Etikett: kennet ahl

Sista budet.

den 2014-10-18

Det kom en dvd med posten: en vänlig man med det originella aliaset Fredrik skickar mig en film jag velat se i tjugofem år. Den heter Sista budet (1981) och gjordes av författar/filmar/stalinistkollektivet Kennet Ahl. För längesen fick jag en hemmabränd dvd i näven av filmens huvudrollsinnehavare Anders Lönnbro. Den fungerade inte när jag väl satt den i dvd-spelaren. Jag skrev till Lönnbro och bad om ett nytt ex. Det fungerade inte heller. Sen tyckte jag det blev pinsamt.

Anders Lönnbro (bekymrad).

Anders Lönnbro (arg).

Jag hade inga högt ställda förväntningar på filmen. Det är inte för att jag nödvändigtvis tror att något är bra som jag går i tjugofem år och trängtar efter det. Jag kan ha helt andra bevekelsegrunder. Sista budet är dels ett rödkindat tidsdokument från Göteborg i varvskrisernas skugga. Dels syns Hasse Alfredson i en biroll. Fler skäl än så behöver inte jag för att trängta.

Jag drar mig till minnes att även Lönnbro själv – som också ingick i manuskollektivet – var skeptisk till filmen när vi pratade om den. Kanske blev den för politiskt övertydlig, sa han. Kanske borde vi nöjt oss med att påpeka felen, inte försöka lösa dem.

Överklassinteriör.

Arbetarklassinteriör.

Trasproletariatinteriör.

Utan några direkta förhoppningar sträcker jag alltså ut mig framför teven och blir glatt överraskad. Det är inte så pjåkigt. Förutsatt att man står ut med en något förenklad klassanalys och med Göteborg. Det gör jag.

Sten-Åke Cederhök hade kunnat se den här filmen och säga: ”Åkajj, jag ger majj, ni vinner, mer götebosst än så här blir det änna inte!” Det är fabriksnedläggningar, kapitalistsvin, kommunal korruption, vilda strejker, Weiron Holmberg, Roland Jansson, Sven Wollter och ett jävla tjôtande i varje scen. Okvädingsorden flyger som fiskmåsar över Avenyn: överklassare, sketstövel, lakej, kantareller, klättermus (om fackföreningsrepresentant), cementröv (om fackföreningsrepresentant), jävla snackbögar (om fackföreningsrepresentanter). I eftertexterna tackas ”vänner sympatisörer medlemmar i Göteborgs kpml(r)-avdelning” samt Änglarnas supporterklubb.

Så jävla mycket Göteborg i samma bild: Anders Lönnbro, Weiron Holmberg, Roland Jansson, fabrik.

Storyn i korthet: Roger och Lisette Ahl är losers. De får tretton rätt på tipset, hivar ut soffan genom fönstret och visar sig vinna 823 spänn (”Det känns inte som man kan lita på Tipstjänst längre!”). Två slemma bröder – en finlandssvensk och en skåning – kommer in i deras liv: Anders Berger (Carl-Axel Heiknert) är direktör för fabriken där de jobbar, Joakim Berger (Hasse Alfredson) är krögare och anställer Lisette som servitris/eskortdam/smugglare/allt som en slem figur behöver.

Slemmare kapitalistbuse har vi inte sett sen Krösus Sork.

Ni ser väl hur slem han är?

Dessa omoraliska kriminella kåta obehagliga usla kapitalister gör sen sånt som dylika gör: de ligger lite med Lisette, lånar henne pengar till en krog som de kör i botten, mutar snuten, köper dåliga maskiner till fabriken, kranar stålar från AMS, lägger ner fabriken när de tömt kontona och byter dessutom dialekt lite när det passar dem. Facket springer förstås deras ärenden (”vi inom facket har lyckats i vår strävan att skaffa en ny ägare”) och blir förstås handfallna när arbetarna till slut väljer att ockupera sin fabrik:

– Protesterar gör vi varje dag men vi gör det i rätt form!
– Då är ni i jävligt dålig form!

Roger är fritänkare och rebell (men förstår till slut att organisera sig!) och säger både ”dra röven i koks din jävla sosse!” och ”dra röven i koks din jävla kommunist!” Han är dessutom en utpräglad humör- och känslomänniska: när det förljugna fackombudet (Roland Jansson) har glömt en gång för mycket vem som har betalat hans kurser i förhandlingsteknik skickar Roger in lite ström genom röret till hans pissoar.

”Hörde du vad han tjöt när han fick tjugo kilowatt genom snoppen?”

Någon ropar ”Har du fått missfall?” till det svårt plågade fackombudet och här kan jag inte låta bli att känna lite sympati med honom, hur mycket klassförrädare han än må vara.

Jag märker att jag raljerar när jag refererar storyn, men jag tycker på allvar att filmen har en massa kvaliteter. Hur fångade Kennet Ahl-kollektivet än var av den för tillfället rådande stalinistiska strömningen i Göteborg så hade de humor. Även om de tydligt tar de vilda strejkarnas parti så framställs de inte som felfria hjältar. När apeller ska läsas upp i megafon trasslar den jättelånga mannen in sig i sladden och den pyttekorta kvinnan glömmer att hålla upp plakatet ordentligt.

Glada och fumliga strejkare i olika storlek.

Och Hasse Alfredson är inte bara castad för att kasta lite stjärnglans över vad som annars kanske blivit en intern västkustangelägenhet; Kennet Ahl förstår också att använda hans komiska talanger. Jag fnissar glatt när han målar upp en restaurang som ska servera ”svensk husmanskost istället för pizza och grönsaker och skit!”

Dessutom lider man en smula med Roger och Lisette, paret i historiens förgrund, som var och en på sitt sätt kämpar och sprattlar för att överleva i en värld som faktiskt är ganska orättvis.

Filmen producerades av Europafilm, som strax därpå gick i putten. De flesta av deras filmer ligger och samlar damm på de nedersta hyllorna i rummet längst in på SF – och då har SF inte ens nån större lust att göra sina egna klassiker tillgängliga. Men trillar ni över den så kan den rekommenderas som ett underhållande dokument av sin tid och sin plats och sin Sven Wollter.

Anders Lönnbro (sammanbiten) och Sven Wollter (korrupt).

Lisette spelades för övrigt av Bodil Mårtensson, även hon en del av manuskollektivet Kennet Ahl (tillsammans med regissören Christer Dahl, som Bodil Mårtensson innan dess sammanlevde med). Sonen Harald spelades av Harald Lönnbro, Anders Lönnbros och Bodil Mårtenssons son också i det privata och numera själv etablerad skådespelare. Han spelade för övrigt deras son redan som spädbarn i filmen Lyftet. Och som vuxen i teveserien Häktet (2005).

”Stöd ockupationen av Bergerverket!”

Kennet Ahlologi del 3: Slutstationen (1980).

Av Kalle Lind

den 2013-02-15

i blogg

Jag är dåligt bevandrad i dystopiltteraturen, även den politiska dystopilitteraturen. Jag har naturligtvis läst Fredrik Reinfeldts ”Sovhjärnorna”, de tjugonio sidorna dyster framtidsvision om mannen som dött välfärdsdöden ur boken Det sovande folket (1993).

Jag har också läst Martin Kristensons text om Didrik Dackes otäckt exakta blick i kristallkulan, Sverige 1999 – ockuperat land (1976), där författarens visioner om ett framtida genomsocialdemokratiskt land med särskilda knullutrymmen kallade Vilgotrum blev i princip sannspådda.

Och så har jag just tagit mig igenom författarkollektivet Kennet Ahls Slutstationen (1980), ungefär samma text som Reinfeldts eller Dackes fast från andra hållet. Samma såssehat, samma undergångsvision, samma uppgivenhet och samma semipornografiska frossande i det mänskliga förfall som Det Här Jävla Samhället kommer att leda till.

Slutstationen är skriven av tre medlemmar i kpml(r) – Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro – som flitigt studerat och lärt partiläxan. I Sverige år 2080 lever förtryckta människor i olika klasslager, där treorna är lägst och blir ansiktstatuerade som barn och används som försökskaniner på laboratorierna och satsar varandra i stora boxningsbettningar som arrangeras av statliga Tipstjänst.

De bor i H-koncentrationer, gamla miljonprogramsområden som aldrig rustats upp och dessutom blivit radioaktiva från de näraliggande kärnkraftverken. Där matas de med korv och medicinska preparat så att de kan bli användbara när de behövs: till experiment (läkarna dödar deras barn för att se om de har känslor) eller till nya korvar.

Ettorna, kallade dekisar, är däremot alldeles gränslöst perverterade, dvs. karlarna har homosexuella böjelser och kvinnorna lägger ingen band på liderligheten. Inför en boxningsmatch samlas några ettor och betraktar boxarna från underklassen:

– Jag vill ligga med den som vinner. Vill du vara snäll och ordna det.

En annan av flickorna skrattade gällt.

– Men snälla Kerstin, nu går du väl ändå för långt. Det är ju värre än att ligga med ett djur.

Flickan som hette Kerstin log vänt.

– Kan jag inte inse. Jag anser inte att det är någon artskillnad på djur och treor, bara en gradskillnad. Och jag ligger med mina hundar så varför skulle jag inte kunna ligga med en boxare.

– En boxare stinker ju.

– Självklart måste han desinficeras.

Detta förfall har naturligtvis administrerats av socialdemokratin, så klart tillsammans med kapitalismen. Den etta vi lär känna närmare heter Marcus Wall och är ättling i rakt nedstigande led till Anders. Marcus Wall äger Beijer-Invest, som i sin tur äger hela Sverige. Världen runt omkring, däremot, ägs av Coca cola.

Samhället lyder under Läran, som alla medborgare förväntas kunna utantill: ”Det är som det är därför att det inte kan vara på något annat sätt”, ”Sverige styrs av Socialdemokraterna, som väljs av representanter för folket, nämligen produktionsvårdarstammen”.

Bokens tillkomstid, 1980-talet, benämns ”den mörka tiden”, socialarbetarna ser som sin uppgift att hetsa ungpöbel mot ensamma förbipasserande för att ungdomarna ”ska ha något att göra”, på Dramaten spelas inte längre politisk och viktig teater utan Innerlig teater där unga flickor möter Döden och mördas på riktigt inför publiken. Och i skolan fostras barnen till dreglande kollin. Fröken förhör sin nioårige elev:

– Varför går du i skolan, Peter?

– För att jag måste.

– Är det ingenting du vill lära dig?

– Nej.

– Är det nånting du skulle vilja ha?

Han tänkte trögt, så lyste han upp.

– Knark. Ett helt berg av knark.

– Om du inte fick nåt knark, vad skulle du vilja då?

– Dö. Fast det vill jag ändå.

– Varför vill du dö då?

– För att allting är meningslöst.

Lärarinnan strålade.

– Bra Peter, bra. Det var rätt alltihop. Det är som det heter i Läran: ”Av allt meningslöst är skolan det mest meningslösa.”

Redan när det begav sig verkar förlaget ha haft sina dubier kring utgivningen. De la åtminstone in en triggervarning:

Sedan ska det till författarkollektivets försvar tilläggas att allt trots allt inte är vedervärdigt i det där framtida sossesamhället. Det finns hopp, det finns ljus. Det hoppet och det ljuset heter – socialismen. I en ficka i landet Sverige 2080 har nämligen några människor lyckats rädda både solidariteten, värdigheten och biblioteksböckerna. Men vi förstår att det krävs mycket möda och stort besvär för att skydda detta sköra från de blodtörstande kapitalisterna.

Till boken Slutstationens försvar ska sägas att den trots allt är originell. Så många kpml(r)-iga framtidsskräckvisioner tror jag faktiskt inte att det finns.

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Av Kalle Lind

den 2013-01-17

i blogg

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld – småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor – flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker.

Till formen är det en polisroman. Där de två första – klassiska – Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, ”socialfascisterna”. Eller till poliserna, ”kapitalistlakejerna”.

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

– Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

– Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

– Öh … samhället är skyldigt … öh förlåt oskyldigt … öh skyldigt att försvara sitt … öh förtroendekapital … öh när huliganer … öh förlåt hullisar … öh huliganer ifrågasätter vår … öh värdegemenskap … öh förlåt värdelöshet … öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

Grundläggande Ahlologi (formulär 1Ahl).

Av Kalle Lind

den 2013-01-15

i blogg

Få författarbegrepp är så förvirrande som Kennet Ahl. Från början är det en pseudonym för den f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl, som i sjuttiotalets begynnelse slog sig samman för att skriva romanen Grundbulten (1974) utifrån Strömstedts erfarenheter från Hall. Redan här föreligger viss förvirring; Kennet Ahl är också romanens berättare.

Grundbulten blev en försäljningssuccé – på den tiden sålde marxistiskt präglade kriminalvårdsfarser multum – och samma duo slog sig sedan samman för att skriva uppföljaren Lyftet (1977). Succén upprepade sig – och nu förekommer Kennet Ahl i handlingen i tredje person.

Strömstedt bodde hemma hos Dahl och passade på kuppen på att börja ligga med Dahls sambo – hej! det var sjuttiotal! – men det hindrade inte arbetsprocessen. Tvärtom fungerade denna Bodil Mårtensson som informell redaktör och smakråd. Grundbulten är dedicerad ”Till Bodil”.

Mårtensson var skådespelerska och kom snart istället att hooka upp med skådespelaren Anders Lönnbro. Fortfarande hängde hon dock med Strömstedt och Dahl – hej! det var fortfarande sjuttiotal! – och de fyra kom att arbeta tillsammans.

Lyftet (1978) filmatiserades med Dahl som regissör, alla fyra som manusförfattare och Mårtensson och Lönnbro i huvudrollerna. Det vill säga filmen är inte alls, eller åtminstone ytterst lite, byggd på boken. Boken är en mycket brutal fars i nattlig Stockholmsmiljö, filmen är ett socialrealistiskt drama.

Under filmarbetet, där Strömstedt medverkade i rollen som präst och som kriminalvårdsexpert, blev de fyra ovänner. Strömstedt blev irriterad på de andras kfml(r)-retorik – hej! det var sjuttiotal! och de bodde i Göteborg! – och tog sitt pick och pack och stack.

Kvar blev så Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro, som tillsammans skrev två romaner, gjorde långfilmen Sista budet (1981) och tevefilmen Nya tider (1988) – allt under pseudonymen Kennet Ahl. I satirromanen Rävsaxen (1979) förekommer Kennet Ahl som en bifigur.

I dystopiromanen Slutstationen (1980) är en framtida släkting till honom, Kennet Ahl, en av huvudpersonerna.

I Sista budet heter huvudpersonen, spelad av Anders Lönnbro, dock Roger Ahl.

Det där ursprungliga kåkfarartemat hade nu så sakta tonats bort till förmån för diverse blandad samhällskritik och allmän kverulanskommunism, troligen beroende på att insidertipsaren Strömstedt satt och skrev satiriska kåkfararromaner med en gammal kåkfararkollega som hette Allan Westberg istället.

Förvirrande? Det fortsätter. Så småningom blev Lasse Strömstedt och Christer Dahl kompisar på nytt – Dahl hade flyttat ifrån Göteborg och lämnat kvar några av parollerna på Hisingen – och började på nytt skriva romaner under namnet Kennet Ahl.

I Mordvinnaren (1987) är Kennet Ahl berättare utan att förekomma i storyn. Däremot heter huvudpersonen Lasse Ström. På baksidan berättar författarna att de först var vänner i sju år, sen ovänner i sju år och nu hoppas vara vänner så länge att de hinner skriva några nya romaner tillsammans.

Nästa Kennet Ahl-roman, Hämndemännen – en roman om ett system i upplösning (1991), har en grundidé som ”föddes under en våldsam hjärnstorm mellan Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Lasse Strömstedt är dock ej medförfattare till Hämndemännen.” Därefter skulle Christer Dahl aldrig mer ha med Kennet Ahl att göra.

På omslaget till Högriskbegravning (2006) står sedan ”Kennet Ahl alias Lasse Strömstedt” – vad poängen är med en pseudonym om man anger författarnamnet precis under får nån annan utreda.

Vad skulle då en modern konsult från valfri välfakturerande byrå ha kunnat tipsa det här gänget gamla ärrade r-are om? Jo, att det måste finnas nåt sätt att tydliggöra varumärket.

En man med ett skägg sjösätter härmed en ny serie där vi successivt betar av de Kennet Ahl-romaner som kommer i min väg. De två första är sen länge avhandlade, de resterande poppar upp när andan faller på. Tipsa era barn och barnbarn.

P.S. Förvirringen slutar naturligtvis inte där. Parallellt med att han skrev Kennet Ahl-romaner med Mårtensson och Dahl skrev Anders Lönnbro också romaner ihop med en Lars-Göran Nilsson. Under pseudonymen Bertil Ahl.

P.P.S. Inte utan stolthet har jag själv bidragit till förvirringen. I teveserien Häktet (2005), som jag skrev manus till, förekommer Anders Lönnbro som kåkfararen Kennet Ahl. I rollen som hans son John Ahl sågs Anders Lönnbros son Harald Lönnbro. Samma roll kreerade Harald som nyfödd i långfilmen Lyftet.

En man med ett skägg tackar och bockar.

Av Kalle Lind

den 2012-07-28

i blogg

Minnesgoda – läs: autistiska – läsare minns kanske att jag för ett stycke tid sen efterlyste de nummer av alternativ-kultur-serie-magasinet Galago som jag saknar (dvs. nummer 1-4). Det gjorde jag på skämt. Numren gjordes i slutet av sjuttiotalet och är än obskyrare idag än då. Jag räknade inte med att de som fortfarande sitter på nåt ex vill skänka dem till en pojkfarbror i Sydsverige.

Döm därför om min förvåning – och tacksamhet – när självaste Roffe Classon – Galagos grundare och excentriske redaktör under år och decennier – skickar mig några av de tidningar som jag saknar.

De ser ut lite som jag förväntat mig: mycket kollage, mycket beatpoesi, mycket skrivmaskinsbokstäver, mycket ”vi ska flyga inne i tunnelbanevagnens bävande apati med dynamiten i våra hjärnor”. Pirinen är med från nummer ett med serien ”Herr Planta” och Olle Berg heter Jan-Olof Berg och gör serier med symptomatiska titlar som ”Samhällsvård” och ”Rattfullmäktige”. Det är ostrukturerat och infallsrikt och gränslöst och väldigt lätt att tycka om.

Efterlysningen gick alltså oförmodat hem. Jag efterlyser därför också härmed:

* ett ex från den första pressningen av ”Sov lilla Totte/ Torsdagskväll i Vedbaek”-singeln från 1962, där hålet olyckligt råkade hamna mitt i skrevet på en av gubbarna som utgjorde Svenska Ljuds/Svenska Ords logga

* Nöjesguidens humornummer från typ 1994 (vill minnas att det var riktigt läsvärt)

* Kennet Ahl-kollektivets film Sista budet från 1981 (jag fick sammanlagt två dvd:er av huvudrollsinnehavaren Anders Lönnbro en gång, men ingen av dem gick att spela)

* vänstersatirfilmen Miss and Mrs Sweden från 1969 (regi: Göran Gentele, manus: Lars Forssell) som jag såg på teve en gång och tyckte var rolig (åtminstone scenen där en marxistisk kollektivmedlem försöker spola ner Kalle Anka)

* femhundralappar (helst tryckta 2002-09, men där är jag inte så kitslig)

Mejla lagomtjock@yahoo.se så fort ni kan. Tack på förhand.

(Obs! Semestern är egentligen inte slut än. Om en dryg vecka kommer rapporterna från ett gubbtätt feriefirande.)

Tjyvromaner.

Av Kalle Lind

den 2009-01-19

i blogg

Det finns en litteraturgenre som jag inte riktigt har grepp om hur stor den är, men som bör ha den ungefärliga beteckningen ”galghumoristiska tjyvromaner skrivna av vänstermän, gärna med akademisk, sociologisk och/eller tjyvbakgrund”.

På det famösa sjuttiotalet gavs det förstås ut ett antal. Först och störst var författarkollektivet Kennet Ahl som skördade exempellösa framgångar med romanerna Grundbulten (1974) och Lyftet (1976).

Kollektivet bestod ursprungligen av den då nyss avpolletterade kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl. Med tiden kompletterades de av Dahls och Strömstedts f.d. flickvän Bodil Mårtensson och hennes nye man Anders Lönnbro (vilket blev för infekterat även under the swinging seventies, varför Strömstedt hoppade av).

Då tippade det också över från insideskildringar av fängelser och Plattan i tröttsam kpml(r)-retorik om alltings förfärlighet.

Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttiotalsamfetaminister. I romanerna grundläggs några av de grepp som blir genremarkörer: tokigt högt tempo, galet många lik, noggrann återgivning av tjyv- och narkomanjargong, karaktärer som heter Blommor-till-mor, Hannibal och Blippe samt sentenser om samhället skrivna på näsan.

Det är vad man kan kalla centralstationstoalettsrealism eller mer realism än vad som efterfrågats. Tonen är hårdkokt, cynisk och författarna hade inte haft nåt emot att jämföras med Raymond Chandler eller Ed McBain:

Att Rolle inte går att knäcka beror på att han fortfarande hatar. Han har gått den långa vägen, omhändertogs för samhällsvård redan i sexårsåldern och har från insidan sett att det enda den vården innebär är att man är kalkad och pantad för ett liv i brottets och knarkets tecken.

Det är därför han hatar det här förljugna och falska systemet som väljer ut oskyldiga ungar till anstaltshjon och har mage att kalla det för vård. Rolle tror inte på nån förändring, skiten är som den är och som den har varit i tusentals år men själv tänker han aldrig böja sig. (Grundbulten).

Det finns så mycket som står i vägen för en flicka från Tensta eller Hallunda som vill ha lite kul här i livet innan hon lämnar in, och jämfört med hennes tidigare tillvaro levde hon nu ett lyxliv.

Men för de flesta varar det som sagt bara en kort svindlande period. Tids nog måste man ut på gatan och ragga torskar. Till en början inte så ofta dock. Bara när det är ont om storfräsare på grund av att yngre och smidigare kollegor varit framme och snappat bort dem.

Men när tandlossningen sätter in i sjuttonårsåldern blir det hårdare att leva.

(Lyftet).

Inne på en av Centralmuggens toaletter satt Tjacke och kände sig ytterligt väl till mods. Han hade just smällt i sig dagens andra macka. Vera Hanssons morfinbas var av god kvalitet och kostade därefter. (Fähundarna 1977, av journalisten Per Odebrant och min gamle filmlärare Joel Ohlsson).

– Hur mycket vill du ha? Det är fina grejor!
– Ge mej en halv meter.
Bengt drog upp pumpstången och mätte upp en halv milliliter direkt i sprutan.
– Här, sa han och räckte över den till Jan.
Han mätte sen upp samma mängd till sig själv.
– Har vi nånting att lösa det i? sa Jan.
– I guds natur finns allt, sa Bengt och öppnade bildörren.
Han böjde sig ner och tog upp vatten direkt ur en vattenpöl som bilen stod i.
(Fultjack 1986, av Johnny Kalderstam, fil dr i rättssociologi).

Bingo, Lill-Janne, Svenne och de tre, nåja, lammkötten haffade snabbt två taxibilar och drog iväg till en kvart uppe på Söder där telefonen varit avstängd i närmare tre månader, och där innehavaren med största sannolikhet skulle vara glad, ja överförtjust, att låna ut sin lägenhet några dagar mot några kapslar samt pengar att betala telefonräkningen med.

Analysen visade sig vara riktig. Lägenhetsinnehavaren visste inte till sig av glädje. Detta var verkligen manna från himlen, och han lovade att omedelbart betala telefonräkningen. Först skulle han bara ta sig en sil hemma hos någon trevlig flicka i grannkvarteret.

Det finns anledning att misstänka att televerket skulle få vänta ytterligare, men eftersom Bingo och hans sällskap inte avsåg att stanna någon längre tid och eftersom telefonsignaler bara stör när man ligger och knullar så beredde inte telefonen dom några besvär
(Storfräsarna 1979, av f.d. kåkfararna Lasse Strömstedt och Allan Westberg).

Jag ska ärligt säga att jag gillar det, men så är Ett anständigt liv en av mina favoritfilmer och Kentas textrader ”Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod” storartad poesi i mina öron.

Allt som påminner mig om att jag, trots tarmvred och ett hus som läcker, trots allt inte injicerar smutsvatten gör mig tillfreds.