Kategori: blogg Sida 78 av 99

Die Forsselle.

den 2008-10-09

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte
(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis
(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist –
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

Proggiga barnböcker 28: ”Nian”.

Av Kalle Lind

den 2008-10-08

i blogg

Siv Widerberg var lika flitig som Sven Wernström när det gällde att sprida det socialistiska evangeliet. Båda engagerade sej också gärna i skolfrågan och skrev ett gäng makalöst osexiga böcker om saken.

Wernström snuddar vid ämnet i Mordet på Lillan, där bokens huvudpersoner gör ett skolarbete om nedläggningen av en fri teatergrupp. Han gjorde också ”Spelet om plugget” (med riktigt bisarr fortsättning här), som i regi av Suzanne Osten lärde sextitalets nior att bilda elevråd och titta på det kinesiska föredömet.

Widerberg skrev en hel serie om en klass – Klass 6D, Sverige, Världen, Klass 6D som tårtbitar, Klass 7 a, Klass 8 a och b – där ”Nian” från 1980 utgör le grande finale.

Det är ungefär så tråkigt som man kan föreställa sej att en skildring av en högstadieklass på sjuttitalet kan vara. Den dramatiska motorn utgörs dels av hotet om en radikal lärarvikaries uppsägning, dels av hotet om att en tonårsflicka på glid ska få anpassad studiegång.

Men den riktigt heta handlingstråden kretsar kring ett grupparbete om socialgrupper:

Det gick som ett sus genom klassen
då ”socialgrupps-gruppen”
la fram sitt arbete till sist.
Det visade sej ju utan tvekan
att Veikko hade haft rätt i
vad han hade kastat fram om
att hur man önskade skolan
hade med ens uppväxt och
klasstillhörighet (socialgrupp) att göra.

Som alltid när äldre ska beskriva kids så blir tonträffen sådär. Främst för att Widerberg tillskriver högstadieungarna en medvetenhet, en kreativitet och framför allt en kampglädje, som jag har väldigt svårt att koppla till nån verklighet jag har upplevt. På mitt högstadium fördes inga ideologiska resonemang.

Gissningsvis är boken tänkt som en samtidsrapport, men jag kan inte riktigt se framför mej vem som skulle läsa den. Ungarna visste väl redan hur det såg ut i skolan, och hade nog bara blivit förbryllade om dom till äventyrs ramlat över Widerbergs beskrivning.

Dock är det arkeologiska värdet odiskutabelt. Genom dessa påfallande välbläddrade bibliotekssidor (teori: bibliotekarierna mutade alla som lånade Siv Widerberg med ett Lucky Luke-album) kan jag läsa ut ett och annat om sjutti- och det tidiga åttitalet. Inte om hur det stod till i skolorna, men väl i huvet på en progglady.

Begåvade människor jag känner del 4: Kristoffer Appelquist.

Av Kalle Lind

den 2008-10-07

i blogg

Rubriken är egentligen missvisande. Jag känner inte Kristoffer Appelquist. Jag har aldrig gått ut med hans hund, torkat hepatit från hans sprutnål, blandat blod och/eller avföring, fylle-sms:at nåt internt skämt om Stig Strand eller ens varit hemma hos honom. Fan vet om jag över huvud taget varit i hans hemkommun, som jag tror är Värmland.

Jag har stött på honom i vimlet, där vi omsorgsfullt dunkat varandras ryggar och sugit varandras kukar. Det är så jag har förstått att folk närmar sej varandra i humorbranschen: genom ömsesidigt betygande om varandras genialitet och stimulerande av varandras genitalier.

Det är inte så man närmar sej varandra i Eslöv.

Appelquist hörde jag första gången talas om via min vän Råland, som har järnkoll på den stockholmska humorsvängen och rapporterade om en skånsk snubbe som drev en klubb nånstans väster om ingenstans och som gjort fem magiska minuter på Norra brunn.

Sen dök han upp i såna där program där fyra människor med blandat resultat ska få skrivet material att låta påkommet i stunden. Appelquist fick påfallande ofta skämten att låta just improviserade – men ännu viktigare personliga.

Det var inte bara fråga om ett upplägg och en smash; till det adderades ett snett leende och en arg rynka i pannan och en pannsvettig Baloo-look som gick stick i stäv med råheterna.

Sen visade det sej att min vän Marcus, som driver klubben Oslipat i Malmö, var nåt slags kompis med karln. Appelquist förhåller sej till Oslipat som Steve Martin till SNL: den självskrivne hedersgästen.

Jag ser en del ståuppkomik. Som småbarnspappa rör jag mej minimalt i svängen, men jag brukar masa mej till olika lokala humorklubbar som ligger i mitt hemkvarter. Där uppträder alltså ibland Kristoffer Appelquist. Då brukar jag skratta. Det är en kluven känsla för mej: det är visserligen en trevlig upplevelse att bli road, men mitt skratt går upp i falsett på ett sätt som gör mej otäckt lik min far.

På hedersord: det finns ingen jag skrattar lika hjärtligt åt. Det har delvis med identifikation att göra. Ytligt sett finns många beröringspunkter: Appelquist är lika gammal som jag och uppvuxen i den stad jag bor i. När han framträder i sin gamla hemstad frossar han gärna i lokala fenomen som Möllevången-vänstern och Nya Traktörens Jack Vegas-maskiner.

Men det där är fernissa. Jag skrattar inte lika mycket när Åke Cato bloggar om Malmö.

Det handlar också om nåt annat. Det handlar om en brist på inställsamhet som känns välkommen. Det handlar om att skämtaren på scen väljer att ställa sej mitt i lejongropen (Möllevången) och spotta på lejonen (Möllevången-borna).

Det handlar om att göra långa bisatsutläggningar om Rudolf Steiner och Totte Wallin i ett underhållningsprogram (”Enköping”, en del i Humorlabbet-serien). Sånt går aldrig hem hos höhö-arna. Höhö-arna blir alltid provocerade när bollen sveper strax över deras pannlugg, och väljer att kalla folk för snobbar hellre än att gå hem och googla upp sin allmänbildning.

Det handlar om att rada upp politiska inkorrektheter utan att gardera sej med en kommentar som ställer hela resonemanget över ända. Skämten om judarnas erkända snålhet får hänga fritt i luften. Publiken skruvar på sej och hoppas på en fortsättning som ska legitimera att dom just skrattat åt nåt dom inte står för. Fortsättningen kommer inte. Istället kommer ett skämt om bögar.

Det handlar om att pladdra, babbla, låta flabben gå utan att alltid ha ett väl beprövat och finslipat skämt i rockärmen. Ibland får poängen liksom bara vara att man understryker en gång för mycket att maten på Nya Traktören smakar piss.

Ståupp ses gärna som ett hantverk. Man sitter hemma, skriver skämt, prövar dom på publik, spelar in sej själv, analyserar inspelningarna, behåller dom skämt som gett störst skratt, fogar omsorgsfullt samman dom till ”rutiner” och ger sej efter några års firmafestharvande ut på en teaterturné med en ”helaftonsföreställning”´. Så byter man omsorgsfullt ut dom lokala referenserna och skojar om Skellefteå i Sollefteå och Linköping i Norrköping.

Så brukar gången se ut och det är säkert det beprövade rätta sättet. Jag betvivlar inte att Appelquist går och gått samma väg. Vad fan vet jag; han kanske inte improviserar ett jota, han kanske har en spökskrivare, hela acten kanske är en översättning från nån gatuartist han stött på i Blackpool.

Men det känns inte så. När Appelquist ställer sej på scenen känns det som om han sätter sej på andra sidan av mitt krogbord. Det känns som om han är uppe i varv för att en långsam jävel stått i vägen för honom på bussen. Det känns som om han bestämt sej för att det ska bli en lång kvälls färd mot betongkeps och som om han utnämnt sej själv till kvällens stjärna och vänkretsen som publik.

Han känns inte i första hand som en begåvad komiker. Han känns som en rolig jävel. Och det är enbart sagt med beundran.

Var ligger Knohult?

Av Kalle Lind

den 2008-10-04

i blogg

På Bokmässan kom jag över Anders Nordqvists volym Var ligger Knohult? i Kapten Stofils monter (där bl.a. David Nessle huserade). Den innehåller i princip allt som finns att veta om dom tjugo Åsa-Nisse-filmer som en gång fick Harry Schein att göra en radionämndsanmälan enligt paragrafen om ”god smak”.

Man får veta exakt vilka märken Åsa-Nisses bil Eulalia II var i dom olika filmerna (begrepp som ”konsekvens” var inte särskilt viktiga för regissören Ragnar Frisk) och exakt var i Täby (för givetvis spelades bara några ynka procent in i Småland) olika sekvenser är skjutna.

För egen del aktualiserar boken två saker:

1) den kanske roligaste text jag nånsin läst (åtminstone i genren ”en smal referens möter en annan smal referens och tycke uppstår”): ”Knohults värmedöd” av Martin Kristenson, ytterligare en i Kapten Stofil-kretsen.

2) en replik som jag ogenerat tänker planka rakt av i den bok jag snart ämnar att skriva:

Det bästa med den häringa uppfinningen, det är att gasen går igenom karburatormellanväggen till persipukatorn och mellanmembranratifikatorerna och sen över till dom hydropilomatiska sekritärerna … på den här sidan.

Nu gäller det bara att skapa ett sammanhang där den kan tänkas fungera.

N som i Narcissism.

Av Kalle Lind

den 2008-10-03

i blogg

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dem som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka de flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik ”självupptagen”. Troligen är det dock en underdrift.

Gubbröra är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt P som i Parnevik, en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett ”P” – inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

… den här texten har en fortsättning. Läs och lär i Människor som gått till överdrift.

Tyck om Tyck om TV.

Av Kalle Lind

den 2008-10-02

i blogg

Så har jag då äntligen beställt fram och matat i mej samtliga avsnitt av teveserien Tyck om TV, som SVT sände åtta gånger under 1989. Programledare: Staffan Dopping.

Gissningsvis har han klippt sig sen dess.

Idén med programmet var alltså att folk skulle få tycka vad de ville om de program som sändes i TV, dvs SVT (TV3 hade visserligen satt igång sina sändningar, vilket man mycket smidigt inte låtsas om genom att uppmana tittarna att bara tycka om program ”som alla kan se”).

Tyckandet kunde utföras via brev, telefonsvarare – och Tyck om TV-automater, ett slags fotoatomatliknande bås som sattes upp i fem TV-hus i landet. Redaktionens egen förtjusning i uppfinningen går inte att ta miste på; tre-fem minuter per program läggs på att förklara hur man väntar tills det blir ledigt, sen går in, sätter sej på en ”pall”, trycker på knappen ”spela in” och sen säjer vad man tycker.

Dopping kommenterar bl.a. automaten med fraserna ”det är busenkelt”, ”varsågod och tyck” samt ”visst är det spännande – det första magiska mötet med ett nytt kommunikationsmedel”.

Vad tycker då folk? Till att börja med är de påfallande positiva till allt som visas i teve. Är folk upprörda, så är det främst för att Sköna söndag, Fräcka fredag eller Rekord-magazinet läggs ner. (Värt att notera är att Tyck om TV gjordes av Malmö-TV, liksom de tre nämnda programmen.)

Sköna söndags Catrin Jacobs – som enligt egen utsago var den som införde glamour i Sveriges television – förklarar att hon slutar för att ”jag känner en livslängtan va och en längtan att leva i verkligheten”. Hon ”hoppas kunna komma tillbaka med något ännu bättre”. Hon drar sej inte heller för att recensera sitt eget bemötande av kritiken mot programmets ytlighet: ”Det klarade jag bra tycker jag”.

När även Varuhuset ska läggas ner har en kvinna i Upplands-Väsby den goda smaken att skriva en dikt:

När Varuhuset tog slut
visste jag varken in eller ut
En sorg så stor och svår
att jag faktiskt fällde en tår
Var är dom nu – Sara, Bengt, Margareta?
Jag blir tvungen att efter dem leta
Mina vänner under så lång tid
som ger en skratt och sådan frid
Nej, tillbaka med Varuhuset i Kanal 1
för det var det bästa jag någonsin sett

Det är över huvud taget ett väldigt självgott Sveriges television som visar upp sej. Allan Schulman – idag mest känd för att vara pappa åt två narcissistiska bloggare, en gång Hylands koleriske producent – är visserligen besviken över att SVT inte velat uppmärksamma Hylands sjuttiårsdag med en direktsändning från hans födelsefirande (de sände bara en flera timmar lång dokumentärserie) och flera är upprörda över att SVT sände Streets of San Fransisco (med Michael Douglas och Karl Malden) eftersom den ”är gammal”.

Men annars går Tyck om TV mycket ut på att Jan Guillou får lyssna på beröm på telefonsvararen och sen kommentera det. Det gör han ganska gärna.

Gällande några saker hettar det dock till:

1) Sporten. Ett par åldermän har varsin udda synpunkt – ”låt oss slippa de många kameraväxlingarna i sportevenemangen”, ”sportkommentatorerna är så duktiga att de bör klara sej utan bisittare” – men annars handlar det förstås om sportens utrymme i kanalerna.

En kvinnlig teverecensent ur övre medelklass menar att Wilanders tennismatcher tar ”en arbetsdag” av tevetid och att ”människor har inte – bör inte ha – den tiden”.

2) Bakgrundsmusiken. Detta gäller särskilt programmet Sigma (i Helt Apropås tappning ”Smegma”). För att uttrycka det lika stolpigt som Dopping: ”Det tycks vara många som är intresserade av den populärvetenskapliga blandningen i Sigma” – dock har man lagt störande musik på reportagen.

Redaktören för Sigma får försvara sej och lugnar publiken med att han gått igenom reportagen i säsongens tre avslutande program och det finns ”inte så kraftiga musikeffekter i dem”.

3) Likheten mellan Aktuellt och Rapport. En brevskrivare menar att ”Rapport med Bengt Öste räcker väl, men kunde vara lite längre” (som väl är ett kontradiktivt påstående?).

Och Valrhona-chokladets härförare på jorden, Svenskans dåvarande tevekrönikör Kerstin Hallert, får möta Aktuellts dåvarande chef Lars Weiss (i JÄTTEstort skägg).

Förutom att Hallert konsekvent uttalar Kissinger ”Kiss-Inger” (högst oavsiktligt), så uppstår lite humor när hon börjar tjafsa om hur ”statstelevisionen” behandlar ”fru Thatcher” (högst avsiktligt) och bara intervjuar engelska människor ”i slummen” ”som fått det sämre” istället för att intervjua börsmäklare.

När Weiss försynt påpekar att hon politiserar, svarar Hallert med patenterad jag-har-mer-självförtroende-än-mina-tankar-har-täckning-för-syrlighet: ”Det är JAG som politiserar? DET var intressant!”

Och exakt DÄR avbryter Dopping diskussionen för att förklara hur Tyck om TV-automaterna fungerar.

4) Våldet. Särskilt upprörda är folk över att Läderlappen och Robin sänds på barnvänlig tid. Det har bla. gjort att en brevskrivares son Charlie blivit aggressiv. Dopping gör ett experiment genom att låta barn på Förskolan Kamelen lyssna på signaturen – och genast börjar pojkarna fäktas och brottas.

Trots allt är debatten relativt sansad och belackarna trycker inte på förbud utan på att programmet sänds för tidigt.

5) Drogerna. Här blir det så klart intressantare. En kvinna som jag gissar är frireligiös (hon har åtminstone frireligiösa glasögon) lägger ut texten om SVT:s långfilmer i Tyck om TV-automaten:

Samma fenomen: rollinnehavarna missbrukar droger … Det sniffas kokain och det injiceras heroin eller amfetamin. Hasch är också en av dom droger som visas ofta, ofta … Varför är det inga fler som skriker STOPP till detta vansinne? … Där vi kväll efter kväll får se ett förhärligande av de droger som i verkliga livet bara leder åt ett håll: KÄPPRÄTT ÅT HELVETE!

Filmen hon syftar på är A Star Is Born, där Kris Kristofferson spelar en rejält nerknarkad rockstjärna. Den borde alltså enligt glasögontanten inte visats.

Istället har hon en konkret idé på vad Sveriges television borde göra istället: ägna dagliga 10-15 minuter, på bästa sändningstid, åt att upplysa om narkotikans fördärv.

Kvinnan är inte ensam om att reagera på droger. En tonårstjej i en Tyck om TV-automat tar till orda:

Även i Varuhuset tog dom upp ämnet droger då… Jag tycker serien visade ganska bra hur föräldrar ska hjälpa barn med droger… Och själv tyckte jag Rune och Margareta klarade det ganska bra att hjälpa Sara …

Mest upprörd är den till studion inbjudna folkpartisten – och ”folkhälsoarbetaren” – Barbro Westerholm, som får möta Lars Molin och klaga över att det dricks för mycket sprit i Tre kärlekar. Hon tycker det är beklagligt att sprit ”glorifieras” i serien och att ”man tar fram berusningen som någonting positivt”. Problemet är framför allt att Tre kärlekar ”är så bra”:

Det här ger människor en ursäkt för att inte ändra sitt umgänge med alkoholen.

Molin plirar bak glasögon och säjer på släpig norrländska att han ”sysslar med dramatik” och undrar försynt om ”nästa steg skulle vara att jag tog bort alla fula människor, alla handikappade?”

Och mitt i röran av folk som tycker, folk som tycker det är kul att se sitt namn i teve, folk som tycker Tyck om TV-automaterna verkar fräsiga, folk som tycker det är mödan värt att påpeka att man tycker nåt är bra, folk som upprörs över att film skildrar verklighet, folk som tycker ”det är för mycket innehåll” i Oldsbergs talkshow och ”för mycket elände” i nyheterna, programledare som formulerar sej och är lite för förtjusta i sin Tyck om TV-apparat, jätteful grafik och en irriterande känsla av att alla är så jävla nöjda med saker som uppenbarligen är dåliga, framstår Molin onekligen som The Voice of Reason.

Så var han också en man med ett skägg.

Ett orimligt långt inlägg om en gammal scenograf.

Av Kalle Lind

den 2008-10-01

i blogg

Carl Johan De Geer har kommit ut med sina memoarer – döpt efter samma gamla hippie-som-kör-bil-fort-rulle som Primal Screams platta Vanishing point/Jakten mot nollpunkten – och det är naurligtvis stor läsning i det lilla.

Jag har länge gillat Carl Johan De Geer, människan snarare än konstnären, teoretikern snarare än praktikern, babblaren snarare än handlaren. I sin kompisrecension i Ordfront skriver Galago-grundaren Rolf Classon om memoarboken:

Frågar man folk om Carl Johan De Geer, får man ofta svaret: ”Jamen han! Han är fantastisk!” Frågar man samma person vad Carl Johan De Geer gör, får man högst svävande svar.

Carl Johan De Geer har under de senaste fyrtiofem åren gjort ganska mycket. Ska man precisera så har han väl a) gjort vad han känt för och b) gjort vad han fått en liten summa pengar för.

Mitt favoritverk av De Geer – och hans gamle parhäst Håkan Alexandersson, som han gjort en mycket rörande film om, vars speakermanus på recyklarens vis utgör ett kapitel i memoarerna – är Privatdetektiven Kant (finns på Youtube!). En teveserie som jag följt båda gånger den gått i teve: 1983 (då jag var åtta) och 1994 (då jag var nitton). Jag tyckte den var både fantastisk och obegriplig bägge gångerna.

Manuset finns utgivet i bokform och när jag bläddrar i det förstår jag både vad jag inte förstod då och varför jag inte förstod det då. Precis som paret Alexandersson-De Geers tidigare serier Tårtan och Doktor Krall gjordes Privatdetektiven Kant för barnredaktionens pengar. Och lika lite som de serierna är det en produktion som riktar sej till barn.

I vinjetten sjunger privatdetektiven Kant:

Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whisky,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.

Serien – ”ett psykiskt drama i 13 akter” – handlar sen i stort om kopplingen mellan privatdetektivens och psykoanalytikerns arbete. De första avsnitten refererar till film noir och Manhattandeckare. Kant är en svårt alkoholiserad privatsnok som får i uppdrag att leta i den undre världen efter en försvunnen flicka. Och voice-overn är fullspäckad med typiska Mike Hammer/Philip Marlowe-sentenser:

Jag jobbade som privatdetektiv … i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun.

Jag hade en bankbok. Det var den enda bok jag brukade läsa. Den var lättläst – och sorglig.

Morgonen därpå vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Det finns två sorters huvudvärk. En kommer av spriten, det vet jag. En annan uppstår när en strumpa full med bly träffar bakhuvudet med full kraft.

Ja, jag kan avslöja redan nu att serien blev duktigt radionämndsanmäld (vilket SVT tog som en slutgiltig intäkt att slippa arbeta med dom två konstiga gubbarna som alltid levererade nånting helt annat än dom pitchat). Dock inte fälld, vilket är ett underligare faktum. Radionämnden skrev t.o.m. i sitt yttrande:

Seriens upphovsmän har begagnat det klassiska sagoberättandet och är en tydlig parodi på skräck- och thrillergenren. [—] De barn man avsåg att vända sig till kunde förväntas vara väl förtrogna med referenserna, miljöerna, schablonerna och förebilderna.

Där är jag inte helt säker på att jag håller med Radionämnden. Särskilt inte när serien i avsnitt åtta plötsligt byter spår och blir en överkurs i freudianska. Detta sker efter ett brott mot alla dramaturgiska regler som finns och nånsin kommer att finnas.

Kant kommer plötsligt på att svaren på alla frågor som uppstått i hans detektivarbete finns i själen:

I denna stund fattade jag ett avgörande beslut. Jag skulle bege mig till universitetet i Heidelberg, där all mänsklig kunskap hade samlats under århundraden. Fritz (en efterbliven fängelsevakt som Kant förbarmat sej över, bloggarens anm.) föredrog att stanna hemma och sköta om kontoret under de sex år som kursen skulle ta.

Och så går sex år i ett klipp! Kant kommer tillbaka med höga vinklar i pannan och pratar inledningsvis tyska! Och sen bara fortsätter storyn!

Den försvunna flickan – f.ö. dotter till en sträng präst som revolterat och blivit gangster och sedermera vetenskapsman (inspirerat av Baader-Meinhof, vars medlemmar till 60% bestod av prästbarn) – har fasats ut ur handlingen.

Nu kretsar återstående avsnitt – som var dom som skrevs och spelades in först – kring en serie freudianska typfall:

* en korvgubbe lystrande till Herr Strössel blir upprörd när korvar plockas upp ur sitt spad (Kants analys: ”Det är som om han känner sig som en korv, kanske, som kommer upp ur den varma, goda buljongen och upp i en kall snålblåst. Det liknar ju faktiskt en födelse, det här. Jag tänker nu på att buljongen här, det är som moderns mage”). Han kan botas när man lindar in korvarna i fetvadd.

* en kvinna är besatt av korvar, som hon samlar i särskilt korvformade fodral (Kant: ”Jag betraktar numera hennes korvmani som i det närmaste obotlig”).

* ”Lille Hans” förtrycks av sin mamma, som tvingar honom att klä sej i barnkläder fast att han är fyrti år och ständigt klagar på hans chokladpudding. Som en överkompensation antar lille Hans då och då ett alter ego, kakaoinspektören, som går runt och beslagtar kakao på chokladrestauranger enligt ett påhittat kakaoförbud.

Lille Hans mamma håller en monolog där nycklarna till det bisarra beteendet blottläggs:

Åh vad söt han är nu, lille Hans. Förut var han så stygg mot sin mamma, men nu är han så snäll igen. När du var liten, och inte var född utan låg i mammas mage, då sparkade du så förfärligt att min mage blev orolig utav det. Ja, du förstår Hans, att pappa tålde aldrig barnskrik. Och du skrek så förfärligt den där sena septemberkvällen då pappa gick ut… och drunknade… och du bara skrek här hemma. Men lille Hans, det har jag glömt för länge sen.

Och helheten blir så klart inte mindre freudiansk av att lille Hans mamma – och åtta andra roller – spelas av Ted Åström.

Som med alla De Geer-Alexandersson-produktioner började man baklänges. Man hade ett gammalt gjuteri på 700 kvm till förfogande, med utrymmen som scenografen De Geer glatt förvandlade till fängelser och boxningsklubbar.

Man hade x antal Freud-volymer och Manhattan-deckare i studions bibliotek.

Man hade kompisar som Krister Broberg (musiklärare, även Frasse i Tårtan och Doktor Krall himself) och textildesignern Inez Svensson som kunde agera någorlunda.

Man hade Kristianstads revykung Ingvar Andersson, som hade ett babyliknande ansikte skaparna gick igång på (och som enda ord i sitt cv skrivit ”autodidakt”).

Man hade pressat TV2 på 750 papp sen barnchefen Helena Sandblad dristat sej att kalla Doktor Krall ”ett odödligt mästerverk” i en pressrelease.

Man hade kamera, lampor, folk och idéer.

Så det var bara att filma. Manus skrev man efterhand. När man filmat fem avsnitt kom man på att det var dom skulle ligga sist och så hakade man helt sonika på dom åtta första.

Detta gör så klart att serien inte riktigt hänger ihop och att vissa trådar förblir dunkla även för nån som läst 225 universitetspoäng. Men resan fram till psykoanalytiker Kants trevande försök att med bandspelare göra en självanalys är oavbrutet fascinerande.

”Mamma. Jag såg aldrig mamma. Pappa måste ha… var hade pappa gjort av mamma, jag förstår inte riktigt. Men jag har ett svagt minne av att jag såg en… det fanns en höfthållare.”

Den legendariske filmkritikern Jurgen Schildt skrev en gång om Hasse Alfredsons stökiga debutfilm Ägget är löst:

Men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska filmproduktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda.

Ett citat som skulle kunna vara Carl Johan De Geers credo.

Att Privatdetektiven Kant är en serie för vuxna människor med abnorm fascination för skräpkultur, psykoanalys, Ted Åström och knasiga peruker – dvs. för Håkan Alexandersson, Carl Johan De Geer och möjligen jag – snarare än för barn kan kvitta. I ett så pyttelitet kulturområde som Sverige är det enastående att någon haft ork och mod att pinka in ett så smalt och introvert revir som det de geerska.

För varje år som går kanske en person joinar hans fanbase. Kanske två. Men vi blir snarare fler än färre.

Han fyller sjutti bast i år. Hade SVT känt av sitt kulturhistoriska ansvar det minsta hade de släppt Privatdetektiven Kant på dvd. Med risk för att låta som Håkan Lagher så får jag gåshud bara av tanken på De Geers kommentatorspår.

Proggiga barnböcker del 27: Gräddvargen.

Av Kalle Lind

den 2008-09-30

i blogg

Det här är en ”barntillåten pjäs om koloniala attityder”. Rollistan ser ut som följer:

GRÄDDVARGEN
FOLKET (2-20 personer)
MDODINGO – senare kallad LILLA GRÄDDVARGEN

Det vill säga att den kan spelas på fyra-tjugotvå personer. Gissningsvis kan tjugo pers ge en bättre illusion av Afrikas samlade befolkning än två.

Figuren Gräddvargen, iförd vit lammskinnsmössa, representerar den moderna västvärlden. Han dyker upp i Afrika, där folket odlar ris och maniok och i talkör ropar ”MANIOK! MANIOK!”. Gräddvargen inför på nolltid kapitalism och bankar ner en svensk flagga på afrikanernas mark.

GRÄDDVARGEN: Detta är tecknet på att jag upptäckt ert land.

FOLKET: Men vi bor ju här…

GRÄDDVARGEN: Ja, ni bor här, men jag har UPPTÄCKT landet som ni bor i. Jag far omkring i hela världen och slår mig ner i land efter land. Detta kallas för att UPPTÄCKA. På det sättet har jag fått vänner över hela jordklotet. Ska vi inte fira att jag har kommit just till ert land?

Och på imperialistens vis tvingar han afrikanerna att ändra sin urgamla folkvisa ”Jorden är härlig” till ”Härlig är jorden”. Sen börjar han försåtligt roffa åt sej av afrikanernas mark, ris, guld och arbetskraft i utbyte mot krimskrams.

Han lurar på stackars Mdodingo ett stycke tyg på avbetalning. Och så kommer då avbetalningstillfället:

GRÄDDVARGEN: Men varför har du ingenting med dig? Det står ju på lappen här att du ska betala med ris och bananer.

MDODINGO: Det kom inget regn i år heller. [—]

GRÄDDVARGEN: Det var mycket tråkigt. Men du ska inte vara ledsen för det. Jag vill nämligen inte ha några saker längre. Jag vill ha någonting annat i stället.

MDODINGO: Men jag har ju ingenting.

GRÄDDVARGEN: Det har du visst. Jag vill ha – DIG.

MDODINGO (ryggar tillbaka): Mig?

GRÄDDVARGEN: Det finns mycket pengar i dig.

MDODINGO: Pengar? Det har jag inte märkt.

GRÄDDVARGEN: Kom fram ska jag visa (känner på den skuldsattes muskler, synar hans tänder etc.) Det var inte illa. Kanske lite undernärd, men ganska frisk ändå. Du börjar arbeta för mig förstås. Du arbetar för mig och sen får du lön av mig och med dom pengara kan betala mig vad du är skyldig. Begrips?

Så blir Mdodingo Lilla Gräddvargen, överlöparen, förrädaren, som vänder sej mot sina egna forna kamrater.

LILLA GRÄDDVARGEN: Bara din skyldiga min säger tydligt att du höll på med något förbjudet. Och du där. Håll tyst!

FOLKET: Jag har väl ingenting sagt.

LILLA GRÄDDVARGEN: Nej, men du TÄNKTE säga!

Men Afrikas befolkning inser att de blivit lurade och gör revolution. De rycker åt sej den käpp Gräddvargen viftat med genom föreställningen och skanderar ”Gräddvargen – skitpropp”, ”Gräddvargen – knaspotta” och ”Käppen åt folket!”

Gräddvargen och hans lakej flyr och folket stämmer upp i ”Jorden är härlig”.

Som satir och allegori betraktad är ”Gräddvargen” inte alldeles oäven. Konstigt vore väl f.ö. annars; författaren Göran Palm var en av 68-rörelsens litterära chefsideologer (av extremvänstern visserligen misstänkliggjord eftersom hans ”En orättvis betraktelse” gavs ut på det borgerliga Bonniers) och sedermera landets störste sverigeskildrare – åtminstone på blankvers.

Och Siv Widerberg har vi rapporterat om tidigare.

Som barnpjäs däremot är dramat mer tveksamt. Mest för att det måste tett sej svårbegripligt för telningarna. Och då syftar jag inte bara på allegorin över en kolonialism som de rimligen var knapphändigt insatta i – det måste ha precis lika obegripligt varför Afrikas befolkning – två personer – stod och vrålade ”MANIOK!” i talkör.

Det proletära våldet.

Av Kalle Lind

den 2008-09-29

i blogg

Apropå KFML(r) – denna märkbart homofoba och puritanska stalinistsammanslutning som lockade över tusen fullt friskförklarade göteborgare till medlemskadern – så fanns det alltså en påtaglig våldsromantik inom förbundet. Det märktes inte minst i veckotidningen Proletären, som liksom vibrerade av rättshaveristisk indignerad aggressivitet.

Jag har aldrig fått bekräftat ryktet om Proletären verkligen skrev en nekrolog över Zarah Leander med rubriken ”Nu är tyskhoran död”, men det skulle faktiskt inte förvåna mig.

Rune Moberg hette chefredaktören för det saligen insomnade bildmagasinet Se, som jag uppfattat som ett slags blandning av Slitz, Expressen och TV3:s Insider, dvs. lagoma doser naket, spekulativa avslöjanden och högt uppskruvade tonfall.

När han inte skrev manus till Lilla Fridolf och Carl-Gustaf Lindstedt-sketcher, stack han ut sin dubbelhaka i primitiva kampanjer som denna:

Inga var snabbare att hörsamma varningen än Göteborgs argaste bolsjeviker:

På något vis sluts cirkeln när Stenbeck i slutet av åttitalet börjar rekrytera sina journalister ur de gamla maoistkretsarna. Bland frågorna killar som Aschberg fick svara på när de sökte jobb på Kinneviks expanderande medieimperium fanns ”när slog du någon på käften senast?”

Inte om, inte varför, utan när. Det är sånt machohannar vill ha svar på.

Den revolutionära röran.

Av Kalle Lind

den 2008-09-28

i blogg

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 1975 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).

Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”.

Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [—] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i Rebellerna i Sverige, 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sig till snikusen Holmberg – ”snikus” är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med ”revisionist” – som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: ”Fram för Nils Holmberg!” Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare – men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!

I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” – har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis’ politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx’ teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.

Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade de ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lahger på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
(Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.)

Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dem alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.