Om Kalle Lind och andra gubbar

Gamla hjältar hyllar varandra del 5: Hasse och Tage om Gösta.

Det känns som att vanan att hålla långa tal och hyllningar på vers dött ut eller åtminstone – bokstavligt – sjunger på sista versen. Kanske är det tur. De flesta har inte riktigt samma koll på rim och meter som Tage Danielsson, vars klassiska skolning och pedagogisk-pedantiska karaktär höll nödrim och klumpig syntax på replängds avstånd.

1964 hyllade han sin tämligen nyblivna vän och kollega Gösta Ekman i ett tal till Gula Hunds ensemble. Den unge Gösta Ekman hade med den revyn fått sitt första smärre genombrott – och sina första smärre benbrott – som snubblare. På den tiden var ännu den gamle Gösta Ekman – avliden 1938 – ett mer välbekant namn för menigheten än hans sonson (eller ja, namnet är för all del detsamma, men ni fattar vad jag menar). Det är farfaderns bakgrund i Den Stora Teaaaatern som åsyftas i texten:

På farfars tid teaterkonsten svek man
när endast ordets makt i helgd man höll
– och farfar skulle känna sig som lekman
om han fick se moderna tiders Ekman
som tappade kalsongerna och slant och föll

Det hela blir förstås ännu finurligare med vetskapen att ”På farfars tid” var det stora antinostalgiska öppningsnumret i Gula Hund.

Några år senare hade Ekman, Danielsson och Hasse Alfredson kommit varandra ännu närmare och redan lagt en handfull lyckosamma samarbeten bakom sig. 1969 höll Hasse Alfredson ett ”tal till Göcke” på dennes trettioårsdag:

Av de sanna vännerna jag har
tillhör du de bästa, Gösta!
Man kan fråga och få svar
på det allra mesta, Gösta …
Du är stark, men dock en vek man, Ekman,
men din moral hör till de fasta, Gösta!

Jag vet att det är lätt infantilt att behandla celebriteter som nåt slags dockor i ett dockskåp, men jag gillar ändå tanken på att de där gubbarna som jag umgåtts så mycket med framför grammofoner och televisionsapparater också verkade tycka om varann. Det är lite fint och lite rörande. Det enda smolket i bägaren är väl – som med allt annat viktigt i världen – att jag själv inte kunde vara med.

Föregående

Gamla hjältar hyllar varandra del 4: Hasse om Tage.

Nästa

Avdelningen Fäder som inte läst sin Dr Spock.

6 kommentarer

  1. Stringhyllan

    Jag håller helt och fullt med. Jag vill också vara med i den lilla röda stugan, på sommargården utanför tomelilla, på middagarna efter revypremiär. Suck och stön.

  2. petter

    Glöm inte Anita Walls hyllning till Kicke Sturesjö…bara 20 år sen.

  3. Tompa

    Tages rimkonst är något utöver det vanliga. Det som vid ett första ögonkast kan verka som nödrim är vid ett andra ögonkast genialiskt. Några höjdpunkter finns i "Den vita sporten". Ett par exempel av många:
    "Säg, vad vill ni åstadkomma
    med att hit till Båstad komma".
    Samt:
    "Min tennispartner, jag har glömt bort'en
    Han ligger visst kvar på centercourten".
    Eller:
    "Först så var jag glad i 'na
    nu vill jag inte ta i 'na
    men säg inget till Aina, min fru"

  4. Kalle Lind

    Tompa: det sista citatet är faktiskt ännu rimsnitsigare. Erlander-Körberg säger nämligen:

    Det är sant att jag var gla i'na
    men nu
    nu vill jag inte ta i'na
    men du
    säg ingenting till Aina
    min fru

  5. tompa

    Det har du fan rätt i!
    I stand corrected. Och ännu gladare i Tages rimkonst.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: