kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind läser gamla böcker Sida 6 av 9

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 – det blå materialet.

Av

den 2010-04-28

i blogg

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare.

Mera ur Kärlekens språk (Torgny Wickman, 1970).

Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna (Torgny Wickman igen, 1973).

Inkräktarna (Torgny Wickman igen!, 1974).

Jorden runt med Fanny Hill (Mac Ahlberg, 1975).

Justine och Juliette (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 – och ja, det är den Harry Reems).

Den k— familjen (Heinz Arlach, 1976).

Veckända i Stockholm (Ann Mari Berglund, 1976).

Ta mej i dalen (Torgny ”Sjukt produktiv” Wickman igen, 1977).

Kärleksön (Joseph Sarno, mannen bakom Fäbodjäntan, f.ö. nyss avliden, 1978).

Monas hemliga sexdrömmar (Charles Kaufman – nej, inte han med Adaptation – 1979.)

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 – det städade materialet.

Av

den 2010-04-27

i blogg


Svensk filmografi är alltså en samling böcker som decennium för decennium listar alla svenska filmer som gjorts. De är så klart en njutning att läsa för alla med det minsta intresse för det ointressanta.

En extra guldkrydda lägger sen bildtexterna (mer om dem här).

Eller rättare sagt: de flesta bildtexterna redogör bara kallt för vilka skådespelare man ser på bilderna. (När jag tänker efter kan även de vara lite lustiga. Åtminstone när man bland väntade namn som Allan Edwall och Sif Ruud också ser Ricky Bruch eller en text ledsagar en bild som den här:

eller när man påminns om att Thomas Hellberg faktiskt hade en karriär en gång. Fast då kanske det blir mer tragikomiskt. Alternativt bara tragiskt.)

Här och var har också någon liten skojare på Svenska Filminstitutet smugit in små lustigheter, oftast så lakoniska att man inte riktigt fattar om de är medvetna.

Den kanske mest läsvärda volymen, Svensk filmografi 1970-79, är också den med flest överraskande bildkommentarer. De många erotiska filmerna från perioden kommenteras tämligen ofta, men låt oss återkomma till dem. Först zoomar vi in de trots allt ännu fler icke-erotiska filmernas texter.

Här anar jag att bildtextmakaren gör sig lite lustig över filmarnas till synes något klyschiga framställning av just en byråkrat: solbränna, självgott leende och solglasögon för att dölja skammen över sin unkna existens. Filmen På tisdag vaknar vi upp till framtiden handlar om Danmarks inträde i EG och är tydligen inte odelat positiv.

Det vilar nåt oväntat cyniskt över den här bildtextens understatement. Bilden är hämtad från en dokumentär om Mexikos fattiga, It’s nice to be privileged, som texten alltså alluderar lite muntert på. Dessutom är ”privilegierad” av allt att döma felstavat.

Samma sak här. Här finns visserligen ingen medveten allusion – eller tja, filmen heter Karlsvik – en by som Gud har glömt – men lakonismen i texten kombinerad med den gränslösa håglösheten i bilden ger ändå känslan av att skribenten är väldigt distanserad till innehållet. Fast fortfarande är jag inte riktigt säker på om humorn är medveten eller ej.

Här börjar vi väl ändå närma oss de medvetna skämtsamheterna. Alla människor utan diagnosen asexuell fäster ju genast blicken på de exponerade behagen – bildtextaren upplyser oss om att det tydligen brinner lite på bilden också.

Och här är vi väl slutligen garanterat över i Avsiktlighetslandet. Bilden är – vilket ni ju genast ser – från 47:an Löken blåser på, där Lasse Åberg gjorde sin filmdebut som general Painriche. Kommentaren om produktplacering av Husmodern är så klart en högst avsiktlig lustighet – och därför inte heller lika lustig.

De sista bilderna här ger för övrigt en hint om vad slags bilder som dyker upp i nästa bloggpost. Så kolla inte in här imorron om ni mår dåligt av ickesilikonade sjuttiotalsbröst.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Ådalen 31.

Av

den 2010-04-24

i blogg


Svensk filmografi tillhörde min ungdoms favoritlektyr. Där kunde man läsa medverkandelistor, produktionsuppgifter, handlingsreferat, kritik i sammandrag och i bästa fall kuriosa om alla svenska filmer som gjorts (alltså även Jag – en kvinna och Fäbodjäntan). Jag satt dreglande och läste. Inte bara om de erotiska filmerna – här fanns ju Fakta att hämta in! Fakta om Onödigheter!

