Etikett: män som heter bengt Sida 2 av 3

Holt ruten.

den 2012-02-02

I En man med ett skäggs serie ”Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög” har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de ”pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV” omkring dem.

Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som ”självgod”?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Snusk.

Av Kalle Lind

den 2011-10-10

i blogg

Jag och Kringlan Svensson har skrivit en roman. Den heter Blandfärs och är förhoppningsvis väldans rolig. Den kommer ut i maj och genomgår just nu en sista rejäl redigering.

En diskussion har då väckts angående det där med snusket. Ni vet, runda ord, fula ord, grova ord, ord som ”storkukad” och ”runkrum”. Är de roliga och nödvändiga eller stör de och försämrar? Skrämmer de rentav bort en del av en potentiell publik? Har äldre människor svårare för grovheter än yngre? Och om de har det, hur hänger det ihop med att ord som ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” är flera hundra år gamla och rimligen har använts hela tiden sen de skapades? Blir man vid en viss ålder plötsligt pryd?

Själv är jag kluven, liksom jag är kluven i alla andra frågor. Å ena sidan stör hyckleri mig: familjer samlas gladeligen framför Beck för att sörpla slush puppies och se spädbarn sprängas i luften, men samtidigt blir folk upprörda över att man kallar en fitta för en fitta.

I detta nu laddar tusentals svenskar ner porr – skulle man ställa frågan är det ingen.

Alla ståuppare vet att man kan ha hur blått material som helst och orera om kuk och fitta – så länge man benämner det kisspinne och framstjärt. Så fort folk blir påminda om vad de skrattar åt, tenderar de att sluta.

Viss tveksamhet fanns över att återpublicera förlossningsbilderna från sjuttiotalets sexualupplysningsböcker i min Proggiga barnböcker– det som passerade i barnböcker på sjuttiotalet skulle alltså vara för magstarkt i faktaböcker på tiotalet.

Jag kan inte se det som ett framsteg.

Å andra sidan strävar man ju efter den största komiska – okej, låt mig vara pretentiös: konstnärliga – effekten. ”Kisspinne” kan ju faktiskt vara roligare än ”kuk”.

På den legendariska lp:n Folklår sjunger Bengt Sändh och Finn Zetterholm gamla fula visor, diktade och trakterade i drängkammare och på logement men också i de gemensamma sovrummen. Visan ”Jag åkte till storstaden Mora” utgår från Taubes ”När jag var en ung caballero” med omkvädet ”för kärlek och solsken och sång – pling plong” och är väl varken Folklårs eller Taubes intelligentaste text. Finn Zetterholm sjunger en text om en yrkeskvinna som han möter i Mora och som frågar om han vill titta på en centralt placerad kroppsöppning etc. Texten är mycket explicit. Ingen behöver tveka om vad sångaren stannade i porten och gjorde sedan hemåt han lunkade.

Sändh och Zetterholm plockade de flesta av sina visor från ”Fula visboken”, en antologi med folklig diktning, redigerad av folklivsforskaren Bengt af Klintberg, visforskaren Christina Mattsson och författaren (och pornografipionjären) Bengt Anderberg. Där är texten faktiskt en annan. Det vill säga alla ord är identiska – utom rimorden:

Jag åkte till storstaden Mora

och träffade stans största – flicka.

Hon fråga om jag ville titta

på hennes förtjusande – våning.

Hon bjöd mig på kaffe och tå’ta

och vi blev så helvetes – mätta.

Sen bjöd hon på päron och hummer

och jag tog ett stort saftigt – päron.

På kvällen när hemåt jag lunka’

jag stanna i porten och – rökte.

Det är väl fortfarande inte världens största skrattfest, men onekligen ökar humorhalten när snusket får stanna i det outsagda. När det blir jag och inte visan som är sexualfixerad.

Kan man av detta dra slutsatsen att det alltid är roligare om man inte löper linan ut och duckar för de förfärliga underlivsorden? Nja. I nittiotalets humorserie Pentagon (med Lindström, Herngren, Haag, Djanaieff etc) visades en skylt i en butik: ”Vi straffknullar alla snattare med grovt salt”. Där skapar kontrasten mellan den kundtillvända inställsamma butiksmiljön och den raktpåsakiga jargongen själva humorn.

Man kan kanske sammanfatta det med att det är roligare med kuk på kyrkkaffet än i sängkammaren. Humor bygger, oavsett vilka premisser Robert Gustafsson jobbar efter, på överraskning.

När ni en dag i maj 2012 alltså läser romanen Blandfärs och här och var snubblar över nåt ord som inte lärs ut i söndagsskolan, betänk då att det är noga övervägt och processat. Likaså alla de gånger ni inte gör det.

Vilhelm Mobergs glaspick.

Av Kalle Lind

den 2011-03-03

i blogg

Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren ”Människor som har haft fel”.

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess – idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan – tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin – han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn – en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet ”Wachtmeister & Werner”? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats ”samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket”. I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.

Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: ”Moberg hade flera skrivbord.”

Exakt var Glaspicken står – för står gör den – visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända – Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 – men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

Varför känns det bara tomt när man är full?

Av Kalle Lind

den 2011-02-04

i blogg

För evigheter sen – när tid inte var en bristvara i mitt liv – satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet – för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte Ocean’s eleven så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt Apocalypse now och Citizen Kane – två av historiens mest sönderhyllade filmer – på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot Ett anständigt liv. Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med Ett anständigt liv – och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd – så hade jag gjort det.

Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

”Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?”

”Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart.”

”Hur fan kan man bo i Umeå?”
”Det är lätt hänt.”

”Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!”

”Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset.”

”Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?”

”Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!”

”Ska du ner på Torget?”
”Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen.”

”Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?”

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten ”Sverige hjälper”.

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild.

På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng – ”Utan att fråga” – är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglunds orkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

Soptunneungar.

Av Kalle Lind

den 2010-12-02

i blogg

Åttiotalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev – i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna – ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen.

Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken Människor som gått till överdrift).

När hon Ekeberg förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för ”den stora skökan”, ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar ”Barn”, liksom ”Livet”, med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar – ”Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran” – och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.

Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrina, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var – Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus.

Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mig att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säga vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Uggel-Guggel.

Av Kalle Lind

den 2010-10-15

i blogg

Bonniers Malmö-Lund-bilaga, Sydsvenskan, rapporterar om ett gammalt Rune Andréasson-manus som först nu tecknats upp och publicerats av Bamseredaktionen. Det handlar, lika oväntat som logiskt, om en flicka som blir lapplisa för att försörja sina småsyskon och om hur popsångaren Uggel-Guggel skriver en smädespopdänga – för att strax därpå få se sina barn påkörda när trafikkaos uppstår.

Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan ”Pf”, signerad Magnus Uggla:

Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va’ stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens

Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:

I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack

Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad – en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.

För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:

Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
”Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin”
(”På rutinens brant”)

Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag […]

Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!
(”Visa till Lisa”)

Det retar mig att den gode Rune inte retade sig på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.

TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mig – och alla andra intresserade – i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären Sweden – heaven and hell (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.

Av Kalle Lind

den 2010-08-23

i blogg

Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

Cornelis i mitt minne handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan – jag låter bli att kommentera namnet – stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

Bondskt, mustigt och skabröst.

Av Kalle Lind

den 2009-10-06

i blogg

Fula visboken är en vetenskaplig antologi sammanställd av folklivsforskaren Bengt af Klintberg och visforskaren Christina Mattsson. Det är alltså inte fråga om nåt pornografiskt eller snaskigt, utan om en ren dokumentation av visor som traderats i drängkammare, på logement och så fort prästen varit utom synhåll.

Somliga av visorna – och fler därtill – sjöngs in av Bengt Sändh och Finn Zetterholm på den klassiska LP:n Folklår, som Konsum på sin tid vägrade distribuera pga det pornografiska innehållet (de fortsatte dock att sälja herrmagasin).

För oss med lite enklare sinne för humor är det bitvis en fröjd att läsa. Det är väldigt folkligt. Jag såg en gång Bengt Sändh sjunga snapsvisan om Sjöbloms dass i teve. Han introducerade vers 2 med att varna för att den var ”lite ekivok”:

När kukarna stå som hammarskaft
och fittorna rinna som hallonsaft
Ja, då är det vår
– Se upp där inne! Nu kommer den!
Ja, dåååå är det vååår!

Annars kan man konstatera att populära figurer som Pablo Fransisco eller Petra Mede antagligen skulle ha gått hem även för hundra och tvåhundra år sen. Snusket är väldigt explicit och oneurotiskt. Det är många kukar som liknas vid olika styva föremål i naturen, många kuttor som rinner och dryper och grinar och flinar.

Intressant är att många visor uppenbart kommer från en tvekönad miljö. Man föreställer sej gärna att snuskfaktorn är som högst på båtar och regementen där karlar kan gå runt och vara primitiva utan att störas av kvinnors krav på civilisation. Men många visor beskriver könsakten ur bägges perspektiv:

Och flickan börjar känna
emellan gossens lår
– Vad är det för ett oxehorn
som här emellan står?

– Det är väl inget oxehorn
fast att du tycker så
Det är den bästa fålan
som finns på far mins gård

Och gossen börjar känna
emellan flickans lår
– Vad är det för en enebusk
som här emellan står?

– Det är väl ingen enebusk
fast att du tycker så
Det är den bästa källan
som finns på far mins gård

Och är din fåla törstig
så vattna’n i min damm
Och tar du av han grimman
så går han längre fram

Kvinnorna är sexuella subjekt som inte tvungetvis retas och lockar och inte tvungetvis behöver övertalas, utan som initiavtagande uppskattar köttsamban:

När du kommer på min buk
juckeligreina
tar du fram din tolv tums kuk
emellan beina

När du är emellan lår
juckeligreina
får du allt se hur taskan slår
emellan beina

Och när du har pumpat kuttan full
juckeligreina
så tag i röven och stjälp omkull
emellan beina
Juckeligreina emellan beina
Tjilivilivppan boj hurra!

Och mer än en visa beskriver hustrur som tröttnat på sina makars sviktande prestationsförmåga och som därför med gott samvete går och lägger sej med knektar och husarer (som genomgående beskrivs som särskilt potenta).

– Jag tror att satan rider dej,
sade bonden
– Ja, rider han mej, så bor han i dej,
för att du så lite gängar mej,
svarade bondens hustru

Andra visor vittnar, mitt i sin frispråkighet, om en sexualmoral vi eventuellt har gjort oss kvitt. ”Tre pigor på Kinnesta gål” får besök av ”tre djäknar” som, efter vad jag förstår, våldtar dem. Mot slutet av visan är det pigorna och inte djäknarna som blivit dömda för fördärv:

Och när nu dagen på himlen blev ljus,
hej visp upp i knappen!
så stodo tre horor och torkade sin mus
för de var stuckna på lappen
och runkade på busken
för bullerumbum fallallerilej

I en annan visa är det tre sjömän som förgriper sej på tre jungfrur. Sjömännen straffas visserligen genom att sjökapten låter dem smaka daggen, men tröstar sej i slutstrofen:

– Snart bliver vårt ryggskinn helt igen,
men flickan får aldrig sin mödom igen
Sjung hopp faraderalla sin mödom igen

Festligast är de hädiska visorna – ”jungfru Maria var helig och kåt”, ”Israels barn hade kukar små” – och den bildrika historien om hur den store och starke gossen hämnas på polisen som avbryter omfamningen med en ung och fager flicka:

Han kokade en soppa på kuttan av ett bi
och lade femton tuppkukar och stånkanpulver i

I stadens alla brunnar han hällde sin mixtur
och snart så märktes verkan på människor och djur
På varje gammal kärring och varje gammal märr
stod kuttan våt och slaskig och alltid uppå spärr

Resten av visan kan ni säkert: priset stiger på ljus, ”prosten stod på torget och slog en stilla runk” och till slut spikas ”en kutta och en kuk” upp på rådhusporten där allmänheten för en, förhoppningsvis överkomlig, penning kan göra sej av med byxklådan.

Jag vill än en gång understryka att det hela är hämtat från en vetenskaplig skrift.

Tommy Nilsson var inte först (även om han veterligt är den enda som har sjungit om att knulla med just Malin Berghagen). Så länge folk har jufsat har jufsandet benämnts och besjungits.

1800-talets förljugna skönandar till folkkulturbevarare – bröderna Grimm i Tyskland, Richard Dybeck här – hade en tendens att censurera, i sin fåfänga jakt på den ädla sunda ursprungliga folksjälen. I gamla uppteckningar har åtskilliga verser ersatts med korthuggna kommentarer: ”otryckbart”, ”olämplig text” etc.

Vad af Klintberg och Mattsson gjorde – boken är från 1977 – var naturligtvis en angelägen och vetenskapligt hederlig kulturgärning. Utan dem skulle få av oss använda ord som ”tolvtumskuk” och ”knektemansräl” på daglig basis.

En man med gitarr avdelning 16BX, underkategori skägglös: Bengt Sändh.

Av Kalle Lind

den 2009-08-19

i blogg

Bengt Sändh är en mångfacetterad man. På sjuttitalet den kanske mest kontroversielle bland de trubadurer som hellre besjöng samhällets brister än myggor och tjära. Lustigt nog skägglös skrålade han om lapplisor, puritaner, konservativa präster, hembränning och kärringen som klippte lurvetufsan sin (”ullen” vägde f.ö. fyra hekto och räckte till strumpor, sock och en luva åt drängen).

När han inte sjöng byggde han sej ett hus från grunden, lärde sej bruka lin, blev origamiexpert, blev svampexpert, skrev barnböcker om Hitlers uppväxt och startade till slut en snusfabrik som blev så framgångsrik att han kunde sälja den till Swedish Match och flytta till Costa del Sol för att leva som ”rentier”.

Dessutom har han initierat x antal byalag, klubbar för fotografering och varit aktiv medlem i Human-Etiska Förbundet och Vetenskap och Folkbildning.

Han har m.a.o. levt ett helt annat slags liv än t.ex. jag.

Under sina aktiva dagar retade han upp en och annan ute i stugorna. På innerkonvolutet till sin och ständige kollegan Finn Zetterholms Jubileumsblandning har han publicerat utdrag ur brev han fått:

Jag vet var avstängningsknappen finns men har du tänkt på att du är ansvarig för sådana följder som uppstår när folkmoralen sjunker.

Du äckliga kloakråtta! Våga inte visa dig i TV mera!

Paradoxalt nog gjorde han en ohygglig massa krogshower med Lill-Babs – den mest überfolkliga i hela artistkatalogen. Jag tror att Bengt Sändh gillar paradoxer. Jag tror han gillar att retas. Jag förutsätter att folk i hans egna kretsar hade synpunkter på att han lattjade med Barbro Svensson från Järvsö. Jag tror inte att det gjorde Bengt Sändh lessen.

Den som försöker placera in Bengt Sändh i samma fack som saligen avlidne Onkel Kånkel eller spritromantiska frihetsfrontare är ute på djupt vatten. Visserligen gjorde han skivor som Folklår och En tumme i rövven, men det var inte BARA publikfriande. Det fanns också en kulturell avsikt. Materialet kom från Fula visboken, bl.a. redigerad av Bengt af Klintberg, som gjort en folkhistorisk gärning i insamlandet av visor som traderats genom seklerna utan att nå de etablerade antologierna.

Och visst skrev Sändh ”Ett recept”, låten som i detalj beskriver hur man bränner själv, som enligt ryktet ökade hembränningen i Sverige med si och så många procent. Men handlingen var inte BARA allmänt alkoholförhärligande: liksom Lundells ”då bränner jag mitt brännvin själv” stod handlingen som en symbol för den lilla människans kamp mot en förtryckande överhet.

Politiskt låg nog Sändh ungefär där Anderz Harning låg (han tillägnar f.ö. Harning visan ”Trubaduren i naturen”), det vill säga något slags statsapparatshatande rabulist. På sina konvolut skriver han gärna i imperativ:

Bryt mot sex till åtta förbud dagligen, det är nyttigt för den mentala hälsan.

Var inte så djävla flat Svensson. Sätt dig på gräsmattan i stadsparken och spela kort med dina vänner och dela en flaska rödvin.

Skaffa en bit cykelslang, en trädklyka och klipp plösen ur en sko och tillverka dig en slangbella! Det är inte TV och fritidskonsulenter som skall tala om vad Du skall göra.

Om det bitvis känns infantilt, känns de bitvis å andra sidan befriande. Jag uppskattar mest Sändhs tjottablängare mot hycklande präster och svensk försvarsmakt:

Predikan den blir toppen
därför att jag är man
Och det beror på snoppen
den saken den är sann

Min snopp den är min styrka
Den värdighet mig ger
Att tala i din kyrka
Jag sjunger och jag ber

(”Tack gode Gud”)

Så stilig och så ståtlig
du gamle militär
Nog kan du hålla takten
fast du är pensionär

Nog är du rak i ryggen
och går med spänstigt kliv
För du har aldrig jobbat med
nåt nyttigt i ditt liv
(”Du gamle militär”)

På ett skivkonvolut kommenterar han prästsången:

Själv är jag motståndare till kvinnliga präster. Manliga också.

Om militärvisan skriver han:

Den här visan blev radionämndsanmäld. Det var en höjdare på försvarsstaben som blev förbannad för att jag kallade militären för vår svenska mördarkår. Jag skrev ett litet vykort till svar med följande lydelse: Jag förstår inte varför Ni blir förbannade. En snickare blir ju aldrig arg när man kallar honom för snickare.

Så talar kanske inte den subtilt eftertänksamme. Så talar den frejdige retstickan.

Jag gissar att Sändh utgjorde en ventil i ett sjuttiotal som ärligt talat verkar ha gått runt med en kollektiv pinne i röven. Och även 2009, i en tid då alldeles för många som inte borde det går runt och tar sig själva på allvar, mår jag bra av att tänka på en linodlande pappersvikande svampsamlande amatörfotograferande rentier som tillverkat snus och sjungit om lurvetufsor.

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.

Av Kalle Lind

den 2009-05-14

i blogg

1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska ”Lär av historien” med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen Nils Johan Andersson m.fl. (mest känd som NJA-pjäsen), Pjäsen om Norrbotten och en något daterad barnbok.

På plattan Hör upp allt folk (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången ”Strejken på Saab”:

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: ”Det avtal som gäller för er
är samma som förut”

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som ”förhandlingsdelegation” betraktas inte – till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang – som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet – vilket rimligen skulle krossa ett kranium – betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören ”Med raka rör mot socialismen!” En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten ”Vilda strejker lönar sig” – popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?
Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som ”det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om” och ”det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext”.

Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar – återigen – gjorde ”Strejken på Arendal”, som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: ”de köpta socialfascisterna”, dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också – enligt låten – till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli ”meritvärderade” gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som ”strejkkommitté”.

Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln ”Kamrater, Bodenarbetare” som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund – jepp, (r)-are även han – sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
”Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann”
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde ”jag lärde mej att fajtas”-klassikern ”Hanna från Arlöv”, som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som ”en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution” – ”det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?”