Ibland funderar jag på döden och vad som skulle hända om jag rycktes bort. Svaret blir så klart: inte så mycket. Mina söner hade fått vänja sig vid att inte bli morrade åt över frukosten och min fiancée hade fått bära samtliga mina kläder i en bolagspåse till Emmaus. Dystert begrundar jag faktum.
Så slår det mig att det faktiskt finns en nisch som skulle påverkas. För om jag försvann: vem i helvete ska då köpa alla såna här böcker?
Svensk ståupp (som trots Myggan Ericsons upprepade propåer aldrig kom att kallas raktuppochnerkomik) blev ett fenomen på Westermans och Norra Brunn i åttiotalets slut. Jonas Hallberg, Adde Malmberg, Lasse Tennander, snart Ulla Skoog och Lennie Norman satte igång nånting som blev bespottad fyrtiotalistfirmafesthumor på nittiotalet och hippt och edgy på nollnolltalet.
Inledningsvis hörde man inte sällan äldre män som ville understryka att ståupp inte var nåt nytt. Martin Ljung hade visst gjort det. Carl-Gustaf. Och så hade Jarl Kulle gjort Lenny Bruce i TV i början av sjuttiotalet.
Det är både sant och inte. Ljung och Carl-Gustaf stod visserligen upp och var visserligen roliga, men de gjorde revymonologer där de spelade gubbar. Och Jarl Kulle spelade Lenny Bruce. Det är en ganska viktig skillnad.
För är det nån som inte varit Lenny Bruce är det Jarl Kulle. Jarl Kulle hade ett stuteri i Skåne och läste poesi på Dramatens lilla så att östermalmstanterna svimmade i sina uppvisningspälsar. Lenny Bruce var gift med en strippa, sköt heroin och hoppade ut från ett fönster med orden ”I´m a Super Jew”.
Det ter sej nästan fyrti år senare som en kulturkollision utan motstycke: Jarl Kulle gjorde alltså Lenny Bruce. I dåtidens på en gång vänstervridna och folkhemspräktiga statstelevision.
Teveserien Varför gömmer du dej i häcken? sändes 1971. Jag har en skiva som samlar Kulles Bruce-monologer därifrån. De har titlar som:
Pumpor Och Rumpor
AB Religion
Kommuniké Från Ekumeniska Rådet
Blottaren
Småbögar
Adolf Hitler
Blylavemanget
Adolf Eichmann
Att Komma
Jag Kommer Att Kissa På Er
Hur Skall Man Få Färgade Vänner Att Känna Sig Hemma På Ett Party
Psykopatika Sexualis
Dryparen
Det är en lätt hallucinatorisk upplevelse att höra Jarl Kulle – Gustaf Adolf Ekdahl! Gustav III! Greve Carl Magnus Malcolm! – orera om att pissa i vasken och ta med sig barnen på porr. Kulle kämpar som ett djur, kopierar Bruces intonationer, pratar om ”tattarpack” och ”finnjävlar”, väser, spottar, skriker. Skämten känns inte särskilt svängiga 2009, men det är storartat skådespeleri.
För det är skådespeleri det är. Som exempel på det svenska sjuttitalets schizofrena underhållningskultur är det fascinerande. Som milstolpe inom svensk ståupp är det lika intressant som Evert Taubes inverkan på svensk rap.
Intressant att notera är för övrigt att TV visade serien sent på lördagskvällar, att den röda TV2 inte var intresserad och att en insändarskribent kallade programmet antisemitiskt. Allt enligt tidningsklippen på konvolutet.
För trogna bloggläsare är det ett kärt återseende: Ulf & Kicke! Sveriges bästa festtraktörer! Svensk kokkonsts svar på Siegfried und Roy! En gammal teaterälskare och hans ännu äldre teaterälskarpartner! Under nittiotalet ett stående inslag i Aftonbladets söndagsbilaga, där de varje vecka for hem till random skådespelare, direktör eller glaskonstnär och trakterade fest så det stod härliga till.
Dessa ”reportage” gav avkastning i inte mindre än tre kokböcker. En av dem heter Det är serverat. Den består av foton på kändisar och ”kändisar” (nån som har koll på Lawrence Jasse?) samt samma kändisars bästa festrecept.
Allt – ALLT – är tillgjort, konstlat, onaturligt och uppstyltat. Allt – ALLT – i Ulfs & Kickes tillvaro ska ha guldkant och det där lilla extra och en doft av kärlek. En anknerskiten holme i utkanten av en sönderkalkad insjö är ett ”sommarparadis”, blandar man lite fulsprit i köttbullssmeten så gör man det ”vällustigt”.
Jag bläddrar med gapande mun. Jag har ingen relation till någonting i den här boken. Den hade lika gärna kunnat vara utgiven på 800-talet och vara skriven på sanskrit.
Aha! Han tokar sig! Hon tycker han är tokig! Så kul de har det! Allt som krävs för lite vardagsglädje är egentligen en serveringskupa, nån sorts direktör, hans fru och en fotograf med lite galna (rent kliniskt) idéer. Karln heter Bo Sillén och påstås vara riksbekant.
Bildtext: ”En optisk villa får ägget att sväva i luften. Göran Wärff demonstrerar sin sköna kristallskål”.
Alternativ bildtext: ”En optisk villa får inte alls ägget att sväva i luften utan låter det ligga i en helt vanlig skål. Göran Wärff demonstrerar sitt inåtvända leende”.
En klassisk snapshot. Innan de skildes stod Emilio ofta i mitten av köket med kokboken i ögonhöjd. Dock motsägs bilden av Emilios eget uttalande: ”Jag lagar aldrig efter recept. Jag experimenterar mig fram och våra vänner säger att jag kryddar bra”.
Här är egentligen det mest anmärkningsvärda att gamle Televerket-direktören Tony Hagström har gift sej med sin tvillingsyster utan att myndigheterna gripit in.
Du som trodde Robert Wells var en smula töntig – du hade fel! Han är supertöntig! Han har en herrklubb som regelbundet träffas, klär sej i smoking, dricker champagne, åker limousine och kallar sig Godingarna! ”Och som vanligt är det förbud mot tjejer. Fast man kan ju prata om dem i alla fall …”
Som sagt var: tönt.
Man kan ju givetvis inte göra en hel bok om kändisar som poserar som lallande byfånar utan att ta in Berghagen med fru. Se så roligt de har det. Eva tröttnar aldrig på hur Lasse tramsar sig. Titta! Han har en gitarr som han låtsas spela på! Vilken knasboll!
I utkanten av Eslöv, i ett i princip rivet hus, bodde den s.k. Mopedfamiljen. Den bestod av mor – som var tjock – och far – som var lika tjock som sin frus överarm – och sönerna Ingvar, Ingmar, Mats, Leif, Jimmy, Manolito och Lars. Jag har alltid undrat vart de tog vägen sen. Nu ser jag att de var kusiner med konstnärsfamiljen Beck-Fries.
Mannen i slokhatt och puffbyxor är Jarl Kulle. Den lilla flickan i klänning är traumatiserad för livet.
Ja, så där kan man hålla på och bläddra fram och tillbaka och låta sig fascineras av en värld av människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för stort uppmärksamhetsbehov. Och då har vi inte ens nämnt Bertil Valliens utläggning om hur sensuellt det är med rabarber.
Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna Tjyveriaktiebolaget eller Lev hårt-dö ung – men också Sune, får jag knäppa din blazer?
Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.
Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl.
Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte ”detta lär kommunismen” var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.
Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får sägas vara klassiker: Livet är en fest och Barn av vår tid är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på Rövarkungens ö låter som bleka pjäslåtar), Kåldolmar & kalsipper ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.
Nationalteaterns kanske största egna satsning, rockmusikalen Rockormen om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.
Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin ”Japp Coco (Kleta och spill”) följs av låten ”Vill ta ställning” och rader som:
Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar
En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar
Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter ”Rädda jobben” och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.
Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.
Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:
Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?
Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.
Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en glad skit.
Den kommande kioskvältaren ”Människor det varit synd om” (skriven av en man med en blogg) lades inledningsvis ut på remiss till ett antal betrodda vänner och nördkollegor. Tanken var att sålla lite bland texterna och se om någon hade mindre berättigande än andra.
Samtliga uppsvenskar tyckte t.ex. att jag kunde stryka texten om dansbandskungen Thorleif Torstensson, eftersom de inte såg humorn i att han kallas ”Tolle” (som på skånska betyder nåt brunt och korvformat).
Kapten Stofil-redaktören Martin Kristenson reagerade också på att jag ägnar så mycket tid åt att Lennart Hylands fru och son hette Tuss och Per-Otto (dessutom med betoningen Per-Ótto) och ställer den försynta frågan om det finns ett samband mellan namnet Per-Otto och Tuss dokumenterade förlossningspsykos. Martin menade att det gränsade till mobbing att håna folk för deras namn.
Eftersom jag minns allt jag läst – och särskilt om det gäller namn – kunde jag snart kontra: Martin ägnar själv ett lång stycke i sin bok ”Partyt är ett faktum” (beställ här) åt just nöjespersonligheter med knasiga namn!
De svenska skådespelare som han lyfter fram är Kotti Chave, Sagnrid Nerf och Ittla Frodi. Smaka på dem. Smaka länge på dem. Sällan har tilltalsnamn befunnit sej så nära psykosen.
Kotti. Sagnrid. Ittla.
Chave. Nerf. Frodi.
Kotti Chave var sammetsögd flickidol i ett gäng trettiotalsfilmer och anställd vid Dramaten. Ursprungligen född Björn Julius Haraldsson Chave, tog han sig själv namnet Kotti – antagligen med motiveringen att ”varför bara ha ett prilligt namn när man kan ha två?” eller ”får jag inte uppmärksamhet på nåt annat sätt så”. Enligt SCB finns det två idag levande män som heter Kotti. Rimligen är det Chave som haft detta dåliga inflytande.
Sagnrid Nerf hade ett namn som låter som om det är stavat baklänges, men Dirngas Fren är faktiskt marginellt konstigare. Old girl Sagnrid var revyaktris och upptäcktes av Povel Ramel. Sin sista insats på film gjorde hon i knullkomedin Som hon bäddar får han ligga, en av ganska få filmer som handlar om en tysk sociolog som ska undersöka den svenska synden handgripligen. Och veterligt den enda film som lanserats som ”stjärnspäckad, snurrig sexkomedi med Sune Mangs och Jarl Borssén!”
Det finns f.ö. inga kvinnor (eller män) med förnamnet Sagnrid 2009. Sangrid blev m.a.o. aldrig lika stor som Kotti.
Ittla Frodi föddes som Ingvor Frodi, men tyckte tydligen inte att det namnet stack ut ordentligt. Mest känd är kanske Ittla för rollen som Tant Brun i de bisarra Elsa Beskow-filmatiseringarna från sextitalet, där regissören valde att låtsas som att filmdialog inte var uppfunnen utan istället använde berättarröst. För dej som undrar – ja, det känns lågbudget.
Det finns f.ö. inga som heter Ittla i förnamn eller efternamn 2009. Däremot finns det ett gäng som heter både Barbro och Berit, dvs. samma som Ittlas något mindre häcklade systrar.
Men vad Martin Kristenson glömmer är att det nästan konstigaste av alla namn finns strax utanför nöjesvärlden: medan Carl-Gustaf Lindstedt stod och spelade ”Fly mej en greve”, ”Vicke Nys” eller ”Spanska flugan” satt hustru Tullü hemma och väntade. Tullü? Tullü! Carl-Gustafs hustru – och Pierres (samt Pias och Peggys) mamma – hette Tullü. T-U-L-L-TYSKT Y.
Det finns ingen logik i det namnet. Ska det uttalas ”Tully” eller med markerat tyskt ljud? För inte katten ska det väl säjas ”Tullu”? Jag förmodar dock att ”Tullu” är vad hon i praktiken kallades, eftersom alla gamla jag nånsin känt sagt ”mussli”. Och ”Tullu” är fan inte mindre konstigt än ”Tullü”.
Plötsligt blir det liksom inte lika knäppt att Carl-Gustaf själv av sina vänner kallades ”Kluttas”.
Ett av skälen att jag gärna gräver ner mig i gammal nöjeshistoria är chifferaspekten; att förstå varför någon skrattade åt Fridolf Rhudin eller Ludde Gentzel är som att lösa ett korsord. Man måste förstå tidsandan, härleda referenserna, tolka de underliggande signalerna.
På vägen till ett svar inbillar jag mig att man kan få en viss förståelse för mänskligheten av igår – och idag.
På nätterna ligger jag och funderar på den gamle revykungen Björn Hodells minnesbok Tack för sist gamle skämtare (för mig är det fullkomligt omöjligt att inte köpa en bok med den titeln). Hodell skriver om det tidiga nittonhundratalets svenska revyscen, där den store kungen hette Emil Norlander och möjligtvis är bevarad för eftervärlden genom Anderssonskans Kalle.
Norlanders revyer hade nåt slags röd tråd och innehöll ett menageri av stockholmspersonligheter: munkbromadammer, poliskonstaplar, sumprunkare, ölutkörare, Fia Jansson, Amanda Lundbom och Karlsson – han som lägger ner rör. Enligt Hodell höll sej Norlander mestadels inom ”det smakliga”. Och det är då här mitt intresse väcks. Vad ansåg Hodell för sin del var smakligt och inte?
Hodell skrev sin bok 1947. Han reagerar häftigt på osmakligheterna hos Norlanders samtida konkurrenter:
Med stortextade rubriker avslöjade de det hemska innehållet – ”Rusiga Laban”, ”Bilåkra-Frasse”, ”Den älskogskranka byxsömmerskan”, ”Lösflätan eller var har du vatt i natt”. Under av dumhet och råhet.
1947 ansågs alltså titeln ”Bilåkra-Frasse” vara dum och rå. 2009 är den bara obegriplig.
Även somliga Norlander-titlar ”tangerade det mindre smakliga”: ”Tokiga Amelie” och ”Spasmiga Wahlund” passar inte det hodellska kravet på känslighet.
Man undrar för sej själv vad Hodell skulle tyckt om titlar och bloggar som Fittstim, Grötbögen och Bokhora.
Det känns som att det ligger nåt och puttrar under ytan här. ”Tokig” måste ha haft en mer klinisk betydelse, typ ”sinnessjuk”. ”Spasmig” signalerade gissningsvis cerebral pares. Och en älskogskrank kvinna med tillgång till byxor kan troligen hitta på en hel del osmakligheter.
Det är inte bara det att ribban höjts 2009; signalerna ser drastiskt annorlunda ut. Vi läser inte in snusk när det inte säjs rakt ut, eftersom vi lever i en tid när man får säja det rakt ut. För 1961 års publik betydde fjädern som simmar på ytan i Änglar, finns dom? att Christina Schollin förlorat sin mödom. För 2009 års publik betyder det att en fjäder simmar på ytan.
Så går alltså tankearbetet när man läser revyhistoria istället för att sköta sitt jobb. Man famlar i mörkret efter nåt igenkännbart att hålla fast vid, gissar sej fram och kan till slut kanske ringa in vilka attityder som präglade ett äldre samhälle.
Och just när man tror sej ha knäckt en nöt, framhåller Hodell följande vits som ett exempel på kvickhet och god smak:
Fast han har så framstående plats är den dock så ringa, att han jämt måste stampa på klockan.
Och så måste man börja om igen med samma fråga: vad fan menar karln?
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén