Kategori: blogg Sida 65 av 99

Cash-in på göteborgska.

den 2009-05-26

Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen Filmen om mitt liv som mej själv låg i pipeline – så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas– eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera ”folk” som såna som har träskor).

Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvudet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säga nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

Proggiga barnböcker del 33: bolleskole för piger og drenger.

Av Kalle Lind

den 2009-05-25

i blogg

På sjuttiotalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas ”hålet” i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.

Redan 1971 kom Sådan får man ett barn till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att ”morens revne (spricka) hedder kussen” och att ”tisse-manden (kissmannen) hedder pikken” och att ”den lille pose” som far har mellan benen ”hedder pungen”.

Nu ska det bli åka av. ”Moren og faren kan godt lide hinanden” och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.

Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och ”putter pikken ind i kussen”.

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.

Sen ställer sig far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall – och den danska folksjälen – är ”hygge”. Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.

Och när det gått ”mange, mange dave” så börjar far och mor prata med varandra:

”Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen”,
siger moren til faren.
”Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende.”

Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.

Och sen är mor og far glada och far klipper av ”navle-snoren” och mor ”hviler sig nogle dage” och barnet äter från ”morens bryster”.

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

Bergmanfestivitas!

Av Kalle Lind

den 2009-05-24

i blogg

Jag har fått en inbjudan till Bergman-festivalen på Dramaten. Jag ämnar inte gå. Det är lite mycket att ta sej sexti mil för att se Viskningar & rop – som jag redan som film anser vara ömsom obehaglig (glaset i slidan-scenen), ömsom outsägligt tråkig (resten) – som teater på tyska. (Triss i tråkigt: 1) slidglas, 2) teater, 3) tyska).

Och nej, jag låter mig inte ens lockas av att Torkel Peterson ska jocka skivor på invigningsfesten.

Däremot blir jag lite intresserad av att se Eraritjaritjaka. (Ja, vadå? Det är väl inget konstigt namn!?! Vad skulle ni själva döpa ett multikonstverk byggt på Elias Canettis texter till?) Det är en föreställning med livevideo, ljuseffekter och en stråkkvartett.

Ärligt talat är jag inte så intresserad av ljuseffekter och stråkkvartetter heller, men jag är så förhäxad av att regissören faktiskt heter Goebbels att jag är beredd att tumma på mina principer.

Det är inte utan att jag vill veta vad en tysk kulturauktoritet med det namnet tänker ställa till med den här gången.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 1: Alfons pappa och kärnkraften.

Av Kalle Lind

den 2009-05-23

i blogg

Ibland flyger fasen i nån av våra nyliberaler som plötsligt kommer på att den där jäkla statstelevisionen minsann är genompolitiserad och såssialdemokratisk och kryptokommunistisk och jättetaskig. Och inte minst de där jämrans barnprogrammen!

Våra vänner nyliberalerna skapar bloggbävningar och går upp i falsett och droppar fortfarande Vilse i pannkakan (sänt 75) och Galaxer i mina braxer! sa Kapten Zoom (sänt 76), kompletterat med en kosmonaut i ett avsnitt av Vintergatan (tokpopulär teveserie för låg- och mellanstadiekids, helt okänd av hela övriga samhället).

Här får de lite vatten på kvarnen och bensin på brasan: Alfons pappa röstade nej 1980!

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 5: Porslinsfestivalen i Lidköping.

Av Kalle Lind

den 2009-05-22

i blogg

Det här kan vara det roligaste jag sett.

Den ena bilden föreställer en Herkules-aktig man med bar överkropp och tävlandenummer som oerhört sammanbitet drejar en lerkuk. Bakom honom står en farbror med sax, redo för akut kastration om nåt oförutsett inträffar.

Den andra bilen föreställer en lastbilschaufförsaktig man med bar överkropp OCH skinnväst OCH tävlandenummer som lika sammanbitet drejar en annan lerkuk. Framför sitter människor och tittar på.

Det finns en sublim nivå i det här, en humor som står ovanför de gängse begreppen, en närmast utomkroppslig, transcendental komik. Det heter Porslinsfestivalen! Det är i Lidköping (kanske går det att uppfatta texten ”Porslinsstaden LIDKÖPING vid Vänern” på haklapparna)! Det är män med lerkukar! Allvarliga män med lerkukar! Sjukt koncentrerade män med lerkukar! Och lika koncentrerade män som tittar på de sjukt koncentrerade männens lerkukar!

Som humorist försöker man skapa såna här moment. Det går inte. Man kan inte komma på att sätta på en hårfager keramiker världens kortaste shorts och sen låta honom se ut som han har svår förstoppning medan han drejar en halvmetersballe. Där når fantasin sina begränsningar. Det GÅR INTE att hitta på nåt lika roligt.

Man måste vara ödmjuk och blotta sin nacke inför det som alltid alltid kommer att vara roligaste som finns: gravallvaret.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 4: Dragspelsstämman i Hjo.

Av Kalle Lind

den 2009-05-21

i blogg

Det är så klart skott mot sittande mål att insinuera att det mest är gamla som gillar dragspel, men det är ju inte klokt hur gamla de är som gillar dragspel! Och de var ju ohyggligt gamla redan 1984 – när boken är ifrån – och måste alltså vara urgamla nu! Mina damer och herrar, ni betraktar kanske i detta nu världens äldsta män! Medicinska mirakel!

Damerna som står och diggar inför några jämnåriga alfahannar med varsitt bälgaspel sänker snittåldern med flera tusen år. De verkar ha så kul. Den ena klappar till och med händerna.

Och allt försiggår i Hjo.

Det här är det Sverige min generation så hjälplöst försöker skaka av sig. Vi flyr till New York och skaffar fräscha vindsvåningar och namndroppar amerikanska sextitalssitcoms som vi aldrig har sett – allt för att ingen ska se att vår morfar stått med en bandspelare på magen och fångat upp ljudet av gamla polkor.

Det är ett Sverige som vi medelklassmänniskor i storstan helt frankt förutsätter har försvunnit. Men svänger man av från allfarsleden den andra helgen i augusti så hör man åter det diskantrika ljudet från de gamla bälgarna. Polskorna traderas än. Någon upprätthåller traditioner. Det gamla Sverige lever jämsides med det nya. Och jag är inte alldeles säker på att det är det nya som skulle vinna i en tvekamp.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 3: Upplandsschottisen.

Av Kalle Lind

den 2009-05-20

i blogg

När man ser de här bilderna måste man påminna sej att folkdräkt enligt gammal dresscode är ekvivalent med frack och officersuniform. Det går alltså på ett ut om du vill se ut som ett stiligt salongslejon, en distingerad auktoritet eller en gammal dåre i puffbyxor.

Annars kan vi notera att det gamla ordspråket stämmer: en knäpp outfit och besynnerliga rörelsemönster gör gamla människor glada.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 2: Stångaspelen.

Av Kalle Lind

den 2009-05-18

i blogg

Han är otroligt koncentrerad. Det här är hans livs viktigaste ögonblick. Han har fått en uppgift i princip direkt från Gud. I år SKA han vinna den prestigefylla grenen Stirra på en sten tills den lyfter och börjar flyga.

En man som just gått grundkursen i byfåneri vid Slite högskola hjälper honom på traven. Tillsammans ska de få den där fördömda stenen att göra det omöjliga. Lite irritation i luften kan man ana; de får inte precis nån hjälp av mannen som är på rymmen från ett avsnitt av Nygammalt.

Och i vanlig ordning överträffar verkligheten dikten. Nej, Gotlands ärorika stångaspel innehåller ingen stenstirrargren. Men man tävlar så klart i både pärk, stenvarpa, rövkrok, herre på stång, tämja oxe och gutnisk femkamp (dvs. ränn’ i kämp, längdkast me’ stain, haug-stikel, stanggstörtningg och ryggkast).

Så även om man nu lagt ner tid på att glo på sten alldeles i onödan, så finns det fortfarande goda chanser att göra sig till allmänt åtlöje.

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 1: Lövmarknaden i Karlskrona.

Av Kalle Lind

den 2009-05-18

i blogg

Åke Mokvist heter en begåvad fotograf som bland annat gett ut den oväntade bästsäljaren De ovanliga. 1984 gav han ut boken Svenska folkfester som fascinerar och förbryllar mig. Den öppnar dörren till en värld jag bara trodde fanns i Galenskaparna-sketcher. Begrepp som ”nyår” och ”Lucia” och till och med ”ålagille” känner jag igen – men ”sikfesten i Kukkola” och ”täckatinget på Fårö” var mig obekanta tills nu.

Liksom ”John Ericsson-dagen i Filipstad”. Liksom ”slåttergillet i Råshult”. Och liksom ”Knutsmasso i Gimo”. (Ja? Knutsmasso? Det är väl inget konstigt ord! Och inte Gimo heller för den delen! Det är väl ord vi alla använder dagligen?!?)

Jag hoppas inte att Mokvist misstycker att jag använder några av hans omsorgsfullt och respektfullt tagna bilder för att göra mig lustig över andra.

Det verkar ske typ i juni. Det verkar handla om att fira sommarens ankomst. Jag är inte säker på om man måste ha en konstigt mönstrad blus för att få vara med, men uppenbarligen är det inget hinder.

Vi talar om Lövmarknaden i Karlskrona – enligt boken ”en stor och annorlunda folkfest i ett landskap som fått det vackra namnet Sveriges trädgård” (vilket väl ändå är ett sakfel? För visst har landskapet i fråga fått namnet Blekinge och inget annat?)

Jag vet inte riktigt vad den här dagen går ut på. Av namnet Lövmarknaden att döma går dagen ut på att sälja löv. Av bilden att döma går den ut på att sy i blommor. Av bildtexten att döma handlar det om ”hantverksskickliga kransbinderskor” som upprätthåller ”en gammal tradition” om att hylla sommaren.

Jag är fortfarande inte helt med på exakt hur själva folkfesten yttrar sej. Men jag förutsätter att det är flower power för hela slanten.

Jag förutsätter också att arrangörerna undanber sig just den typen av billiga vitsar. Liksom låtönskningar som ”Löv me do” och ”Näver ending story” och ”Kransing queen”. Löv är inget att skämta om.

Brännbollsmästare och höstmaskerad.

Av Kalle Lind

den 2009-05-15

i blogg

För er som inte läst Marvel-tidningar på nåt decennium: Smältmannen heter nu Molten Man, Gamen Vulture, Gröna trollet Green Gobblin, Gula trollet Hobgoblin och Straffaren Punisher. Herr Fantastisk eller Långfinger heter numera Mister Fantastic, Flamman heter Human Torch, Osynliga Sue heter Invisible Woman och Bamsen Big Ben. Och Hulk heter inte längre Bjässen.

Och ja, givetvis är alla ovan uppräknade namn autentiska översättningar från olika perioder.

Jag är själv en förespråkare av att originalnamn ska behållas. Jag tycker egentligen aldrig att Brita af Geijerstam hade mandat att döpa om Winnie-the-Pooh till Nalle Puh. Han hette ju Winnie. Vad hade Brita själv sagt om hon plötsligt började heta Julie i franska upplagor?

Just i seriesammanhang har översättare alltid tagit sej märkligt stora friheter. Varför heter Tryphon Tournesol plötsligt Karl Kalkyl? Visst, jag köper allitterationen och att en professor får ett efternamn från matematikvärlden, men inte är väl Karl ett vanligt belgiskt namn? Och Tintin utspelar sej väl ändå i Belgien?

För att inte tala om hur knasigt det blir med Serafim Svensson.

I våra bokhyllor står Stora Bilderboken, en amerikansk barnbok från sjuttiotalet med prislappen ”5” kvar från nån loppis. I den har översättarna varit väldigt kreativa:

Och Halloween stöps helt enkelt om till en maskerad vilken som helst:

Jag förstår verkligen hur man har resonerat här, men tycker för min del att resultatet mer än något annat är märkligt. Det är som om översättarna försöker skapa en alldeles ny kultur, ett nytt land, med lika delar amerikanska och svenska inslag. Slutresultatet blir att ingen känner igen sig.