Etikett: femtital Sida 1 av 2

Med Karibiens paraddryck i kannan.

den 2016-02-29

På Smålands nation i Lund – den vänstervridna nationen, masken i det akademiska äpplet – såldes förr om åren bara Cuba Cola. Coca Cola kom under de vänstervinande åren på sextio- och sjuttiotalen att bli synonymt med den imperialistiska draken i väst. Det var de nordvietnamesiska barnens blod man drack.

Cuba Cola, däremot, kändes väl som ett fräscht och politiskt korrekt alternativ. En lätt smak av Fidels Cohibas och Ches motorcykelolja. Fraktad direkt till nationen med revolutionsbåten Grandma. En dryck för rebeller och compadres.

Givetvis är inte Cuba Cola på något vis tänkt som en hommage till det revolutionära Cuba. Allra minst är det tänkt som något slags marxistiskt alternativ till den imperialistiska Coca Colan. Tvärtom. Det är en ren cash-in.

Fram till 1953 var coladrycker förbjudna i Sverige. Kombinationen koffein och fosforsyra gjorde den till ett fall för de styrelser och pärmbärare som hade till uppgift att skydda folket. Av någon anledning hävdes dock förbudet. Amerika var i ropet. De hade vunnit kriget och gett oss jeans och chewing gum och bilar med vingar. Folket ropade efter kombinationen kolsyrat vatten, socker,
färgämnen, citronsyra, fosforsyra, natriumbensoat och koffein.

Innan någon flink importör hade hunnit ta in den efterlängtade Coca colan var Malmöföretaget Saturnus på fötterna. De hade tagit fram en egen cola. De gav den en etikett i den amerikanska flaggans färger och döpte den efter den karibiska ö där amerikanska miljonärer tillbringade sina semestrar med att smörja marionettledaren Batistas korrumperade system med dollarsedlar. Cuba cola fanns att köpa i svenska butiker innan Coca colan äntligen nått oss och även svenskar fick känna den sötsliskiga smaken av frihet.

Men även om Saturnusbryggeriet aldrig varit organiserat som kolchos har det förstås varit mer kommunistiskt korrekt att stötta en lokal småhandlare i läskeblask än att pumpa in ännu några cent i den amerikanska multisen. Historien är sällan svartvit men ofta lärorik.

Könsumgänge – en introduktion.

Av Kalle Lind

den 2015-11-18

i blogg

På femtiotalet publicerades Alfred Kinseys banbrytande rapporter Sexual Behavior in the Human Male (1948) och Sexual Behavior in the Human Female (1953) i USA. Där antyddes att alls inte alla människor bara tänkte på sexualia under själva samlagsakten, och att denna alls inte alltid utfördes i släckta rum under äktenskapliga sigill. Rubriken på en artikel om Kinsey sammanfattar hans bidrag till det moderna samhället: ”The man who took sex out of the closet”. En annan artikel kompletterar bilden: ”Alfred Kinsey was a pervert and a sex criminal”.

Kinseys betydelse kan inte nog överskattas. Inte bara för forskningen kring sexualvanor, utan också för den sexuella revolutionen som gick genom västvärlden under efterkrigstiden. Gamla puritanska ideal ifrågasattes och en annan syn på sexuella variationer fick plats i opinionen. Ibland kantrade resonemangen (Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna förenar välmenande tolerans med ett enögt manligt perspektiv), ibland var de inte riktigt färdiga innan de presenterades, men överlag handlade diskussionen om att sluta skambelägga och istället bejaka den billigaste och kanske trevligaste vägen till mänsklig njutning.

Givetvis gick det att profitera på snuskandet. En av Sveriges första och största pornografer hette Curt Hson/H:son. Från 1940-talet byggde han upp ett porrimperium med tidningstitlar som Pinup, Kavalkad, Piff, Paff, Raff och Sextas – Kriminaljournalen och Alla tiders seriejournal icke att förglömma. Tidigt i karriären gav han också ut en barnbok vars titel i efterhand ger lite ovälkomna associationer:

Curt H:son hörde förstås till dem som var tacksamma över att sex flyttade från drängstugan till finrummet. Inte bara blev det allt lättare för honom att saluföra sina nakenprodukter – han kunde också antyda att hans verksamhet var strikt altruistisk. Han prånglade ut sina nakenflickor enbart för att dämpa samhällets sexualneuroser. Nästan enbart i alla fall.

En typisk H:son-utgåva var inte bara den mer renodlade porren utan också publikationer som den här:

En bok där det konstigaste hade kunnat vara titeln: Könsumgänge annorlunda. Vad betyder det ens? Man får en viss vägledning till innehållet, men fortfarande en ganska orytmisk svenska, när man läser underrubriken: ”Betydelsefulla sexuella spörsmål ges här en populärvetenskaplig förklaring”.

Jag har ingen aning om vem författaren Jack Jahn var. Jag gissar på någon som inte ville ståta med sitt riktiga namn.

Till vänster på omslaget nämns några av de sexuella variationer och avvikelser som tas upp. Det är en ganska märklig samling ord, där blodskam, djursamlag, hermafroditer, lustmord, tortyrredskap och våldtäkt ställs bredvid dofter, onani och påskseder. Kapitelrubrikerna fördjupar förvirringen:

När fick er fru ett kärt slag sist?
Könslekens narkomaner
Min son vill gå kvinnoklädd
Könsumgänge med djur
Könslek till döds
Kalla kvinnor
Sexig stränghet
Pisk i påsk
Kär i korsett
Kvinna i höga klackar
Redskap för straff och tortyr

Alla sorters drifter behandlas, som synes, i samma tonfall. Mest är det gulligt, ibland är det konstigt. Medicinska fakta blandas med anekdoter utan direkt källhänvisning. Flera av exemplen utgörs av exempel från Söderhavet; många beteendevetare har sökt sig till s.k. ursprungsfolk för att därigenom försöka hitta något grundläggande i människoarten. En anekdot under rubriken ”Dofter och drifter” kan därför låta så här:

Det var en gång en polynesier som kom till Sydney och träffade vackra vita damer. Men han blev inte imponerad. Med förakt vände han sig bort från dem.

– De har ingen lukt, sa han.

Kanske ingen särskilt bra anekdot, men föredömligt kort.

Det kapitel som kanske sticker ut mest är det som behandlar gamla påskritualer, där riset och piskandet haft många sexuella undertoner.

I en framställning från 1703 uppgavs risningsceremoniens uppgift vara ”dem att verkeligen intrycka vår Herre Jesu Kristi pinas svårighet”.

Men seden att slå med ris eller spö har säkert en annan innebörd. Det är ett uttryck i symbolisk form för djupt rotade mänskliga drifter.

När barnen på askonsdagens morgon rusade in och piskade sina föräldrar så var det inte bara för att få en gåva. De kände också en djup glädje över att för en gångs skull ha rätt att ge smärta och inte bara ta emot.

Och när pojkarna spöade flickorna så var det sexuella inslaget i tillfredsställelsen starkast. Spöet, käppen är en symbol för manslemmen. Och slagen var en symbol för samlag och befruktning.

Källa: oklar.

Könsumgänge annorlunda rekommenderas till alla som är intresserade av både hermafroditer, spegelkärlek och lustmord. Framför allt rekommenderas den kanske till de som är intresserade av böcker med en tydlig doft av damm och mögel.

Svensk historia i löpsedlar.

Av Kalle Lind

den 2012-12-18

i blogg

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Ekmannaövervakare.

Av Kalle Lind

den 2012-10-23

i blogg

– Jag är en olycksalig produkt av borgerlighet och konstnärsglöd, skeppsbroadel och zigenarblod; av lathet och ambition, ytlighet och genialitet, klokhet och dårskap, måttfullhet och storhetsvansinne. Resultatet har blivit en framgångsrik medelmåtta – utan djup och originalitet.

– Är inte det att göra sej skyldig till en undervärdering?

– Låt gå för en ovanligt framgångsrik medelmåtta då.

Replikerna är Hasse Ekmans och den han beskriver är sig själv (ur memoarboken Den vackra ankungen). Orden är tämligen orättvisa, men representativa för hur underbarnet, regissören, skådespelaren, manusförfattaren, producenten, schlagermakaren, veckopressälsklingen och vivören såg på sig själv. Men även för hur samtiden såg på honom.

Under några år i slutet av fyrtiotalet tävlade han visserligen med Ingmar Bergman om att vara kritikernas gunstling, men Bergmans ärelystnad var större och Hasse Ekman övergav successivt sina ambitioner att skapa seriösa dramer och intelligenta komedier, för att helt ägna sig åt Sickan Carlsson-filmer. Där han visserligen inte lyckades dölja sin talang, men kanske slösade en aning med den.

Han kastade in regissörsbaskern för gott 1964 – åtminstone vad gäller film – och sen dess har han med regelbundna mellanrum återupptäckts. Dvd-bolaget Studio S har gett ut en handfull av hans mästarprov – särskilt rekommenderas queerklassikern Flicka och hyacinter (1950) och den oemotståndliga anti-Bergman-komedin Flickan från tredje raden (1949) – och han nämns med gillande av diverse cineaster. Men en självklar plats i kanon kommer han troligen inte att få så länge ångest och krossat-glas-i-slidan anses viktigare än hjärtevarmt överseende med mänskligheten.

Arbetsnarkoman som sin far Gösta (som ju också gärna plockade bort prefixet arbets-) och sin son Gösta (som tecknat bokomslaget ovan) fick han förstås också ur sig några böcker mellan sina trettiosex filmmanus och fyrtioen insatser som filmregissör. Och som författare, vill jag nog påstå, förtjänar Hasse Ekman fortfarande att återupptäckas.

Kurre Korint och Drömfabriken (1956) är den sortens kvicka inifrånskildring av filmvärlden som man kan räkna i parti i den anglosaxiska kulturen, men som den svenska uppdelningen i Allvarligt och Angeläget respektive Komiskt och Korkat aldrig riktigt gett plats åt.

Här finns en serie porträtt av figurer från filmhierarkins alla pinnhål – den framgångsrike regissören med äktenskapsproblem, aktrisen som går sängvägen, den gubbsjuke slösarproducenten, den känslokalle matematikerproducenten, skådespelaren som en gång var något, den alkade allt-i-allon som ringer och väcker filmarbetarna med frasen ”klockan är sju och fnaskena sover!” – som alla vittnar om författarens klarsynthet och människokärlek.

Här finns förstås också ett och annat internskämt som är svårt att dechiffrera utan att ha tillgång till femtiotalets Vecko-Journalen (den monumentale Yngve Gamlin fladdrar förbi som Brunte Gardin med en jargong kryddad av ”toppgrunka!” och ”råjsan – bråjsan – slinketebinketebong, plitteliplitteliplatt!”), men de stör inte mer än de obskyra referenserna i Simpsons.

Här finns också en frispråkighet som förvånar med tanke på att författaren ungefär samtidigt gjorde glada-Sickan-folkkomedin Med glorian på sned. En italiensk filmproducent värvar ett svenskt fnask från gatan till duken (”Kan jag väl, svarar hon. Om jag får hyggligt me kosing”) och Kurres äktenskap knakar på grund av bägge parters otrohet. Spriten flödar, gubbarna dreglar och Kurres föräldrar är snåla, missunsamma och känslokalla.

Hasse Ekman såg på livet som det var. Samtidigt vägrade han hänfalla åt unhappy endings och gymnasialt eländeskoketterande. Det slutar lyckligt. För en del. Vägen dit är ömsom sentimental, ömsom hjärtknipande, men hela tiden – och det här är ett av de mest underutnyttjade orden i svensk litteraturtradition – spirituell.

Myten om bögligorna.

Av Kalle Lind

den 2012-10-17

i blogg

Gardell och Simon Kaijser dröjer i SVT:s Torka aldrig tårar utan handskar ibland kvar vid åttiotalets aidsnojiga homofoba löpsedlar. Hade man låtit en teveserie utspela sig ytterligare trettio år tidigare hade man haft en guldgruva av journalistisk homohets att gräva ur.

Regissören Jonas Cornell hade för övrigt chansen med serien Apelsinmannen, som jag såg om häromsistens och blev lätt illamående av: så sent som 1991 valde man att blåsa upp femtiotalets Kejneaffär, homosexskräck och – tyder det mesta på – fullkomligt ihopfantiserade prostitutionsligor där ministrar och poliser höll varann om ryggen för att få tillgång till gossar på glid.

Femtiotalets Kejneaffär är en jävla märklig och rörig historia, men Göran Söderström och Fredrik Silverstolpe visar i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt (1999) att pastor Karl-Erik Kejne var en närmast psykotisk paranoiker som såg konspirationer hos alla som inte omedelbart trodde på hans historier om att varenda ungkarl runt omkring honom utnyttjade värnlösa pojkar i organiserade nätverk. Jonas Cornell och hans manusförfattare valde att låta Peter Haber som Kejne vara ett snällt och altruistiskt offer för existerande bögligor. För det må de väl skämmas så här tjugo år senare.

I verkligheten ledde ett koppel av poliser, pastorer, professorer och Vilhelm Moberg en gläfsande kampanj mot några hjälpligt anonyma män i förvaltningen, varav någon tog livet av sig och ministern Nils Quensel avgick under förnedrande former. Allt utifrån den inte helt underbyggda tesen att de a) var homosexuella, b) därmed köpte pojkstjärt och c) därmed träffades under rituella former för att bränna viktiga dokument och ge varandra åtråvärda anställningar.

Hade Apelsinmannen-gänget istället alltså valt att kritiskt granska hur femtiotalets etablissemang faktiskt såg på ”de homosexuella” – några år efter att homosexualiteten avkriminaliserats och istället sjukdomsstämplats – så hade man fått en väl så spektakulär, men bra mycket mer sympatisk skildring:

De homosexuella bildar ett frimureri, och detta kan även ge anledning till andra underliga företeelser. Det händer väl ibland att ett härskande politiskt parti favoriserar sina anhängare vid tillsättning av tjänster. Man kan nu göra det tankeexperimentet att en homosexuell innehar en nyckelposition när det gäller att tillsätta vissa tjänster. Det låter sig då tänkas att han på bekostnad av sakligheten medvetet eller omedvetet ger en likasinnad företräde. (Birger Sjödén, chef för Lövsta skolhem, i liberala DN 1950.)

Pastor Kejnes syn på saken är väl den, som alla rättänkande människor måste dela: det homosexuella problemet är främst en medicinsk fråga. Men det är också en samhällsfråga. En människa med den läggningen är sjuk, den saken är klar. Men därför har han inget privilegium på att utnyttja denna sin sjukdom till andra människors fördärv. Han har helt enkelt skyldighet att söka läkare för sitt onda likaväl som andra personer med för omgivningen farlig sjukdom har det. (Pingstkyrkans Dagen, 1950.)

Kunde alla detaljer offentliggöras, torde frågan, huruvida Sverge styrs av Humlegårdsherrar [dvs. män som cruisar i Humlegården, bloggarens anm.] anses med ja besvarad. När Humlegården nattetid spyr ut ett gäng pudrade och målade ynglingar, som ger kyrkliga och världsliga ämbetsmän råd i trängda situationer, då gäller det för alla med en gnutta rättspatos att hålla sig undan. (Syndikalistiska Arbetaren, 1950.)

Amerikanska säkerhetstjänsten uppges ha blicken öppen för att ”tredje könets” innästling i regeringskretsar är en ytterst farlig realitet. Hur är det ställt här i landet? (Arbetaren, 1950.)

Till detta ska också läggas att en av Kejnes tillskyndare, professorskan Britta Collinder, bildade ”Riksförbundet för svenska mödrar till försvar för landets barn mot homosexuella handlingar”. De hade bland annat för avsikt att arrangera ”rena”, dvs. garanterat bögfria, fritidssysselsättningar för ungdomar (däribland folkdans). Veterligt finns inte förbundet kvar.

Agraffer?

Av Kalle Lind

den 2012-08-29

i blogg

För några veckor sen fick jag för mig att verkligen gå till botten med vad som hände i Kejneaffären. Trots att de första händelserna som leder fram till rättsrötan utspelar sig redan 1936, när en anlagd brand på Krukmakargatan tar livet av ”statsrådet Quensels unga skyddsling”, så har ännu inte allt i denna skandal kommit upp till ytan.

Jag lade sålunda Kennedy, Palme, Estonia, 9/11 och Quick åt sidan för att ta tag i den röra som inkluderar predikanter, ”en homosexuell liga”, förgiftade apelsiner, planterade mordvapen, Vilhelm Moberg och Metamorfosgruppen.

Det gick i stöpet redan efter några timmar.

Kejneaffären är så invecklad att jag inte ens riktigt fattar vad det var som påstods ha hänt. Pastor Karl-Erik Kejne (namnet var taget) påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga – redan där tappar han nästan mig – som bland annat inkluderade statsrådet Nils Quensel, men också polischefer, Kejnes predikantkollegor, Stockholms biskop och fångvårdsdirektörer. Vilhelm Moberg blev omedelbart övertygad om att Kejne hade rätt.

Sen kontrar plötsligt stadsfiskal Otto Meijer med att Kejne själv var ”homofil” och i sin bostad ”övat homosexuell otukt” med en sjöman. Denne sjöman påstod sig ha glömt en monogrammerad kniv hemma hos Kejne, och raskt la sig några stadsfiskaler i bakhåll för att ta Kejne på bar gärning när sjömannen skulle återfå kniven. Det hittades dock ingen kniv. Tilltaget fick knappast Kejnes – eller Mobergs – paranoia att lägga sig.

Och Kejne fick också regeringen att tillsätta en utredning, Kejnekommissionen, som skulle gå till botten med det påstådda homosexuella nätverket på Östermalm. Kommissionen lämnar sitt betänkande 28 juni 1951. Dessa 323 trycksidor är grundkursen i Kejneaffären. Man bör sen fortsätta med Kejnes egna skrift Om dessa tiga … och gå vidare med hans lierade, professor Björn Collinders Rättsskandalen – PM till Sveriges folk. Och sen skrev Vilhelm Moberg minst två böcker i ärendet. Och då har vi bara dragit igenom det material som är på Kejnes sida.

Ytterst handlar väl hela affären om bögnoja. Homosexualiteten avkriminaliserades 1944 men levde alltjämt sitt liv i skuggorna. Unga manliga prostituerade – såna som Jan Myrdal fortfarande kallar ”stjärtgossar” – kom i kontakt med samhällspotentater som trängtade efter kärlek men var livrädda att avslöjas och skandaliseras. De utgjorde på så vis utmärkta offer för utpressning och mörkläggning. Deras motståndare fick gärna för sig att det var själva kärleken till män som gjorde dessa män moraliskt förkastliga.

Tillsammans med den parallella Haijbyaffären – där den mångbottnade figuren Kurt Haijby påstod sig ha en relation med Gustaf V, vilket gjorde att han först fick mutpengar och sen sattes på dårhus – legitimerade Kejneaffären homofobi och sköt fram homokampen ytterligare några decennier.

Hursomhelst: jag orkade alltså inte tränga så djupt in i skandalen som jag hade önskat. Jag strandade vid Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen (1983), ett välskrivet men udda dokument. Å ena sidan en roman – Stenberg redogör för samtal mellan Moberg och Herbert Tingsten som hon rimligen inte avlyssnat – å andra sidan dokumentär så till vida att de flesta figurerna bär autentiska namn.

Stenberg själv hängde på femtiotalet i kretsen kring Metamorfosgruppen, ett löst sammansatt kollektiv av poeter, narkomaner och marginalexistenser med den självförbrännande poeten Paul Andersson i centrum. Hennes liv kom under en tid att snudda vid de människor som Kejne anklagade för det ena och det andra. Det är oavbrutet fascinerande läsning, men jag får ofta läsa samma sida två gånger för att förstå alla implicita antydningar.

Följande stycke – som inte har direkt med Kejne att göra – fick jag rentav läsa fyra gånger. Och ändå begrep jag inte alls vad det är som händer. Paul Andersson, som har klart manipulativa drag, har dragit med sig Birgitta Stenberg hem. Han vet att hon är motvilligt förälskad i honom men tvingar henne ändå att sitta på en stol och titta på när han ligger med en Solveig. Solveig för in Pauls lem i sig och Paul pressar sig in. Då sker följande:

I nästa ögonblick stod jag handfallen på golvet med armarna utsträckta mot dem. Paul hade gett ifrån sig ett vrål, ett långt ihållande tjut av smärta. Han satt på hälarna och såg skräckslagen ut. Solveig tittade först förvirrat på honom, sedan skrattade hon till med bet sig i läppen.

– Visst fan, agrafferna …

Paul tittade på blodet i sin handflata.

– Du är ju inte riktigt klok.

– Jag är hemskt ledsen, Palle. Det var ju för djävligt det här …

– Skyll på agrafferna. Jag tror du skrek ändå, sa jag.

Innan vi gick därifrån fick de mig att lova att inget säga men vi hade inte varit nere på Ettan i mer än ett par minuter förrän Palle drog historien så att varenda en utom Solveig vrålade av skratt.

Jag riktar mig nu alltså direkt till er läsare med två frågor:

1) Vad fan är det som sker? Vad är agraffer och varför får de Paul Anderssons handflator att blöda? Jag anar att svaret kommer att göra mig illa till mods, men min nyfikenhet är ändå större.

2) Vem hade egentligen rätt i Kejneaffären? Svara med tjugofem ord eller mindre.

Semester i gubbens tecken 3: H.-K. Rönblom.

Av Kalle Lind

den 2012-08-08

i blogg

Mannen med det makalöst osexiga namnet Hans Krister Rönblom räknades en gång till ”de fyra stora” svenska krimiförfattarna. De tre andra giganterna var Stieg Trenter, Vic Suneson och Maria Lang. Idag är ingen av dem direkt brännhet, trots Den Svenska Deckarens segertåg runt Tyskland. H.-K. Rönblom – det var så han oftast hette på bokomslagen – är eventuellt svalast.

De fyra stora skrev alla i en brittisk tradition: skarpsinniga amatörer trillar över mord i idylliska svenska småstäder och pusslar – ännu 1955 hette det puzzlar – ihop scenariot. H.-K. Rönbloms hjälte är historieadjunkten Paul Kennet. Till sin hjälp har han sin syster/hushållerska samt sina tre pipor Sadrak, Mesak och Abednego. Dåtidens läsare, fostrade med söndagsskola och husförhör, kunde härleda referensen till Daniels polare i lejongropen.

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. En stadsbrand hade i behaglig tid röjt plats för den. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Jag befriades från min Rönblomoskuld under sommarens soliga dagar/sekunder. Det var, till skillnad från när jag förlorat andra oskulder, en angenäm upplevelse för alla parter. Sällan har jag känt mig så sällsamt urmodig.

Höstvind och djupa vatten är en typiskt titulerad Rönblomroman, placerad i nykterhetsmiljö i en fiktiv norrländsk småstad. Både nykterhetslogen och småstaden skildras med milt ironiskt överseende av någon som uppenbarligen sett dess insidor och baksidor.

Kulturen i Sundhamn satt i rektorsgårdens stora salong och drack te. Paul kände att han hade överhetens blickar riktade på sig. Han satt rätt upp och ner på en stol bredvid drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce.

Mordet är fullkomligt oblodigt, doftlöst och helt renons på detaljer om hur mycket hjärnsubstans som vällt ut, den girighet och den passion som gjort människor till brottslingar är aldrig mer än antydd. Samhället – det stora Samhället, som Sjöwall-Wahlöö förde in i Beckböckerna och som sen varit huvudföremål för svenska kriminalförfattares intresse – finns inte.

Det är endast och allena mikrokosmos och de små människornas förhastade snedsteg som skapat mördaren. När denne fått sitt straff är oron borta och lugnet lägrar sig på nytt. I fasadens sprickor sipprar för all del tidens syn på etnicitet och kön fram, men jag har svårt att avgöra om författaren kritiserar eller bara noterar.

”En opålitlig typ – det skulle inte förvåna mig det minsta om jag fick höra att han hade tattarblod i sig.”

Jag kan inte säga att det är orealistiskt – tvärtom gissar jag att Rönblom stått framför varje gisten träkåk han beskriver – men kanske är ordet jag söker ”naivt”. Vilket är paradoxalt, eftersom Rönblom samtidigt framstår som en genomskådare.

Ossian Viklund tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning.

Något mer otidsenligt än Rönbloms stillsamma tungan-i-kindenprosa och sardoniska iakttagelser om småstadsmentalitet torde inte finnas 2012. Ändå anar jag, utan att ha läst dem, att det är så här Läckberg och Vikeka Sten bygger sina böcker: amatörer, för all del backade av poliser i bekantskapskretsen, löser korsordsmord i idyller och lika mycket plats ägnas åt annat – hos Rönblom åt litterära anspelningar och Hjalmar Gullberg-citat, hos Läckberg åt maträtter och mäklarprosa – som åt mordet och dess bevekelsegrunder.

Varför inbillar jag mig trots detta att jag hellre läser några Rönblomvolymer till än ger mig i kast med Läckberg? Därför att jag förutsätter att Läckberg inte använder ord som ”oförtövat” och ”eljes”, att hennes mördare aldrig ser ”bekyttad ut” och inga rökmoln från hennes karaktärers cigarrcigaretter är ”större än tillförne”.

Och, givetvis, för att Läckberg med all säkerhet inte lägger in en fotnot med sidhänvisningar till varje ledtråd som strötts ut genom berättelsens gång.

Att läsa Läckberg skulle få mig att känna mig som en gubbe i ledet. Att läsa Rönblom får mig att känna mig som en gubbe i öronlappsfåtölj.

(Synnerligen läsvärd vidarefördjupning i två av de fyra stora finns här.)

Lättkränkta personer genom mediehistorien: Maj-Britt Baehrendtz.

Av Kalle Lind

den 2011-01-30

i blogg

Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio – som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette – en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF – Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: ”Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om.”

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen ”satt tätt som på en jumperbrud”, ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som ”chauvinism” dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten – vissa skulle säga ”såssarna” – hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.

Samma dag som NTF-galan sändes – den 6 december 1958 – blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: ”Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa”. På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz Tio år med TV, udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.

För Svitjod i dåtiden.

Av Kalle Lind

den 2010-11-23

i blogg

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mig cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mig Kar de Mummas bästa och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mig från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mig och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mig, som om hon trodde jag var en åttioårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik – skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre – för att ”få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år”.

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) – även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK – f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och med andra ord värd för mången testosteronosande släktmiddag – började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson – för övrigt storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse – var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mig, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt – ledare för De Ståndaktige – syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [—]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt.

Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson – Per Byxefäller – av sej hos Lennart Hyland – Lennart Ordsprut – samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men – som nu – att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mig i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dig.

TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Rena stenåldern.

Av Kalle Lind

den 2010-06-27

i blogg

Semester har den fördelen att jag och min fiancée får välja godnattlitteraturen eftersom min sexåring är för lat för att packa annat än sina sedvanliga tre kilo Marvel-gubbar. Den här gången blev det Barna Hedenhös, som han annars alltid rejectar när jag i vanlig ordning vill uppdatera mej på gammal skit.

Jag antar att Bertil Almqvists skapelse är någorlunda bekant för stofilgänget som irrat sej hit. Det rör sej alltså om en sorts anakronistiskt-pedagogisk lek med nutid kontra dåtid, inte alldeles olika Asterix i sina kopplingar mellan moderna arketyper och kontrafaktisk historieskrivning. Utan Goscinnys lysande effektiva berättande, ska tilläggas. Eller för den delen Uderzos exakta linjeföring.

Likheten med den lustige lille gallern finns för övrigt också i den något obearbetade synen på andra folkslag och inte minst på andra kön än de upphovsmännen själva råkade vara. Generaliseringar utgör så klart själva förutsättningarna för de flesta skämten, men det är likväl uppenbart att nutidens etnicitets- och genusdiskussioner inte nått Bertil Almqvists kristallkula runt 1950.

Naturligtvis är det pappa Ben och sonen Sten som är intresserade av teknik och äventyr medan mamma Knota och dottern Flisa främst intresserar sej för mode och dockor. Och naturligtvis är det nordbor som visar för indianerna hur de ska stridsmåla sej för att int utgöra röda skynken för de arga buffeltjurarna.

Men annars är det många gånger fyndigt – ibland riktigt fyndigt:

Och ibland mera sökt fyndigt:

Och att Eiffeltornet får vara ett äckligt högt torn med stenåldersnamnet Äckel-tornet eller att Köpenhamns Tivoli är trädstammar smorda med smör med namnet Tjo-vad-det-var-livat eller att Hedenhös bygger ett hus av stockar på en holme i Mälaren, är väl ungefär den nivå man själv hade lagt sig på i ett liknande projekt. Jag fnissar ganska mycket, på samma sätt som när jag lyssnar på en riktigt snillrik Karl Gerhard-kuplett. Humorn ligger lika mycket i att någon har orkat som i själva skämtet.

Riktigt intressant är att notera vad som ansågs vara common knowledge för den skolålder jag gissar att böckerna vände sej till när det begav sig. Kopplingarna mellan modeskaparen Christian Dior och ordet djur – varför modeskaparen på modet år 1957 f.Kr. så klart heter Diúr – var kanske uppenbara också för telningar 1957 e.Kr. Och att egyptierna är Nilens söner och därför heter Nilson funkar fortfarande.

Och givetvis behöver inte kidsen vara med på allt; poängen är ju många gånger att de ska fråga och sätta sina föräldrar på pottkanten. Icke desto mindre ser man att referensramarna här och var förskjutits. Stenåldersbarnen besöker ”Kålleborg” där skeppsredaren Banane den gamle visar dem de båda borgarna ”Kållen” (numera ”Lejonet”) och ”Ådan” (numera ”Kronan”) som ”urkållarna” byggt på bergknallarna.

Min son är född i Skåne och verkar, av de uteblivna skrattparoxysmerna att döma, ganska dåligt insatt i göteborgiana. Inte heller hans mor verkar ha järnkoll på Ane den gamle och Gustaf II Adolfs skansprydnader när hon mumlar sej förbi hans frågor.

Den kanske mest påtagliga tidsmarkören är för övrigt av helt annan art. Liksom Nicke Nyfiken glatt svingar sej in i djurparkens fångenskap i originalboken 1941, har varken Hedenhös-författaren eller bokkaraktärerna några problem med att fånga och döda djur för nöjes skull tidigt femtital.