Etikett: frikyrkligt Sida 3 av 4

Älgkebab!

den 2009-03-04

Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab – av allt att döma en typisk westernrätt – till massorna.

På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.

Senare får vi veta – av en man med taget namn – att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.

Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet ”underhållning” och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).

Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan ”före” och ”efter”? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:

Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att ”KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd”.

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.

Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling – som bytt namn till Kingdom Centre Church – men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

På Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej ”pastor Chris”. Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn – som jag gissar är pastor Chris – bl.a. arbetat med så fräscha grepp som ”demonisering” och ”tagande av andlig hustru”.

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

Skällsordstöntar.

Av Kalle Lind

den 2009-02-04

i blogg

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sig. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa (”plugghäst” var från början en möbel, ”popsnöre” en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sig rätten att fråga fullkomligt okända – digitala – kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittiotalet – och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mig på är Albertssons titel: Sexpuckona anfaller! Hur jag än vrider och vänder på det, är ”pucko” ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mig som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull.

Tanken går – som så ofta när man pratar om sex och puckon – till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sig själv när han säjer att stureplansbratsen ”kammar sej med fläskkotletter”.

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet ”räknenisse”. ”Räknenisse” är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån ”räknenisse”.

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke ”Svullo” Dubois rappa i den.

Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom – ”brillorm”.

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sig att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat ”svartrock” och ”prälle” noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. ”Där har vi det”, sa antagligen Dag till Micke. ”Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!”

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon – brillor. Utan att tänka på att ”glasögonorm” till skillnad från ”brillorm” faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

Högerhittar del 2: Etik.

Av Kalle Lind

den 2009-01-28

i blogg

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten ”Häng me´” med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet ”vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galoss”, hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.

Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är ”traditionell” ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:

Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sig i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio – vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha – göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. ”Etik” är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår

(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på ”långt hår”.)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött – Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass – krossa kapitalet!

(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för ”glaskross” – mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!

(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextiotalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!

(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik

Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik

Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

Jesus lever (om man frågar ett gäng glada tjommar i typ Jönköping).

Av Kalle Lind

den 2009-01-14

i blogg

För oss som rör oss i den icke-frikyrkliga (a.k.a. vanliga) världen är väckelserörelsens musik ett outforskat landskap.

Somliga av de riktigt stora hittarna (”Ovan där”, ”Han har öppnat pärleporten”, ”Barnatro”) har kanske trängt sig in i ett hörn av mainstreamkulturen, men den som har lust och obegränsat med tid och kanske för lite att göra rent allmänt, kan leta sej fram i en större, levande och bitvis bisarr musikkultur.

Det första man då måste ha klart för sej är att för den frikyrklige är Jesus levande. Han är ingen historisk person, ingen Mel Gibson-stjärna, ingen bumperstickerdekal, inget sammetsaffischsmotiv i otäckt grälla färger.

Eller rättare sagt, han är allt det där också, men först och främst är han Guds son som finns mitt ibland oss, här och nu, och som dagligen håller oss i handen när vi spelar kubb och sniffar tändargas.

Det här påverkar i ganska hög grad bildspråket i frikyrkliga hits. För många av oss icke-frikyrkliga är väl det kristna bildspråket samma som det bibliska. Det är sånt som fanns på jesustiden: sandaler, mantlar, dadlar, kameler, myrra och åsnor.

Men för den som verkligen tror att Jesus finns nu, är det ju inte särskilt sannolikt att Jesus skulle komma skrittande på en gammal åsna. Därför sjöng man på 1800-talet om Jesu järnväg till himmelen, en visa om ett rörande samtal mellan en tågkonduktör och en liten flicka som uppenbarligen vill dö:

– Var är biljetten? Vart skall du resa?
– Jo, jag ska resa till himmelen!

Nertecknad redan 1877 kan denna visa hittas även i åtskilliga moderna inspelningar, där kanske särskilt Ny-Davids LP Himlatåget (1978) är värd att nämnas (Ny-David är han i mitten på himlen, strax under kobojsarhatten). Det är faktiskt en hel LP med tema Jesus och tåg, givetvis avhandlad tidigare på en blogg som inte räds det ointressanta.

Ny-David – som är en f.d. bilmekaniker från Falun som ägnat en stor del av sitt liv åt att sjunga missionsvisor och bära konstiga kläder – skaldar:

Mitt tåg är outsägligt tryggt
Det går med kraft från Gud
Dess bana Mästaren själv har byggt
och grunden är hans bud

Vidare kan nämnas att Frälsningsarméns stora fixstjärna under 1900-talet, gitarrhjältinnan Lapp-Lisa, hade ”Himmelsk telefon” på sin repertoar, en sång om hur hon samtalar med Herran via ett jack i väggen:

Jag har en härlig telefon
och linjen den är stor
Den sträcker sej till nådens tron
där Herren Gud själv bor

Och varje gång jag ringer på
Jag alltid får ett svar
Ett välbekant ”hallå hallå”
för linjen den är klar

För åskan aldrig avstängd är
min kära telefon
Den alltid för mej brukbar är
Jag höjer blott min ton

Och talar med min gud och vän
Han hör att det är jag
Och mej han känner väl igen
Och honom även jag

Och på sjuttiotalet lyckades två farbröder som heter Curt respektive Roland, som duo kallad Curt & Roland, övertala sin församling att köpa en synthesizer (vilket redan det var ohyggligt modernt) för att göra en hel barn-lp om en tidsmaskin (samt om hur Curt eller Roland smaskar korv). Och något mer modernt än en tidsmaskin, en uppfinning som inte ens är uppfunnen än, är ju svår att föreställa sig.

Boxaren Jan och dockan Orvar.

Av Kalle Lind

den 2008-10-27

i blogg

Jan Sparring hette som bekant en gammal boxare som i många år var en av frikyrklighetens mesta profiler. Han sjöng hos Siewert Öholm – som ju fullkomligt ogenerat ledde frimicklarprogram i den oberoende statstelevision jag flera gånger hört honom kritisera – och ställde glatt upp på att boxas med Uffe Larsson i sketchsammanhang.

Jag tror Sparring var en ganska skön typ. Jag har – så klart – hans memoarer, På ont och gott, och med tanke på vilken helvetisk uppväxt han hade så ska vi vara glada att han stannade vid att bli hällörad och inte löpte hela linan ut och blev seriemördare.

Icke desto mindre är barnskivan Dockan Orvar för en vän (1978) ganska läskig. Inte för att det är svårt att skilja omslagsbilderna på dockan Orvar (en mupp) och killen som gör dockan Orvars röst (en människa), utan för att den innehåller barnkörer som sjunger med glada stämmor:

Glädje glädje känner jag
Livet fått ett innehå-å-å-å-åll
Halleluja halleluja sjunger jag
Vilken glädje, vilken frid jag har

Jesus ger mej liv, Jesus ger mej trygghet
Jesus ger mej glädje som evigt består
Sen jag lämnat allt lyssnar jag till honom
Han som har makten i sin hand

Och för att den vuxne Jan verkar bo ihop med dockan Orvar och för att bägge verkar tycka det är skönt när dockan sitter i Jans knä. Och för att nyckelordet i didaktiken är ”bedja”.

Jan och Orvar brukar bedja varje kväll innan Orvar går till sängs. Orvar vill busa, men här är Jan obeveklig: inget busande utan bedjande. Orvar anmärker försynt att man väl inte kan tala med nån som man inte ser. Jan säjer med auktoritet i rösten:

Visst kan man det. Man knäpper sina händer och pratar med honom och då lyssnar han ju på en.

En logik jag inte finner glasklar. Jag har sett många män med flaskbottnade glasögon och fradga i mungipan prata med osynliga män utan att nån lyssnat.

Skivans story, den bärande dramaturgiska idén, är att Orvar välter en bokhylla så att Barnens bibel trillar ut. Detta föranleder en docka-i-knäet-diskussion om Jesus och vikten av att bedja till honom, som sträcker sej över båda LP-sidorna. Men då får man också plats med flera helt ordinära boxar-docka-diskussioner:

ORVAR: Hur blir man frälst då?
JAN: Tja, man knäpper sina händer och ber Jesus om förlåtelse.

Precis så enkelt är det alltså. Och ändå så svårt.

Dockan Orvar får en vän – ett samtal mellan en före detta boxare och en liten mupp om Jesu förträfflighet – blev så populär på sin tid att den faktiskt fick en uppföljare: Dockan Orvar och Janne på resa.

Och om ni undrar vart deras resa går, så är svaret: ja – de åker till Israel.

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.

Av Kalle Lind

den 2008-08-04

i blogg

Åttitalet var en förskräcklig tid. Jag tänker inte bara på oförargligheter som Herreys och pastellfärger, utan främst på den nykonservativa nymoralism som Staffan Hildebrand försökte gjuta positiva vibbar i med repliken ”Min moral, den är mycket gammal – kom ihåg det!”

Uttalad av Lasse Strömstedt – själv gammal omvänd kåkfarare – i rollen som mackägare, med drag av Fryshusets Anders Carlgren och Hildebrand(s idealbild av sej) själv. Givetvis i filmen G – som i gemenskap, som enligt regissören handlade om ”kärlek, rock´n´roll och hasch” och som känns som åttitalets mest representativa konstverk.

Siewert Öholm ledde, omväxlande med frireligiösa sångprogram, tevedebatter där Okejs Anders Tegnér ensam fick möta Hem & Skolas mest moralpaniska hysterikor för att försvara hårdrockens flirt med satanismen. Hem & Skola var det närmsta vi kom Moral Majority i Sverige, Öholm är idag anställd av högerkristna Världen idag (styrelsemedlem: Ulf Ekman) och har just kommit ut med boken Pastor Ulf.

Öholms kollega Göran ”Cissis pappa” Elwin ledde Studio S och satte för lång tid framåt likhetstecken mellan ”video” (uppspelningsapparat) och ”våld” (skadeverkan).

I samförståndets Sverige kunde gamla proggare och nya konservativa mötas i sin präktighet. Bengt Fahlström satt med uppspärrade ögon i Barnjournalen och varnade för hur W.A.S.P. slängde grislik på publiken och utförde kvinnoförnedrande ritualer (samme Fahlström började sen skriva travtips i den feministiska tidskriften Lektyr).

Folkaktionen mot pornografi agerade inte mot just pornografi, som annars legat nära till hands, utan mot serier. Horst Schröders tidning Pox blev åtalad, bl.a. för Neil Gaimans serieversion av Domarboken och Dori Sedas feministiska S/M-fantasier.

I detta bedrövliga pussel är Allan Rubin en av bitarna. En förvirrad arkitekt som plockar citat på måfå ur olika fanzines och uppslagsverk han kommer över, för att saxa ihop en alldeles egen verklighet där alla subkulturella uttryck är betingade av droger och bara droger.

Hans första stapplande steg mot offentlighet och idiotförklaring var boken Inget är som drogen (med överrubriken HASCH och underrubriken Hasch, anarki, kaos hotar oss alla) 1982.

Problemet är naturligtvis att Rubin börjar i fel ände. Han snappar i en bok om 2 juni-rörelsen – lite enkelt uttryckt en filial till Baader-Meinhof – upp att gruppen på ett tidigt stadium kallat sej ”De kringströvande haschrebellerna”. Istället för att se cannabis som ett av tusentals uttryck för desperation, desolation, alienation och andra ord som slutar på -ion, härleder Rubin HELA RÖRELSEN – OCH LITE I FÖRBIFARTEN ALLA ANDRA TERRORRÖRELSER – till haschet.

Ymnigt potrökande ska ha gjort dem samhällsfientliga. Samhället har inget med samhällshat att göra:

Från mitt arkitektbord har jag tyvärr inte resurser nog att kontrollera om också andra terroristgrupper varit missbrukare. Två tyska reportrar jag kommit i kontakt med anser sig dock minnas att de sett uppgifter om att Baader-Meinhof skulle ha nyttjat hasch. [—]

Alla dessa samband mellan drog och terrorism är säkert inte en tillfällighet. Jag tror att terrorismen går att förstå som en drogframkallad, närmast assasinsk-religiös-fanatisk vilja till kamp – ofta för ädla mål.

Men den politiska förvirring och djuriska impulsstyrdhet som drogen samtidigt framkallar ger kampen fullkomligt vettlösa former.

Oavsett hållning till den västtyska vänsterterrorismen under sjuttiotalet – jag är t.ex. själv motståndare till ambassadockupationer, bankrån, kidnappning och flygplanskapning – är man så klart dum i huvet om man tror att det bara rörde sej om ett gäng knesskadade virrpannor.

Inte minst för att det resonemanget i förlängningen implicerar att alla som nånsin rökt spliff – Peps, Timbuktu, Dan Hylander, Fridhems folkhögskola – när som helst kan utlösa ett terrorismbehov inom sej själva.

Rubins resonemang är att slumpen avgör om haschet gör en mild och meditativ (”hippie”) eller aggressiv och våldsam (”punk”). Men det ligger alltid bara i drogen.

Vad hände med Allan Rubin efter 1982? Avfärdades han som den uppmärksamhetstörstande nyanslöse Don Quijote han var? Inte bara. Han fortsatte skriva böcker med namn som Hasch – himmel eller helvete? och Trippen. Det senaste Rubin-signerade debattinlägget på nätet är från 2006 och ligger på en hemsida som är knuten till IOGT-NTO.

Med vänner som Rubin behöver nykterhetsrörelsen inga fiender.

Proggiga barnböcker del 17: Lasses farfar är död.

Av Kalle Lind

den 2008-04-10

i blogg

I en serie böcker om dagisbarnet Lasse – Lasses pappa är dum, Lasse är en tjuv, Lasse i lekparken – försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.

Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.

Men Lasses farfar är död (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.

Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:

En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.

Och så får Lasse lära sig att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.

På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: ”Hej då farfar”. Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.

Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen-högerhåll vill säja.

Stanley Sjöberg – pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och diversepysslare i helbrägdagörelsesektorn – reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut Lenas farfar är i himlen.

På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):

I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.

Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [—] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.

Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [—]

I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.

Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:

Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.

Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:

Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.

I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon ”log så vackert”. På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: ”Farfar är i himlen”.

Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.

Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mig.

Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot – utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver ”boken rekommenderas varmt!”, fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.

En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.

Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag tuta i mina barn.

P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.

Utbult! Utbult! Utbult!

Av Kalle Lind

den 2008-03-17

i blogg

En gång i tiden läste jag tidningen Pop med den autistiska nagelfararens energi och distanslöshet. Inte för att jag var så jämrans intresserade av just popmusik – det är liksom för mycket trummor och bas – utan för att jag såg den som ett kodschema som skulle lösas. Jag skulle förstå dom där obskyra vitsarna och oväntade kopplingarna ”S:t Etienne Glaser” (med Suzanne Ostens gamla ligg illa monterat på den brittiska poptrions ansikten).

Var priset då att jag var tvungen att lyssna på olika enstaviga band från Brighton så fick det väl vara så. Att vara anal är att våga språnget.

Min vän P Dante W bodde i Stockholm och rapporterade om att han sett Per Bjurman gå över ett övergångsställe och en gång såg vi tillsammans Kjell Häglund på en cykel vid Fridhemsplan.

Information som inte var särskilt intressant då, men som uppenbarligen ryms nånstans i hjärnbarken fjorton år senare.

På mitt gymnasium 91-94 odlades en mycket nischad subkultur: Höör-kulturen. Det gick först och främst ut på att vara från Höör, ett samhälle i Mellanskåne. Därtill kom a) att lira gitarrpop samtidigt som man tittade på sina nyinköpta DocMartens, b) att gå samhällsvetenskaplig linje och c) att vara medlem i MUF.

Jag vet inte hur de olika delarna hängde ihop med varann, men det fanns väl en krets på fjorton-femton människor som samlades på Kulturhuset Anders (internt kallat Kulturhuset Andres) för att – gissar jag – beundra varandras tvärrandiga tröjor och diskutera di förbannade såssarna.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Schyfferts 90´s härom aftonen och såg en handfull av de gamla hööristerna i publiken. Mitt nittital blandades med Schyfferts och det som enligt kvällens nyckelfigur inte skulle bli nostalgi blev åtminstone ett stort jävla fat madeleinekakor nertryckta i halsen.

Hööristerna såg inte Pop som ett chiffer. Dom såg den som en karta. Stod det i Pop att Springsteen var en bredbent muskelrockare för fyrtitalister så nickade hööristerna gillande och ropade ”muskelrockare” efter nån stackars bandanasnubbe från fordonslinjen.

Stod det sen i nästa nummer av Pop att Andres Lokko alltid älskat Springsteen för hans stora kärlek till musiken och gospeln, så nickade hööristerna lika gillande och köpte kobojsarboots för studiemedlet.

”Pophistorien måste ständigt skrivas om”, var ett uttryck Jan Gradvall myntade redan i Pop#1 och som sen upprepades som ett mantra genom åren.

För tidningens mest devota tillskyndare blev man också tvungen att skriva om sin egen pophistoria. Skivsamlingar måste omarrangeras, gamla plattor krängas och nya tummas ner för att ge intrycket att man spisat Aretha Franklin och Sly and the Family Stone sen man gick i koltbyxor.

Under en pyttekort period var det death metal som gällde. Stridsropet den gången kom inte från Pop utan från Nöjesguiden, men under några märkligt förvirrade timmar hette det nu att den som inte varit nere med Dismember sen dag ett har inte hajat grejen.

Jag skriver inte detta för att håna någon retroaktivt. Vi letar oss alla fram och famlar i mörkret efter dom rätta guiderna och alla sätt är rätt utom de som är hopplöst fel. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt om Andres Lokko beslutat att sätta Roland Utbult på omslaget.

Hade då Utbults kristna mjukrockabilly lyckats bli det nya svarta?

Hade man då pratat om att ”Utbult var bättre innan han blev en sellout och fick distribution av Pingstkyrkan”?

Hade då ett gäng medelklasskids stått längst fram på Utbults utsålda gig på Tabernaklet i Eslöv och skanderat ”Utbult! Utbult! Utbult!”?

Hade då folk rusat till skivbörsarna för att ragga fram Utbults gamla utgångna vax Ansikte mot Gud?

Jag minns att jag en gång tystade en snubbe som hånade mej för en David Shutrick-platta jag ägde genom att hänvisa till att Kjell Häglund gett den 8 av 10 i Pop. Herregud vad många som tystats om Fredrik Strage hade ägnat en tiosidorshyllning åt Roland Utbult.

Som sagt: jag skriver inte detta för att göra mig lustig över nåt mänskligt beteende. Jag skriver det mer som ett konstaterande. Och för att jag tycker det är väldigt roligt att skriva ”Utbult”.

Kristen barnkultur när den är som bäst.

Av Kalle Lind

den 2008-03-12

i blogg

Det är viktigt att betona att man inte behöver vara tråkig för att vara kristen. Man kan tro bokstavligen på jungfrufödsel, återuppståndelse, treenighet och farbröder i klänningar och ändå vara en glad lax, en riktig spjuver och en sprallig fyr.

Detta bevisar inte minst de tossiga berättelserna om Munken & Kulan, som jag i sanningens namn inte har läst men ändå har mina tydliga uppfattningar om. Enligt baksidestexten på den första boken är Munken och Kulan två tioåringar och bästa kompisar:

Munken är krullhårig och lite knubbig och springer bara i nödfall. Kulan är smal som en telefonstolpe och har en lugg som står ut som en skärm.

Så långt låter det som Smecken & Sulan eller Dante & Tvärsan. Men sen kommer den där fortsättningen som känns lika märklig som i proggens gamla barnböcker, där Ville, Valle & Viktor slåss mot en industriägare eller lilla Lotta demonstrerar för en dagisplats:

Kulan har gått i kyrkan i hela sitt liv och har hört bibelberättelser sen han var liten. Vid det här laget har han tröttnat.

Munken däremot, som inte ens visste att Gud fanns förrän han träffade Kulan, tycker att allt som står i Bibeln är nytt och spännande.

Med bibelberättelser i bakhuvudet bygger de lådbil och har rullstolsrace ihop med Gud. När Munken sticker ena handen i byxfickan och kliar sig lite bakom örat — då vet man att något kommer att hända.

Bortsett från att Munken verkar dra sig regelbundet i struten så är alltså författaren Åke Samuelssons agenda att med hjälp av festliga buspojkäventyr sprida Bibelns glada ord om Jesu kärlek och Gudi lynnighet.

Detta görs också på ett antal CD med lagom upphetsande äventyr: Guds muskelpojkar, Predika du så sover jag och Munken & Kulan och änglabyrån. En rundsurfning ger intrycket att det finns uppemot två miljoner Munken & Kulan-äventyr. Somliga titlar – Räddad av en fis, Flis i ändan – tyder väl på att vi har att göra med en tämligen tolerant kristenhet, om det nu inte bygger på några sällsamt skatologiska avsnitt ur Uppenbarelseboken.

Särskilt glad blir jag av att känna igen musikern Tomas Hagenfors namn på cd-omslagen. Det var ju han som gjorde KDS kamplåtar inför valet 91: ”Frisk luft i riksdagen” och ”Etik” spelade vi så mycket i Hej domstol! att vi ringde upp Hagenfors och krävde tack för STIM-pengarna.

Frikyrkans fyra fräsigaste!

Av Kalle Lind

den 2008-02-18

i blogg

Det finns en stor och levande frikyrklig scen där olika människor med lustiga namn och/eller lustiga frisyrer och/eller tveksamt omdöme tydligen kan fylla tält och samlingslokaler och bönhus och tillika sälja multum utan att uppmärksammas av mainstreammedia.

Som motvikt presenterar här En man med ett skägg (själva definitionen på mainstreammedia) ett urval av de allra skönaste frikyrkogökarna.

1) CURT & ROLAND (på bilden eventuellt Roland & Curt):

Består av: Curt respektive Roland. Ger ut plattor på eget bolag (CuRol). På deras hemsida berättas att Curt & Roland ”var något av banbrytare inom den lite poppigare kristna musiken och de första som körde med elgitarr och förstärkare, de har varit förebilder för många av dagens kända kristna artister.”

Oaktat den lite udda kommateringen höjer man ju en smula på ögonbrynen efter denna utsaga, och vill förstås veta exakt vilka av dagens kända kristna artister som haft Curt & Roland som förebild. Carola? Edin-Ådahl? R Kelly?

Ännu mer hajar man så klart till inför följande påstående: ”Curt & Roland har gett namn åt en hel sång och musik genre inom den kristna sången. Detta om något visar hur betydelsefull deras influenser varit under mer än 3 decennier.” Är Curt & Roland alltså en genre? Som country & western eller rock & roll?

Vidare blir man förstås glad när man på hemsidan också inhämtar att Curt & Roland fortfarande kränger ”musikkassetter”. Samt givetvis att deras barnplatta ”Tidsmaskinen” från sjuttitalet fortfarande finns i lager. Den spelade vi ibland i Hej domstol!. I stora drag handlar den om att Curt (eller om det nu var Roland) bygger en tidsmaskin samt smaskar ohyggligt på en korv. Sensmoralen var i alla fall nåt om Bibeln.

Alldeles uppenbart var hela incitamentet till skivan att Curt/Roland/Curt och Roland övertalat sin församling att köpa in en synthesizer.

2) NILS-BÖRGE GÅRDH:

En man med märkligt dubbelnamn som det tyvärr inte finns så gräsligt mycket att hitta om på nätet. Enstaka sidor ger oss knapphändiga upplysningar som ”Nils Börge är en bland Sveriges bästa sångare” och ”Nils-Börge Gårdh började sin sångarkarriär i slutet av 60-talet och han har spelat in ett antal skivor. Han har genom åren besökt många olika länder, bland annat USA.”

Hans manegementbolag ger oss följande otillfredsställande info:

Kategori: konsertprogram
Status: etablerad
Program:
Tillgänglighet: på förfrågan
Pris: ospecificerad

Dessvärre hjälpte kulturtidskriften Aftonbladet till att smutsa ner Nils-Börge Gårdhs udda namn genom att insinuera att hans engagemang i den kristna fadderorganisationen Hoppets stjärna var en helt igenom pekuniär angelägenhet. Tydligen fick Nils-Börge 500 kronor för varje fadder han värvade till organisationen och tydligen drog han in nästan en miljon på detta under nåt decennium.

Aftonbladet påpekar också i sin avslöjande artikel att Nils-Börge Gårdh (som dom för övrigt stavar fel till! Ska det vara så svårt att skilja Börge från Börje!) ”har flera konkurser bakom sig och driver nu ett handelsbolag som enligt bolagsregistret ska syssla med bil- och diamanthandel samt låneverksamhet”.

Jag säjer: låt Nils-Börge vara! Han har haft nog med elände! Inte nog med att bil/diamant/låne-branschen har gått knackigt de sista åren, dessutom heter karln för fan Nils-Börge!

3) MIA-MARIANNE & PER-FILIP (på bilden mycket eventuellt Per-Filip & Mia-Marianne):

Består av: Mia-Marianne respektive Per-Filip. Kristen sångduo som gjort nästan trettio plattor, samtliga med ”ljus”, ”jul”, ”Jesus” eller – lite mer otippat – ”klockaren på Ornö” i titeln.

Mia-Marianne sjunger med en fruktansvärt gäll röst, Per-Filip med ett brummande vibrato (de är operaskolade). Låg på försäljningslistan under 2006 med sin senaste samling.

Också här är informationen på nätet bristfällig. Tipset är att de är syskon alternativt gifta, eventuellt bäggedera. Är de bara gifta, möttes de antagligen i en kristen sångduoförening eller i en förening för folk med konstiga dubbelnamn. Är de syskon, möttes de antagligen hemma i typ köket.

1) NY-DAVID NYGREN:

En f.d. bilmekaniker från Falun som skaffade ett par gräsliga kavajer och sadlade om till kristen sångartist. Har gjort plattorna Himlatåget (där alla låtar handlar om tåg och Jesus), Himlabåten (där alla låtar handlar om båtar och Jesus) samt Tjära, beckolja och lite country (som gissningsvis handlar om tjära, beckolja, country och Jesus).

Av denna info drar vi slutsatsen att Ny-David är a) väldigt intresserad av Jesus, b) väldigt intresserad av olika fortskaffningsmedel och c) lite eljest.

På sin väldigt fylliga hemsida berättar Ny-David på sitt rättframma vis varför han kallar sej Ny-David:

En trafikolycka inträffade i juni 1965. Jag var på resa mellan Edsbyn och Falun då jag kastades ur bilen i en singelolycka. När jag låg där på backen ropade jag till Gud :
– Gode Gud, jag vill inte dö! Om jag får överleva så lovar jag dig Gud att vara frimodig och vittna om Jesus!

Man kan också få höra åtskilliga av Ny-Davids låtar (i ”Buddha” berättar han t.ex. att visst är Buddha och Muhammed bra, men det är inte dem vi träffar i himlen) samt läsa hur vädret är i Falun.