Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: översättningarna från helvetet

Vinterledighetens stora knäckfråga har fått ett svar!

Under jul, nyår och trettondag har jag legat i soffan likt en S:t Bernhardshund, dreglat, hårat ner och då och då försett mig med en konjak. När jag inte skrikit på mina barn att de ska sluta skrika har jag ägnat mig åt en av de stora frågorna: vem gör egentligen den bästa svenska tolkningen av Kenny Rogers ”Coward of the county”? Är det – vilket jag alltid har tagit för givet – Alf Robertson? Eller är det – vilket jag aldrig ens hade gissat – Mats Rådberg?

Jag har vridit och vänt på det där, suttit uppe på nätterna, gjort olika diagram där jag fyllt i plus och minus, spelat alla versionerna samtidigt för att se vilken som låter bäst. Och mina damer, herrar och övriga – jag har kommit fram till ett resultat!

Okej – låt oss ta det från början. Kenny Rogers – Texas svar på Hasse Kvinnaböske – spelade 1979 in Roger Bowlings och Billy Ed Wheelers låt ”Coward of the county”. Det är en väldigt amerikansk låt med en typisk sydstatsmoral: den handlar om en kille som heter Tommy men kallas ”coward”. Han slåss nämligen inte. Det lovade han sin gamle far innan fadern ”died in prison”. Men till slut slåss Tommy i alla fall för att försvara sin Becky  – ”When Tommy left the bar room, not a Gatlin boy was standing” – och kommer på att det känns härligt att slåss: ”Sometime’s you gotta fight when you´re a man”.

(Jag fattar inte hur man embeddar, så klicka här.)

Den här låten översatte Alf Robertson, Sveriges svar på Kris Kristofferson, rakt av till ”Balladen om Nisse Karlsson”. Kenny Rogers typiska sydstatsdrama har flyttats till nåt som jag gissar är Majorna: den handlar om en kille som heter Nisse Karlsson men kallas för Fegis. Han slåss nämligen inte. Det lovade han sin gamle far innan ”farsan dog på kåken”. Men till slut slåss Nisse i alla fall för att försvara sin Sonja – ”När Nisse lämnade fiket så var Dahlbergs grabbar sövda” – och kommer på att det känns härligt att slåss: ”Ibland så får man slåss för att va man”.

(Jag fattar fortfarande inte hur man embeddar, så klicka här.)

Och det är förstås bra grejer. Alf Robertson var ju alltid bra, även när han inte var så bra.

”Balladen om Nisse Karlsson” har väl alla vettiga människor diggat så länge de känt till den, och länge tog jag för givet att det var den optimala Kenny Rogers-tolkningen på svenska. (Pierre Isacssons ”Spelaren”, Alfs ”Maria dra inte ut på stan” och Kikki Danielssons ”Öar i en ström” får ursäkta.)

Men så får jag veta – för övrigt via serieförläggaren Mikael Tegebjer – att Mats Rådberg gjort en insjungning av samma låt. Med helt annan text. Signerad Björn Håkanson.

Mats Rådberg – sjuttiotalets svar på Olle Jönsson – och Rankarna – sjuttiotalets svar på resten av Lasse Stefanz –har jag främst förknippats med knascountry: ”Peta in en pinne i brasan”, ”Mamma, låt ej din grabb växa upp till en cowboy”, ”Det är inte lätt att va ödmjuk”. Det mer sentimentala materialet har jag helt enkelt inte utforskat. Jag har nöjt mig med olika Ewert Ljusberg-översättningar av lagom reaktionära countrydängor.

Men ”Akta dej för Tommy” är starkt material. Där är huvudpersonen inte en pojke som inte vill slåss. Han är tvärtom en sån som slåss, som pappor varnar sina barn för att umgås med.

När jag var grabb så hörde jag: ”Akta dig för Tommy!”
Man sa han var en slyngel som jämt ställde till med bråk
Hans mamma älskade sällskap och han var mest i vägen
Pappan såg jag aldrig, han satt visst på nån kåk

Men så försvinner Tommy en natt – och det gör också granntösen Eva. Till slut, efter en dramatisk skallgång, hittas Eva av grannen:

”Min lilla Eva lever, men det är värre ställt med Tommy
På hemvägen kördes barnen på av en bil som sen försvann
Han kasta sig emellan och räddade min Eva
Och läkarna dom säger nu: Han har ej lång tid kvar”

Och så vänds refrängen – liksom i originalet och liksom hos Alf – mot pappan, men med helt annan innebörd:

Minns du nu far, dom där orden som du sa?
Hör du dom nu eka inom dig?
Det är bara så att lika barn dom leka bra
Jag tror nog att du ändrat dig idag
Och ångrar alla orden som du sa

(Nej, jag har inte utvecklats tekniskt under de senast skrivna styckena. Klicka här.)

Jag har lyssnat på den här låten om och om igen under de gångna veckorna och varje gång börjat hulka på exakt samma ställe (”Och läkarna dom säger nu”). Till slut började jag gråta två strofer tidigare eftersom jag visste vad som skulle ske och att det var oundvikligt.

2016 blev alltså året då jag tvingades inse att Alf Robertson åtminstone en gång haft sin överman vad gäller att sätta svensk text till amerikanska countrygubbars sentimentala ballader. Nog för att ”Balladen om Nisse Karlsson” fortfarande gör mig på gott humör – men ”Akta dig för Tommy” ger mig gåshud.

Nånting har hänt fröken Andersson.

Det kanske mest obskyra jag hittat i min jakt på svenska översättningar av kända anglosaxiska popdängor är ”Fröken Andersson”. På Sveriges radio fanns den bara på typ rullband. Produktionsuppgifterna är knapphändiga: bandet som sjunger heter Hasse & Rune. Rune är Rune Öfwerman. Hasse är okänd.

Rune Öfwerman är en sån där musiker vars pianosolon och arrangemang man garanterat hört men vars namn få av oss lagt på minnet. Han är för övrigt pappa till Clarence Öfwerman, som är en av de viktiga musikanterna i ett popband som heter The Roxettes. Rune Öfwerman är också pappa till Poffi Öfwerman, som verkar vara kompis med Malin Berghagen.

Det som utmärker familjen Öfwerman är att de är musikaliska och gärna har udda förnamn.

Om Rune Öfwerman berättas det bland annat att han var i Brasilien i slutet på sextiotalet. När han gungade runt på stranden hörde han en massa sköna låtar som han plötsligt kände igen. Hans bekant Cornelis Vreeswijk hade spelat in några låtar med exakt samma melodier bara en tid efter att han varit i Brasilien och levt loppan. Vilket sammanträffande! Rune Öfwerman for hem och köpte de svenska rättigheterna till melodierna, vilket Cornelis aldrig hade orkat göra, och sen fick han många sköna royaltykronor varenda gång ”Deirdres samba” spelades nånstans.

Säger ryktet. Det går så mycket rykten i musikbranschen. Vad som däremot är helt sant är att Rune Öfwerman gjorde en översättning av Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson”. Som alltså heter ”Fröken Andersson”.

Jag har låtit hämta upp den från Sveriges Radios grammofonarkiv och hade gärna lagt upp den på ett socialt medium om jag bara listat ut hur man gör. Jag spelade den i P4 Malmöhus typ kvart i åtta på morgonen den 23 maj, men när jag försöker botanisera på nätet hittar jag ingen användbar länk. Men melodin kan ni ju ändå.

Nånting har hänt fröken Andersson
Ulla Andersson i Örebro – whoo oo oo!
Hon är som ny, fröken Andersson
Klär sig som en ung och fräsig tjej
Hej hej hej – hej hej hej!

Man säger runt på stan att hon har setts med en person
I stadshotellet i förgår kväll
Vad som hände är för mig en mystifikation
Men igår kom hon för sent till sitt kontor

Nånting har hänt fröken Andersson …

Knuten bak i nacken har hon inte längre kvar
Kjolen skyler inte längre knäna
Tanterna i gillet tror det rör sig om en karl
För att hon ej ställde upp på julbasarn

Förr hon jobba över flitigt nästan varje kväll
Nu så går hon prick på slaget fem
Jag har inget me’t att göra men det sägs på stan
Att hon köper viner med sig hem

Nånting har hänt fröken Andersson …

Och det är väl inte så mycket att säga om den. Själv blev jag lite förvirrad eftersom det slog mig att jag inte riktigt vet vad ”Mrs Robinson” handlar om. Hon sitter i nån soffa och går på kandidaternas konvent och på nåt vis är den gamle baseballspelaren Joe DiMaggio inblandad.

