Om Kalle Lind och andra gubbar

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:

I boken fanns en text som såg ut så här:

Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade Hus är gott, sa Oskar som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till ”Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar”.

I flera av de bästa barnböckerna – för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga – härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette På avigan). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sig till, det John Cleese kallar en sketchs ”inre logik”: står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det.

Vuxenböcker som rubriceras som ”surrealism” är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sig de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända – men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.

I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mig nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

Föregående

Ett lumpet personangrepp.

Nästa

Eleve Spanien!

10 kommentarer

  1. Heinrock

    Boken om Oskar och hans egensinniga diet var min absoluta favoritbok som liten! Har sökt efter den då och då i vuxen ålder, men ännu inte funnit den. Tar det här som en påminnelse att återuppta jakten!

  2. dr. No

    Ja, det var värst vilka höga hästar som plötsligt dök upp som från ingenstans här igår. För övrigt har jag alltid också gillat oskar.

  3. Heliokles

    Tycks vara en uppfriskande knasig bok. Enda invändningen är kanske att titeln är något för avslöjande!?

    Och att du får signerade examplar av författaren själv kan ju inte tolkas annat än positivt!

  4. Heliokles

    Och skriver du politiskt färgade inlägg Kalle, och har en blogg med kommentarer,så är det väl ganska väntat att du får politiska kommenterar på det?

    Sysslar man med humor är det värsta som kan hända att folk läser något annat. Det är bara torrbollar som kritiserar humor.
    Men politiska åsikter är ju liksom till för att kritiseras!

    Själv skickar jag gärna ett mail till Elin Kling. Men vad ska jag kritisera henne för som hon inte tolkar som en komplimang? Att hon är ytlig och klädfixerad? Eller att hon skriver IT med stora bokstäver utan att det betyder "informationsteknologi"?

    God Jul!
    Heliokles
    u p a

  5. Schibbye

    Jag har faktiskt kvar mitt gamla exemplar av "Hus är gott, sa Oskar". Jag är född -74 ska jag väl tillägga. När jag var liten tyckte jag visserligen att Oskar var lite knasig som åt rivningsmaterial, men det var konstigare ändå att han INTE ville ha pannkakor med sylt.

  6. Arrug Slahmag

    Den där boken är en svensk klassiker. Sköna teckningar i 70-tals stil ala Ulf Löfgren. Gillade den mycket som som barn.

    Hoppas du skrev ett fint tackkort till författaren!

  7. Spiring

    En av mina favoritböcker som (litet) barn också, tillsammans med böckerna av Hellsing/Ströyer.

  8. Anonymous

    Underbar bok som jag fick på min fyraårsdag 1971 och nu är det min fyraåriga dotters favoritbok! Jag hittade dessutom boken om FARFARS sköna liv på vinden i sommarstugan i somras, den lockade fram många sköna skratt…

  9. pn

    Kaianders Sempler…marvellous.

  10. Lena

    Hej Kalle, väldigt bra blogg!
    Har nyss läst din pocket om Proggiga barnböcker och såg att du skrivit om Larserik Eriksson här. Han har gett ut en annan mycket proggig barnbok som heter ”Historien om den vita älgen Knut”.
    Du hittar den här http://lenasvalforshedin.se/2013/life-family/70-talets-barnbocker-den-vita-algen-knut/

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén