Om Kalle Lind och andra gubbar

Die Forsselle.

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte

(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis

(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

Föregående

Proggiga barnböcker 28: ”Nian”.

Nästa

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.

4 kommentarer

  1. Gubben Far

    Forssell tyckte en gång att Carl-Gustaf Lindstedt egentligen var både roligare och ärligare än ”Sankte Hasse och Sankte Tage”. Det får man säga var modigt tyckt.

    Men ”Tiggaren och Salvador Dali” tycker jag bär spår av att vara skriven, den med, på det tidiga, rödlätta 1970-talet – då skrivandet gick lätt om det bara var rött.

  2. Gubben Far

    Forssell tyckte en gång att Carl-Gustaf Lindstedt egentligen var både roligare och ärligare än ”Sankte Hasse och Sankte Tage”. Det får man säga var modigt tyckt.

    Men ”Tiggaren och Salvador Dali” tycker jag bär spår av att vara skriven, den med, på det tidiga, rödlätta 1970-talet – då skrivandet gick lätt om det bara var rött.

  3. Primo Mellon

    Det finns en kul historia om hur Lars Forssell och Stieg Trenter, båda hängivna AIK:are, tog en taxi till Örebro på fyllan med en back bira för att värva Örebro SK:s Orvar Bergmark till Gnaget. Tyvärr var han inte hemma, så de satte sig i köket med hans morsa och avverkade backen. Bergmark kom senare till AIK, men det var kanske inte de båda författarsuputernas förtjänst.

  4. Kalle Lind

    Gubben far: det finns mycket i Forssells katalog som luktar plakatpolitik och nässkrivande. Hans översättning av Avanti popolo – också insjungen av Cornelis – är ingen fröjd varken i nyanser eller språk:

    Röda är fanorna och rött vårt blod
    vi vill en värld som är för alla god.
    Socialismen ger dig mod min vän,
    socialismen går mot friheten.

    Intressant att konstatera då är att sången faktiskt skrevs för Forssells fars ”Borgaren och Marx”, i vilken han redan 1971 drev friskt med extremvänstern – till priset av utebliven publik.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén