Kategori: blogg Sida 88 av 99

Hos Udologen.

den 2008-04-19

Det finns en särskild sorts män, som gillar skräckfilm, skräpfilm, exploationsfilm, tjugotalsjazz, raspiga super 8-filmer med kvinnostjärtar och en halvgammal Bert-Åke Varg, döda strippor, Christina Lindberg, Ed Wood, dåligt budgeterad science fiction och filmer om lesbiska nazistlägerkommendanter.

Det är ofta män som har en egen spalt i lokaltidningen och ibland umgås med andra män, då de röker pipa, spelar stenkakor och diskuterar Pam Grier och mangaserier. De kallas aldrig vid sitt dopnamn, de är ofta gamla hårdrockare, de är alltid gamla vhs-samlare och de bor väldigt ofta i Göteborg.

De är Kultmännen. De gillar saker som är Kult. De gillar saker som andra inte gillar. De gillar inte att andra gillar det de gillar. De samlade på Star Wars-leksaker förr, tidigare, inte längre, innan episod 1 kom och förstörde alltihop.

Jag gissar att det finns Kultkvinnor också, men eftersom en stor del av Kultartefakterna utgörs av omotiverade kvinnobröst (vilket inte automatiskt gör Kay Pollack eller Colin Nutley till Kultregissörer) är de i en tydlig minoritet.

Själv gillar jag Kultmännen. Jag är glad att de sitter sig igenom tusen martial arts-filmer och illa dubbad filmbråte från sjuttitalet, för att jag sen ska kunna skörda frukterna av deras arbete: gå på festivaler de arrangerar och se knäppa filmer som Sound of näverlur när Kultmännen till slut har bildat ett eget distributionsbolag för att sprida sina guldkorn till allmänheten.

En del av Kultmännen blir själva Kultregissörer. Den fortfarande mest legendariske heter förstås Quentin Tarantino. Andra heter Gus van Sant och Lars von Trier. Både van Sant och von Trier arbetar gärna med skådespelaren Udo Kier.

Är du intresserad av att bli en Kultman, ge upp ditt dagliga liv och säja hej till vänner som pratar om reproräntor och Tibet och sånt som betyder nåt, men samtidigt känner dej lost på Kultkartan: börja med att kolla upp Udo Kier.

På samma sätt som Parker Posey i en film signalerar ”indie”, Ron Jeremy signalerar ”hårdporr” och Michael Nyqvist ”trasig-man-som-blir-hel-genom-Kvinnan-och-Hennes-Bröst-film”, tyder Udo Kier i rollistan på att du håller i en Kultfilm.

Udo Kier är skådespelare. Han spelar mera sällan i filmer om tre medelklassystrar som bråkar men egentligen älskar varann eller teveserier om familjer som bor i studiobyggen och har lite knäppa grannar. Har filmen däremot nåt med queers, vampyrer eller nazister att göra så nog fanken dyker Udo Kier upp och gör det redan quirky überquirky.

Kier har gjort film i hemlandet Tyskland, i England, Frankrike, USA och Danmark. Han har spelat i filmer av sin gamle älskare Fassbinder och den italienske skräckmästaren Dario Argento.

Han har brottats med autentiska inälvor i Flesh for Frankenstein och Blood for Dracula, gjorda av Paul Morrissey för Andy Warhol-pengar.

Han har spelat älskare i den franska sadomasochistiska Historien om O, betjänt åt Pamela Anderson i Barb wire, Hitler i en tysk dramadokumentär och satanistisk präst i Schwarzeneggers End of Days.

Han har poserat i dekadent läderutstyrsel i Madonnas Sex-bok och medverkat i Witches In Process-filmen (extremt Kultig Kult-genre) Mark of the Devil, totalförbjuden i 31 länder och lanserad med spypåsar på biograferna.

Han har medverkat i en film som heter Spermula. Den handlar om rymdvarelser som behöver vuxenkiss för att överleva. Utan att ha sett den, tycker jag det verkar som ett genialt koncept.

Han har gjort den Marlboro-sponsrade filmen Broken Cookies om rullstolsbundna transvestiter som säljer telefonsex.

Dessutom är han med i en Ace Ventura-film.

Han föddes i Köln under brinnande världskrig samma dag som BB bombades.

Han är gudfar åt Lars von Triers barn.

Han är Kult.

Svensk subkulturs meste Kultman heter Pidde Andersson. Han har skrivit seriemanus till skräck och Bamse och drev tidigare ett Kultmagasin med namnet Udo Magazine. För er som trodde att han valt namn åt sin tidning helt på måfå: ni hade fel.

Proggiga barnböcker del 21: smått och gott från Verdandi.

Av Kalle Lind

den 2008-04-16

i blogg

Bokförlaget Verdandi är en fullkomlig skatt för den som vill ha välmenande litteratur som undervisar istället för underhåller och där varje ord är skrivet på näsan. Trots att förlaget bara gav ut tjugo barnböcker är det rena guldgruvan.

Vi har gått igenom en handfull titlar tidigare och här kommer så ännu en skvätt för komplettisterna:

Givetvis tog förlaget upp Den Etniska Frågan. Ni som jag minns säkert Bamse-serien om Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvet.

För den som eventuellt tyckte den var för subtil och svårbegriplig (den svarta igelkotten skulle alltså föreställa en invandrare) kontrade Verdandi med Filip blir utlänning. I huvudrollen femåringen Filip (känd från Filip frågar).

Förståelse över ras- och nationsgränser var en behjärtansvärd issue från gänget på Verdandiförlaget. Bland övriga titlar under samma tak hittar vi – så klart – också En by i Sydamerika, Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika, Hej sa Yang Mei, Ihsans barn” och Zozan – en kurdisk flicka.

Alternativ historieskrivning stod också på sjuttitalets agenda.

Lena Andersson och Christina Björk – den dynamiska duo som skapat barnen Linus och Linnéa, upphängda på matlagning, krasseodling och fransk impressionism – gav sej på den amerikanska historien ur urinvånarnas perspektiv.

Det mest påfallande med Luddes indianbok är författarens förtjusning i kursiveringar:

”Man kan inte äga mark, men man får använda marken för att kunna leva”.

”Vi är inte okunniga, sa Pappa. Men vi kan andra saker än ni. Vi tycker ni är okunniga när ni skjuter för många bufflar”.

”Med att integreras menar du alltså att vi ska anpassa oss efter er, inte tvärtom.”

”Men vad som är viktigt det är att indianerna själva nu har förstått att det inte är nån idé att vänta på dom vitas alla utredningar”.

”Men egentligen kan inte sagan sluta nu.”

”Men idag kan jag inte berätta mera om indianerna, sa Lena.”

”Men vad vi vet, det är att Röda Molnet är stolt över att vara indian, och att han kommer att kämpa tillsammans med dom andra indianerna (och kanske några vita också) för att få det bättre i framtiden för sitt folk”.

”- Men ända tills det blir rättvisa för oss, kommer vi indianer att ha amerikanska flaggan upp och ned, säger Röda Molnet. Det är ett sätt att visa att vi protesterar”.

Det är en bok som är skriven som Stefan Jarl pratar: med ständig emfas på varje viktig sak.

Min favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk Janne Halldoff och Lära för livet): När polisen kom …

Min absoluta favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som allra allra mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk heroindöde Stoffe): Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse.

Jag blir inte lessen när jag dessutom ser att den är skriven av Kerstin Thorvall.

Proggiga barnböcker del 20: Mordet på Lillan.

Av Kalle Lind

den 2008-04-15

i blogg

Nöjesmassakern – som till alla sjuttiotalisters skräckblandade förtjusning nu släpps på dvd – gjorde en sketch som höjde sig över Werner&Werners matvitsar och Rulles trollvitsar och Jon Skolmens fylleimproviserade trumsolon: Sven Melanders utskällning av en dagisflicka som vill ha en cykel istället för fred i världen.

Det var sublim humor. I den korta sketchen glänser det av genialitet bak Melanders glojärn.

När 3/4-delar av Nöjesmassakern (Jon Skolmen var märkligt nog upptagen) försökte upprepa succén i serien Tack för kaffet gjorde man samma sketch en gång till, men vände på steken så att flickan nu önskar sig fred och frihet medan Melanders reporter vill visa upp henne självisk och girig.

Det var naturligtvis inte en lika rolig sketch, särskilt inte som man anar slutpoängen några minuter innan den kommer. Men i en replik glänser det till – när den lilla flickan oväntat säger att hon, efter fred och fin miljö önskar sej ”mer pengar till de fria teatergrupperna”.

Det är ett exempel på hur accentuerad frågan om de fria teatergrupperna har varit. (Det är också ett exempel på ogenerad upprepning och fantasilöshet, men det hör inte hit.)

Fria teatergrupper uppstod, i den form vi tänker på dem, vid sextitalets mitt. Suzanne Osten gjorde skolteater med Fickteatern, Björn Granath gjorde Dario Fo med Narren-gruppen, Musikteatergruppen Oktober gjorde Sven Klangs kvintett (sedermera också som film), Nationalteatern gjorde pjäser om ungdomsbrottslingar på Gbg:s fritidsgårdar, Fria Pro-teatern gjorde pjäser om tryckeriarbetarna på DN och järnarbetarna i Norrbotten, Michael Segerström gjorde satir med sin bror Tomas – och ibland ihop med Hoola Bandoola – i Tidningsteatern, Lasse Strömstedt for till Gotland för att spela pjäser om kolonialism med Paxteatern.

”Fria teatergrupper” var således lika med vänsterpolitiska teatergrupper. De ville spela om och för arbetare, ungdomar, trashankar, you name it. Stundom lyckades de också. Det var dock svårt att få ekonomi i det, varför kulturbidrag blev att önska.

När såna inte anslogs – ofta säkert av politiska skäl, ibland lika säkert av ekonomiska eller konstnärliga – blev de fria teatergrupperna arga. Eftersom de hade tillgång till en hel del mediala kanaler – och inte minst vänsterrörelsernas egna tidningar – lyckades de göra sin fråga till samhällets fråga.

Och inget fel däri. Ett samhälle måste ha råd med kultur, inte minst ifrågasättande motkultur. Att sen varje enskild kulturarbetare naturligtvis tycker att just hennes pjäs om stenlunga och skurgumsknän tolkade ur en marxist-leninistisk synvinkel bör få extra mycket understöd gör ju frågan något mer komplicerad.

Men hur viktig frågan om fria teatergrupper nånsin har varit, så räcker den tammefan inte som underlag för en ungdomsbok. Inte ens om man försöker peta in en mordmisstanke i intrigen.

Tommy och Barbro går på högstadiet och ska skriva ett specialarbete om stadens alternativa teatergrupp Lillan. De inser då att det drivs en kampanj mot gruppen; stadens tygfabriksägare och deras egen moderata svensklärarinna har skrivit hätska insändare i stans borgerliga dagblad.

Mordet i titeln syftar alltså på nedläggningen av teatergruppen. Författaren – jepp, det är Sven Wernström igen – mer än antyder att gruppen krossats av politiska skäl; de har spelat Brecht och tänker nu göra en belysande pjäs om den förestående nedläggningen av tygfabriken.

Barbro och Tommy ger sig ut på mopeder att undersöka saken, och färden tar dem mellan trivsamma storfamiljer och inspicienter som säljer Vietnam-Bulletinen. De stöter på Demokratisk Allians, en autentisk högerrörelse som verkade för Vietnamkriget och tydligen var klädda i dyra kostymer, och de inser att De Borgerliga har makten över medierna och dagordningen.

På vägen dit hinner de också vara med och ytterst brådmoget ifrågasätta den moderata svensklärarinnan som just lärt dem orden ”dupera” och ”eufemism”:

– Det betyder förskönande omskrivning. Om man till exempel säjer fyllig istället för fet. Då är det en eufemism.

– Och om man säjer friställd istället för arbetslös? sa Benka.

– Ja, det kan hända. Vi kan ju prata en stund om eufemismer, om ni tycker det är roligt. Man kan till exempel säja gå bort istället för att dö. Kan ni hitta på fler exempel?

– Jo, sa Benka. Om dom rika har makten och man kallar det en demokrati, då är det väl en eufemism?

– Nu ska vi inte prata politik, sa fröken Molin.

– Eller om man säjer moderat istället för höger?

– Ingen politik! sa fröken Molin lite mera bestämt.[—]

– Men fröken är ju moderat va? sa Benka.[—]

– Nej vet du vad! sa hon. Min politiska inställning är verkligen min privatsak.[—]

– Är det fult med politik? sa [Barbro]. Är det nåt man ska skämmas för?

– Nej, men det är vars och ens privatsak … som sagt.

– Inte när man är lärare, sa Benka. Då borde det väl inte vara nån privatsak. Det angår väl oss vad vi får i oss här i plugget. Annars kan man ju riskera att bli alldeles duperad ju.

Mordet på Lillan får alldeles obegränsat med proggpoäng. Bortsett från att ämnet i sig inte är alldeles vansinnigt sexigt, så är boken så präktigt självgod och rättänkande att man läser ömsom gapande, ömsom leende.

Sanningar levereras på träfat, färdigtuggade och orubbliga. Världen ter sig så sagolikt enkel: om man bara får bort stans tre-fyra moderater så kan arbetarna få den Brecht-spelande fria teatergrupp de önskar sig över allt annat. Och på kuppen får de behålla sina jobb.

Jag önskar att terrängen kunde rätta sig efter kartan. Men jag betvivlar det.

Proggiga barnböcker del 19: knullskola för koltbyxåldern.

Av Kalle Lind

den 2008-04-13

i blogg

Karin Levander och Gunilla Kvarnström gjorde Filip frågar 1972 (del 11 i Verdandis barnboksserie). Grethe Fagerström och Gunilla Hansson gjorde Per, Ida & Minimum 1977.

Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. ”Filip frågar” läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om ”kóndom” och ”péssar” – något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.

Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.

Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:

Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextiotalet en revolutionär handling, och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, så lär ingen ha traumatiserats.

Men det är klart att ett åttiotal med aids, ett nittiotal med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mig och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mig över de lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvudet när jag läser om Filips frågor.

Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.

Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i Filip frågar associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:

Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från.

Filip frågar och Per, Ida & Minimum har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.

Att det är sjuttiotal går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. ”Per, Ida & Minimum” innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:

Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:

Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttiotalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade de alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sig att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick de antagligen till sjukhusets rökrum.

Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.

Jag skriver inte detta för att säga att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sig.

Hursomhelst – min tes är att sjuttiotalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:

Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I Filip frågar får vi lära oss att penisen kan kallas ”pillesnoppen, pitten, kuken” och att skötet kallas ”vagina, fitta, hål och många andra namn”. Givetvis får vi se pessar och spiral – fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus – och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.

Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:

Jag är ärligt glad att jag växte upp med de här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mig ner mellan lakanen.

Bästa anekdoten ur Jarl-biografin.

Av Kalle Lind

den 2008-04-12

i blogg

Kenta Gustafsson var ju en överlevare ur socialgrupp 4, en lodis med den sortens charm och goda hjärta och käftslängdhet som diverse barnböcker från sjuttiotalet gärna ville påskina att lodisar per definition hade.

Jag fnissar så lönnfetman hoppar när jag i Stefan Jarl-biografin läser om hur Kenta hakade på när Jarls klippare (och fru) Anette Lykke-Lundberg fick en Guldbagge. I kön in i salongen får Kenta syn på Bibi Andersson och hojtar så att så många som möjligt kan höra: ”Tjena Bibi, tack för senast, det var en fantastisk natt, det måste vi göra om!”

Man kan föreställa sig en viss tystnad och ett visst mummel i kön.

Mer bruchiana.

Av Kalle Lind

den 2008-04-11

i blogg

Jag har faktiskt inte bara den gamle diskusfantomens poesisamling och hans memoarer.

Jag har så klart även Ronja Rövardotter, där Ricky gör en lysande tolkning som stum storväxt man (f.ö. gick han sen ut i pressen med hur mycket kokain det sniffades under inspelningen – Lill-Klippen?) samt alltså Stefan Jarls dokumentär ”Själen är större än världen”.

Vidare har jag ägt ett ex av Agent 69 Jensen – I Skyttens tecken (den danska gladporrfilm där Ricky i tydligt inklippta bilder fläskvalsar med Ingmar Bergmans dotter Anna) och en inspelning av hans ogenerat chauvinistiska singel ”Mej fångar ingen brud”.

Men framför allt har jag följande textilkonstverk, signerat min kompis Karin Lindgård:

Vi har samma initialer så jag brukar säja till besökare att det är jag som gjort den.

Proggiga barnböcker del 17: Lasses farfar är död.

Av Kalle Lind

den 2008-04-10

i blogg

I en serie böcker om dagisbarnet Lasse – Lasses pappa är dum, Lasse är en tjuv, Lasse i lekparken – försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.

Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.

Men Lasses farfar är död (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.

Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:

En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.

Och så får Lasse lära sig att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.

På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: ”Hej då farfar”. Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.

Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen-högerhåll vill säja.

Stanley Sjöberg – pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och diversepysslare i helbrägdagörelsesektorn – reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut Lenas farfar är i himlen.

På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):

I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.

Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [—] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.

Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [—]

I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.

Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:

Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.

Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:

Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.

I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon ”log så vackert”. På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: ”Farfar är i himlen”.

Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.

Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mig.

Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot – utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver ”boken rekommenderas varmt!”, fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.

En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.

Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag tuta i mina barn.

P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.

Bruchpennan.

Av Kalle Lind

den 2008-04-08

i blogg

Läser Cyril Hellmans gedigna men taskigt korrlästa (Radiotjänsts gamla kurator hette som bekant Lis Asklund, den obese skådespelaren Benkt-Åke Benktsson stavade så klart med k) intervjubok om Stefan Jarl.

Jag dyrkar Stefan Jarl. Jag lägger mig platt för människor som går runt i nåt slags ständigt koffeinrus, fullkomligt besatta av världens och Svenska Filminstitutets orättvisor, ständigt redo för kamp mot Systemet. Han sprutar ur sig statistik om genmanipulerad majs på samma självklara sätt som han njutningsfullt pratar Charlie Parker och Bob Marley.

Mest glad blir jag så klart över Ricky Bruchs medverkan i boken. Stefan Jarl gjorde ju filmen Själen är större än världen, där Bruch får representera en modern Sisyfos. Man anar att de båda temperamenten kattfajtades och björnkramades om vartannat, särskilt när Jarl under inspelningen blev själaglad över att Bruch inte togs ut till Los Angeles-OS 84. Det skulle nämligen göra Jarls film bättre.

Bruch blev lite arg och slog sönder nån dörr. Jarl hade så klart rätt. I den färdiga filmen sitter Bruch mycket riktigt och gråter när han följer OS-diskusen utan att han själv medverkar. Efter Skalle-Pers död kan scenen vara det mest gripande i svensk filmhistoria.

Har Jarl landets största eld, är Bruch landets mest överhettade jätte.

I Jarl-boken berättar Ricky, på sitt fullkomligt självklara sätt, att han har 36 000 videofilmer. Trettiosextusen! Och dessutom har han sett fyrtiotusen (av alltså bara fyratusen inte var värda att tejpa)! Och som om han verkligen skulle kunna ha en chans att veta vilket lägger han i en bisats till: ”bara Spielberg har sett mer”. Av alla människor? På hela jorden? Sett flest filmer: Steven Spielberg. Sett näst flest filmer: Ricky Bruch. Vem har tillgång till den statistiken?

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser och måste rusa lite fram och tillbaka i lägenheten och kolla igenom min bruchiana. Hans memoarer, med den något överlastade titeln Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend, har avhandlats tidigare i dessa spalter.

Via Google trillar jag genast in på klassiska bruchare av typen:

Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4-5 timmar om dagen.

Riktigt Berghagen-glad blir jag förstås när jag hittar Bruchs poesisamling Själ och kropp i bokhyllan, utgiven på det inte överdrivet välrenommerade Kristallförlaget 1975. Då stod Bruch på toppen av en osannolik diskus-och-kula-karriär och tittade ut över ett berg av priser, rekord och tidningsrubriker. Bland damerna, filmerna, tävlingarna och skivinspelningarna hann han tydligen också med att filosofera över livet. Förordet lyder:

I mina dikter vill jag visa att jag inte bara är den store, muskelsvällande Ricky, utan att jag också söker en verklighet utanför mig själv, en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse. Men – vad är det då jag söker? Se sid 105.

Och så bläddar man andäktigt fram till sidan 105 – vadärdetRickysöker?vadärdetRickysöker? – och finner:

SANNING
och
LOGIK

Och är det nåt Bruch verkligen ser ut att fattas när man läser, så är det just logik. Engelska och svenska blandas hejvilt, politik och själsliv likaså, många dikter åtföljs av en kommentar som är om möjligt mer svårtolkad än dikten (”-Va? -Jaså”, ”Tvångsabort kan behövas!”).

”Reflexioner inför en uppsats” (med rimparen lust-juste och snorstopp-topp) verkar hämtade från Bruchs läroverksår, ”10 Mån. Militär (´Black out – wipe out´)” är tankar inför en militärtjänstgöring som han påstår sej ha sluppit pga ”ovan dygnsrytm”.

”Kolpilla” lyder i sin helhet:

Vad som syns i bad,
är bubbla,
efter en sjunkande mullvad,
så sluta grubbla,
över stinkande korvspad.

Pugh Pugh store hövding.

Av Kalle Lind

den 2008-04-08

i blogg

Pugh har släppt ny platta ihop med den klassiska sättningen Jojje Wadenius och Loffe Carlsson – Supertrion a.k.a. Lustiga smeknamns-trion. Samma trio gjorde 1969 Ja, dä ä dä, enligt legenden den första rockskivan på svenska. Därefter tog deras karriärer lite skiftande vändningar.

Jojje åkte till USA, lirade med Blood, Sweat & Tears och i husbandet till Saturday Night Live.

Loffe hoppade mellan att spela direktör för en kåtshow i Slas-filmen Henrietta och att hänga medwurst runt halsen på sina gäster på Cirkus.

Pugh bildade en ”supergrupp” ihop med Micke Rickfors och Magnus Lindberg och basisten i Tages.

Under sjuttiotalet var Pugh ett sittande byte för de dogmatiker inom proggrörelsen som gillade att sålla får från getter. I tidningen Musikens Makt gick ayatollah Tommy Rander – idag nåt slags speedway-legend, dåförtiden skivbolagsägare, SR-producent, GP-journalist OCH musiktidningsredaktör – till angrepp mot killen med det knasiga namnet. Pugh var Kommersiell, dvs. han gjorde plattor med avsikten att folk skulle spisa dem.

Bevismaterial A: han låg på det Kommersiella bolaget Metronome, Anders Burmans etikett som tagit fram så fasansfullt Kommersiella namn som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Ola Magnell, Bernt Staf, Marie Bergman och Telefon Paisa (med Bukowski– och Burroughs-översättaren Einar Heckscher på ”sång”).

Bevismaterial B: han var politiskt otydlig. Lyssnade man på plattor som Pughish och Pugh on the rocks och Bolla och rulla kunde man omöjligt lista ut vilken politisk gruppering Pugh var knuten till. Var han SKP:are? Var han såsse (”socialfascist”)? Var han CUF:are (”Åsa Nisse-marxist”)? Var han rentav en högeravvikare?

På sjuttiotalet kunde det räcka för skandalskriverier.

En av många lustiga faktorer, sett i backspegeln, är ju att Pugh inte bara var politiskt otydlig. Han är över huvud taget så jävla otydlig att det är fullkomligt omöjligt att få sammanhang i det han sjunger. Olika näsljud blandas, till synes på måfå, enligt en modell från den LSD-påverkade brittisk-amerikanska psykedelian, där man ju gärna mixade marmeladhimlar och gamla barnkammarramsor.

Redan Pughs första singel hette ”Haru vart på cirkus?” och gjordes som cover av Alice Babs och hennes dotter Titti. En av de första svenskspråkiga popsinglarna nånsin innehöll således rader som ”Ta påre nåt du trivs i/ Inge rysch, inge pysch/ Vi ska gå på Cirkus/ tolv å trettifem”.

Och ”Bä bä vita lamm” är så skruvad att man gissar att varenda färgglatt frimärke i hela jämrans Västerås gått åt under skrivprocessen:

Bu, bu kära ren har du någon rock?
Ja, ja skära ben ända från Jokkmokk.
Å brudar från Brazil, medaljer och därtill,
å två par fynd åt lilla, lilla Burman.

Snö, snö lilla vår har du någon häst?
Tja, tja Jonnysson arton kilo jäst.
Kärleken é fin, å jorden den é rund,
å låten platt men krig å de é dumt.

Snor, snor kommunist har du något visst?
Snut, snut fula Rut, Olles onkel Knut,
söp ihop med Far, de é väl själva Mor,
mens jag var full på handrockande Scotch.

Grön, grön röda älg har du någon arm?
Kvar visst dokument som bevisar att,
tänt av prövningen, lånar bjällerklang,
men vi tant Sune han som äter buss.

Vad är det karln försöker berätta för oss? Det hänger ju inte ens grammatiskt ihop! Pratade man så här på sjuttiotalet?

Det är klart att Pugh var politiskt otydlig. Humorn ligger ju i att, av allt man rimligen kunde klandra mannen bakom raden ”tja tja Jonnyson, arton kilo jäst” för, så var det den bristande politiska insikten man angrep.

Man kunde ju nöjt sig med att anklaga honom för att prata gibbrish.

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

Av Kalle Lind

den 2008-04-07

i blogg

Jag är lessen. Ni som med tungorna vid naveln sitter och suktar efter fler inlägg om gamla sportjournalister och revyrävar får ge er till tåls. Jag sitter med högar med osminkad revolutionspropaganda för blöjbarn framför mej, och jag kan inte slita mej. Man öppnar pärmarna och en omisskännlig doft av timotejshampo, hemmaodlad haschisch och tron på att allt är möjligt slår emot en.

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander – en man med ett skägg – och hans dåvarande fru Helena Henschen har nämnts under Proggiga barnböcker-rubriken tidigare, då med boken När barnen gick i strejk.

1969 skrev och ritade de en bok om hur en skara barn på daghemmet Kanonen tar makten över leksakerna (läs produktionsmedlen), omvänder fröknarna och bygger ett nytt revolutionärt minisamhälle. Baksidan sammanfattar effektivt handling och ideologi:

Jag är övertygad om att Gunnar Ohrlander trodde på vartenda ord han skrev. Boken skälver av förändringsiver. Barnen och Ohrlander korsbefruktar varann med naivitet och politisk retorik.

”När barnen tog makten” är en revolutionsromantikers för tidiga utlösning. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om innehållet:

Grötgerillan slår till
Upproret
Krigsrådet
Första anfallet
Andra anfallet
Tredje anfallet
Fjärde anfallet
Femte anfallet
Kungen flyr till Schweiz
Den stora segern

I korthet: barnen är trötta på meningslösa sagor och tråkiga leksaker. De bildar en snubbelpatrull och en vaktpatrull, binder de elaka fröknarna och besprutar dem med ketchup och filmjölk. De tar kommandot över matbeställningarna och begär in glass, hallonbåtar och nötkola av grossisten.

Och så bestämmer de att låta fröknarna leva som barn för att förstå hur barn har det. Därav denna vällustiga badscen; genom tvagning och tvångslek ska fröknarna rent fysiskt sätta sej in i barnens situation.

– Vi vill inte ha morötter, sa fröknarna. Vi vill ha kaffe och bullar och wienerbröd. Och sen vill vi röka en cigarett.

– Fy, sa barnen. Kaffe är inte bra för magen. Bullar och wienerbröd är farligt för tänderna. Ni som är fröknar borde väl ha hört talas om alla tandtroll som borrar hål i tänderna om man äter för mycket wienerbröd. Och det här med cigaretter vill vi inte höra talas om.

Ohrlanders föreställning om vad barn egentligen tycker är festligt kontrasterar starkt mot vad jag upplevt (som barn och som förälder). Idén är att barn egentligen hatar Rödluvan och egentligen vill höra mer om utmärglade barn i u-länder:

– Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

– Det vill vi också egentligen, sa barnen. Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.

Man kan kalla det hela en idealiserad, för att inte säja romantiserad bild av barn. Och av uppror.

Det här är en bok som aldrig hade skrivits 2008. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs.

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinskjutsen efter kårhusockupationer och parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sej själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror, innan folk började bråka om hur man gjorde rätt uppror.

Det är ärligt talat ganska uppfriskande att läsa. Men mest så klart skrattretande.

Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl. Hur kunde kan gå i såna här uppenbara revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och alla smutsiga trashankar goda? För givetvis dyker en lodis upp på barnens sida, och givetvis är han den ende vuxne som går att lita på.

Svaret är antagligen: för att alla, varenda jävel, i Ohrlanders omedelbara närhet var precis lika övertygade om att det var möjligt. Det var bara en tidsfråga. Revolutionen knackade på dörren.

Och i samma tid som Beatles gjorde världshittar med barnlåtar om gula undervattningsbåtar och valrossar, när den lekande människan – homo ludens – var ett slags tidens påtända ideal, ankom det förstås på barnen att ta det första steget i det stora språnget.

Det är naturligtvis att ha väldigt höga tankar om barn. Men kanske också att lägga väldigt tunga bördor på dem.