Etikett: adelsmän Sida 2 av 3

Rykande inaktuellt.

den 2010-11-09

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD – Karl Gerhard passerar i revy – och det är en lika märklig produkt som den föregående, Ett bedårande barn av sin tid (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall – för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-cd:n – där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: ”Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037”.

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar’n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som ”det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn” (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar’ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och ”Ettna”
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Uggel-Guggel.

Av Kalle Lind

den 2010-10-15

i blogg

Bonniers Malmö-Lund-bilaga, Sydsvenskan, rapporterar om ett gammalt Rune Andréasson-manus som först nu tecknats upp och publicerats av Bamseredaktionen. Det handlar, lika oväntat som logiskt, om en flicka som blir lapplisa för att försörja sina småsyskon och om hur popsångaren Uggel-Guggel skriver en smädespopdänga – för att strax därpå få se sina barn påkörda när trafikkaos uppstår.

Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan ”Pf”, signerad Magnus Uggla:

Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va’ stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens

Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:

I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack

Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad – en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.

För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:

Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
”Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin”
(”På rutinens brant”)

Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag […]

Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!
(”Visa till Lisa”)

Det retar mig att den gode Rune inte retade sig på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.

TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mig – och alla andra intresserade – i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären Sweden – heaven and hell (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.

I folkviseton.

Av Kalle Lind

den 2010-10-11

i blogg

All heder åt clownen Manne och textildrottningen Gunila Axén, men av syskonen af Klintberg är det nog Bengt jag främst kan relatera till. Inte så mycket för att han fuskat med fluxus-poesi som för hans stora intresse för folkkultur (vilket vi alla vet är akademiska för ”snusk”).

På lediga stunder ligger jag själv ibland och bläddrar i diverse samlingar med folkligt traderade visor och ramsor.

Det som slår mej varje gång är hur folklig folkkulturen är. Under artonhundratalets nationalromantik var det ju på modet att gräva i allmogens sånger och sagor – bröderna Grimm, Richard Dybeck, Artur Hazelius – men det var en idealiserad allmoges idealiserade kultur man grävde fram. Man såg på folket som små obefläckade dilamm som tindrande gick och trallade om månar och dagg. (Mer om af Klintberg och artonhundratalets skönandar här.)

Det gjorde så klart folket emellanåt. Folket trallade väl om det de såg omkring sig. Ibland – särskilt på nätterna – såg de så klart månen och ibland – särskilt sommarmorgnar – såg de så klart daggen. Ännu oftare såg de sprit och skit och barnmisshandel.

Därav folkliga visor av typen:

Dä sitter en fågel i pärenaträ
Han sjonger e vacker vise
”Kära mor, ge barna mat
å möcke pisk utå rise”

Så sjöng alltså folkets fåglar på förr-i-tiden. Och jag gissar att folket inte såg nån annan råd än att prygla sina barn, när nu en fågel så tydligt uppmanat dem.

Nuförtiden är väl våld främst nåt som finns på dvd och i länder med mörkhyade människor, men fordom var våld vardag även här, i Sverige. Det kanske inte var så kul för den som utsattes, men förr var det heller inte meningen att man skulle ha så himla kul hela tiden.

Mycket tyder också på att misshandel på förr-i-tiden var nåt fint, kärleksfullt och inte minst uppbyggligt. Därav följande glada julvisa:

Ja, nu ä julen slut
Nu har ja dansat ut
å ingen fästman har jag heller
Men stryk de har ja fått
å de har gjort mej gott
och mera får jag innan kvällen

Man anar en humor här i botten. Inte humor som i ”kul-för-att-det-är-absurt” utan som i ”kul-för-att-det-är-sant” eller ”kul-för-att-det-är-tragiskt”, det vill säja det som numera heter ”ironi” och alltså inte skapades av Andres Lokko 1992.

Förutom av våld präglas många av dåtidens ramsor av en sorts illusionslöshet. Livet var helt enkelt inte så jädra festligt alltid, och det var heller ingen som dristade sej till att tro det. En halländsk ramsa gör en exposé över en drängparvels uppväxt:

Ett två – lärde gå
Tre fyra – lärde krypa
Fem sex – plocka gäss
Sju åtta – slog ut potta
Nie tie – slipa lie
Elva tolv – sopa golv
Tretton fjorton – satt i lorten
Femton sexton – vattna hästen
Sjutton arton – gick på gatan
Nitton tjugo – slog bonden i huvet

Man hycklade helt enkelt inte förr. En småbarnsramsa från Jämtland lyder sålunda:

Dure, dure, dockan min
I skogen vilja vi skjuta
Jag skall köpa pistolerna
och jag vill lära dig skjuta

Alla fåglar och alla djur
de skola falla i backen
och jag skall köpa dig en långhårig hund
och han skall bita dem i nacken

I Västergötland satte man å andra sidan pilten på knäet och ramsade glatt:

Gubben och gumman skulle köra vall
Gumman hon ville inte mota
Gubben tog gumman, slog’na mot en tall
så talla for upp med rota
”Tack ska du ha
för du slog mig så bra
Nu ska jag mota
i alla mina dar
och gå du vall, gamla Broka”

(Den sista uppmaningen till ”Broka”, gissningsvis en ko, känns något instraffad för nödrimmets skull.)

Så nog verkar våld ha genomsyrat gårdagens samhälle. Men kom ihåg – man slogs renhårigt!

(Källa: Fredrik Ströms Svenska visor, ramsor och folkrim 1968.)

Ztaël von Holztein.

Av Kalle Lind

den 2009-12-04

i blogg

Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden – pionjärtiden! – i sin bok Blåsningen (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! ”Hurra”, ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

Var är skämtet, Povel?

Av Kalle Lind

den 2009-10-05

i blogg

Dags åter igen att vädja till min bildade läsekrets (jag har tidigare bl.a. fått hjälp att knäcka några karikatyrer i den gamla satirserien Ratte). Stora delar av mitt liv har jag gått runt och nynnat på Povels gamla ”Var är tvålen?”, en låt jag egentligen har ett kluvet förhållande till då jag misstänker att den inspirerat mer än en barbershopgrupp vid olika tekniska högskolor.

”Var är tvålen?” kommer från den briljanta parodifilmen Ratataa och är typiskt Povel-nonsens. Han hade inga problem att ägna många minuter av djärva rytmer och nyskapande arrangemang åt perifera ämnen: en låt handlar helt om purjolöksskräck, en annan om att vägen till Curacao gyngar så.

Uppbackad av manskör sjunger Povel med väl valda nödrim om vikten av att ha tvål med sej ner i badet: ”Att sin lekamen löga/ lönar föga/ utan tvål”, ”utan lödder/ badar slödder”, ”utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar”.

Och så dyker de där historiska referenserna upp som är gängse i äldre tiders skämtvisor; det här var för tusentals år sen (1957) då folk i gemen faktiskt kunde sin bibel och skolan lärde ut årtal för krig och kungadödar.

Jag är med på raderna:

När Susanna låg i badet för att öva sim och crawl
hade Joachim rest in till Babylon att köpa tvål

De syftar kort och gott på den apokryfiska, av Bellman besjungna, berättelsen om hur Joachims hustru Susanna tar ett bad och råkar kåta upp två gubbar, som blir sura när hon inte vill ligga med dem och som hämnd försöker sätta dit henne för hor (been there, done that).

Däremot förbryllas jag av texten:

Litervis champagne i karet
hade Madame Pompadour
Trettiotvå när hon klev i
och trettiotre när hon klev ur

Vad betyder det? Vad är det Povel försöker säja oss?

Madame de Pompadour var mätress till Ludvig XV, känd för sitt intriganta beteende och sin oöverträffade förmåga att göra av med andras pengar på lyx. Är poängen med stroferna att hon var gränslös?

För det kan väl inte vara så att Povel Ramel, baronen som gav sig själv ett löfte att undvika snuskerier i skämt, i ett filmlustspel från femtiotalet, antyder att en ärad kvinnlig slottskollega kissar i badet?

Djupt tacksam för tydliggörande.

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Av Kalle Lind

den 2009-09-17

i blogg

Jan Lööf har utkommit med bilderboken Pelle och Frasse och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien Tårtan. Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste – inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den – men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken Skrot-Nisse från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:

Teveserien ”skrevs” som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen Ville (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sig själva):

1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade Örnis bilar om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln – där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.

Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle – som tidigare mött riddare, djungler och ånglok – trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken – OBS! Spoilervarning! – sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.

Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sig när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.

Det som gör mig glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrtio år sen – men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.

Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet – been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.

(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

Bröstmeiers kanelcylindrar.

Av Kalle Lind

den 2009-06-02

i blogg

På femtiotalet var Povel Ramel och Knäppupp så bortom alla gränser jävla stora att man inte riktigt kan se vidden idag. Samtidigt som Povel själv sprutade ur sej revyvisor som egentligen var osedvanligt intelligenta schlagers, byggde hans kompanjon Felix Alvo upp bolaget till en hörnsten i svensk underhållning.

De gjorde allt som gick att göra i nöjesbranschen då. Till och med importerade jukeboxar (sin tids Spotify).

Vad som får det att kvittra i hjärtat på mej är att hur sjukt mycket pengar Povel än tjänade, så stod Leken i centrum för honom under hela hans liv. De där jukeboxaffärerna var han nog mindre engagerad i. Desto mer tid och krut la han på att lansera ett gäng produkter som inte fanns.

Det började med att en förrådsarbetare i 140-kilosklassen raggades upp och försågs med lösmustasch och halmhatt. Han fick sen bli omslagsgrabb för de Bunny Blom-singlar med titlarna ”Det glada fjuttitalet” som Povel sjöng in på plastskånska. ”Kreatursmässan uti Humbleberry Piggie Peg” hade jag som liten. Jag kunde som sjuåring tydligt identifiera Povels röst så jag undrar hur lyckat det var som prank i praktiken.

Men något förvirrades nog samtiden. Bunny Blom dök så klart upp i egen hög person på premiärer och kanske satt inte dåtidens godtrogna mediekonsumenter och var skeptiska. Stod det Bunny Blom på omslaget så var det väl för tusan gubbhakor Bunny Blom som sjöng!

Efter att framgångsrikt ha lanserat en obefintlig artist, gav sej Povel och company på att lansera en produkt som inte fanns. Upptåget är ännu knäppare än den fryntlige fejksångaren som man trots allt kunde kränga singlar med. Att sälja en icke-existerande produkt är att ge bort pengar.

När ett kaffemärke överutnyttjade Povels nuna i en annonskampanj, krävde han i gengäld en egen reklamkampanj. Under veckorna framöver kunde man således läsa annonser som ”En cylinder för varje hinder”, ”Med trippelverkan och reprissmak”, ”Låt inga andra kanelcylindrar lura dig” och ”Se upp för efterapningar”.

Folk blev naturligtvis nyfikna. Godishandlarna blev nerringda och letade förtvivlat efter grossisten. Skatteverket fiskade på tidningsredaktionernas annonsavdelningar efter fabrikens adress – man hittade nämligen inga årsredogörelser från fabrikens påstådda hundra år (”erhållit medaljer vid Grand Prix i Paris 1863”).

Naturligtvis fanns inga kanelcylindrar att få tag i. Povel och hans reklamchef Stig Wallgren – som är den som berättar hela den här historien i sina memoarer – hade visserligen tryckt upp tretusen askar med en gnutta kanelpulver i innerpappret och följande copywriting:

Kanelcylindrar äro oumbärliga för bättre balans vid för kroppen ovana ansträngningar såsom klättringar, flyttningar och roddturer. Särskilt lämpliga för barn och äldre: kontorsfolk, expediter, interner och alla slags innesittare som behöver ett extra kaneltillskott.

Några kanelcylindrar lät man dock aldrig tillverka. Ingen har hittills kunnat smaka dem och njuta effekten.

Bunny Blom avslöjades så småningom av femtitalets Janne Josefsson och Stig Wallgren meddelade samma dag tidningarna:

Knäppuppsångaren Bunny Blom har i dag utnämnts till verkställande direktör i AB Bröstmeiers Kanelcylinderfabrik i Sollentuna.

Det här är en historia som gör mej glad in i benmärgen. Det överarbetade, det kostsamma, det interna – allt adjektiv som jag kan relatera till. Vuxna människor med vuxna titlar och vuxna inkomster, boende på Lidingö, direktörer och reklamchefer, tar sej tid i ett späckat schema för att larva sej.

För att de ville. För att de kände för det. Eller med Beppes ord: ”För skoj gör människan trygg”.

Brännbollsmästare och höstmaskerad.

Av Kalle Lind

den 2009-05-15

i blogg

För er som inte läst Marvel-tidningar på nåt decennium: Smältmannen heter nu Molten Man, Gamen Vulture, Gröna trollet Green Gobblin, Gula trollet Hobgoblin och Straffaren Punisher. Herr Fantastisk eller Långfinger heter numera Mister Fantastic, Flamman heter Human Torch, Osynliga Sue heter Invisible Woman och Bamsen Big Ben. Och Hulk heter inte längre Bjässen.

Och ja, givetvis är alla ovan uppräknade namn autentiska översättningar från olika perioder.

Jag är själv en förespråkare av att originalnamn ska behållas. Jag tycker egentligen aldrig att Brita af Geijerstam hade mandat att döpa om Winnie-the-Pooh till Nalle Puh. Han hette ju Winnie. Vad hade Brita själv sagt om hon plötsligt började heta Julie i franska upplagor?

Just i seriesammanhang har översättare alltid tagit sej märkligt stora friheter. Varför heter Tryphon Tournesol plötsligt Karl Kalkyl? Visst, jag köper allitterationen och att en professor får ett efternamn från matematikvärlden, men inte är väl Karl ett vanligt belgiskt namn? Och Tintin utspelar sej väl ändå i Belgien?

För att inte tala om hur knasigt det blir med Serafim Svensson.

I våra bokhyllor står Stora Bilderboken, en amerikansk barnbok från sjuttiotalet med prislappen ”5” kvar från nån loppis. I den har översättarna varit väldigt kreativa:

Och Halloween stöps helt enkelt om till en maskerad vilken som helst:

Jag förstår verkligen hur man har resonerat här, men tycker för min del att resultatet mer än något annat är märkligt. Det är som om översättarna försöker skapa en alldeles ny kultur, ett nytt land, med lika delar amerikanska och svenska inslag. Slutresultatet blir att ingen känner igen sig.

Alla dessa stölder.

Av Kalle Lind

den 2009-05-12

i blogg

En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (för övrigt en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man alltså säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mig dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken Mannen som kunde tala om hästar kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är ”I regeringen 1982-1990” och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit ”Alla dessa degar”).

Ärligt talat – får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att den är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sig i halvfyndiga underrubriker som ”Alla dessa bilder”? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt till och med aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare Det blev ingen storväst (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz och sätter honom på spåret.

Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker del 5.

Av Kalle Lind

den 2009-03-30

i blogg

Som författare är den gamle stjärnjuristen Henning Sjöström mustig, lösmynt men framför allt associativ. Han hoppar helt utan att förklara varför mellan ämnena. Böcker som påstås vara barndomsminnen och bygdeskildringar från byn Burträsk, handlar lika mycket om olika mål den vuxne Henning åtagit sej och, väldigt otippat, Hennings åderbråcksoperation.

I boken Vägen förbi – i vilken Henning inledde sitt ”samförfattarskap” med brodern Ernst – görs helt apropå en ganska lång utvikning kring hur ”två baroner, en friherre och en greve” skjuter lerduvor:

– Vi slutar skjuta, sa baron Jevard Joakim Teodor Boltenstern. Får jag i stället berätta om hur jag äntligen fick klarhet i min vän argentinaren. Vi träffades första gången på ridskolan i Buenos Aires. Han imponerade mycket på mig. Han hade kvinnor varje natt. För några år sedan råkade jag honom igen. Det var på S:t Cyr i Paris. Vi bodde på samma hotell – min vän argentinaren och jag. Och han hade alltjämt kvinnor varje natt, två och tre ibland. Hur orkade han, hur kunde han, tror ni? … Jo, han hade löskuk.

– Nu överdriver bror, sa greve Jacques Peder Clarence Bonde.

– Han hade det, säger jag.

Påståendet blev för mycket för greve Jacques Peder Clarence Bonde:

– Du vet, Jevard Joakim Teodor Boltenstern, att det gives en man tre huvuden – struphuvudet, kukhuvudet och … det egentliga huvudet. Har du något av dessa? Jag bara frågar.

Ja, sen tar den historien slut lika abrupt som den började.

På baksidan till boken skriver någon – gissningsvis Henning eller Ernst:

Från yttre sett hårda villkor har bröderna ur gemensamma och likartade upplevelser format Vägen förbi. Språket har tuktats till enkelhet. Den realism som präglar boken ligger så nära vad de upplevt, att de med Vägen förbi inte vill kalla sig författare utan åsyna vittnen!

Och ja, boken är utgiven på Bokförlaget Sjöström & Sjöström.