Idag finns den mesta infon samlad på SFI:s databas , dock inte böckernas faktasprängda och akademiskt skitnödiga essäer, signerade gamla kritikerhjältar som Jurgen Schildt.

Framför allt verkar inte nätet ha någon plats över för de märkliga bildtexter som acompanjerar många av bokens texter. Jag har aldrig luskat ut om de är medvetet crazy à la tidningen Pop eller bara så sakliga att de blir ofrivilligt komiska.

DN:s grand old man Mauritz Edström skriver en lång krönika om Widerbergs Ådalen 31, filmen om kampen för rättvisa, frihet och bröd som blev till fem statligt sanktionerade dråp.
Edström analyserar filmen ideologiskt och konstnärligt och texten är nerlusad av begrepp som ”den individuella konflikten”, ”det föga relevanta klassbytesmotivet”, ”den impressionistiska berättartekniken” och ”strukturrationalisering”.

Det är, sammanfattningsvis, en Mycket Seriös Text. Den ledsagas av den här bildtexten:

Är inte det lite oväntat?

Helt sjukt!

Av

den 2009-10-26

i blogg


1965 skrev Arne Weise – som inte bara har varit ung, vilket i sig är en svindlande tanke, utan också länge tävlade med Lasse Lönndahl om epitetet ”Sveriges äldsta tonåring” (Lönndahl vann eftersom han var tre år äldre) – kåserisamlingen Detta med ungdom.

2009 lånar Kalle Lind – som veterligt aldrig har varit ung – samma bok på Universitetsbiblioteket i Lund. Döm om hans förvåning när han faktiskt är den förste som någonsin läser boken i fråga!

44 år efter utgivning är nämligen större delen av boken fortfarande ouppsprättad (för yngre läsare: förr i världen var det inte ovanligt att pappersarken i en köpt bok fortfarande var hoplimmade i kanterna)!

Är inte detta helt sjukt så säj? På dryga fyra decennier är det ingen av stadens kunskapstörstande, visdomssuktande kandidater och licentiater som velat ta del av Weises kåserande kring rubriker som ”Samtal med ungdomsledare”, ”Öppet brev till min son” och ”Grillat med pommes frites”!

Javisst, de lite äldre lundensarna köpte så klart boken när den kom och har den på hedersplats i bokhyllan, och många av de yngre har väl finkammat antikvariat och dödsbon för att komma över visdomsorden, men ändå – INGEN har läst den här boken sen UB fick den 1965!

Bondskt, mustigt och skabröst.

Av

den 2009-10-06

i blogg


Fula visboken är en vetenskaplig antologi sammanställd av folklivsforskaren Bengt af Klintberg och visforskaren Christina Mattsson. Det är alltså inte fråga om nåt pornografiskt eller snaskigt, utan om en ren dokumentation av visor som traderats i drängkammare, på logement och så fort prästen varit utom synhåll.

Somliga av visorna – och fler därtill – sjöngs in av Bengt Sändh och Finn Zetterholm på den klassiska LP:n Folklår, som Konsum på sin tid vägrade distribuera pga det pornografiska innehållet (de fortsatte dock att sälja herrmagasin).

För oss med lite enklare sinne för humor är det bitvis en fröjd att läsa. Det är väldigt folkligt. Jag såg en gång Bengt Sändh sjunga snapsvisan om Sjöbloms dass i teve. Han introducerade vers 2 med att varna för att den var ”lite ekivok”:

När kukarna stå som hammarskaft
och fittorna rinna som hallonsaft
Ja, då är det vår
– Se upp där inne! Nu kommer den!
Ja, dåååå är det vååår!

Annars kan man konstatera att populära figurer som Pablo Fransisco eller Petra Mede antagligen skulle ha gått hem även för hundra och tvåhundra år sen. Snusket är väldigt explicit och oneurotiskt. Det är många kukar som liknas vid olika styva föremål i naturen, många kuttor som rinner och dryper och grinar och flinar.

Intressant är att många visor uppenbart kommer från en tvekönad miljö. Man föreställer sej gärna att snuskfaktorn är som högst på båtar och regementen där karlar kan gå runt och vara primitiva utan att störas av kvinnors krav på civilisation. Men många visor beskriver könsakten ur bägges perspektiv:

Och flickan börjar känna
emellan gossens lår
– Vad är det för ett oxehorn
som här emellan står?

