det skulle finnas en tändsticka inom räckhåll. Det var aftonbönsljuset, han menade.

– Nej, ikväll skall vi tända ett annat ljus, sa mamma, och tog fram ett stort vitt ljus och satte det på bordet.

– Det är Jontes dopljus, sa hon, det fick du i kyrkan, när du döptes och det skall vi tända till aftonbönen ikväll. Det är Jontes dopdag i dag. Det är precis fem år sedan du var i kyrkan första gången.

– Och nu är jag så stor, att jag kan gå till söndagsskolan alldeles själv, sa Jonte.

På något vis vill jag ändå försvara den här boken. Bortsett från det skitjobbiga i att hela texten är satt med versaler, så är den ganska ödmjuk och fundersam i tonen. Men nog verkar det ha varit roligare några kvarter därifrån, där proggmaffian kom i underbara orgasmer och snopparna stod rakt ut.

Proggiga barnböcker del 36: Med Charlotta och hunden Ludvig.

Av Kalle Lind

den 2009-09-07

i blogg

Det ska erkännas att fotoboksserien om Charlotta inte är särskilt proggig, inte om man tänker i termer av politik eller flum. Men det är väldigt sjuttiotal: svartvitt, pedagogiskt, något förnumstigt och hysteriskt tätt med binde-streck.

Serien följer Charlotta under fem dagar. På tisdagen besöker hon opåkallat en gammal man på pensionärshemmet, och på torsdag går hon ut med familjens jycke. Det finns egentligen inte så mycket att säga om det, bortsett från somliga ordval som sticker ut i präktigheten. Och nej, jag tänker inte på ”snosa”.

Genrer Gud glömde 2: rivningsschlager.

Av Kalle Lind

den 2009-09-04

i blogg

Under sextio- och sjuttiotalen gick som bekant en rivningsvåg över Sverige och svepte med sej stora delar av innerstadsbebyggelsen i snart sagt alla svenska städer. Hellre än att rusta upp och bättra på de städer som formats genom decennier av de som bodde där, valde dåtidens stadsplanerare i samråd med Konsum (om kommunstyrelsen var såssar) eller Tempo (om kommunstyrelsen var höger) att ge plats åt enorma betongschabrak och parkeringsplatser mitt i centrum.

En sida av mig skulle vilja vara för det där rivningsprojektet. Nostalgi är nåt förkastligt, mänskligheten mår bäst av att röra sig framåt, nya tider kräver nya samlevnadsformer. Face it, kvasiradikaler!

Problemet är att det var så människofientligt. Lokala potentater hade ingen lust att lyssna på opinionen – som sträckte sej från gamla kufiska heraldiker till flaskbottnade miljömuppar och alla däremellan – utan lyssnade hellre på den socialdemokrati som vid det laget blandat ihop makten med partiet. Bilar var viktigare än barn och lytta. Betong var billigare än stuckatur.

Till detta kom en maktens arrogans och fåfänga som gjorde att lokala småpåvar ville skriva in sej i historien, rentav göra sin tid till år noll. Eric Svenning, sossepamp i Malmö och pappa till Aftonbladets Olle, såg det som sitt livs största ögonblick när han fick riva sina uppväxtkvarter, det gamla loppiga och lusiga Lugnet.

Jag kan förstå den känslan – nu jävlar river jag personligen bort den fattigdom som förnedrat mej – men när jag idag cyklar förbi ett inneslutet kvarter i roströd sjuttitalstegel och inglasade balkonger, som ligger som en ogenomtränglig klump mitt i stan, har jag svårt att känna annat än förakt.

Det fredliga bombandet av svenska städer gav effekt också på pop- och schlagerindustrin. Olle Adolphson skrev den svenska texten till 34:an och Per Myrberg låg på Svensktoppen i evigheter. Den är skriven med en ”vi vet vad vi har (och det är skit) men inte vad vi får (men det är antagligen värre skit)”-attityd som hade varit tröttsam om karln inte haft rätt:

Denna kåk var ganska rar och släppte skolsken till oss in
Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind
Den var snäll och lite gnällig och den ville alla väl
och den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev

Men nu är det slut på gamla tider …

Ja, resten kan ni ju.

Fukt och kyla borde inte vara något att sakna. Men är alternativet mögel och inbyggda gårdar så köper jag tankegången.

Adolphson skrev också ”Vals vid Sergels torg” om den s.k. ”Riksgropen” som uppstod när man mejade ner Klarakvarteren och ännu inte hade byggt färdigt Sergels torg och Kulturhuset. I ”Gustav Lindströms visa” låter han en gammal genuin – och enligt en tankegång jag inte riktigt köper: hederlig och förnuftig – fiskare säja sitt:

Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru!
Glada som barn, med sitt sattyg till plan!
En prick och en knäpp på näsan så attan blev bränd,
det skulle han ha som river på Lilla Skinnarviksgränd!

Ännu konservativare var svensk countrys nestor Alf Robertson i sin genombrottslåt ”Riv inte vårt kvarter”. Han är sur för att ”de måste skaffa lite plats/ för nya hyreshuspalats” (om det vore så väl – problemet var ju att man hellre byggde Konsum och enorma p-hus) och besjunger ömt den gamla smutsen – ”nött, ganska risigt, lite stött” – och bristen på tapeter.

För Robertson är förändring synonymt med försämring: ”Att allt ska vara lyxigt/ och tip top-modernt/ det har vi ganska svårt att förstå”. Allt är bra som det är och inget ska förändras. Att Sverige led av bostadsbrist var ett mindre problem än att Robertson ville bo kvar bland ”gott humör och goda vänner”.

Och refrängens slut ger mig ännu fler betänkligheter:

Riv inte ner
Riv inte vårt kvarter
Riv inte ner
Jag ber en bön till er
Riv inte ner
Vi bor tillräckligt många här och behöver inga fler

Slutet luktar en smula främlingsfientlighet, avsiktligt eller ej (det luktar också en smula av ”hej, jag behöver ett rim till på ner här”).

Men visst, jag förstår poängen. If it ain´t broken – don´t fix it. Bygg inte just här där det redan står ett hus.

Anna-Lena Löfgren (av elaka tungor kallad ”Halta-Lena Lösben” eftersom hon led av polio) ger uttryck för ren sorg i monsterhitten ”Lyckliga gatan”. Här var ju nyss så fint – varför har ni då gjort det så fult? Hur kan man med berått mod förstöra nåt som älskades av de som faktiskt bodde där?

Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram

Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång
lika förunderlig och skön som den vi hört en gång?

Det har funnits ett Sverige som min generation aldrig kommer att uppleva. Det hade inte rört mej ett dugg om jag inte anade att det var ett vackrare och framkomligare Sverige, byggt av människor och inte stadsplanerare med rätt partibok. Jag bor antagligen i Sveriges mest sönderrivna stad, där husbjässar ibland upptar hela två gamla kvarter.

Jag blir irriterad in i benmärgen på att behöva cykla runt stora hus med oändliga tegelväggar där jag vet att det en gång gick en väg rakt fram.

Och det retar mig att gubbjävlarna som byggde skiten var så fastgjutna i sina taburetter att de för länge sen slutat lyssna till några andra än andra gubbjävlar.