Kategori: blogg Sida 62 av 99

Kamrat-(och mötesdeltagar-)posten anno 1977.

den 2009-08-20

Kamratposten grundades av nån folkskoletant på 1800-talet. Den har genomgått x antal inkarnationer sen dess, men målgruppen har länge varit låg- och mellanstadiekidsen. Idag är Ola Lindholm chefredaktör och jag gissar att den handlar om självförtroende, mobbing, snopp & snippa och lagoma doser populärkultur.

Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att ”kamrat” här betyder ”kompis” snarare än ”revolutionär medkämpe”.

År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.

En av den här bloggens seriefigurer – vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström – medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad De hemligas ö. En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien – som Marx ju förutsåg – slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.

Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:

Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:

Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:

Mest sjuttiotal känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:

Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:

Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):

Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken – problemet blir reellt när de inte får det.

Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.

När jag som vuxen läser om dessa böcker – eller KP:s artiklar – inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra – det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget – utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.

Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sig sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.

Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.

En man med gitarr avdelning 16BX, underkategori skägglös: Bengt Sändh.

Av Kalle Lind

den 2009-08-19

i blogg

Bengt Sändh är en mångfacetterad man. På sjuttitalet den kanske mest kontroversielle bland de trubadurer som hellre besjöng samhällets brister än myggor och tjära. Lustigt nog skägglös skrålade han om lapplisor, puritaner, konservativa präster, hembränning och kärringen som klippte lurvetufsan sin (”ullen” vägde f.ö. fyra hekto och räckte till strumpor, sock och en luva åt drängen).

När han inte sjöng byggde han sej ett hus från grunden, lärde sej bruka lin, blev origamiexpert, blev svampexpert, skrev barnböcker om Hitlers uppväxt och startade till slut en snusfabrik som blev så framgångsrik att han kunde sälja den till Swedish Match och flytta till Costa del Sol för att leva som ”rentier”.

Dessutom har han initierat x antal byalag, klubbar för fotografering och varit aktiv medlem i Human-Etiska Förbundet och Vetenskap och Folkbildning.

Han har m.a.o. levt ett helt annat slags liv än t.ex. jag.

Under sina aktiva dagar retade han upp en och annan ute i stugorna. På innerkonvolutet till sin och ständige kollegan Finn Zetterholms Jubileumsblandning har han publicerat utdrag ur brev han fått:

Jag vet var avstängningsknappen finns men har du tänkt på att du är ansvarig för sådana följder som uppstår när folkmoralen sjunker.

Du äckliga kloakråtta! Våga inte visa dig i TV mera!

Paradoxalt nog gjorde han en ohygglig massa krogshower med Lill-Babs – den mest überfolkliga i hela artistkatalogen. Jag tror att Bengt Sändh gillar paradoxer. Jag tror han gillar att retas. Jag förutsätter att folk i hans egna kretsar hade synpunkter på att han lattjade med Barbro Svensson från Järvsö. Jag tror inte att det gjorde Bengt Sändh lessen.

Den som försöker placera in Bengt Sändh i samma fack som saligen avlidne Onkel Kånkel eller spritromantiska frihetsfrontare är ute på djupt vatten. Visserligen gjorde han skivor som Folklår och En tumme i rövven, men det var inte BARA publikfriande. Det fanns också en kulturell avsikt. Materialet kom från Fula visboken, bl.a. redigerad av Bengt af Klintberg, som gjort en folkhistorisk gärning i insamlandet av visor som traderats genom seklerna utan att nå de etablerade antologierna.

Och visst skrev Sändh ”Ett recept”, låten som i detalj beskriver hur man bränner själv, som enligt ryktet ökade hembränningen i Sverige med si och så många procent. Men handlingen var inte BARA allmänt alkoholförhärligande: liksom Lundells ”då bränner jag mitt brännvin själv” stod handlingen som en symbol för den lilla människans kamp mot en förtryckande överhet.

Politiskt låg nog Sändh ungefär där Anderz Harning låg (han tillägnar f.ö. Harning visan ”Trubaduren i naturen”), det vill säga något slags statsapparatshatande rabulist. På sina konvolut skriver han gärna i imperativ:

Bryt mot sex till åtta förbud dagligen, det är nyttigt för den mentala hälsan.

Var inte så djävla flat Svensson. Sätt dig på gräsmattan i stadsparken och spela kort med dina vänner och dela en flaska rödvin.

Skaffa en bit cykelslang, en trädklyka och klipp plösen ur en sko och tillverka dig en slangbella! Det är inte TV och fritidskonsulenter som skall tala om vad Du skall göra.

Om det bitvis känns infantilt, känns de bitvis å andra sidan befriande. Jag uppskattar mest Sändhs tjottablängare mot hycklande präster och svensk försvarsmakt:

Predikan den blir toppen
därför att jag är man
Och det beror på snoppen
den saken den är sann

Min snopp den är min styrka
Den värdighet mig ger
Att tala i din kyrka
Jag sjunger och jag ber

(”Tack gode Gud”)

Så stilig och så ståtlig
du gamle militär
Nog kan du hålla takten
fast du är pensionär

Nog är du rak i ryggen
och går med spänstigt kliv
För du har aldrig jobbat med
nåt nyttigt i ditt liv
(”Du gamle militär”)

På ett skivkonvolut kommenterar han prästsången:

Själv är jag motståndare till kvinnliga präster. Manliga också.

Om militärvisan skriver han:

Den här visan blev radionämndsanmäld. Det var en höjdare på försvarsstaben som blev förbannad för att jag kallade militären för vår svenska mördarkår. Jag skrev ett litet vykort till svar med följande lydelse: Jag förstår inte varför Ni blir förbannade. En snickare blir ju aldrig arg när man kallar honom för snickare.

Så talar kanske inte den subtilt eftertänksamme. Så talar den frejdige retstickan.

Jag gissar att Sändh utgjorde en ventil i ett sjuttiotal som ärligt talat verkar ha gått runt med en kollektiv pinne i röven. Och även 2009, i en tid då alldeles för många som inte borde det går runt och tar sig själva på allvar, mår jag bra av att tänka på en linodlande pappersvikande svampsamlande amatörfotograferande rentier som tillverkat snus och sjungit om lurvetufsor.

Geigertmätaren.

Av Kalle Lind

den 2009-08-18

i blogg

Den här boken är precis så rolig som omslaget signalerar. Teaterdirektören – enligt omslaget också ”TV-personlighet, författare, samhällsdebattör” – Hagge Geigert har samlat sina sexti-sjutti ALLRA roligaste golfhistorier.

Ett axplock:

”Varför” frågade brandmannen, ”försökte du inte hjälpa din fru när hon försökte ta sig ut genom fönstret på det brinnande huset?”
”Jag kunde inte”, svarade mannen, ”jag bar på mina golfklubbor”.

”Till salu, helt set med golfklubbor i fin bag, bara 400 kronor. Ring 28 51 317 före klockan sex. Om en man svarar, lägg på luren och ring igen en annan dag.”

”Stackars Nisse.”
”Vad är det med honom?”
”Han är alldeles förstörd. Han har just skilt sig och hans fru fick vårdnaden av golfklubborna.”

”Lasse, kan vi spela en runda på lördag?”
”Javisst. Egentligen skulle jag gifta mig då, men det kan vänta.”

Magnus kom lite försent till golfen, där hans tre vänner stod och väntade. ”Jag är ledsen att jag är lite sen”, sade han, ”men dom ringde just från sjukhuset och sa att min fru fått tvillingar eller trillingar eller nåt. Ska vi börja spela nu?”

”Har du tre caddies med dig idag?”
”Ja, min fru tycker att jag tillbringar för lite tid med våra barn.”

Ja, ni ser själva: det är vad man populärt kallar en skrattfest. Alla lustifikationerna handlar förstås inte om det festliga i att män försummar sina familjer. Där finns också en del fräscha skotteskämt (skotten förlorar sin golfboll när snöret går av!) och en väldigt lång historia om hur Nisse träffar en leprechaun (lite instraffat på en golfbana) som gör hans penis meterlång. När Nisse träffar den lille tomten igen ber han – håll i hatten nu! – om att få längre ben!!!

111 sidor högoktaniga golfhistorier för den kräsne! Eller som det lite finurligt står på omslaget: ”Denna bok är så rolig, att t.o.m. icke-golfare kan läsa den!”

Plura kan inte räkna!

Av Kalle Lind

den 2009-08-17

i blogg

”Håll huvudet högt” ligger på Eldkvarns Limbo och beskriver osentimentalt, värdigt och rörande en moders död.

Jag gissar att det är Pluras och Carlas egen mamma Magda det handlar om – hon som Plura fortfarande hyllar varje år genom att göra sillsallat till jul (en av alla dessa meningslösa saker jag vet om folk som jag aldrig träffat bara för att jag läser memoarböcker istället för att lära mej nationalekonomi).

Det är ett makalöst stycke text som får mej att böla värre än en hormonell Lill-Babs. Men varje gång jag lyssnar tvärtorkar tårarna på slutet eftersom texten blir så förbryllande:

Att följa sitt hjärta – fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt

Vad fan menar karln? Vilka är de fem orden? ”Att följa sitt hjärta” är fyra ord, ”man kan bara förlora” är fyra, ”hålla huvudet högt” tre och ”man kan bara förlora och hålla huvudet högt” åtta. Vilka ord åsyftas? Bara några slumpvisa av dem? ”Att”, ”sitt”, ”bara”, ”hålla”, ”högt”?

Förklaringar mottages tacksamt.

Kors i krösamoset! FLER finurliga memoartitlar!

Av Kalle Lind

den 2009-08-10

i blogg

Det här är förstås en klassiker. Så perfekt att den kunde användas som typexempel på högskolekurser i finurligt memoartitulerande. Och givetvis är killen från Göteborg ovanpå allt. Plus i kanten för att spökskrivaren frontas så öppet. Och givetvis för den dåligt kantklippta bilden av mästerhopparen himself.

Betyg för titeln: femma plus. Betyg för boken: fråga nån som har läst den.

Farbror Sven sitter där och pratar.

Av Kalle Lind

den 2009-07-30

i blogg

Jag har läst en mossig bok. Det är inget ovanligt i mitt liv, men jag har läst en ovanligt mossig bok. Den är skriven av Sven Jerring, handlar om Sven Jerring och gavs ut 1949. Då hade han redan gjort radioprogrammet Barnens brevlåda i tjugofyra år. Det skulle hålla på till 1974 och blev på så vis världens längst pågående barnprogram.

För er som inte kan er nysstidshistoria: Sven Jerring var vår förste radioidol. Han kommenterade sport, vilket mot alla odds har visat sig vara en väg till berömmelse även senare. Han gjorde också alla andra typer av radioprogram, lustigt nog också detta ”barnprogram”. Själv hade han inga barn eftersom han var ungkarl (vilket jag gissar var en dåtida eufemism för bög).

Jag har aldrig hört Barnens brevlåda och av Jerrings egen beskrivning att döma hade nog inte mitt liv blivit rikare om jag gjort det. Barn kom och sjöng visor, brev från barn lästes upp och Jerring läste upp långa listor på sjuka barn. Som det så ofta heter i de här spalterna: behjärtansvärt ja, underhållande nej.

Boken fungerar dock som tidsmaskin. 1949 var det tydligen helt normalt att döpa ett kapitel i en folklig bok till ”Barnfarbrors antecedentia” och räkna med att folk förstod. Radioprogrammet som beskrivs var en folklig angelägenhet och Sven Jerring – farbror Sven kallad – en ansvarstagande folkhemshjälte.

Ett kapitel i boken handlar om vikten av att inte använda kraftuttryck. Ett annat om alla insamlngar som gjordes i programmet till sjuka barn. I ett annat resonerar farbror Sven om hur han bemöter barnens utsagor i de brev han fått:

”I dag har vi lärt oss trafikreglerna det var en polis som undervisade oss.” Bra! Glöm dem inte. Se alltid noga upp!

”Vi skall ha en utfärd till Köpenhamn, när det blir sommar.” Utmärkt tillfälle att tala allvarligt om samhörigheten mellan de nordiska länderna.

Men programmet bestod inte bara av en gammal mans förnumstigheter. Det bestod också av en gammal mans hejdlösa skämtande – dock inom anständighetens gränser och helst på barnens bekostnad:

”Jag har fått en klarinett och en kompass och en karta, som hör till.” En klarinett med kompass och en karta som tillbehör! – jag ger mig hän åt vildsinta fantasier om den klarinettblåsande unge orienterarens framfart i markerna.

Exakt hur vildsinta farbror Svens fantasier var kan vi bara gissa oss till. Men ett avancerat antagande är: inte så vildsinta. 1949 kunde man trots allt inte tillåta sej att ha hur kul som helst. Inte i radio. Och inte om man var barn. Och inte utan att också få en lektion i vikten av det nordiska samarbetet.

Men den ofullbordade dikten från ett döende barn till farbror Sven får så klart också mitt cyniska förhärdade hjärta att smälta. Det är mycket sorgligt med barn som dör. Det är extra sorgligt med barn som dör med en gammal knarrig sportkommentator i sina sista tankar:

Jag frågar en ängel: Vad är det för stad?
Stockholm, han svarar. Då blir jag så glad,
för då har jag här någonstans en vän-
Ack säg, får jag vinka till Farbror Sven!
Och Farbror Sven vinkar upp och mot mig ler.
Jag drömde så, Farbror Sven för

Längre kom inte dikten. Den tioåriga författarinnans hjärta stannade där.

Det fanns ett annat Sverige en gång. Ett brunmurrigt land där radiopratare såg sej som omhändertagande folkmagistrar och folket såg dem på samma vis. Ett land där ett folk samlade sej för att höra lillgamla barn sjunga falskt, vänligt tillrättavisade av en man som uttryckte sej sirligt. Ett på sitt vis makalöst tråkigt land som jag är glad över att ha sluppit.

Men också ett land där folk satt och skrev ner adresserna till alla sjuka barn för att kunna skicka kantstötta veckotidningar till dem. Och där tioåriga flickor kunde skriva kärleksbrev till gamla män och gamla män kunde publicera dem utan att nån tyckte det var suspekt.

Rökkollapsy.

Av Kalle Lind

den 2009-07-29

i blogg

Som alla sjuttiotalister med självaktning gillar jag naturligtvis Trazan & Banarne. Dock är det bitvis förbryllande att se och höra de gamla programmen och plattorna på nytt. På sjuttiotalet pratade ingen om målgrupp, vilket gör att man ibland frågar sig vem gubbarna i maskeradkostym pratar till.

Lasse Åberg har i intervjuer varit väldigt tydlig med att han utgick från sig själv när han satte ihop programmen. Det är uppenbart med tanke på den myckna förekomsten av åbergska artefakter: brylcreme och myggjagare, femtiotalsestetik, rock´n´roll och skräckfilm, kärleksfull bonnkomik och sävliga vitsar.

”Apanssons yrke” (skriven av den sjuka humorns introduktör i Sverige, Lasse O´Månsson) refererar hejvilt till personer och företeelser långt ovanför kidsens tidsenliga Skorpan Lejonhjärta-frisyrer. Apansson bör ”behärska poesi, reguladetri och frippe”. Dessutom sotar han brillor åt Garbo, gör recepten åt Wretman och ordnar röka åt hökar. Vi får också veta att Brunte – gissningsvis Apanssons häst – ”harvar vid Harvard”.

Bortsett från det tunga oset av jazztobak som vilar över texten, är allusionerna något avancerade. Det är dock något barn i allmänhet skiter blankt i. Så länge det svänger spelar orden föga roll.

Ändå funderar man ibland vilka apan och … tigermannen? … vänder sej till. Sången om Kalle Klant – Rökkollapsen – har ett antiröktobaksbudskap som väl sjuåringar i gemen inte känner sej personligen träffade av. Och de tonåringar som borde tagit till sej texten låg väl och sov när Trazan & Banarne sändes på jullovsmorgnarna:

Kalle Klant som just fyllt tio
står och drar sitt första bloss.
Ville likna dom på bio
Vara lika tuff förstås

Fyllde elva, köpte pipa
Cigaretten den blev dyr
Med små luftrör som hörs glipa
sätter han på pipan fyr

Varje morgon ses han rusa
ner till tobakshandelns dörr
Och vid tolv han börjar snusa
– sånt dom ofta gjorde förr

Nu fick Kalle i sin skalle
att gå över till cigarr
Kalles farfar varna Kalle
Kalle sa: din gamla narr!

Kalle Klant och Kalles farfar
är nu borta bägge två
Kalle Klant hann fylla tretton
Kalles farfar nittitvå

Kalle ses nu ofta spöka
ner kring tobakshandelns dörr
men nu har han slutat röka
– det han inte kunde förr!

Innehållet var djupt känt. Jag minns Lasse Åbergs namn från antirökkampanjer på åttitalet och ringer man upp honom och ber snällt kan man än idag få höra hans bästa antirökskämt (”Det är bra motion att röka, lungorna tränas varje gång du hostar!” – det här vet jag därför att gamla kollegor till mig naturligtvis har prövat).

Och jag är präktig nog att instämma i budskapet (även om jag betvivlar att särskilt många elvaåringar nånsin rökt pipa och särskilt många trettonåringar rökt ihjäl sig). Men jag är som sagt väldigt osäker på vem som ska ta det till sig.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 2: Agaton Sax och valförlusten 76.

Av Kalle Lind

den 2009-07-28

i blogg

Ingen läser väl Agaton Sax nuförtiden. Det var en något torrare och ordrikare variant av Ture Sventon: anglofili, slöa taxar, excentriska ungkarlar, plommonstop och småstadsmysterier för en publik som uppskattar subtila blinkningar till Doyle, Christie och Maria Lang.

Författaren Nils-Olof Franzén var i många år ”programdirektör för ljudradion” och skrev böckerna som hobby. Böckerna sålde bra, inte minst i England där de ju älskar att bli bekräftade genom hån.

1976 blev Agaton Sax och Byköpings gästabud tecknad långfilm. 1976 var som bekant också valåret då såssarna förlorade makten till en mycket långsam ångermanlänning. Och kanske hjälpte faktiskt Agaton Sax-filmen till.

I en sekvens anlitar Agaton Sax sin världsunika datamaskin Tänkande August, som kan tala om var alla jordens skurkar befinner sej. På skärmarna rullar de fiktiva Octopus Scott och Julius Mosca förbi – och så plötsligt, oförhappandes, ut ur det blå poppar Palme själv upp!

Jag är inte helt hundra på hur det hela ska tolkas. Kanske avsåg nestoranimatören Stig Lasseby att skicka ut subliminal Palme-propaganda till den del av publiken som hade rösträtt.

Fast mer logiskt känns det nog att han ställde Palme bredvid de fiktiva superskurkarna.

Som herr Sax på Byköpings-posten själv hade sagt: ”Detta är ju oerhört”.

Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.

Av Kalle Lind

den 2009-07-27

i blogg

Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.

För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim – och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.

Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.

Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.

Numret ”Telefonnumret” i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)

Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter (”det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt”).

De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.

De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa (”J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON”).

De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent (”Kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag”).

Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.

Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka (”EN VECKA!” skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).

Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film Att angöra en brygga, som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:

Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.

Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.

Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.

Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.

Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.

Proggiga barnböcker anno 2009.

Av Kalle Lind

den 2009-07-23

i blogg

I evighetsserien ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev” har man här på bloggen kunnat följa hur våra föräldrar samhällsomstörtarna en gång berättade socialistiska gonattsagor för oss.

Kanske kommer våra egna barn att skriva raljanta krönikor om sin uppväxt. Det finns naturligtvis stoff även för deras del.

Pappa bor på fängelset skulle kunna vara skriven av Per Gahrton och Hans Nestius 1974 och utgiven via KRUM – Riksförbundet för Kriminalvårdens Humanisering a.k.a. Föreningen Med Världens Konstigaste Akronym.

Det är den nu inte. Den kom ut 2008 och beskrivs så här på Adlibris:

I barnboken Pappa bor på fängelset, en verklighetsbaserad berättelse, får vi följa Kevin som besöker sin pappa på anstalten. Genom pedagogiska illustrationer ges läsaren en inblick i hur miljön på ett fängelse kan gestalta sig.

Men än mer tidstypisk är naturligtvis en sån här volym:

Den beskrivs så här:

När Kalle har sommarlov får han sin kusins gamla klänning med silverprickar. Kalle älskar klänningen, den är mycket svalare och skönare än hans skjorta och byxor. Och när han börjar skolan efter sommaren så vägrar han ta den av sig. hans lärare klagar och hans kompisar skrattar – tills den dag han gör mål efter mål på fotbollsmatcherna. Kalle har en äkta målgörarklänning. Och nu vill alla andra också ha en…

Och – ja, det är sant! Författaren har också skrivit Prinsessan Kristalla med följande välannonserade sens moral:

Och – ja, det är sant! En prinsessa kan visst ha vacker klänning OCH vara stark och välja själv.

Jag vill i vanlig ordning understryka att jag inte har några problem med några budskap här. I min värld är alla böckerna angelägna. Men jag gissar att de queerteoretiska verken kommer att skrika oerhört mycket 2000-tal när våra telningar skaffat sig könshår och med sedvanligt blandade känslor ser tillbaka på sin uppväxt.