Etikett: gubbar Sida 9 av 22
Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att – efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund – skriva en biografi över Gösta Ekman.
Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes ”Tjosan!” och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.
Men – jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister – jfr Lars-Gunnar Björklunds ”Minnesluckor” – så Juttan får naturligtvis underkänt för ”Uppfostrad av män”. Och Käbi Lareteis ”Toner och passioner” ger mej tråkslag.
Att Torgny Lindgren döper sina minnen till ”Minnen” må väl passera – för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln ”var gärna tråkig” kanske är den viktigaste) – men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än ”Inte bara bio”?
Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till ”Tunna skivor av mej”. Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig – den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter – vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.
Göran ”nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?” Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok Utveckla monarkin. Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:
Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.
Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: ”Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!” På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.
I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.
Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mig för övrigt att tänka på hans bok Välfärdsåren, som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtiotalets Vällingby, skolpolitikens sjuttiotal och den statliga förvaltningens åttiotal.
Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet ”gouterad”. Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.
Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sig själv – svensk fyrtiotalist och därmed en av millenniets vinnare – i historien, vilket inte i sig är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt – med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen – han avverkar sina studier.
Först är ”universitetskurserna […] föga tids- och arbetskrävande” och något senare är ”studierna […] fortfarande genant lätta”. ”På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt”, och året därpå ”läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in ’proppkursen’ i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen.”
Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:
Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare – ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.
Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.
2005 greps och dömdes Ulf Olsson för två groteska flickmord begångna 1989. Nog sagt om det. Olsson var en tragisk och direkt bisarr figur, saknad av ingen, vilket inte gör hans liv mindre solkigt.
1993 – det vill säja fyra år efter att morden begåtts och elva år innan de avslöjats – medverkade han i en Tom Alandh-dokumentär, ”Kronofogden kommer”. Där placerade han sej själv under en vägg på vilken han hängt upp två teckningar av lemlästade flickkroppar. Att han, medvetet eller omedvetet, försökte skicka ut en signal behöver man inte vara kvasipsykolog för att ana.
Redan detta är ju en smula märkligt. Inför påslagna kameror lät Olsson – som i dokumentären pratade om sina pengaskulder – antyda att hans påsmjöl var smutsigt och hans händer blodstänkta. Alandh trampade runt med sitt team i det, gissar jag, något ingrodda ungkarlshemmet, fullkomligt oanande att mannen han intervjuade var landets näst mest eftersökte mördare näst Palmes.
2005 häktas alltså Olsson på DNA-bevisning. I samma veva publicerar Aftonbladet den här bilden:
Den är hämtad från Alandhs dokumentär. I tidningen hade den till och med den tidkod referenskassetter man lånar från SVT har.
Samma dag tidningen publiceras ringer telefonen på Hej domstol!-redaktionen på Sveriges Radio i Malmö. En mycket upprörd Tom Alandh söker redaktionsmedlemmen Ola Norén. Alandh gormar länge och väl i telefon innan Ola lyckats utröna vad han egentligen har på hjärtat.
Det visar sig att Ola är den siste som lånat den vhs från SVT som Aftonbladet-bilden av allt att döma är hämtad från. Alandh menar att Ola sålt bilden till kvällstidningen. Han tycker det är oetiskt och oförsvarligt och andra saker som börjar på o.
Eftersom Alandh dessutom är oresonlig avbryts samtalet abrupt. Vi börjar gräva i saken. Inte fan har Ola Norén eller någon annan på redaktionen lånat nån dokumentär om folk som är jagade av kronofogden? Varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det?
Till slut får vi klarhet i saken. På samma kassett – SVT referensbandar tre-fyra timmar i stöten – ligger en Ingela Agardh-intervju med Charlie Norman. Den har Ola förstås lånat! Där har vi det! Att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska intressant dokumentär är otänkbart, att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska ointressant intervju med en bortglömd gubbe är däremot högst tänkbart!
Ola ringer upp Alandh igen. Denne lugnar sej något när han får den, visserligen bisarra men helt sanningsriktiga, förklaringen. Ola tycker Alandh ska be om ursäkt för att han domderat som en furie. Alandh insisterar på att han inte domderat ett dugg. Han hänvisar till dokumentärfilmaren Olle Häger, som tydligen suttit i samma rum när Alandh ringt, och menar att Häger inte heller tycker Alandh brusat upp.
Det är så många gubbar i samma anekdot att jag hade varit helt sprallig om det inte låg en så sjukt obehaglig historia i botten.
Vem som kopierat av Olsson-bilden från Alandhs dokumentär vet jag inte idag heller. Jag är inte heller så intresserad. Jag nöjer mig tillräckligt med det bisarra sambandet mellan Ulf Olsson, Charlie Norman, Ingela Agardh, Tom Alandh och Olle Häger.
(… ja, vi minns väl alla den lysande idén att först presentera ett kryss – eller Kryzz – i en timmes primetime-teve, och sen lägga in en halvtimmes facitprogram – Kryzzbitar – på annan plats i tablån.)
Gösta Knutsson-tävlingen var visst svår. Tävlingsledningen har fått in sammanlagt åtta (8) svar, vilket inte är alls lika mycket som t.ex. Kryzz fick på sin tid.
Ett skäl att tävlingen var svår var naturligtvis att frågorna handlade om saker som få människor bryr sej om på 2010-talet, ett annat att somliga frågor inte längre har nån koppling till det vi kallar verkligheten.
Här kommer hursomhelst svaren, direktciterade från Knutsson med mina inpass inom parentes:
FRÅGA 1: Det var en novell i en veckotidning, som hette ”Charmiga Carmen från Masthugget”. Vad hade hjältinnan för yrke, och vilken var hennes hemstad?
SVAR: Förmodligen var hon cigarrettarbeterska i Göteborg. (Carmen jobbade ju i operan på tobaksfabrik, Masthugget ligger i Göteborg. För övrigt en av två frågor jag själv var 100% säker på.)
FRÅGA 2: Vad är det för påtaglig felaktighet i följande kungabrev från Oscar I: ”Wi Oscar, med Guds nåde Sveriges, Göthes och Wendes konung, göre weterligt: Sedan wi, med afseende å behofwet, etc.”
SVAR: Det bör heta: ”Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung” (Norge tillhörde ju på gamle kung Oscars tid Sverige. Om det sen ”bör” heta nåt så krångligt alls lämnar vi därhän för tillfället. Stort plus till Peppe som gett följande resonerande – om än felaktiga svar:
Massor av felaktigheter här.
a. Stavningen är så upp åt väggarna att inte ens Fredrik Lindström hade accepterat den.
b. Med Guds nåde kan han inte ha styrt eftersom Gud inte finns, och om han hade funnits hade han inte tyckt om att en fransman styrde Sverige
c. Sveriges, Götes och Vendes konung må ha varit den officiella kungatiteln, men ska man vara ärlig så var han väl inte kung över några vender, vilka för övrigt antagligen var ett sagoväsen och dessutom sammanblandade med slaver, som han inte heller var kung över.)
FRÅGA 3: Vilka är det här:
Anna – Erik,
Anna – Hjalmar,
Anna – Konstantia?
SVAR: Anna och Erik i Värmlänningarna, Anna och Hjalmar Branting, Konung Sigismunds båda gemåler (Värmlänningarna var ett folklustspel som lär ha spelats i varje buske under första halvan av 1900-talet, Anna Branting var författare och Hjalmars fru).
FRÅGA 4: ”Var ligger egentligen Magdeburg?” sa en pojke under en fysiklektion. Varför sa han det?
SVAR: Förmodligen höll man på med de så kallade magdeburgska halvkloten (fysikalisk term som jag inte begriper, svaret ”för att det är en fullt rimlig fråga” hade fått godkänt).
FRÅGA 5: Vem har anledning att fira den 23 april – och varför –
en scout,
ett hembiträde,
en konservfabrikant eller
en nobelpristagare?
SVAR: En scout, eftersom den 23 april är S:t Georgsdagen och S:t Georg är scouternas skyddshelgon (boken ger tyvärr inga upplysningar om vilket som är konservfabrikanternas skyddshelgon; en svarande har påpekat att det borde vara nobelpristagaren eftersom både Shakespeare och Cervantes dog 23 april och alla nobelpristagare står i tacksamhetsskuld till dem).
FRÅGA 6: Under vilka departement sorterar
Domänstyrelsen,
Kartverkskommissionen,
Lantmäteristyrelsen?
SVAR: Samtliga sorterar under Jordbruksdepartementet (kan mycket väl vara inaktuellt på alla sätt och vis – bara orden är så tråkiga att jag aldrig skulle orka googla efter).
FRÅGA 7: Vilka av dessa är fruntimmer:
Carl Maria von Weber,
Kaj Munk,
Kai Gullmar,
Verdandi,
Ernst Ahlgren?
SVAR: Kai Gullmar, Verdandi (en norna i den nordiska mytologin) och Ernst Ahlgren (pseudonym för författarinnan Victoria Benedictsson). (Knutsson förklarar inte närmare vem Kai Gullmar var, och då ser inte jag nån anledning att göra det heller. Jag förutsätter att vi alla regelbundet nynnar på ”Swing it, magistern”.)
FRÅGA 8: Vad fick Rosita Serrano för pengar att köpa karameller för när hon var liten?
SVAR: Förmodligen fick hon centavos hemma i Chile. (Eller pesos.)
FRÅGA 9: Och kan ni finna någon förbindelselänk mellan skär färg och slaget vid Svolder?
SVAR: Slaget vid Svolder gick av stapeln år 1000, och en tusenlapp har skär färg. (Något inaktuell, ska erkännas. Men svararna har varit kreativa: ”Danskarna vunno och deras fana är i genomsnitt skär”, ”Oräknat alla anatomiska associationer till Ormen Långe, alltså?”, ”Snorre Sturlasson har skrivit om detta slag. Och snorren är ju ganska skär”, ”Enligt Heidenstam var väl Sigrid Storråda ”ljus, skär och reslig”. Låter mer som en erektion än som en drottning. Men slaget vid Svolder handlade ju om Sigrid Storråda så där är väl kopplingen”. Två har också gjort kopplingen att Svolder-slaget stod vid Hven, känd för sina skära malvor.)
FRÅGA 10: Bullen: Erik =
Berco: ?
SVAR: Berndt. (Åter igen förklarar inte Knutsson sej närmare, men Erik ”Bullen” Berglund var som ni vet en matintresserad skådespelare som gärna framställde grosshandlare, Berndt ”Berco” Carlgren var kåsör och kuplettförfattare bakom bl.a. Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna”. Omnämns i Karl Gerhards ”Det är det som man säger på stan” och påstås ha nekat att hälsa på sin tidningsägare Torsten Kreuger med motiveringen ”Det står inte i mitt kontrakt att jag är skyldig att göra det”).
För att sammanfatta: 1943 är väldigt väldigt längesen. Det man förväntades kunna då förväntas få kunna nu. Och rimligen tvärtom.
Vinnare är utan tvekan och utan vidare konkurrens – tadaaa – Anders Danielsson! (Hör publikens antiklimaktiska kliande i bakhuvet när de tänker ”och vem fan är nu det?”. Jag svarar så här: ni kanske inte vet nu vem Anders Danielsson är – men glöm inte var ni läste om honom först!)
Anders – otroligt väl jobbat! Du satte samtliga utom den där tusenlappsfrågan, och det tror jag även Knutsson haft överseende med. Mejla mig din adress så mejlar jag dig en jättefestlig bok om aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet!
Nästa gång får vi ta några frågor från Barn-Geni så att alla läsarna kan vara med.
Många hävdar att trenden bland celebriteter att döpa sina barn till nånting udda startade när Lena Ph och Måns Herngren kungjorde att de döpt sin förstfödda till Noa Månfare.
Därvid utbröt ett krig inom pop- och kulturnomenklaturan som resulterade i påhitt som Lev (Ola och Noomi Rapace), Caspar, Marcel och Fabius (Horace och Ebba-Witt), Janne Spike och Ove Mart (Uusma-Schyfferts), Dino, Lucia, Jackson och Diana (Haags), Viggo Linblå (Regina Lund), Lexus (Petter), Cosmo (Di Leva), Kid, Texas och Sindy (Sofia Wistam), Figaro (Gert Fylking) och Genova och Tristan (Thåström).
Detta var dock inget som startade på det ironiska nittitalet. Människor med konstnärssjälar har alltid velat manifestera sitt konstnärskap genom sina barns status i skolan. 1968 tyckte trumpetaren Don Cherry och tygkonstnären Moki Karlsson att deras nyfödde blinkade och gav honom därför namnet Eagle-Eye. Barnboksparet Thomas och Anna-Clara Tidholm tittade på Europakartan och döpte sonen till Po.
Och ytterligare några år därinnan ville Per Oscarsson stadfästa sin excentritet genom att ge sin grabb ett efternamn i förnamn: Boman Oscarsson föddes 1960.
Men trådarna går längre bak i historien än så. Kaninmålaren Bruno Liljefors odlade, som svenska naturromantiker gärna gör, en romantik för det fornnordiska (Lundell köpte sej till exempel en runsten under sina blötaste år på åttitalet). Efter att ha levererat säd till Birgitta, Signe, Blanka, Håkan, Barbro och Staffan (= ordinära namn) ville han inpränta sitt blotintresse i sin sistfödde genom att förära honom namnet Lindorm.
Vilket är a) ett mytiskt sagomonster, b) en visa av ett par götiska nationalromantiker på 1800-talet och c) ett efternamn (Per-Erik Lindorm var känd för sina kluriga frågesportfrågor i radio och sin rejäla kroppshydda). Men det är baske mej inget man nånsin kommer att känna sej naturlig med att säja till sin älskade eller pokerpolare.
Jag är inte helt säker på att detta verkligen blir en serie, men nånting säjer mig att det finns material för det.
Först – och möjligen sist – ute är i alla fall filmaren Carl Henrik Svenstedt, en av de många unga arga filmarbetare som käftade med Harry Schein när denne var allsmäktig VD för Filminstitutet, som han byggt upp tack vare att han var kompis med sossar.
Svenstedt säjer (tidskriften Intrig 1/92) om Schein:
”Han var en romantisk mogul som levde kvar i sina Hollywood-drömmar” (Schein beskrivs som verklighetsfrånvänd och diktatorisk = ganska hårt).
”Alla fula tricks lärde vi oss av Harry. Han lärde oss hur man upprättar falska protokoll och hur man håller kassa” (Schein beskrivs som ohederlig = hårt).
”Han var hård att ha att göra med – hård och sentimental som alla diktatorer” (Schein jämförs med ”alla diktatorer”, t.ex. Hitler, Bokassa och Djingis Khan = mycket hårt).
”Nej, Harry är ingen människa jag skulle vilja hamna på en öde ö tillsammans med. Då tar han kokosnöten” (Schein beskrivs som nöttjuv = ganska milt).
Det är liksom för bra för att vara sant. Boken heter Rappt! (snabbt, kvickt, hurtigt, på stubberten) och så heter gubben det handlar om också Rapp! Det är nästan så man misstänker att spökskrivaren hade titeln först och sen gick och letade upp nån Rapp som gjort nåt som med lite bilder och stort typsnitt kan fylla ut en bok.
Efter denna formliga orgie i riktigt fyndiga memoartitlar lugnar vi ner oss lite. Det kan bli för mycket av det goda också.
Sigvard Bernadotte var känd för a) sin underbara industridesign och b) att han fråntogs sin prinstitel sen han gick och gängade sig med ofrälse.
Jag gissar att det är den här kampen mellan kunglighet och populas som titeln på ett mycket kvickt sätt vill – hepp! – slå mynt av.
Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mig eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.
Nåväl – det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter Mitt Bullen och är skriven av Kristina ”Gagga” Kamnert. För er som inte genast skriker ”åååh! Just det! Gamla fina Bullen!” eller ”ååh! Just det! Gamla fina Gagga!”: Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.
Boken handlar alltså om fyrtiotalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mig var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.
På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddagen och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Michael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen – Den Stora Symbolhändelsen).
Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen ”en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad”.
Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är ”på tiden” att nån skriver just den här boken.
Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttiotalet? Är det inte bara … självklart?
”Viktigt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner – ofta såna som inte handlar om medelålders män – som oviktiga.
Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var ”viktigt” med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.
Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.
Det är åter igen fyrtiotalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.
Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet ”jätteproppen Orvar”.
Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.
Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.
(Det fanns andra skäl att fyrtiotalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så många fyrtiotalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på trettio- eller femtiotalet hade han, enligt sej själv, fått hanka sig fram som ”juridikprofessor eller FN-ambassadör”.)
Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mig är ju allt oviktigt viktigt.