2007 sände SVT en humorserie som hette Hej rymden! Den sågs av ingen, förutom av ett par som ogillade den och råkade jobba på kvällstidningarna. Det var en ganska märklig serie där alla slags infall tilläts och förmodligen trängdes lite väl tätt med varandra: referenser till De andras liv, Den enfaldige mördaren, Jehovas vittnen, Gösta och Lena Linderholm, Jurassic Park, äventyrsfilm, Raoul Wallenberg, Looney tunes, Gäster med gester och Gabriel García Marquez samsades med nakenbiodling, peruker och slapstick. Allt i ett program som gjordes för Barnredaktionen.
Förmodligen fick upphovsmännen skylla sig själva att ingen begrep vad de pysslade med.
Jag ser om serien åtta år senare, på mina barns initiativ. Jag ser här och där taffligt skådespeleri och lite för många skämt som borde putsas upp, men jag ser också en rekvisitaglädje och ett idéflöde som är rätt charmigt. Utan jämförelser i kvalitet påminner det mig om The Young ones, Tårtan, Grotesco och Bröderna Olsson (manus: Ulf Larsson och Hannes Holm): samma sorts nybyggar- och upptäckarlusta, samma oförmåga att sortera bland infallen, samma bergochdalbana mellan dödbakt och överhettat.
Alla avsnitten ligger på tuben. Knappologen kan roa sig med att hitta de sökta kopplingarna till Coppolas Avlyssningen (kostymören fick åka till Köpenhamn och hyra likadana regnrockar som Gene Hackman bär i den) och prins Valiant (repliken ”Nu blir vi dockbyggare!”) samt bocka av diverse statister som med tiden blivit större namn än huvudpersonerna: Jesper Rönndahl, Klara Zimmergren, Robin Paulsson, Josefin Johansson och – mest fascinerande – Liv Strömqvist. Som spelar Rico Rönnbäcks prassel. Alltså fackbasen Conny i Varuhuset.
Här och där hugger det faktiskt till lite i hjärtat. Det finns scener där den självupptagne Hector förtvivlat patetiskt söker en låtsaspappas gunst och det finns sekvenser med den töntige chefen Jonas som ekar obehagligt av ensamhet och när Ulfs gris dör började en av mina söner gråta på riktigt. Sanna Persson-Halapi som den pinnrövade Wallin, ”SM-tvåa i uppvisningsgymnastik och SÅ HÄR nära att komma in på en vaktutbildning!”, vill bringa ordning men strör kaos omkring sig.
Det är en serie som gapar över väldigt mycket, och mitt i alltihop skjuter in små satiriska reportage om tillståndet på jorden, men den kan åtminstone inte anklagas för att vara förutsägbar. Den frustar och stånkar av infallslusta. Den vill nåt. Högst oklart vad.
Jag är fortfarande inte riktigt säker på att mina yngsta barn begriper att det är deras pappa de tittar på. Han har trots allt inget skägg och beter sig drastiskt annorlunda mot allt vad de är vana vid. Jag har heller inte upplyst dem. Tids nog får de bestämma sig för om de vill inse faktum, och om de i så fall ska känna skam eller stolthet. Själv håller jag Hej rymden! särskilt varmt i hjärtat, inte för att det är det bästa jag medverkat till, utan för att det är det mest missförstådda. På så vis är det den av allt jag har gjort som jag kan relatera mest till.
Robert
Jag var en mycket road tittare när det begavs sig =)
Gubben Far
”Jag har en poncho. Jag har kaftan.” ”La:kris – lackrits.” ”Gris-Jonas är död. Han är hos Gris-Jesus nu.” ”Ett barn dör två gånger.” Några av de odödliga pärlor som finns bland infallen.
Anton
Den här serien blev ett naturligt steg efter pang Prego och hej domstol (som jag förövrigt lyssnat om flera gånger). Satt som klistrad när Hej rymden sändes och humorn låg nära de nämda radioprogrammen, så ingenting förvånade egentligen. Vi brukar se om den ibland när vi tittat alldeles för djupt ner i flaskan.
K & M
”Alla avsnitt finns på youtube”, satte andan i halsen och klickade snabbt som tusan på länken.
Men avsnitt tio fanns fortfarande inte! När får vi se den rafflande upplösningen?
🙂
kulturarbete
Är du säker? Min elvaåring hittade den?
Pontus
Jag följde den, såg alla avsnitt – och skrattade mycket. Men jag minns att hallåan brukade säga att nu blir det ett program för de lite större – jag var ju vuxen så jag satt lugnt kvar.
anders
Tyckte det var märkligt både då och nu att serien inte fick mer uppmärksamhet, men kanske att ett antal år inom offentlig sektor hade påverkat mig då jag tyckte och tycker fortfarande att det här är bland det roligaste som gjorts i svensk television.
Krasst sett så har förvisso humor utan burkskratt alltid haft det ganska knepigt att slå igenom hos en bred publik.
Kaffekorv
Bönbröd.