kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter bengt Sida 2 av 3

Oddjob.

Under våren har jag alltså arbetat med boken "52 festliga riksdagsledamöter", som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas. 
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.
Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien "Framtidståget" fick i DN omdömet: "Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara".

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag. 

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en "framtidskvinna" (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: "Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i "Svenska hjärtan"). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin "västerut! Mot framtiden!"

Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg ("Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson  runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad "Framtidståget" egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte).  Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken "52 festliga riksdagsledamöter". Så här i efterhand begriper jag inte varför.

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.
Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Snusk.

Jag och Kringlan Svensson har skrivit en roman. Den heter "Blandfärs" och är förhoppningsvis väldans rolig. Den kommer ut i maj och genomgår just nu en sista rejäl redigering.

En diskussion har då väckts angående det där med snusket. Ni vet, runda ord, fula ord, grova ord, ord som "storkukad" och "runkrum". Är de roliga och nödvändiga eller stör de och försämrar? Skrämmer de rentav bort en del av en potentiell publik? Har äldre människor svårare för grovheter än yngre? Och om de har det, hur hänger det ihop med att ord som "kuk", "fitta" och "knulla" är flera hundra år gamla och rimligen har använts hela tiden sen de skapades? Blir man vid en viss ålder plötsligt pryd?

Själv är jag kluven, liksom jag är kluven i alla andra frågor. Å ena sidan stör hyckleri mig: familjer samlas gladeligen framför Beck för att sörpla slush puppies och se spädbarn sprängas i luften, men samtidigt blir folk upprörda över att man kallar en fitta för en fitta.

I detta nu laddar tusentals svenskar ner porr – skulle man ställa frågan är det ingen.

Alla ståuppare vet att man kan ha hur blått material som helst och orera om kuk och fitta – så länge man benämner det kisspinne och framstjärt. Så fort folk blir påminda om vad de skrattar åt, tenderar de att sluta.

Viss tveksamhet fanns över att återpublicera förlossningsbilderna från sjuttiotalets sexualupplysningsböcker i min "Proggiga barnböcker" – det som passerade i barnböcker på sjuttiotalet skulle alltså vara för magstarkt i faktaböcker på tiotalet.

Jag kan inte se det som ett framsteg.

Å andra sidan strävar man ju efter den största komiska – okej, låt mig vara pretentiös: konstnärliga – effekten. "Kisspinne" kan ju faktiskt vara roligare än "kuk".

På den legendariska lp:n "Folklår" sjunger Bengt Sändh och Finn Zetterholm gamla fula visor, diktade och trakterade i drängkammare och på logement men också i de gemensamma sovrummen. Visan "Jag åkte till storstaden Mora" utgår från Taubes "När jag var en ung caballero" med omkvädet "för kärlek och solsken och sång – pling plong" och är väl varken Folklårs eller Taubes intelligentaste text. Finn Zetterholm sjunger en text om en yrkeskvinna som han möter i Mora och som frågar om han vill titta på en centralt placerad kroppsöppning etc. Texten är mycket explicit. Ingen behöver tveka om vad sångaren stannade i porten och gjorde sedan hemåt han lunkade.

Sändh och Zetterholm plockade de flesta av sina visor från "Fula visboken", en antologi med folklig diktning, redigerad av folklivsforskaren Bengt af Klintberg, visforskaren Christina Mattsson och författaren (och pornografipionjären) Bengt Anderberg. Där är texten faktiskt en annan. Det vill säga alla ord är identiska – utom rimorden:

Jag åkte till storstaden Mora
och träffade stans största – flicka.
 
Hon fråga om jag ville titta
på hennes förtjusande – våning.
 
Hon bjöd mig på kaffe och tå'ta
och vi blev så helvetes – mätta.
 
Sen bjöd hon på päron och hummer
och jag tog ett stort saftigt – päron.
 
På kvällen när hemåt jag lunka'
jag stanna i porten och – rökte.
 
Det är väl fortfarande inte världens största skrattfest, men onekligen ökar humorhalten när snusket får stanna i det outsagda. När det blir jag och inte visan som är sexualfixerad.
 

Kan man av detta dra slutsatsen att det alltid är roligare om man inte löper linan ut och duckar för de förfärliga underlivsorden? Nja. I nittiotalets humorserie "Pentagon" (med Lindström, Herngren, Haag, Djanaieff etc) visades en skylt i en butik: "Vi straffknullar alla snattare med grovt salt". Där skapar kontrasten mellan den kundtillvända inställsamma butiksmiljön och den raktpåsakiga jargongen själva humorn.

Man kan kanske sammanfatta det med att det är roligare med kuk på kyrkkaffet än i sängkammaren. Humor bygger, oavsett vilka premisser Robert Gustafsson jobbar efter, på överraskning.

När ni en dag i maj 2012 alltså läser romanen "Blandfärs" och här och var snubblar över nåt ord som inte lärs ut i söndagsskolan, betänk då att det är noga övervägt och processat. Likaså alla de gånger ni inte gör det.

Årets sommarföljetong del 2: Inaktuellt Rapport.

Minnesgoda läsare minns att En man med en skägg-redaktionen i sommarens början slog som dårar på den största av trummor och utannonserade en sommarserie utifrån skandalboken "Kryss i rutan" (1982). Det blev väl sisådär med den där serien. Ett inlägg är ju inte, hur liberalt man än tolkar ett begrepp, en serie. Visserligen kallas ju ibland Gary Larsons "The far side" eller Hank Ketchams "Dennis the Menace" för serier trots att de bara består av en ruta, men det har alltid den lille semantikern i mig blivit heligt upprörd över.

"Kryss i rutan", för att som hastigast uppdatera er, är en krattigt skriven inifrånroman om det blöta och osjyssta spelet på Rapportredaktionen i åttiotalets början. Alla reportrar, varav en del är lättidentifierade, utmålas som vassarmbågade vinpimplade promiskuösa karriärklättrare i en värld som helt styrs av fackets godtycke. Implicit förs en diskussion om public services envälde som blev ignorerad då och är förlegad nu.

Min plan var att försöka identifiera fler gamla Rapportörer och se om det finns källor som kan bekräfta den något bittra utsagan från Chris Böhme, som "Kryss i rutan"-författaren efter ett psilocybinrus valde att kalla sig. Det visade sig kräva mer tid än vad jag räknar med att ha på denna sidan pensioneringen.

Men lite restresearch ligger här och skvalpar på skrivbordet. Bland annat hittar jag ett inlägg i Expressen från 1982, skrivet av det legendariska Rapportankaret Bengt Öste. Redan rubriken blottar ett agg mot Sveriges Televisions konkurrerande nyhetsredaktion:

"AKTUELLT VILL FLYTTA FÖR ATT PERSONALEN SKA FÅ BÄTTRE ARBETSTIDER".

Östes ganska hätska, men framför allt överlägset farbroderliga, inlägg utgår från att Aktuelltredaktionen 1982 tydligen fått igång en internutredning om möjligheten att flytta sin huvudsändning från 21 till 18. Tydligen har Aktuelltgänget i vad Öste kallar "en motbjudande snyftkampanj" argumenterat för att "Aktuellts medarbetare är 'trötta' eller rent av 'utarbetade' av alla sena kvällar, det är 'otacksamt' att jobba med nyheter som redan gått i Rapport, TV 2 är 'taskigt' som lägger publikdragande program mitt emot Aktuellt, tittarsiffrorna bara sjunker och sjunker osv."

Det här var alltså på den tiden när Aktuellt hade en kvart i TV 1 klockan 18, Rapport en halvtimme i TV 2 klockan 19.30 och Aktuellt en halvtimme i TV 1 klockan 21 och inga andra tevenyheter gavs, långt innan någon kom på att det kanske händer saker även andra tider på dygnet, väldigt långt innan två hungriga SVT-chefer ville bygga ett monument över sig genom att låta programmen byta kanaler och lät göra trailers där Claes Elfsberg och Jarl Alfredius mötte varann med varsin flyttlåda i SVT-korridoren, på tiden när för övrigt ingen använde begreppet "SVT" eftersom det inte fanns någon annan television än Sveriges.

Att Östes inlägg är en partsinlaga är uppenbart, och den stora humorn ligger väl i hans uppläxande ton gentemot kollegorna som han lär ha mött i lunchmatsalen några timmar senare. Men det berättar också en del om ett medielandskap som, bortsett från att Weise, Oldsberg och Hegerfors fanns redan då, inte hade något gemensamt med vår tids:

Aktuellts situation beskrivs på ett sätt som ofelbart skulle få mig att brista i hejdlös gråt, om jag inte hade tillgång till fakta. Det mesta är nämligen rent nys: Aktuellt tappar nämligen inte alls tittare, tvärtom – AKtuellt kl 18 och Aktuellt kl 21 har tillsammans en publik som är minst lika stor som Rapports. "Taskigheterna", t ex "Dallas", är inte något lömskt mordförsök – det hade Aktuellt och TV 1 själva gått med på, i den eviga byteshandeln om sändningstider kanalerna emellan, för att få lägga alla sina "hörnor", muppar och långfilmer mot Rapport!

Östes huvudtes är alltså att Aktuellt är bortskämda och gnälliga när de vill tidigarelägga sin huvudsändning, exempelvis med argumentet att journalisterna blir trötta av att jobba så sent. Det är inte svårt att hålla med Öste.

Enligt honom vill Aktuellt desutom förbjuda Magasinet – som var Rapportredaktionens sena fördjupningsblock (det var för övrigt i det programmet som Jan Guillou och Annika Hagström blev ovänner för tjugofem år framåt) – att "behandla färska nyheter". Vilket blottar att dåtidens SVT-journalister absolut inte såg sig som leverantörer på en fri marknad, men heller inte som allmänhetens tjänare. De förhöll sig bara till teve som Al Capone till sprit.

Allt detta skulle jag alltså egentligen ha grävt vidare i om jag bara haft tid och ork och intresse.

Vilhelm Mobergs glaspick.


Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren ”Människor som har haft fel”.

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess – idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan – tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin – han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn – en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet ”Wachtmeister & Werner”? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats ”samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket”. I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.

Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: ”Moberg hade flera skrivbord.”

Exakt var Glaspicken står – för står gör den – visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända – Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 – men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

Varför känns det bara tomt när man är full?

För evigheter sen – när tid inte var en bristvara i mitt liv – satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet – för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte Ocean’s eleven så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt Apocalypse now och Citizen Kane – två av historiens mest sönderhyllade filmer – på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot Ett anständigt liv. Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med Ett anständigt liv – och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd – så hade jag gjort det.

Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

”Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?”

”Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart.”

”Hur fan kan man bo i Umeå?”
”Det är lätt hänt.”

”Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!”

”Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset.”

”Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?”

”Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!”

”Ska du ner på Torget?”
”Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen.”

”Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?”

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten ”Sverige hjälper”.

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild.

På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng – ”Utan att fråga” – är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglunds orkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

Soptunneungar.


Åttitalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev – i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna – ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen.

Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken Människor som gått till överdrift).

När hon Ekeberg förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för ”den stora skökan”, ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar ”Barn”, liksom ”Livet”, med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar – ”Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran” – och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.

Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrina, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var – Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus.

Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mej att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säja vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Spana in lingot, Dante!


Dante-böckerna läste jag aldrig som barn. Jag var ändå medveten om deras existens, främst via filmen Dante, aktar’e för hajen med Emil-Jan Ohlsson som Dante, och som stod på exakt samma plats på exakt samma hylla på Videoteket i Eslöv under de tio-tolv år jag frekventerade den butiken.

De skrevs av Bengt Linder, en av dessa snabbfingrade leverantörer av lustifikationer för press och teve som aldrig fått nåt erkännande trots den oerhörda produktiviteten och flyhäntheten. På den tiden det fortfarande pratades om Skattkammarön-sketchen a.k.a. Världens längsta sketch – och den tiden är ju långt in i den svenska lördagsunderhållningens åttital – påpekades det aldrig vem som skrev den.

Fakta: fler hundar än manusförfattare har stjärnor i marken på Hollywood Walk of Fame.

Danteböckerna är ganska typiska barndeckare och doftar inte minst av Tvillingdetektiverna. Dante och polaren Tvärsan rör sej, liksom tvillingarna Klas och Göran och deras kusin Hubert, i ett igenkännbart samtida Stockholm och pratar som samtidens farbröder gissade att kidsen pratade. Redan titlarna – noggrannare genomgångna här – vittnar om ett uppskruvat, rentav flåshurtigt, tilltal.

Liksom Tvillingdetektiverna anar man att ambitionen bakom böckerna var pekuniära snarare än konstnärliga. Det ökända förlaget hette B Wahlströms, gav också ut Kitty och Enid Blyton och är för en svensk barnboksbibliotekarie vad Herman Lindqvist är för svenska historiker.

Att det inte lades någon längre tid eller större omsorg på att paketera Danteböckerna märks bl.a. på att Dante på ett och samma bokomslag tecknats i två helt olika stilar av två helt olika tecknare (den ovan nyligen avsomnade Hans Arnold, den nedan Fantomentecknaren George Bessis):

Så om Vicken tavla, Dante inte känns alldeles genomarbetad beror det troligen på att den skrevs på en helg och glömdes bort av sin författare i samma stund han knackade ner slutorden ”Hur tror du det gick för pojkarna?”

Men inte desto mindre är det ganska roligt att läsa. Linder skyltar helt öppet med att han inte bryr sej det ringaste om intrigen. Däremot är det inte svårt att se en viss inspiration och språkglädje i den bisarrt snitsiga jargongen. Den ständigt hungrige Tvärsan bjuds på mat hemma hos Dante, hans ”gubbe och gumma” samt storasystern Ginger:

– Finns det mer fläskkotlett, Madame?

– Nej.

– Då spar jag en komplimang, sa Tvärsan med en suck.

– Gör mig en tjänst, sa Ginger till killarna.

– Vad då? sa Tvärsan.

– Gå och ramla i sjön.

– Kära syrran, om vi inte var så dystra för ögonblicket så skulle vi strö gips i din ansiktskräm. Och då skull jag i morron bitti knacka dej i fejset och fråga om det var nån hemma. Sen skulle du få åka till en smed som skulle få knacka till dej med en slägga i nyllet så att du fick fram snushornet i friska luften. [—]

– Angenäm kostym Monsieur har, sa Tvärsan till Dantes gubbe. Är den skräddarsydd?

– Ja, sa Dantes gubbe.

– För vem då? sa Dante.

Dantes gubbe gav Dante en blick.

– Måste bara släcka av på Tvärsans komplimanger, förklarade Dante, annars lurar han av er allting.

– Den där sparven? sa Ginger. Ska han kunna lura av nån nånting?

Ginger skrattade högljutt.

– Rena skatskrattet, sa Tvärsan.

– Mycket pinsamt, sa Dante. Jag tror Tvärsan och jag dinerar i mitt rum.

Killarna fyllde sina fat, reste sej och bugade.

– Vi drar oss tillbaka till enskilt käk och rådslag, sa Dante.

– Och med sin klockrena stämma, ja sin näktergalsstämma kan Madame sen tala om när efterrätten är serverad. Mycket efterrätt.

Så här har naturligtvis aldrig människor pratat, undantaget några grava maniker, och i synnerhet inte pojkar i förpuberteten. Men det är en jargong som fastnar, som en Lady Gaga-refräng. Åtminstone jag blir ganska munter av den hyperventilerande pingisdialogen med sina ständiga kliv mellan tillgjord sirlighet och hemmasnickrad Söderslang.

Om barndeckare på den proggpräktiga tiden anklagades för att vara eskapistiska och våldsförhärligande, borde man i fallet Dante ha lagt till att de också har en klart språkinspirerande verkan. En påfallande stor del av dialogen rör för övrigt språket i sej:

– Tarastjaro! sa Tvärsan sammanbitet.

– Va? sa Dante.

– Ett ord jag hittat på när jag blir arg, sa Tvärsan. Det är ett så mustigt ord att bita i! Tarastjaro! TARASTJARO! Försök själv. Det ska vara med öppet hårt a. Och mustigt tje-ljud!

– TARASTJARO! sa Dante. TARASTJARO! Inte illa. TARASTJARO I SALSÅKER!

– TARASTJARO SIGNORINA PEPPELINA. ICH WILL NICHTS FIGARO HABEN!

– Ett utmärkt ord att avreagera sej med, sa Dante. Och så kan man förvrida ansiktet så hemskt när man säjer det också. Det kommer att slå på brudarna i plugget.

Uggel-Guggel.


Bonniers Malmö-Lund-bilaga, Sydsvenskan, rapporterar om ett gammalt Rune Andréasson-manus som först nu tecknats upp och publicerats av Bamseredaktionen. Det handlar, lika oväntat som logiskt, om en flicka som blir lapplisa för att försörja sina småsyskon och om hur popsångaren Uggel-Guggel skriver en smädespopdänga – för att strax därpå få se sina barn påkörda när trafikkaos uppstår.

Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan ”Pf”, signerad Magnus Uggla:

Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va’ stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens

Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:

I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack

Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad – en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.

För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:

Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
”Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin”

(”På rutinens brant”)

Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag […]

Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!

(”Visa till Lisa”)

Det retar mej att den gode Rune inte retade sej på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.

TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mej – och alla andra intresserade – i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären Sweden – heaven and hell (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.


Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

”Cornelis i mitt minne” handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan – jag låter bli att kommentera namnet – stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén