Etikett: adelsmän

Det är manierat!

den 2009-03-11

För trogna bloggläsare är det ett kärt återseende: Ulf & Kicke! Sveriges bästa festtraktörer! Svensk kokkonsts svar på Siegfried und Roy! En gammal teaterälskare och hans ännu äldre teaterälskarpartner! Under nittiotalet ett stående inslag i Aftonbladets söndagsbilaga, där de varje vecka for hem till random skådespelare, direktör eller glaskonstnär och trakterade fest så det stod härliga till.

Dessa ”reportage” gav avkastning i inte mindre än tre kokböcker. En av dem heter Det är serverat. Den består av foton på kändisar och ”kändisar” (nån som har koll på Lawrence Jasse?) samt samma kändisars bästa festrecept.

Allt – ALLT – är tillgjort, konstlat, onaturligt och uppstyltat. Allt – ALLT – i Ulfs & Kickes tillvaro ska ha guldkant och det där lilla extra och en doft av kärlek. En anknerskiten holme i utkanten av en sönderkalkad insjö är ett ”sommarparadis”, blandar man lite fulsprit i köttbullssmeten så gör man det ”vällustigt”.

Jag bläddrar med gapande mun. Jag har ingen relation till någonting i den här boken. Den hade lika gärna kunnat vara utgiven på 800-talet och vara skriven på sanskrit.

Aha! Han tokar sig! Hon tycker han är tokig! Så kul de har det! Allt som krävs för lite vardagsglädje är egentligen en serveringskupa, nån sorts direktör, hans fru och en fotograf med lite galna (rent kliniskt) idéer. Karln heter Bo Sillén och påstås vara riksbekant.

Bildtext: ”En optisk villa får ägget att sväva i luften. Göran Wärff demonstrerar sin sköna kristallskål”.

Alternativ bildtext: ”En optisk villa får inte alls ägget att sväva i luften utan låter det ligga i en helt vanlig skål. Göran Wärff demonstrerar sitt inåtvända leende”.

En klassisk snapshot. Innan de skildes stod Emilio ofta i mitten av köket med kokboken i ögonhöjd. Dock motsägs bilden av Emilios eget uttalande: ”Jag lagar aldrig efter recept. Jag experimenterar mig fram och våra vänner säger att jag kryddar bra”.

Här är egentligen det mest anmärkningsvärda att gamle Televerket-direktören Tony Hagström har gift sej med sin tvillingsyster utan att myndigheterna gripit in.

Du som trodde Robert Wells var en smula töntig – du hade fel! Han är supertöntig! Han har en herrklubb som regelbundet träffas, klär sej i smoking, dricker champagne, åker limousine och kallar sig Godingarna! ”Och som vanligt är det förbud mot tjejer. Fast man kan ju prata om dem i alla fall …”

Som sagt var: tönt.

Man kan ju givetvis inte göra en hel bok om kändisar som poserar som lallande byfånar utan att ta in Berghagen med fru. Se så roligt de har det. Eva tröttnar aldrig på hur Lasse tramsar sig. Titta! Han har en gitarr som han låtsas spela på! Vilken knasboll!

I utkanten av Eslöv, i ett i princip rivet hus, bodde den s.k. Mopedfamiljen. Den bestod av mor – som var tjock – och far – som var lika tjock som sin frus överarm – och sönerna Ingvar, Ingmar, Mats, Leif, Jimmy, Manolito och Lars. Jag har alltid undrat vart de tog vägen sen. Nu ser jag att de var kusiner med konstnärsfamiljen Beck-Fries.

Mannen i slokhatt och puffbyxor är Jarl Kulle. Den lilla flickan i klänning är traumatiserad för livet.

Ja, så där kan man hålla på och bläddra fram och tillbaka och låta sig fascineras av en värld av människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för stort uppmärksamhetsbehov. Och då har vi inte ens nämnt Bertil Valliens utläggning om hur sensuellt det är med rabarber.

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

Av Kalle Lind

den 2008-11-07

i blogg

John Cleese sålde sitt Fawlty Towers-manus till amerikanska ABC. Fawlty Towers – som föregrep Larry Davids credo till Seinfeld-författarna ”No hugging, no learning” med sexton år – ansågs inte riktigt passa den amerikanska smaken. Den var för ångestladdad, för neurotisk, för cynisk, för kompromisslös i sin syn på människorna som ömkliga och utsatta.

Amerikaner gillar ju mer baseball och popcorn och sånt.

Därför gjorde man vissa smärre justeringar för den amerikanska marknaden. Man la t.ex. till lyckliga slut och försoningar.

Och så tog man bort Basil.

Amanda´s house – med Bea Arthur (pantertantern Dorothy) som hotellägare – lär inte ha blivit nån jättesuccé, men visades faktiskt i SVT typ 85.

1819 spelades Hamlet på Kungliga Teatern – numera mest känd som Drrramaaaaten – för första gången. Den hade då tvåhundra år på nacken. Baronen, översten och teaterchefen Gustaf Åkerhielm kände också ett behov av att korrigera texten. Det gjorde han rätt i. Alla vet ju att överstar och friherrar är bättre lämpade för dramer än t.ex. dramatiker.

Bl.a. ansåg Åkerhielm att det var ”farligt för folket” att se kungligheter bete sig ovärdigt. Han strök därför de scener som visade kungligheter bete sig ovärdigt.

Eftersom hela pjäsen som bekant handlar om en kung som mördas av sin bror och hustru och vars son beter sej pubertalt och skickar sin fjälla i döden, kan inte särskilt mycket av ursprungstexten ha funnits kvar på slutet.

Särskilt inte som det ansågs okulturellt och smaklöst att som Shakespeare blanda tragedi med ett gycklarspel. Varför jag gissar att Åkerhielm även strök gycklarscenerna.

De rester av ursprungstexten som fanns kvar – troligen fäktningsscenen mellan Hamlet och Laertes – ”förskönade” Åkerhielm för säkerhets skull.

Jag pratar regelbundet med människor vars arbete är att filmfotografera, ljudlägga och göra humor, som ägnat stora delar av sitt liv åt att tillskansa sej ett yrkeskunnande och en position. De berättar ibland om hur de spelar upp sina filmer och sketcher för uppdragsgivare från t.ex. ostkrämarbranschen eller spiknasarbranschen.

Dessa ost- och spikmånglare kan då säja saker av typen ”det är lite mycket grönt i bilderna”.

Det står dem naturligtvis fritt att tycka detta, särskilt som det är de som pröjsar. Men faktum kvarstår: ibland skulle man kunna låta folk som kan saker göra saker istället för folk som inte kan saker.

Det är ju ytterst sällan en ljudtekniker förklarar för en mejerist hur man gör en perfekt herrgård eller en dramatiker påpekar för en överste hur man bäst runkar bulle.

Ett orimligt långt inlägg om en gammal scenograf.

Av Kalle Lind

den 2008-10-01

i blogg

Carl Johan De Geer har kommit ut med sina memoarer – döpt efter samma gamla hippie-som-kör-bil-fort-rulle som Primal Screams platta Vanishing point/Jakten mot nollpunkten – och det är naurligtvis stor läsning i det lilla.

Jag har länge gillat Carl Johan De Geer, människan snarare än konstnären, teoretikern snarare än praktikern, babblaren snarare än handlaren. I sin kompisrecension i Ordfront skriver Galago-grundaren Rolf Classon om memoarboken:

Frågar man folk om Carl Johan De Geer, får man ofta svaret: ”Jamen han! Han är fantastisk!” Frågar man samma person vad Carl Johan De Geer gör, får man högst svävande svar.

Carl Johan De Geer har under de senaste fyrtiofem åren gjort ganska mycket. Ska man precisera så har han väl a) gjort vad han känt för och b) gjort vad han fått en liten summa pengar för.

Mitt favoritverk av De Geer – och hans gamle parhäst Håkan Alexandersson, som han gjort en mycket rörande film om, vars speakermanus på recyklarens vis utgör ett kapitel i memoarerna – är Privatdetektiven Kant (finns på Youtube!). En teveserie som jag följt båda gånger den gått i teve: 1983 (då jag var åtta) och 1994 (då jag var nitton). Jag tyckte den var både fantastisk och obegriplig bägge gångerna.

Manuset finns utgivet i bokform och när jag bläddrar i det förstår jag både vad jag inte förstod då och varför jag inte förstod det då. Precis som paret Alexandersson-De Geers tidigare serier Tårtan och Doktor Krall gjordes Privatdetektiven Kant för barnredaktionens pengar. Och lika lite som de serierna är det en produktion som riktar sej till barn.

I vinjetten sjunger privatdetektiven Kant:

Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whisky,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.

Serien – ”ett psykiskt drama i 13 akter” – handlar sen i stort om kopplingen mellan privatdetektivens och psykoanalytikerns arbete. De första avsnitten refererar till film noir och Manhattandeckare. Kant är en svårt alkoholiserad privatsnok som får i uppdrag att leta i den undre världen efter en försvunnen flicka. Och voice-overn är fullspäckad med typiska Mike Hammer/Philip Marlowe-sentenser:

Jag jobbade som privatdetektiv … i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun.

Jag hade en bankbok. Det var den enda bok jag brukade läsa. Den var lättläst – och sorglig.

Morgonen därpå vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Det finns två sorters huvudvärk. En kommer av spriten, det vet jag. En annan uppstår när en strumpa full med bly träffar bakhuvudet med full kraft.

Ja, jag kan avslöja redan nu att serien blev duktigt radionämndsanmäld (vilket SVT tog som en slutgiltig intäkt att slippa arbeta med dom två konstiga gubbarna som alltid levererade nånting helt annat än dom pitchat). Dock inte fälld, vilket är ett underligare faktum. Radionämnden skrev t.o.m. i sitt yttrande:

Seriens upphovsmän har begagnat det klassiska sagoberättandet och är en tydlig parodi på skräck- och thrillergenren. [—] De barn man avsåg att vända sig till kunde förväntas vara väl förtrogna med referenserna, miljöerna, schablonerna och förebilderna.

Där är jag inte helt säker på att jag håller med Radionämnden. Särskilt inte när serien i avsnitt åtta plötsligt byter spår och blir en överkurs i freudianska. Detta sker efter ett brott mot alla dramaturgiska regler som finns och nånsin kommer att finnas.

Kant kommer plötsligt på att svaren på alla frågor som uppstått i hans detektivarbete finns i själen:

I denna stund fattade jag ett avgörande beslut. Jag skulle bege mig till universitetet i Heidelberg, där all mänsklig kunskap hade samlats under århundraden. Fritz (en efterbliven fängelsevakt som Kant förbarmat sej över, bloggarens anm.) föredrog att stanna hemma och sköta om kontoret under de sex år som kursen skulle ta.

Och så går sex år i ett klipp! Kant kommer tillbaka med höga vinklar i pannan och pratar inledningsvis tyska! Och sen bara fortsätter storyn!

Den försvunna flickan – f.ö. dotter till en sträng präst som revolterat och blivit gangster och sedermera vetenskapsman (inspirerat av Baader-Meinhof, vars medlemmar till 60% bestod av prästbarn) – har fasats ut ur handlingen.

Nu kretsar återstående avsnitt – som var dom som skrevs och spelades in först – kring en serie freudianska typfall:

* en korvgubbe lystrande till Herr Strössel blir upprörd när korvar plockas upp ur sitt spad (Kants analys: ”Det är som om han känner sig som en korv, kanske, som kommer upp ur den varma, goda buljongen och upp i en kall snålblåst. Det liknar ju faktiskt en födelse, det här. Jag tänker nu på att buljongen här, det är som moderns mage”). Han kan botas när man lindar in korvarna i fetvadd.

* en kvinna är besatt av korvar, som hon samlar i särskilt korvformade fodral (Kant: ”Jag betraktar numera hennes korvmani som i det närmaste obotlig”).

* ”Lille Hans” förtrycks av sin mamma, som tvingar honom att klä sej i barnkläder fast att han är fyrti år och ständigt klagar på hans chokladpudding. Som en överkompensation antar lille Hans då och då ett alter ego, kakaoinspektören, som går runt och beslagtar kakao på chokladrestauranger enligt ett påhittat kakaoförbud.

Lille Hans mamma håller en monolog där nycklarna till det bisarra beteendet blottläggs:

Åh vad söt han är nu, lille Hans. Förut var han så stygg mot sin mamma, men nu är han så snäll igen. När du var liten, och inte var född utan låg i mammas mage, då sparkade du så förfärligt att min mage blev orolig utav det. Ja, du förstår Hans, att pappa tålde aldrig barnskrik. Och du skrek så förfärligt den där sena septemberkvällen då pappa gick ut… och drunknade… och du bara skrek här hemma. Men lille Hans, det har jag glömt för länge sen.

Och helheten blir så klart inte mindre freudiansk av att lille Hans mamma – och åtta andra roller – spelas av Ted Åström.

Som med alla De Geer-Alexandersson-produktioner började man baklänges. Man hade ett gammalt gjuteri på 700 kvm till förfogande, med utrymmen som scenografen De Geer glatt förvandlade till fängelser och boxningsklubbar.

Man hade x antal Freud-volymer och Manhattan-deckare i studions bibliotek.

Man hade kompisar som Krister Broberg (musiklärare, även Frasse i Tårtan och Doktor Krall himself) och textildesignern Inez Svensson som kunde agera någorlunda.

Man hade Kristianstads revykung Ingvar Andersson, som hade ett babyliknande ansikte skaparna gick igång på (och som enda ord i sitt cv skrivit ”autodidakt”).

Man hade pressat TV2 på 750 papp sen barnchefen Helena Sandblad dristat sej att kalla Doktor Krall ”ett odödligt mästerverk” i en pressrelease.

Man hade kamera, lampor, folk och idéer.

Så det var bara att filma. Manus skrev man efterhand. När man filmat fem avsnitt kom man på att det var dom skulle ligga sist och så hakade man helt sonika på dom åtta första.

Detta gör så klart att serien inte riktigt hänger ihop och att vissa trådar förblir dunkla även för nån som läst 225 universitetspoäng. Men resan fram till psykoanalytiker Kants trevande försök att med bandspelare göra en självanalys är oavbrutet fascinerande.

”Mamma. Jag såg aldrig mamma. Pappa måste ha… var hade pappa gjort av mamma, jag förstår inte riktigt. Men jag har ett svagt minne av att jag såg en… det fanns en höfthållare.”

Den legendariske filmkritikern Jurgen Schildt skrev en gång om Hasse Alfredsons stökiga debutfilm Ägget är löst:

Men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska filmproduktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda.

Ett citat som skulle kunna vara Carl Johan De Geers credo.

Att Privatdetektiven Kant är en serie för vuxna människor med abnorm fascination för skräpkultur, psykoanalys, Ted Åström och knasiga peruker – dvs. för Håkan Alexandersson, Carl Johan De Geer och möjligen jag – snarare än för barn kan kvitta. I ett så pyttelitet kulturområde som Sverige är det enastående att någon haft ork och mod att pinka in ett så smalt och introvert revir som det de geerska.

För varje år som går kanske en person joinar hans fanbase. Kanske två. Men vi blir snarare fler än färre.

Han fyller sjutti bast i år. Hade SVT känt av sitt kulturhistoriska ansvar det minsta hade de släppt Privatdetektiven Kant på dvd. Med risk för att låta som Håkan Lagher så får jag gåshud bara av tanken på De Geers kommentatorspår.

Clintn.

Av Kalle Lind

den 2008-08-24

i blogg

Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys – som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir – huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för Vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer ”jag tror på Jan Björklund” eller ”jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson”, vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem” (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken – liksom Trudeau – satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, försvarar han allt – ALLT – Clintn gjorde under sin tid vid makten. ALLA beslut Clintn fattade var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas ”nörd” av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, Nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft Nobelpristagare i vår partiledarkår – Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säger inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av de två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

Explicit lyrik.

Av Kalle Lind

den 2008-07-09

i blogg

1993 kom Just D-plattan Tre Amigos – den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.

Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten – ”Explicit lyrics” (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) – som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.

Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: ”Varning! Våldsamma texter!”

Just D skrev å andra sidan: ”Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter”.

Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos de två band som får sägas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sig själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade ”fadersgestalt” på ”knark” och nog gärna hade velat ha ryktet om sig som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.

Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.

Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.

Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av de som bryr sig. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst de tre som utgjorde Just D. Åtminstone inte så att någon märker det.

Öppet brev till Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Av Kalle Lind

den 2008-05-18

i blogg

Kära Elisabeth,

som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.

Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, Mitt liv med prins Bertil, den du har skrivit ihop med Omar Magnegård.

Jag är ledsen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.

Visst anstränger du dig för att få Lilian att verka som en glad lax, men det enda som verkligen gör mig en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.

Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:

Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.

Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel – men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för ”annan sorts rödfärgad vätska”? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?

Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.

Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind

Proggiga barnböcker del 9: Spikarligan.

Av Kalle Lind

den 2008-03-29

i blogg

Föreningen Verdandi är en uppsaliensk radikal idéorganisation med rötter ner i 1880-talet. På 1970-talet fick de för sej att ge ut barnböcker med målsättningen att ”tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem”.

1971 års Spikarligan av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.

Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:

[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.

Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:

Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.

Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:

Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också – av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng – om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter:

Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken – ännu en representant för det småborgerliga – reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:

Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:

Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:

Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:

Lite by the way inser de vem som är Den Stora fienden: Kapitalismen.

Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:

Därför ser de – fortfarande som goda revolutionärer – till att ta makten över medierna:

Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!

Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:

Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:

Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:

Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):

Spikarligan får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextiotalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttiotalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.

Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sig till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?

De Geer sej med tiden.

Av Kalle Lind

den 2007-11-22

i blogg

Det är nåt speciellt med människor som lyckas dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som i kraft av sin kreativitet, upptäckarlusta, exhibitionism eller whatever gör sej själv till maskot för en epok eller en skola.

Carl Johan De Geer var med i precis allt som definierar Stockholms kulturella-alternativa vänsterrörelse under sexti- och sjuttitalen. I alla sammanhang som lät tala om sej fanns han där, liten och satt, läspande och oändligt cool.

I konsten: den huvudsakliga arenan för den politiska, utmanande undergroundstämplade konsten hette Galleri Karlsson. Bo A Karlsson ställde från 1964 ut Kjartan Slettemarks Nixon-bilder (där han bl.a. monterade in Nixon på sitt eget pass och lyckades resa utomlands), Jarl Hammarbergs pappskylt med texten ”Vägra döda. Vägra värnplikt” (nerriven av polisen) och – revolutionerande på sin tid – mängder av serier (Karlsson var också med och bildade Svenska serieakademin).

Mest uppseende av dem alla väckte – Carl Johan De Geer. Hans litografier med svenska och amerikanska flaggan, och klottertexter som ”USA Mördare”, ”Svik Fosterlandet”, ”vägra mörda vägra mördas”, ”var onationell” och ”Kuken”, beslagtogs av polisen.

De Geer dömdes för uppvigling och skymfande av rikssymbol, både i tings- och hovrätt. Böterna var dryga.

Detta trots att konungens egen adjutant, viceamiral Stig H:son Ericson, på vernissagen kommenterat bilden ovan med de uppskattande orden:

Det är vad jag alltid sagt, det är KUK i svenska flaggan.

De Geer har själv tolkat den överhettade reaktionen som etablissemangets hämnd på en svikare: hans farfars farfar var Louis De Geer, statsmannen. Farfar var statsminister, pappa diplomat. Själv växte han delvis upp på ett slott utanför Kristianstad.

I satiren: 1968 startade Lars Hillersberg m.fl. tidskriften Puss, under deviser som ”Puss gör korv av heliga kor”. Det var en tidning som vägrade att vara inställsam mot någon, ständigt i blåsväder, alltid i opposition.

Vanliga måltavlor var staten Israel och dess svenska anhängare (Per Ahlmark var från vettet redan då), men likväl haschflummare, sektvänster och välgörenhetsvänner.

Mest känd – och givetvis åtalad – är bilden på folkpartiledaren Sven Wedén, som tillika råkade vara tångfabrikant. Puss publicerade ett montage där den store liberalen stod naken och ”nafsade sej i ollonet med en tång”.

Exakt vad det skulle syfta på vet inte jag, men professor Oscar Reuterswärd förklarade i rätten:

Tången alluderar på den fabrik för tångtillverkning som Wedén är aktieintresserad i och symboliserar här privatkapitalets försök att hjälpa upp det ifrågavarande partiet ur dess nedåtgående tendenser.

Människor som bidrog till tidskriften Puss var bl.a. en ung Lars Norén och en något äldre Lars Forssell. I redaktionen satt bl.a. Marie Louise De Geer (född Fuchs, sedermera De Geer-Bergenstråhle, numera Ekman) och hennes make – Carl Johan De Geer.

I textilen: konsthantverkskollektivet 10-gruppen existerar fortfarande (mer adekvat namn idag vore dock 3-gruppen). Gruppen tryckte egna tyger i starka färger och banbrytande mönster, hade egen butik och ville revolutionera svensk heminredning. En av de tio var – Carl Johan De Geer.

I modet: Mah-Jong var firman som ville skapa progressiva kläder. Unisexmode, rättvisa löner till fabriksarbetarna, sjyssta avtal med exportörer i u-länderna. Bland firmans återkommande modeller fanns Marie Louise De Geer (numera gift med Gösta Ekman), Fatima Ekman (dåförtiden gift med Gösta Ekman) och Åsa Moberg (kolumnist i Aftonbladet).

För det nyskapande streetsmarta modefotot stod – Carl Johan De Geer.

I musiken: det kanske mest typiska proggbandet anno sextitalets slut var Gunder Hägg, som senare blev Blå Tåget (och innan dess var Gorilla-orkestern, Sound of music och Tjalles horisont). En grupp politiskt medvetna konstnärer och poeter bestämde sej för att testa musiken som konstnärligt uttrycksmedel.

De skrev således långa låtar om Marshallhjälpen, Truman-avtalet och Saltsjöbadsavtalets menliga inverkan på svensk efterkrigspolitik, likväl som små valser om skogen om hösten och konstens villkor.

Eftersom sångaren/kompositören/klarinettisten Tore Berger var rikemansbarn, kunde hans arv dessutom vara grundplåten till proggmusikens stora flaggskepp – skivbolaget MNW (ännu existerande). MNW gav t.ex. ut Hoola Bandoola band och Nationalteatern.

Och vem tjatade sej in för att få spela trombon i bandet? Mannen längst till vänster på bilden, som givetvis också tagit fotot. Detta trots de yttre hinder Håkan Lagher beskriver i boken Proggen – musikrörelsens uppgång och fall:

Om Leif Nyléns trumspel har varit föremål för diskussion genom åren är De Geers trombonspel odiskutabelt. Han kan inte spela. Punkt slut.

I teve: bland sjuttiotalets alla utskällda, kontroversiella och sedermera omhuldade barnprogram står Tårtan i en klass för sej. Det var inte politiskt som Kapten Zoom, inte psykoanalytiskt skrämmande som Staffan Westerberg, inte präktigt som Emma på dagis, inte sexuellt frispråkigt eller kätterskt eller agitatoriskt.

Det provocerade för att det var… konstigt. Och lite äckligt. Frasse hade deg i lösnäsan. Det fanns råttor i mjölet. Frasse beskriver en tårta som vore han konstvetare i ett skitnödigt kulturprogram (vill minnas att kuben av mandelmassa symboliserade ”gott”). En trollkarl dök upp och trollade bort sej. En apa var på rymmen. Janos, Frasse och Hilding pratade gnällbältesdialekt och var lite bakom.

Mannen i apdräkten var för övrigt Carl Johan De Geer. Som tillsammans med Konstfack-kamraten Håkan Alexandersson också stod för manus (eller motsvarande), regi, foto och scenografi. Samt för den uttalade idén att skapa en ”skämtfri humor”.

Paret köpte sedermera upp sej på ett nerlagt gjuteri i centrala Stockholm, där de under åttitalet gjorde konstiga lågbudgetfilmer och -barnserier med kafkaeska framtidsvisioner, pulp-litteratur, Hamlet, Freud, Wittgenstein och Gert Fylking som några av hörnstenarna.

I ett föredrag jag hörde Carl Johan De Geer hålla en gång, framhöll han som sin främsta talang att veta exakt vad Svenska filminstitutet vill höra för att lossa på pungen.

Alexandersson-De Geer gjorde förstås en dygd av att aldrig göra den film vars synopsis dom fått loss pengar för. Så fort finansieringen var i hamn var deras första fråga till varann: ”så okej, vad gör vi för film?”

I serier: som om det inte var nog, är CJ De Geer också seriefigur. I gott sällskap dessutom.

De Geers polare Jan Lööf (Janos i Tårtan) ritade den bisarra serien Ville för KF:s tidning Vi. I en snårig historia med referenser till Jules Verne, James Bond och Arthur C. Clarke, dyker bl.a. kungen och Palme upp i intrigen (Palme sa för övrigt upp sin prenumeration på tidningen när han läste serien).

Den lille pojken som visar sej vara en gammal man som visar sej vara en rymdvarelse är ett tydligt porträtt av – Carl Johan De Geer.

Men först och främst har karln försörjt sig som fotograf och scenograf.

Fler tossiga namn.

Av Kalle Lind

den 2007-08-24

i blogg

Jag läser av princip inte dagstidningar med rosa papper eftersom de, helt undantagslöst, handlar om skittråkiga, ointressanta och oviktiga saker. Hade det funnits en dagstidning om single malt hade den garanterat varit rosa. Idag hamnade jag dock på en toalett på ett främmande företag, och det absolut enda som erbjöds i litteraturväg var dagens Dagens industri (producerad av en Dagens industri-industri). En tidning som är snäppet tråkigare än vad som rimligen är lagligt.

I sörjan av bla-bla-bla, couldn´t-care-less och trötta högeråsikter illa förklädda till journalistik, hittade jag dock två notiser som gjorde mej glad. I den enda meddelades att Martin Blåvarg blir chef över Handelsbankens kreditriskkontroll. Absolut. Där kommer han antagligen att bli kollega med Jösse Hare, Klas Klättermus och Ola Grävling.

I den andra fick man reda på att Hans Ollongren blir rådgivare åt VD:n på SAS. Det påminde mej genast om ett gammalt inslag jag gjorde för Hej domstol! Det handlade just om släkten Ollongren, som till på köpet är ett adligt namn. Jag busringde till Riddarhuset – denna ultramoderna organisation som verkligen känns aktuell 2007 – och frågade lite om genealogi och heraldik gällande adelssläkten Ollongren. Poängen med telefonaren var a) att få kvinnan på andra sidan linjen att säja Ollongren så många gånger som möjligt, och b) att själv säja Ollongren så många gånger som möjligt. Vill minnas att poängerna ganska mycket gav sej själva.

För det spelar ingen roll om namnet är adligt eller ej. ”Ollongren” betyder fortfarande ”kuk”.

Själv hade jag aldrig anställt nån som heter Blåvarg eller Ollongren. Humormakare som heter Blåvarg och Ollongren betraktas som oseriösa.