– Det är väl inget oxehorn
fast att du tycker så
Det är den bästa fålan
som finns på far mins gård

Och gossen börjar känna
emellan flickans lår
– Vad är det för en enebusk
som här emellan står?

– Det är väl ingen enebusk
fast att du tycker så
Det är den bästa källan
som finns på far mins gård

Och är din fåla törstig
så vattna’n i min damm
Och tar du av han grimman
så går han längre fram

Kvinnorna är sexuella subjekt som inte tvungetvis retas och lockar och inte tvungetvis behöver övertalas, utan som initiavtagande uppskattar köttsamban:

När du kommer på min buk
juckeligreina
tar du fram din tolv tums kuk
emellan beina

När du är emellan lår
juckeligreina
får du allt se hur taskan slår
emellan beina

Och när du har pumpat kuttan full
juckeligreina
så tag i röven och stjälp omkull
emellan beina
Juckeligreina emellan beina
Tjilivilivppan boj hurra!

Och mer än en visa beskriver hustrur som tröttnat på sina makars sviktande prestationsförmåga och som därför med gott samvete går och lägger sej med knektar och husarer (som genomgående beskrivs som särskilt potenta).

– Jag tror att satan rider dej,
sade bonden
– Ja, rider han mej, så bor han i dej,
för att du så lite gängar mej,
svarade bondens hustru

Andra visor vittnar, mitt i sin frispråkighet, om en sexualmoral vi eventuellt har gjort oss kvitt. ”Tre pigor på Kinnesta gål” får besök av ”tre djäknar” som, efter vad jag förstår, våldtar dem. Mot slutet av visan är det pigorna och inte djäknarna som blivit dömda för fördärv:

Och när nu dagen på himlen blev ljus,
hej visp upp i knappen!
så stodo tre horor och torkade sin mus
för de var stuckna på lappen
och runkade på busken
för bullerumbum fallallerilej

I en annan visa är det tre sjömän som förgriper sej på tre jungfrur. Sjömännen straffas visserligen genom att sjökapten låter dem smaka daggen, men tröstar sej i slutstrofen:

– Snart bliver vårt ryggskinn helt igen,
men flickan får aldrig sin mödom igen
Sjung hopp faraderalla sin mödom igen

Festligast är de hädiska visorna – ”jungfru Maria var helig och kåt”, ”Israels barn hade kukar små” – och den bildrika historien om hur den store och starke gossen hämnas på polisen som avbryter omfamningen med en ung och fager flicka:

Han kokade en soppa på kuttan av ett bi
och lade femton tuppkukar och stånkanpulver i

I stadens alla brunnar han hällde sin mixtur
och snart så märktes verkan på människor och djur
På varje gammal kärring och varje gammal märr
stod kuttan våt och slaskig och alltid uppå spärr

Resten av visan kan ni säkert: priset stiger på ljus, ”prosten stod på torget och slog en stilla runk” och till slut spikas ”en kutta och en kuk” upp på rådhusporten där allmänheten för en, förhoppningsvis överkomlig, penning kan göra sej av med byxklådan.

Jag vill än en gång understryka att det hela är hämtat från en vetenskaplig skrift.

Tommy Nilsson var inte först (även om han veterligt är den enda som har sjungit om att knulla med just Malin Berghagen). Så länge folk har jufsat har jufsandet benämnts och besjungits.

1800-talets förljugna skönandar till folkkulturbevarare – bröderna Grimm i Tyskland, Richard Dybeck här – hade en tendens att censurera, i sin fåfänga jakt på den ädla sunda ursprungliga folksjälen. I gamla uppteckningar har åtskilliga verser ersatts med korthuggna kommentarer: ”otryckbart”, ”olämplig text” etc.

Vad af Klintberg och Mattsson gjorde – boken är från 1977 – var naturligtvis en angelägen och vetenskapligt hederlig kulturgärning. Utan dem skulle få av oss använda ord som ”tolvtumskuk” och ”knektemansräl” på daglig basis.

Proggiga barnböcker del 34: Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet.

Av

den 2009-08-26

i blogg

När jag var liten var det vanligt med fotoböcker. På svartvita bilder fick man följa nåt barn som man ytligt sett kunde relatera till – oftast hade de också hår och armar och ben – när han eller hon storögt besökte en tandborstfabrik eller blev klämd på pungen av en läkare. Ibland var det ett blint eller utvecklingsstört barn.

Det var böcker med pedagogiska ambitioner. Vi skulle få veta hur tandborstar blev till eller hur det var att inte se. Och har man nåt så Viktigt att lära ut behöver man naturligtvis inte sänka sej till underhållningens eller spänningens låga nivåer.

Ofta fanns ett slags folkhemskramande agenda: titta hur perfekt sjukvården fungerar! Titta vilken valuta du får för dina föräldrars skattepengar!

Boken ”Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet” (1975) visar fram två saker:

1) hur mysig och människovänlig den svenska åldringsvården är,

2) hur självklart en femårig flicka umgås med en gammal farbror som inte är en släkting utan att nån tycker att det är suspekt.

Allting är trevligt och roligt på ålderdomshemmet. En femåring skräms inte av den kliniska lukten av död utan jublar när hon får stanna där hela dan:


Den osaltade och söndermosade maten ”mumsar” man och ”smaskar” man i sej:

Och gymnastiken är så rolig och skojig och festlig:



Och detta är väl inget att tycka nåt om. Måhända att verklighetsförankringen är noll, men Charlottas oförställda glädje över att hänga med sjukt gamla människor kan väl ses som ett föredöme. Och kanske var det trevligare på ålderdomshem just på sjuttiotalet (böckerna om Lotta i Hallonby påstår motsatsen), även om det ibland antyds en viss tristess:


Intressantast 2009 är egentligen att ingen ifrågasätter Knuts agenda. Varför vill han hänga med en femåring? Vad har han för lömska baktankar?

Såna frågor hade folk absolut ställt sej idag. 2009 har jag svårt att se att man hade publicerat bilder där en gammal man och en liten flicka helt chosefritt sover bredvid varann:

Författarna hade nog varit avsevärt mer vaksamma på allt som kan associera till fula gubbar:

Jag är ärligt talat inte säker på om man hade använt ett ord som låter så likt ett annat, mycket fult:

Den här bilden och bildtexten är jag helt övertygad om att man hade haft betänkligheter inför:

Men det där är relativt hypotetiskt. Idag skulle nog ingen bemöda sig att försöka sälja in den här bokidén – en flicka hänger med en gammal gubbe en hel dag! allt på hemmet beskrivs som mysigt! allt är i svartvitt! – till ett förlag.

Geigertmätaren.

Av

den 2009-08-18

i blogg


Den här boken är precis så rolig som omslaget signalerar. Teaterdirektören – enligt omslaget också ”TV-personlighet, författare, samhällsdebattör” – Hagge Geigert har samlat sina sexti-sjutti ALLRA roligaste golfhistorier.

Ett axplock:

”Varför” frågade brandmannen, ”försökte du inte hjälpa din fru när hon försökte ta sig ut genom fönstret på det brinnande huset?”
”Jag kunde inte”, svarade mannen, ”jag bar på mina golfklubbor”.

”Till salu, helt set med golfklubbor i fin bag, bara 400 kronor. Ring 28 51 317 före klockan sex. Om en man svarar, lägg på luren och ring igen en annan dag.”

”Stackars Nisse.”
”Vad är det med honom?”
”Han är alldeles förstörd. Han har just skilt sig och hans fru fick vårdnaden av golfklubborna.”

”Lasse, kan vi spela en runda på lördag?”
”Javisst. Egentligen skulle jag gifta mig då, men det kan vänta.”

Magnus kom lite försent till golfen, där hans tre vänner stod och väntade. ”Jag är ledsen att jag är lite sen”, sade han, ”men dom ringde just från sjukhuset och sa att min fru fått tvillingar eller trillingar eller nåt. Ska vi börja spela nu?”

”Har du tre caddies med dig idag?”
”Ja, min fru tycker att jag tillbringar för lite tid med våra barn.”

Ja, ni ser själva: det är vad man populärt kallar en skrattfest. Alla lustifikationerna handlar förstås inte om det festliga i att män försummar sina familjer. Där finns också en del fräscha skotteskämt (skotten förlorar sin golfboll när snöret går av!) och en väldigt lång historia om hur Nisse träffar en leprechaun (lite instraffat på en golfbana) som gör hans penis meterlång. När Nisse träffar den lille tomten igen ber han – håll i hatten nu! – om att få längre ben!!!

111 sidor högoktaniga golfhistorier för den kräsne! Eller som det lite finurligt står på omslaget: ”Denna bok är så rolig, att t.o.m. icke-golfare kan läsa den!”

Ledare avleddes – ledare slapp lida.

Av

den 2009-06-16

i blogg

Carl-Adam Nycop startade det inte helt obekanta filosofimagasinet Expressen och den alltmer bortbleknade bildtidningen Se. Han har m.a.o. haft ett visst inflytande på nittonhundratalets press och nittonhundratalet självt.

Idag vet få vem han är. Därför begriper ingen varför det göteborgska skridskoparet i Mosebacke Monarki heter Kal och Ada Nycop. Å andra sidan vet alltför få vad Mosebacke Monarki är för nåt.

I en av sina memoarvolymer, Nyfiken med sting!, berättar Nycop – som var en påfallande sansad man med tanke på boulevardtidningarna han hade på sitt samvete – en del om egna snedsteg och ännu mer om andras.

Ett av snedstegen var Herbert Tingstens. DN-redaktören, samhällsdebattören, den hetlevrat intellektuelle Tingsten är heller ingen det glunkas om på dagens cocktailparties. Idag är det veterligt bara Per Ahlmark (som själv håller på att falla i glömska) som pratar om Tingsten, och med såna vänner behöver väl Tingstens minne inga fiender.

När det begav sig var han starkt tongivande i det svenska debattklimatet under några decennier, känd, ökänd, beundrad, bespottad, bl.a. för sin brinnande agitation för svenska kärnvapen och sin fjolliga röst.

Ett dominerande drag hos Tingsten var av allt att döma hans arrogans. Inför valet 1948 hade Tingsten från sin ledarsida skällt ut såssarnas Erlander (vem? undrar åttitalisterna och undertecknad stönar) och lyft upp Folkpartiets Bertil Ohlin (Nobelpristagare i ekonomi, en av partiets få intellektuella giganter om man inte räknar PG Gyllenhammar och det gör man inte, idag på sin höjd känd som far till den också nästan bortglömda Anne Wibble).

Tingsten ansåg själv att han varit så framgångsrik i att tala om för svenska folket (dvs. de som läste den folkpartistiska DN) hur de skulle rösta att han ansåg valet vunnet på förhand.

Valnatten masade han sej inte ens ner till DN-redaktionen utan satt hemma och lyssnade på radio. Där pekade siffrorna inledningsvis till Ohlins fördel, varför Tingsten ringde upp kollegan på ledarredaktionen och bad honom skriva en (underförstått självbelåten) kommentar.

Nöjd med att i princip ensam ha vunnit valet bytte Tingsten sin basker mot nattmössa och släckte fotogenlampan.

Således proklamerade första sidan på första upplagan av DN under natten att ”den socialistiska majoriteten (var) undanröjd”.

Problemet – för Tingsten mer än svenska folket – var att den socialistiska majoriteten inte alls var undanröjd. Mot valnattens slut strömmade såsserösterna in och Erlander satt kvar på den taburett han inte lämnade på två decennier.

Det hade kunnat sluta illa för morgontidningen. Till lycka för en tidning som redan då var tämligen högfärdig, ingrep en man från distributionsavdelningen som lyssnat lite noggrannare till radion än ledarredaktionen. Mot uttryckliga order från ledningen vägrade han att skeppa ut fler upplagor med uppåtväggarnainfo.

Han övertalade centralredaktionen att göra nya förstasidor och tidningen blev försenad – dock utan diverse chefers medgivande. Mannen på distribution hann till och med bli avskedad av en i raden av koleriska chefer innan han gick hem och tog sej en hård natts dagsömn.

När så även DN:s redaktörer läst konkurrenttidningarna och insåg vad de faktiskt hunnit sprida till en del av läsekretsen fick han jobbet tillbaka på stående fot.

Nycop påpekar lite förargligt att Herbert Tingsten själv inte skriver en rad om detta i sina omfattande memoarer. Tur då att Nycop kunde påminna oss alla.

Hasch du lieber Augustin.

Av

den 2009-06-08

i blogg

Benny Goodman var en väldigt välpressad man som gjorde trevlig och dansant swingmusik. På trettitalet spelade han in en låt med titeln ”Sweet Marijuna Brown”. Den finns – i Barney Bigards inspelning – på en samlingsplatta med ”Reefer songs” från trettio- och fyrtiotalet.

Där hittar vi också evergreens som ”Save the Roach for Me”, ”Weed Smoker’s Dream (Why Don’t You Do Right?)” och ”Who Put the Benzedrine in Mrs. Murphy’s Ovaltine?”. Och så klart ”Wacky Dust” med Tage Danielssons gamla husgudinna Ella Fitzgerald.

Jag skriver inte detta för att jag tycker att det är ball med cannabis. Visserligen har jag svårt att uppröras över att folk på olika vis försöker göra konturerna omkring sig mjukare, men min poäng här är att påpeka ett paradigmskifte.

När jag växte upp fick jag lära mej att cannabis var inkörsporten till tyngre droger. Det fick jag bl.a. via den UR-producerade tevedokumentären Ska du med och dra en braja Micke? från 1981.

Hade jag växt upp på en annan tid och en annan plats hade det kanske inte gjorts så himla mycket väsen om att nån blandade nåt i tobaken så att den faktiskt fick nåt slags effekt bortom de gulmuggiga tapeterna.

Bara några år innan Ska du med och dra en braja Micke? var tongångarna annorlunda även i Sverige. I USA, England och Holland trodde många – även motståndare – att en legalisering var nära förestående. I Danmark fanns Christiania. På sextitalet satt konstnären Öyvind Fahlström i prime time-debattprogram och förevisade haschpipor tillsammans med ensemblen från balla hippiemusikalen Hår. Bredvid satt läkaren/komikern Moltas Eriksson utan att förfäras. I Sveriges television.

Under 1970-talet köpte internationella tobaksbolag upp stora åkerareal särskilt lämpade för hampaframställning och triggade igång sina ”forskare” att börja produktutveckla så det stod härliga till.

Den 3 mars 1978 tog Svenska Tobaks AB – för att göra historien ännu bättre givetvis ett statligt bolag – patent på varumärket ”Golden Green”.

De 6 april 1979 inregistrerade samma bolag – alltjämt statligt – varumärket ”Blue Grass”.

Att Svenska Tobaks själva sen dess har förnekat att detta absolut inte berodde på att de krattade manegen för en förestående legalisering är inte ett självklart bevis för att de inte krattade manegen för en förestående legalisering. Ett statligt tobaksbolag får aldrig tas för sanningsgaranter.

Två år senare initierade Utbildningsradion – för all del inte statligt, utan bara styrt via staten och finansierat av staten – filmen Ska du med och dra en braja Micke? I mellantiden for pendeln tillbaka med en våldsam rörelse.

Historien hade kunnat se annorlunda ut. Steffo Törnquist hade kunnat komplettera besserwissertrilogin Njut, Lust och Sprit med Spliff. Bengt Fritiofsson hade kunnat rekommendera en fin bit kashmir till helgen. Dryga män hade kunnat förlägga sin avdragsgilla inspirationsresa till Afghanistan istället för whiskydestillerierna i Skottland.

Det hade kunnat vara så. Jag har ingen åsikt i saken annat än att tanken är ganska fascinerande.

(Källa: Hasch. Romantik och fakta av Thomas Nordegren och Kerstin Tunving.)

En man med ett skägg firar folkfestvecka! Del 5: Porslinsfestivalen i Lidköping.

Av

den 2009-05-22

i blogg


Det här kan vara det roligaste jag sett.

Den ena bilden föreställer en Herkules-aktig man med bar överkropp och tävlandenummer som oerhört sammanbitet drejar en lerkuk. Bakom honom står en farbror med sax, redo för akut kastration om nåt oförutsett inträffar.

Den andra bilen föreställer en lastbilschaufförsaktig man med bar överkropp OCH skinnväst OCH tävlandenummer som lika sammanbitet drejar en annan lerkuk. Framför sitter människor och tittar på.

Det finns en sublim nivå i det här, en humor som står ovanför de gängse begreppen, en närmast utomkroppslig, transcendental komik. Det heter Porslinsfestivalen! Det är i Lidköping (kanske går det att uppfatta texten ”Porslinsstaden LIDKÖPING vid Vänern” på haklapparna)! Det är män med lerkukar! Allvarliga män med lerkukar! Sjukt koncentrerade män med lerkukar! Och lika koncentrerade män som tittar på de sjukt koncentrerade männens lerkukar!

Som humorist försöker man skapa såna här moment. Det går inte. Man kan inte komma på att sätta på en hårfager keramiker världens kortaste shorts och sen låta honom se ut som han har svår förstoppning medan han drejar en halvmetersballe. Där når fantasin sina begränsningar. Det GÅR INTE att hitta på nåt lika roligt.

Man måste vara ödmjuk och blotta sin nacke inför det som alltid alltid kommer att vara roligaste som finns: gravallvaret.

Sida 6 av 9

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén