Etikett: kalle lind läser tjocka böcker

Den kanske roligaste insändaren som skrivits.

den 2014-02-27

Jag läste aldrig Okej. Där stod veterligen inte en rad om Povel Ramel. 500 000 andra gjorde det, så det gick bra för Hans Hatwig och Anders Tengner och resten av lejonmanarna ändå. Jörgen Holmstedt, en annan av skribenterna, gjorde häromåret den stora dokumentationsboken OKEJ – 80-talets största musiktidning.

Det är ett fascinerande stycke presshistoria även om man har en ganska diffus relation till Jason Donovan. Okej intog en särställning som ungdomskulturbevakare såtillvida att den var totalt icke-moraliserande. Jag läste själv Kamratposten – där stod det faktiskt nåt om Povel Ramel emellanåt – och där skulle man naturligtvis aldrig visa bystbilder på Samantha Fox, badkarsbilder på Dag Finn eller köttuggarbilder på Blackie Lawless. Åtminstone inte utan att nånstans förklara att porr är kvinnoförnedring och att WASP var en kommersiell konstruktion.

Man kan tycka vad man vill om partybilderna på Yngwie Malmsteen och muffbilderna på Madonna – målgruppen var väl trots allt 10-15-åringar – men Okej var den enda vuxeninstans som bejakade en tweenies nyfikenhet på dekadens. Med viss rätt kan man hävda att de var ensamma om att låta kids komma till tals utan att modereras av välvilliga klåfingrar och pekpinnar.

Det märktes inte minst på insändarsidan. Ansvarig utgivare Hans Hatwig fördes till domstol efter att ha publicerat en lång text från ”Camilla” med meningar som ”Jag kommer ALDRIG att bli så desperat att jag går på nåt jävla turksnack” och ”Varför ska alla komma hit? Och varför måste dom bo centralt allihop?”

Enligt JK var det ett ”flagrant fall av hets mot folkgrupp” att ens publicera den där texten. Hatwig försvarade sig med att han själv invandrat från Västtyskland och var gudfar till en mörkhyad flicka från Sydamerika. Enligt honom själv friade det honom.

Den roligaste insändare som publicerades – inte bara i Okej, utan förmodligen i all världens tidningar någonsin – var dock den här:

Kanhända var ”Groupies forever?” två pre-internettroll som själva kluckade när de lade brevet på lådan. Men är det nåt man aldrig ska underskatta så är det människans naivitet.

Det skulle naturligtvis aldrig falla Okej-redaktionen in att själv svara på den där insändaren. Däremot publicerade man två nummer senare ett svar från en pedagogisk läsare:

Signaturen ”GENOM TÅRAR” svarar öppenhjärtigt:

1. Krav på groupies är att rockartisten måste få ligga med groupies, det är nästan det viktigaste.
2. Någon åldersgräns finns inte, men eftersom du ska ligga med killarna, måste du väl i alla fall ha fyllt 15!
3. Klart att ni kan behålla era ordinarie intressen. Fattas bara! Om skolarbetet kommer i kläm får ni skylla er själva!
4. En groupie gör det rockartisterna ber om, oftast för mycket!

Hon – låt oss gissa att det är en hon – påpekar att ”en groupie brukar vara med på det mesta – alla fester, orgier, hotellträffar m.m.” och avråder egentligen från karriären eftersom ”det finns en stor portion svartsjuka i alla groupiesammanhang”.

Inte heller den gick Okej-redaktionen in och mildrade. Så klart. Det var en tidning som trodde på sina läsare. Inte minst sina läsares behov av förfäran.

En lång utvikning fram till en finurlig memoartitel.

Av Kalle Lind

den 2013-10-19

i blogg

Hammarsson & Wiking skrev boken och gjorde teveserien med hundra höjdare ur svensk historia. I säsong två utvidgade de till världens hundra höjdare, men slog ändå fast att DET ALLRA ROLIGASTE som NÅGONSIN HÄNT I HELA VÄRLDSHISTORIEN var när Robert Prytz en gång svettades i en tevesändning.

Ju närmare det ligger, desto roligare. Fast för färre.

Tre journalister i Karlskrona – Martin Hult, Mattias Nilsson och Björn Håkansson – har ställt den idén på sin spets och skrivit en bok om de hundra roligaste ögonblicken i Karlskronas historia:

Det är ett gediget researcharbete och jag – som själv kanske råkat få nån förlupen elakhet på pränt – får lite ont i magen över att de tre författarna ska råka på några av de lokalpolitiker och -profiler som de skildrar i hyfsat sarkastiska ordalag.

Allt är inte begripligt för oss som bara har varit i Karlskrona när vi hälsade på en kompis i Sjövärnskåren nån gång på våren 1993 och ibland är det svårt att sålla den rena faktan från författarnas fortsatta associationer.

Men det är fascinerande hur mycket tokenskap som ändå hänt på en så pass geografiskt begränsad yta. Tokenskap som är dokumenterad i både skrift och bild.

Liksom alla de som läste Viggo Cavlings mingelskildringar i gamla Resumé läser jag främst för att se mitt eget namn i skrift.

I kapitlet om galleristen, levnadskonstnären och rättshaveristen Per Olov Börjeson får min inre narcissist socker:

Med andra ord känns det inte konstigt att Börjesons 1200 sidor matiga självbiografi heter Inom och utanför ramarna (en så pass finurlig titel att den med lätthet torde kvala in i Malmöförfattaren Kalle Linds samling av fiffiga memoartitlar).

Jag ska erkänna att jag hade rätt dimmiga grepp om vem Börjeson är, även om jag kände till att han tillhör folkgruppen Excentriska Malmögallerister (karlskronit är han bara sommartid), men alla som skriver 1200 sidor långa memoarer gör mig nyfiken. Och särskilt om de presenterar sig så här på innerfliken:

Den skottsäkra västen, får jag veta i Ursäkta var är kriget?, skaffade Börjeson ”främst eftersom fyra Malmöadvokater, en revisor och två fastighetsmäklare figurerade i boken och alla förväntades bli uppretade av vad han skrivit (notering till författarna av denna bok: köp skottsäkra västar!!)”.

Börjeson var också noga med att ”det blir en kvalitetsväst som räcker ner till mitten av låret”.

En man som inte tar på sig vilken sunkig andrasorteringskevlar som helst retar lätt igång ens nyfikenhet. Vi får se om jag orkar plöja Börjesons memoarer. Jag har visserligen bara första delen, endast 550 sidor, men jag har också börjat läsa Jan Myrdals och Lars Gustafssons gamla brevväxling så vi får se om jag får tid.

På västkusten intet nytt.

Av Kalle Lind

den 2013-06-04

i blogg

Älskade göteborgare, ni är er lika. Inga i världen kan kombinera subkultur, revolutionslusta och aggressivitet med rena pajaskonster. Här på bloggen har vi tidigare nämnt de stålhårda kämparna i kpml(r) och deras förkärlek för vitsar och revy, eller den lokalradiostation som i åttiotalets begynnelse härbärgerade Janne Josefsson och Lasse Brandeby som ringde Pinochet och spelade Victor Jara i direktsändning, Frank Gunnarsson med Sverigerekord i radionämndsanmälningar och Claes Malmberg, som gjorde vad han kunde för att bli Västsveriges Lenny Bruce – samt Leif ”Loket” Olsson, som gillade dansband och handboll.

Hela En man med ett skägg-redaktionen är rörande överens: vi älskar er.

Och lika glada som vanligt blir vi när boken Stad i rörelse dimper ner i brevlådan. Sociologiprofessor Håkan Thörn skildrar hur områdena Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn på sjuttiotalet blev ”skandinaviska centrum för urban alternativkultur och politisk aktivism”, platser för svartklubbar, ockupanter, demonstranter, proggare, punkare, såna som drömde stora drömmar, såna som gillade att måla plank i glada färger och politiska cannabisstöpare. Och varför gick muffinsgentrifieringen av Haga igenom medan christianiterna fortsätter motståndet, så snöiga de är?

Men det som gör att hela EMMES-redaktionen spricker upp i ett enda bullrigt skrockande, är omslagsbilden. Man behöver inte fundera många sekunder på i vilken stad den är tagen. Unga alternativa människor bär skinnpaj och röker cigaretter, intar rivningshus och hänger ut banderoller. En banderoll är skriven i desperation: ”VI HAR INGET VAL”. En banderoll försöker ta kommandot: ”HEJ VI BOR HÄR”. En banderoll berättar att vi gillar roliga gubbar med festlig kostym och damorkester: ”KURT OLSSON FAN CLUB”.

För första och enda gången kommer jag nu i skrift att parafrasera Fredrik Virtanen: bara i Göteborg, barn, bara i Göteborg.*

* Då ska det tilläggas att Virtanen själv, under sin tid som NY-korre för Aftonbladet, parafraserade skvallerkolumnisten Cindy Adams (jag tillhör inte dem som skriker ”stöld” när någon låter sig inspireras av andra ord och handlingar). Adams avslutade oftast sina krönikor i New York Post just med frasen ”Only in New York, kids, only in New York”.

De är inte kloka, de där Romare.

Av Kalle Lind

den 2013-04-16

i blogg

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare – troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som ”snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare”. Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie ”Lek för vuxna” (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse ”runda ord”, som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident – då ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” sades för första gången i svensk public service – ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen ”som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning”. Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen – i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger ”Den går att äta”. (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. […]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

Snutuppgörelse.

Av Kalle Lind

den 2011-11-23

i blogg

Har så plöjt igenom Michael Tappers avhandling Snuten i skymningslandet – svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010. Håller man boken i handen kan den tyckas mastig med sina 859 sidor, men oroa er icke! Hoppar man över notapparat och abstract så är det inte mer än 690 sidor. 690 tättskrivna, faktaspäckade sidor.

Tapper går noggrant – mycket noggrant – igenom polisberättelsen såsom den sett ut i roman och film sen Sjöwall-Wahlöös dagar. (I en recension invändes det för övrigt mot att Tapper är för påläst: ”Att formulera invändningar inför denna enorma textmassa känns lite obekvämt. Inte för att Tapper är oantastlig, utan för att det i kvantiteten och detaljrikedomen ligger en kalenderbitaraktig argumentationsteknik.” Vilket är en udda anmärkning mot ett akademiskt verk, om ni frågar mig.)

Jag köper det mesta av analysen rakt av. Tappers grundtes är att Sjöwall-Wahlöö och deras epigoner – i synnerhet Mankell – har ett oförtjänt gott rykte som radikala samhällskritiker. Deras förtjänster som författare och inspiratörer kan ingen ta ifrån dem, men den förment vänsterpolitiska analysen hos Sjöwall-Wahlöö stannar vid osund dyrkan av öststaterna, pajaskarikatyrer av Säpo, notoriskt Palmehat och en gnällighet över Välfärdssverige som gjorde att Svenska Dagbladets ökände högerkritiker Gunnar Unger gjorde både vågen och high five.

Till det kommer en kvinnosyn med en fixering vid nymfomaner och radergummiformade bröstvårtor som borde ha känts nattstånden redan på sextiotalet. Och som förvånar med tanke på att 50% av författarna själva var kvinnor.

Och ovanpå det den svartvita världsuppfattningen, där alla är USA-manipulerade idioter utom Becks älskarinna Rhea Nielsen som är kommunist, kåt och felfri, samt vpk:s CH Hermansson som springer förbi i Terroristerna med ”tuff blick” och ”rosiga kinder”.

Hos Mankell har plakatpolitiken tonats ner till förmån för en faktarikedom med den uppenbara avsikten att böckerna ska tas för sanna. Inte sanna som i ”har hänt” utan som i ”skulle kunna hända”. Mankells bild av ett imploderat folkhem där otäckt utländsk kriminalitet forsar in över gränserna och gör att stackars Wallander aldrig kan ta hand om sin smutstvätt, är dystopisk och närmast undergångsromantisk. I intervjuer försvarar sig Mankell gång på gång, när folk frågat om han inte har hjälpt till att forma bilden av ett samhälle där psykopater härjar fritt och polisen är den enda räddningen, att verkligheten är mycket värre.

PRO:s insändarskribenter hade inte uttryckt det klarare.

Det här tycker jag mig läsa, mellan och på raderna, hos Tapper. Han tar förstås upp betydligt fler författare och deckarhjältar, i princip alla de stora med samhällsskildrande ambitioner, plus Håkan Nesser, utom Liza Marklund och Åke Edwardsson. Som akademiker aktar han sig för åsiktsprosa, men jag tycker mig ändå förstå att han anser Leif GW Persson och Stieg Larsson ha en mer sansad uppfattning om kriminalitetens omfattning än Olov Svedelid och Beckförfattaren Rolf Börjlind.

För åsikter har Tapper, det vet alla som läst eller kritiserats i hans filmrecensioner i Sydsvenskan. Hans bok är också som roligast när de skiner igenom. Som i kapitlet om polisvigilanten Johan Falk (ni vet, Jacob Eklund som Dirty Harry), där han först presenterar alla de belägg som upphovsmannen Anders Nilsson dragit fram för att bevisa att vi lever i ett rättslöst samhälle, sen presenterar kriminologins motbevis och slutligen konkluderar:

Med dessa samlade invändningar mot anspråken på autencitet i filmernas framställningar väljer jag därför att betrakta dem som ren fiktion.

Han hade lika gärna kunnat skriva ”rent nonsens”. Men det gör inte akademiker.

Jag kan ha fel, men jag tycker mig också spåra en viss skadeglädje hos Tapper när han beslår den kulturelle skrythalsen Håkan Nesser med fel:

Att felstava John Cassavetes efternamn som ”Casavetes” kan sättas på tryckfelsnisses konto. Men när Van Veeteren i ”Kvinna med födelsemärke” beskriver fotografierna i Michelangelo Antonionis ”Blow-Up” (1966) som föreställande en våldtäktsman – i själva verket visar de en äldre man i sällskap med en yngre kvinna (ett kärlekspar? far och dotter? en prostituerad med kund? – vi får aldrig veta), ett möjligt mordoffer i ett buskage och kanske en mördare dold i ett annat buskage – framstår bildningen som desto ihåligare.

Snuten i skymningslandet hade lika gärna kunnat tryckas upp i ett ex och skickas direkt hem till Kalle Lind. Det här är mumma för mig: en nördig genomgång av all betydande svensk kriminallitteratur, en samhällskritisk kritik av samhällskritiken, ett metodiskt skakande i piedestalerna, en försynt men skoningslös synål i de uppblåsta ballongerna. Det enda som smärtar mig är att Tapper inte hittat min egen gamla D-uppsats om kvinnobilden hos Sjöwall-Wahlöö, trots att den skrevs vid samma institution som Snuten i skymningslandet.