Eftersom den skrevs för The Graduate/Mandomsprovet (legenden säger att låten hette ”Mrs Roosevelt” tills regissören Mike Nichols fick höra den) har jag inbillat mig att den handlar om en frustrerad hemmafru som prasslar med unge grannpojken, men det sägs nog aldrig rakt ut i låten.

Att den handlar om nackknutar och julbasarer får sägas vara ett utslag av översättarens frihet.

TILLÄGG: Det går att lyssna! På låten alltså:

Hotell Kalifornien.

blogg dannys
Jag ger en eloge till den vänliga själ som lagt upp Perstorpsbandet Dannys försvenskning/-vanskning av Eagles ”Hotel California” på Youtube. Vederbörande har inte bara bifogat det fantastiska skivomslaget, där Dannys spelar biljard med Dannys-klot, utan också textat hela låten så att inga av de intrikata rimmen går förlorade.

Dannys var ett etablerat dansband: de skrev kontrakt med RCA Electra – Elvis skivbolag! – och var de första som spelade in ”Fågeldansen” (”The Birdie song”) på svenska. I början på nittiotalet nominerades de till The Distant Accord Award, enligt dansbandsbibeln Stora Dansbandsboken ”ett slags musikens Nobelpris” som delas ut via UNESCO-organet FIFOF och går till ”artister som verkat för Fred Och Vänskap Genom Musik och Konst”. Tidigare pristagare: Duke Ellington, Little Richard och Sten & Stanley.

Dannys första lp Åter På väg (fråga inte mig om de slumpmässiga begynnelseversalerna) lär ha legat före Paul McCartney på Kvällstoppen 1973. Andra lp:n Hej Svejs hade om inte annat en himla trevlig titel.

”Hotel California” kommer från plattan med den väl så upplyftande titeln Boogie Wogie Rock’n’roll (1977) – uppföljaren till plattan En Äkta Rock’n’roll (1977), men det visste ni väl redan. Det är bra grejer, beroende på hur man definierar bra. Textförfattaren har gjort en praktiskt taget ordagrann tolkning, obekymrad om huruvida antalet stavelser går in på metern eller ej. Har det inte gått att hitta något svenskt rim på exempelvis ”Mercedes Benz” så kan man lika gärna slänga in ett ”friends” också i den svenska texten.

Det jag uppskattar mest är att sångaren vid ett tillfälle kommer av sig. Ingen skugga över honom; det är lätt att snubbla på stavelserna när de är för många och särskilt som även han borde ha originaltexten mer aktuell för sig än översättningen. Lite skit måste vi nog ändå kasta på ljudteknikern, producenten och skivbolagschefen som inte tyckte att det fanns skäl för en omtagning.

I övrigt har jag inga som helst synpunkter. Jo, en: ”plysch” rimmar dåligt på ”fryst”.

Men bortsett från det finns det inget att invända mot.

Jag är (eventuellt) (ironiskt) stolt över att vara en bonnläpp.

I P4 Malmöhus har jag en ständigt pågående serie: ”Översättningarna från helvetet”. Det är en missvisande titel eftersom de flesta tolkningar från engelska till svenska är mer häpnadsväckande än undermåliga, men håll med om att rubriken trots allt lockar till lyssning.

En ofta översatt låt är Merle Haggards ”Okie from Muskogee”, skriven under en tid då både Vietnams barn och Amerikas inkallelseorder brann:

We don’t smoke marijuana in Muskogee
We don’t take our trips on LSD
We don’t burn our draft cards down on Main Street
We like livin’ right, and bein’ free

I’m proud to be an okie from Muskogee,
a place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse
and white lightnin’s still the biggest thrill of all

Det har sen den kom ut 1969 tvistats om huruvida den är ironisk. Jag har sett Dan Hylander framföra den live och bedyra att den häcklar bonnläpparna. Protestsångaren Phil Ochs gjorde en cover, liksom hippieklanen Greatful Dead, grungebandet Melvins och motvallskärringen Kinky Friedmann (då som ”Asshole from El Paso”).

Merle Haggard själv ansåg den vara patriotisk, skriven i irritation över att hippieungarna inte förstod att uppskatta sin frihet.

Ord står således mot ord. Klart är att den uppskattades av bägge sidor: rednecks och blomsterbarn kunde om inte ta varann i hand så åtminstone stå i varsitt rum i varsin stad och nicka gillande åt samma rader.

På svenska har den fått ett antal varianter. Även här är det väldigt otydligt om sången hyllar eller häcklar det enkla livet.

Först ut (förmodligen) var cowboysångaren Karl-Erik ”Cacka” Israelsson:

Min pipa stoppar jag med vanlig tobak
Min grå kostym den är i bästa skick
Ibland tar jag en mellanöl till maten
Det ger mig en sån trivsam liten kick

När vi älskar är det bara jag och frugan
och aldrig har vi haft nån tanke på
att göra nåt slags sällskapslek utav’et
Vi tycker det är lagom just med två

Jag är stolt att va en vanlig knegare Svensson
Jag gillar högt och rent mitt enkla liv
Jag kastar inte ägg och demonstrerar
Jag kör med mera lugna tidsfördriv
blogg 3 janne loffe
Näst i tur stod Janne ”Loffe” Carlsson, som på en av sina bisarra partyplattor sjöng in märkligt stavade ”Vi röker inte hashish här i Tranås”. Här tycker jag mig uppfatta en mer påtaglig ironi över bigotteri och inskränkthet – Loffe hävdar inledningsvis att ”pastor Arne Grimsen” ska sjunga en ”sedelärande amerikansk låt” – men jag vågar inte vara säker:

Vi är stolta att va svenskar här i Tranås
Här lever vi i välstånd utan brist
Vi tycker att det blågula är vackert
och ingen här i stan är kommunist

Vi tycker om att klä oss snyggt och prydligt
och skiljer, som sig bör, på folk och fä
Vi lever här i välfärd och i frihet
och alla som har slipsknut får va med

Polisen här i stan är alltid reko
De finns på plats vid var demonstration
De är vårt skydd mot busar och ligister
och slår de nån så är det rätt person

Trio me’ Bumbas ”En kis från Söder” går lite i en annan riktning: det är Söderromantik med mycket Anderssonskans Kalle-klyk om morsan och bystan och inte så mycket vi/de-retorik. Jag nämner den bara för att visa att jag har gjort min research.

Nästa i tur var istället Lorry-gänget, late night-skämtarna som faktiskt får sägas ha varit en av spjutspetsarna när SVT gick från kletmysigt och konsensussträvande och storebrorshyggligt till lite mer farligt och oberäkneligt i nittiotalets början. Här kan vi väl förutsätta att textförfattaren – eventuellt Peter Dalle – var ironisk. Men i så fall mot båda sidor:

Vi gör inga klipp i Bagarmossen
fast de säger det är snabbt och lätt
Och vi handlar inte med valutor
vi pröjsar skatt och bor i hyresrätt

Vi käkar falukorv och inte sushi
Golven är av plast och inte halm
Klipper oss det gör vi hos Abdullah
och inte hos nån bög på Östermalm

Vi jobbar om det finns nåt jobb att göra
Vi dricker hellre öl än årgångsvin
och vi sniffar bara lim och thinner
och inte dyrt och utländskt kokain

Jag är stolt att va en sosse från Bagarmossen
Detta är min bygd som jag har kär
Det finns en sak jag inte kan begripa:
hur nån kan bo nån annanstans än här!

Senast ute – vad jag känner till – är dansbandet Larz-Kristerz, som får sägas vara ett postironiskt projekt. De klär sig i rysch och pysch som dansbanden på sjuttiotalet, har medvetet kastat in så många z:n de kan i bandnamnet – och fyller dansarenorna landet runt med sin skönt stompiga dansbandscountry:

Vi följer inga trender här på landet
Vi gör som vi alltid gjort förut
Vi skäms inte för att hålla handen
och vi skickar inga mejl när vi gjort slut

Vi röker inte prickiga små svampar
och linorna vi drar har flagga på
Vi tar gärna bilen ner till kiosken
för elva mil är lite långt att gå

Jag trivs så mycket bättre här på landet
En plats där man får vara som man är
Jag har nog sett en del av stora världen
men ändå har jag valt att stanna här

Är de inskränkta? Driver de med det inskränkta? Varför betonar de i sista versen att de inte ”plockar sina ögonbryn”? Är det bara för att det ska rimma på att de gör eget brännvin i byn? Eller vill de understryka hur obögiga de är? Om här finns ett skämt – på vems bekostnad är det?

Larz-Kristerz går hem på landet, Lorry gick hem hos en semihipp innerstadspublik, Cacka gick hem hos vanliga knegar-Svenssons och Janne ”Loffe” gick förmodligen hem i Tranås. Troligen hör man vad man vill höra.

Tala om! Jag hatar måndan!

Det upphör aldrig att fascinera mig hur svensk musikindustri en gång kastade in alla internationella hits som fanns i sin stora översättningsmaskin och sen gav resultatet till slumpvis artist som gick förbi studion.

blog boomtown rats

Boomtown Rats – bandet som Bob Geldof hade innan han ordnade insamlingsgalor och blev Sir Bob – gjorde 1979 låten ”I don’t like Mondays”. Det var en kontroversiell sång: bara några månader tidigare hade sextonårige Brenda Ann Spencer i Cleveland mejat ner fjorton personer på sin skola, varav tolv skadats och rektorn och vaktmästarn dött.

Tillfrågad varför hon gjorde det svarade hon: ”I don’t like Mondays. This livens up the day.”

Det där snappade Bob Geldof upp från en telexmaskin när han satt i en radiostudio och snart därefter var låten färdig. Det blev Boomtown Rats största hit jorden runt. Dock inte i USA. Där bojkottade många radiostationer den. Flickans föräldrar försökte få den stoppad i domstol.

Uppenbarligen kände någon svensk producent med näsa för sånt som slår att den skulle göras på svenska. Och vilka var bättre lämpade för att göra en kontroversiell låt om en dödsskjutning än Streaplers?

Popbandet från Kungälv blev ett dansband och gav oss hits som ”Lilla Klumpeduns”, ”Tony Pepperoni”, ”Lady Banana” (”… har du plockat bananer till mej?”), ”Vad har du under blusen, Rut?” (”… vad är det där som putar ut?”) och ”Du läser mellan raderna, Carina”.

1979 – samma år som skolmassakern, innan skjutvapnet ens hunnit kallna i Cleveland – sjösattes ”Jag hatar månda’n”.

Det slog bara slint i huvudet
Att inte nån förstår
Till skolan är det inte nån som går
De stannar hemma och de får
Och far är den som minst förstår nåt
för hennes vett det var alltid gott
Och han ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan

Vår telexmaskin är superfin
För oss skriver printern ut
Mor har fått en chock, fars karriär är slut
Deras liv kan aldrig bli som förut
Sexton år, i sin ungdoms vår
Som ett nederlag tar de allt idag
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan
Dan, dan, dan
– skjuter på stan

Och skolans gård är tom, nu är leken slut
men hon vill dit – leka som förut!
Schemat ändras, nåt nytt ska vi lär’
och temat idag är hur man dör!
Och sedan snackar packet detektiver
och brottas med problem, frågar hur, varför
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

Med viss reservation för att Bjarne Lundqvist, trummis och tillfällig sångare, ibland är så känslosam att jag inte hör alla ord.

Musikaliskt övertrumfar Streaplers nästan Boomtown Rats i pampighet, inte minst känns pianointrot än mer svulstigt melankoliskt.

Texten är originalet ganska troget, även om ordföljden ibland gör sammanhanget svårforcerat. Själva refrängtexten blir något dunkel på svenska: vill sångens jag verkligen att lyssnaren ska tala om för henne ATT hon hatar måndan? Vet hon inte det redan?

Återstår då bara frågan: är det inte lite konstigt att dansbandet Streaplers valde att spela in en new wave-låt om en skolmassaker på svenska?

EDIT: det var det inte alls. Det var förmodligen djupt känt av Kungälvshärstammande Streaplers. I Kungälv, får jag veta av en informerad kommentator, skedde en av Sveriges få skolskjutningar redan 1961. Troligen var flera av streaplarna personligt påverkade av händelsen.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén