Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: Hej rymden

Hej förflutna!

hej rymden logga
2007 sände SVT en humorserie som hette Hej rymden! Den sågs av ingen, förutom av ett par som ogillade den och råkade jobba på kvällstidningarna. Det var en ganska märklig serie där alla slags infall tilläts och förmodligen trängdes lite väl tätt med varandra: referenser till De andras liv, Den enfaldige mördaren, Jehovas vittnen, Gösta och Lena Linderholm, Jurassic Park, äventyrsfilm, Raoul Wallenberg, Looney tunes, Gäster med gester och Gabriel García Marquez samsades med nakenbiodling, peruker och slapstick. Allt i ett program som gjordes för Barnredaktionen.

Förmodligen fick upphovsmännen skylla sig själva att ingen begrep vad de pysslade med.
hej rymden pirater
Jag ser om serien åtta år senare, på mina barns initiativ. Jag ser här och där taffligt skådespeleri och lite för många skämt som borde putsas upp, men jag ser också en rekvisitaglädje och ett idéflöde som är rätt charmigt. Utan jämförelser i kvalitet påminner det mig om The Young ones, Tårtan, Grotesco och Bröderna Olsson (manus: Ulf Larsson och Hannes Holm): samma sorts nybyggar- och upptäckarlusta, samma oförmåga att sortera bland infallen, samma bergochdalbana mellan dödbakt och överhettat.

Alla avsnitten ligger på tuben. Knappologen kan roa sig med att hitta de sökta kopplingarna till Coppolas Avlyssningen (kostymören fick åka till Köpenhamn och hyra likadana regnrockar som Gene Hackman bär i den) och prins Valiant (repliken ”Nu blir vi dockbyggare!”) samt bocka av diverse statister som med tiden blivit större namn än huvudpersonerna: Jesper Rönndahl, Klara Zimmergren, Robin Paulsson, Josefin Johansson och – mest fascinerande – Liv Strömqvist. Som spelar Rico Rönnbäcks prassel. Alltså fackbasen Conny i Varuhuset.
hej rymden rico och hectors tjej
Här och där hugger det faktiskt till lite i hjärtat. Det finns scener där den självupptagne Hector förtvivlat patetiskt söker en låtsaspappas gunst och det finns sekvenser med den töntige chefen Jonas som ekar obehagligt av ensamhet och när Ulfs gris dör började en av mina söner gråta på riktigt. Sanna Persson-Halapi som den pinnrövade Wallin, ”SM-tvåa i uppvisningsgymnastik och SÅ HÄR nära att komma in på en vaktutbildning!”, vill bringa ordning men strör kaos omkring sig.
hej rymden grisbegravning
Det är en serie som gapar över väldigt mycket, och mitt i alltihop skjuter in små satiriska reportage om tillståndet på jorden, men den kan åtminstone inte anklagas för att vara förutsägbar. Den frustar och stånkar av infallslusta. Den vill nåt. Högst oklart vad.

Jag är fortfarande inte riktigt säker på att mina yngsta barn begriper att det är deras pappa de tittar på. Han har trots allt inget skägg och beter sig drastiskt annorlunda mot allt vad de är vana vid. Jag har heller inte upplyst dem. Tids nog får de bestämma sig för om de vill inse faktum, och om de i så fall ska känna skam eller stolthet. Själv håller jag Hej rymden! särskilt varmt i hjärtat, inte för att det är det bästa jag medverkat till, utan för att det är det mest missförstådda. På så vis är det den av allt jag har gjort som jag kan relatera mest till.
hej rymden alla fyra

Begåvade människor jag känner del 5: Sanna Persson-Halapi.


I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är – liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins – Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan – såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm – med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.

Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan – rent bokstavligt – och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

En första, grov, nästan klar, helt ofärdig redigering av det första avsnittet.


Aha! Han har tungan utanför mun – vi förstår att han är dum! Och han filar fötterna med en rasp – vi förstår att han är jättedum!

Den här gången kör vi inte alltid den finstilta vägen. Det var heller inte avsikten. Vi har försökt att göra en serie som tillåter sej vara tramsig.

Programmet är beställt av ungdomsredaktionen, men hellre än att tänka gubbar-försöker-prata-till-kidsen tänkte vi gubbar-försöker-överhuvudtaget-prata.

Vi plockade medvetet bort en del referenser till tarmsex, Lebensraum och preludintabletter. Inte för att vi tror att kidsen kan ta skada, utan för att vi räknar med att det i själva verket kommer att vara sextioåringar som tittar (minns att det är SVT) och dom fixar inte ironier.

Fast allvarligt – är den tänkta målgruppen dom unga lejonen, begår man ju nåt slags tjänstefel om allting handlar om liggsår och höjda PRO-avgifter. Å andra sidan kan man ju vara så taskigt uppdaterad i sin hållning att man fortfarande tycker målgruppstänkandet är lite publik- OCH kulturföraktande (och att man fortfarande säjer ”tänkandet” istället för ”tänket”).

Som ni märker är det svårt ibland att inta en hundraprocentig hållning till ett uppdrag. Kompromissar jag med mina humorideal om jag inte har ett enda syrligt skämt om Stefan ”Sucken” Sauk? Gör jag avkall på min konstnärlighet om vi fimpar det gamla runka-i-en-blomkruka-med-köttfärs-riffet? Naturligtvis inte. Olika projekt stimulerar olika sidor av hjärnan.

Och med ”Hjälp!” och ytterligare en handfull neurotiskt sexualfixerade humorproduktioner, som känns som om dom är gjorda när Sverige fortfarande var puritanskt och folk födde oäktingar och gökungar, är det ganska befriande att släppa bög- och fittreferenser för ett ögonblick och koncentrera sej på att fila fötterna med en rasp. Med tungan ute.

Ska jag vara helt ärlig utan att slingra mej så har vi försökt göra en serie där vi kan stå för allt. Vi är tre som skrivit, så i teorin ska jag väl bara behöva stå för 33% (30 t.o.m, jag har bara skrivit tre av tio avsnitt), och vissa skämt är kanske konsensus, men målet har varit att göra en humorserie som inte ser ut som nåt annat som gjorts av svensk teve.

Infallstätt, associativt, överbelamrat, tramsigt, otyglat. En serie där allting bejakas. Företrädesvis det roliga. Mindre ofta det tänkvärda.

Jag såg igår stora delar av det första avsnittet i en ganska färdigklippt version. Jag skrattade två gånger. Båda scenerna var tagna vid tillfällen då jag inte var med så jag hade alltså ingen inre bild av dom innan. Jag antar att det egentligen är bra, men samtidigt blinkar ”två skratt per halvtimme?”-skylten inom en.

Den 20 oktober blir det en offentligt angelägenhet. Häng med tåget från början! Var en av dom som säjer till dina barnbarn: ”Jag var ju med redan innan hajpen och såg första avsnittet av Hej rymden!” Var en av dom vars barnbarn säjer till dej: ”Hej vad…?”

Naken, blästrad och skitsur.

Annars är ju det ultimata buset som jag ser det – streakingen. Det fina med streaking – dvs den urgamla traditionen att ta av sej alla kläder och sen springa som en tokdåre där någon förhoppningsvis kan se en – är att buset främst är på den busandes bekostnad. Det är trots allt jag som riskerar att sätta rövsvettsränder i en polispiket och bli hånad av Batong-Harry.

Jag har varit inblandad i en del streaking i mina dar. Olika nakenkonstellationer har raidat olika skånska samhällen. Till slut utvecklade vi konceptet från att springa nakna till attnakna. Fördelarna med detta var förstås uppenbara: man blev inte lika andfådd. Man försöker också på andra sätt piffa upp anrättningen, jag vet att jag har legat naken på en gata i Svalöv.

Jag har gått naken flera kvarter i Lund med en rosa ghettoblaster från 87 på axeln, jag har stått och nakenhoppat på en grävskopa och fått höra av en förbipasserande att jag var bög (en koppling jag fortfarande inte riktigt förstått), jag har naken sett en god naken vän rusa in i en främmande trädgård och cykla runt lite på en flickcykel.

Så småningom försökte vi slå mynt av nakenheten, vilket inte är lika lätt när det handlar om en hårig hundrakiloskoloss med scolios som när det t.ex. handlar om drogade blondiner med fogtätningsmedel i kannorna.

Komikkollektivet Korv heter en humorgrupp jag ingår i och som är aktiva typ vart femte år. 2001 gjorde vi några krogshower i Malmö. I dom spelade jag Nakne Leffe, en teveaffärsinnehavare som sätter nakenheten främst och servicen som dålig tvåa. Råland Ulvselius spelade Leifs underhuggare Tommy. Tommy är helt värdelös vad gäller teveapparater och sånt, men är gärna naken. Sen har Leffe en kille anställd som verkligen kan det där med hemelektronik, men som envisas med att gå och skyla sej.

Leif och Tommy var så pass trevliga att spela, och krävde så lite av vår kostymavdelning (dvs vi själva) att dom dök upp igen. Leif var med i Rotary och föreslog att dom skulle satsa på nakenbergsklättring och nakengolf, och Tommy fick komma in, naken men fullt utrustad, för att demonstrera.

Den sista Leif-sketchen vad jag minns, skildrade Leifs uppbrott från sin fru Vibeke, som inte stod ut längre med Leifs – och Tommys – ständiga nakenhet i hemmet. När vi spelade på Malmöfestivalen fick jag tillfälle att stå och gråta naken inför femhundra malmöbor – inkluderat kommunalrådet Ilmar Reepalu – en chans jag anar att jag aldrig får igen.

Detta hände alltså 2001-2002. Sen dess har livet gått framåt för många. Dock icke för mej.

På krogen härom veckan kom nämligen en okänd man och frågade ”Har du spelat nån nakengolf på sistone då?”

Jag blev oerhört ställd. I maj spelade vi in några scener för Hej rymden! (SVT1, 20 okt 19.00) där min karaktär Ulf spelar just nakengolf. Och klättrar naken i berg. Jag trodde att den här liraren gått förbi när vi spelade in, vilket vi såg till att göra på avskild plats. Inte för att jag är överdrivet pryd, men vår regissör Petter Bragée är.

Men – det visade sej att liraren i krogkön (jag försöker verka tuff genom att kalla det krogkön, det var på ett café) mindes nakeninsatserna från 01. Det var väl visserligen trevligt att ha gjort ett outplånligt intryck, men jag kände mest att det här betyder att jag står och stampar.

När han sen frågade ”Ska ni sätta upp nån ny krogshow då?” och jag svarade ja – jag, Ola Norén och Valle Westesson ska vara på Victoriateatern i Malmö i november – så kändes det definitivt. Jag gör samma grejor som 2001! Det är ju helt knäppt! Jag inbillade mej att jag rör mej framåt! Tänk om Al-Qaida skulle göra samma saker idag som 2001!

2008 lovar jag att jag ska göra nåt jag aldrig gjort förr. Kanske säja ”hmm… det var intressant” när nån vill prata maltwhisky. Och mena det!

P.S. Bilden är från Hej rymden! Att Sanna ser generad ut beror på att hon är in character.

 

Exklusiv förhandstitt på Hej rymden!


Den 20 oktober kl 19 börjar SVT1 sända Hej rymden!, en helt vanlig bunkerkomedi om fyra människor som bor på en militärbas i Atlanten där dom på FN:s uppdrag sänder informations-teve till eventuella rymdbor. Inte konstigare än så. Dessutom dyker Rico Rönnbäck – just det, fackbasen Conny i Varuhuset – upp som sej själv. Så klart.

De fyra ”spelas” av Ola Norén, Valle Westesson, Kalle Lind (samma tre som står för idé och manus) samt den gudabenådade Sanna Persson-Halapi. Ovan ett smakprov.

Inte för att det går att förklara vad den här bilden har med resten av handlingen att göra, men så här går det när man stänger in Ola, en av SVT:s vaktmästare samt en tapetaffärsinnehavare i ett kostymförråd för länge.

Det är nåt klart surrealistiskt över den här bilden. Man tänker att någon måste ha manipulerat den. Till slut förstår man att (den manipulerade) verkligheten som vanligt har överträffat dikten.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén