Jag är (eventuellt) (ironiskt) stolt över att vara en bonnläpp.

I P4 Malmöhus har jag en ständigt pågående serie: ”Översättningarna från helvetet”. Det är en missvisande titel eftersom de flesta tolkningar från engelska till svenska är mer häpnadsväckande än undermåliga, men håll med om att rubriken trots allt lockar till lyssning.

En ofta översatt låt är Merle Haggards ”Okie from Muskogee”, skriven under en tid då både Vietnams barn och Amerikas inkallelseorder brann:

We don’t smoke marijuana in Muskogee
We don’t take our trips on LSD
We don’t burn our draft cards down on Main Street
We like livin’ right, and bein’ free

I’m proud to be an okie from Muskogee,
a place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse
and white lightnin’s still the biggest thrill of all

Det har sen den kom ut 1969 tvistats om huruvida den är ironisk. Jag har sett Dan Hylander framföra den live och bedyra att den häcklar bonnläpparna. Protestsångaren Phil Ochs gjorde en cover, liksom hippieklanen Greatful Dead, grungebandet Melvins och motvallskärringen Kinky Friedmann (då som ”Asshole from El Paso”).

Merle Haggard själv ansåg den vara patriotisk, skriven i irritation över att hippieungarna inte förstod att uppskatta sin frihet.

Ord står således mot ord. Klart är att den uppskattades av bägge sidor: rednecks och blomsterbarn kunde om inte ta varann i hand så åtminstone stå i varsitt rum i varsin stad och nicka gillande åt samma rader.

På svenska har den fått ett antal varianter. Även här är det väldigt otydligt om sången hyllar eller häcklar det enkla livet.

Först ut (förmodligen) var cowboysångaren Karl-Erik ”Cacka” Israelsson:

Min pipa stoppar jag med vanlig tobak
Min grå kostym den är i bästa skick
Ibland tar jag en mellanöl till maten
Det ger mig en sån trivsam liten kick

När vi älskar är det bara jag och frugan
och aldrig har vi haft nån tanke på
att göra nåt slags sällskapslek utav’et
Vi tycker det är lagom just med två

Jag är stolt att va en vanlig knegare Svensson
Jag gillar högt och rent mitt enkla liv
Jag kastar inte ägg och demonstrerar
Jag kör med mera lugna tidsfördriv

Näst i tur stod Janne ”Loffe” Carlsson, som på en av sina bisarra partyplattor sjöng in märkligt stavade ”Vi röker inte hashish här i Tranås”. Här tycker jag mig uppfatta en mer påtaglig ironi över bigotteri och inskränkthet – Loffe hävdar inledningsvis att ”pastor Arne Grimsen” ska sjunga en ”sedelärande amerikansk låt” – men jag vågar inte vara säker:

Vi är stolta att va svenskar här i Tranås
Här lever vi i välstånd utan brist
Vi tycker att det blågula är vackert
och ingen här i stan är kommunist

Vi tycker om att klä oss snyggt och prydligt
och skiljer, som sig bör, på folk och fä
Vi lever här i välfärd och i frihet
och alla som har slipsknut får va med

Polisen här i stan är alltid reko
De finns på plats vid var demonstration
De är vårt skydd mot busar och ligister
och slår de nån så är det rätt person

Trio me’ Bumbas ”En kis från Söder” går lite i en annan riktning: det är Söderromantik med mycket Anderssonskans Kalle-klyk om morsan och bystan och inte så mycket vi/de-retorik. Jag nämner den bara för att visa att jag har gjort min research.

Nästa i tur var istället Lorry-gänget, late night-skämtarna som faktiskt får sägas ha varit en av spjutspetsarna när SVT gick från kletmysigt och konsensussträvande och storebrorshyggligt till lite mer farligt och oberäkneligt i nittiotalets början. Här kan vi väl förutsätta att textförfattaren – eventuellt Peter Dalle – var ironisk. Men i så fall mot båda sidor:

Vi gör inga klipp i Bagarmossen
fast de säger det är snabbt och lätt
Och vi handlar inte med valutor
vi pröjsar skatt och bor i hyresrätt

Vi käkar falukorv och inte sushi
Golven är av plast och inte halm
Klipper oss det gör vi hos Abdullah
och inte hos nån bög på Östermalm

Vi jobbar om det finns nåt jobb att göra
Vi dricker hellre öl än årgångsvin
och vi sniffar bara lim och thinner
och inte dyrt och utländskt kokain

Jag är stolt att va en sosse från Bagarmossen
Detta är min bygd som jag har kär
Det finns en sak jag inte kan begripa:
hur nån kan bo nån annanstans än här!

Senast ute – vad jag känner till – är dansbandet Larz-Kristerz, som får sägas vara ett postironiskt projekt. De klär sig i rysch och pysch som dansbanden på sjuttiotalet, har medvetet kastat in så många z:n de kan i bandnamnet – och fyller dansarenorna landet runt med sin skönt stompiga dansbandscountry:

Vi följer inga trender här på landet
Vi gör som vi alltid gjort förut
Vi skäms inte för att hålla handen
och vi skickar inga mejl när vi gjort slut

Vi röker inte prickiga små svampar
och linorna vi drar har flagga på
Vi tar gärna bilen ner till kiosken
för elva mil är lite långt att gå

Jag trivs så mycket bättre här på landet
En plats där man får vara som man är
Jag har nog sett en del av stora världen
men ändå har jag valt att stanna här

Är de inskränkta? Driver de med det inskränkta? Varför betonar de i sista versen att de inte ”plockar sina ögonbryn”? Är det bara för att det ska rimma på att de gör eget brännvin i byn? Eller vill de understryka hur obögiga de är? Om här finns ett skämt – på vems bekostnad är det?

Larz-Kristerz går hem på landet, Lorry gick hem hos en semihipp innerstadspublik, Cacka gick hem hos vanliga knegar-Svenssons och Janne ”Loffe” gick förmodligen hem i Tranås. Troligen hör man vad man vill höra.