Om Kalle Lind och andra gubbar

Clownen med ett leende bak masken.

Den gångna sommaren ägnade jag de där korta perioderna mellan blöjbyte och vredesutbrott åt PG Wodehouse. Det slog mig att jag aldrig läst honom, beställde vad jag tyckte var några volymer från nätantikvariaten och satt plötsligt med ett tjugotal böcker i en trave framför mig. Det är fortfarande bara bråkdelen av en pyttebit av hans produktion; Wodehouse ägnade merparten av sina nittiotre år åt att skriva välformulerade finurligheter.

Jag vet inte i vilken utsträckning Wodehouse läses idag, men innehållet är lika relevant idag som när det skrevs. Det vill säga inte alls. Historier om olika earlar och goddagspiltar som passas upp av verserade betjänter och vräker sig i lädermöblerna på herrklubben har så klart aldrig riktat sig till Folket. Förutsatt att Folket inte har humor och vill ha den stimulerad. I så fall är Wodehouse lika angelägen nu som nånsin.

Det är ett gammalt Hasse Alfredson-citat som kommer till mig när jag läser: ”Jo, man är väl en clown. Fast inget sånt där med att bakom masken gråter clownen. Bakom min glada mask döljer sig ett glatt leende” (1979).

För den som sett Hasse Alfredson nån gång under de sista tjugofem åren röjer väl det där citatet mest en bristande självinsikt. Däremot känns det som en passande beskrivning på Wodehouse. Fanns det nånstans smärta eller svärta i Pelham Grenville Wodehouses föreställningsvärld, så dolde han det väl.

I Tack Jeeves! – en bok som har vissa yttre likheter med Jeeves klarar skivan, Allright Jeeves och Bravo Jeeves – anställer berättaren, den lagom begåvade men älskvärde rikemansslyngeln Bertie Wooster, den bolsjevikiske revolutionären Brinkley som ersättare för den plikttrogne betjänten Jeeves:

Jag hade ända sedan han kom sökt upprätta något hjärtligare förbindelser med mannen men utan att lyckas. Till det yttre var han idel aktningsfullhet, men man kunde se, att han inom sig ständigt gick och ruvade över den kommande sociala revolutionen, och att han betraktade Bertram som en tyrann och förtryckare. […]

Han sade ingenting, bara betraktade mig, som om han stod och tog mått för min lyktstolpe. […]

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse, varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Och där har vi nog inte bara Bertram Woosters, utan också PG Wodehouses, världsbild i ett nötskal. Varför dyster när man kan vara glad? Varför se livet som en jämmerdal när man kan se det som en Mumindal?

Under kriget – the last great war – hamnade Wodehouse i tyskt interneringsläger i Belgien. Det var antagligen ingen festlig plats att hänga på, särskilt inte om man som Wodehouse var van vid en avslappnande tillvaro på något större gods. Hans dagboksanteckningar mer än antyder en plågsam tid, men hela tiden betraktar han eländet genom ett humorfilter:

Uppställning 7.30 i morse. Kl. 9, 10 och 11 uppställning igen och på eftermiddagen en till. Sandy Youl säger apropå detta evinnerliga uppställande att om han har tillräckligt med pengar efter kriget, så tänker han köpa sig en tysk soldat och ha honom i trädgården och räkna honom sex gånger dagligen.

Över huvud taget finns det inget tillfälle i livet då inte PG Wodehouse kan plocka fram ett Shakespeare-citat, vända upp och ner på det och krydda med en välfunnen liknelse och därigenom skänka situationen ett uns av wit och värdighet.

Man kanske kan anföra mot Wodehouse att om alla vore såna så skulle världen kanske inte ha elektricitet, motorvägar och automatkarbiner. Inget ordentlig handtag skulle tas och inga storstilade planer skulle fullföljas i en värld där alla satt och konverserade varann med lite för många bisatser. Man kan också parafrasera Skorpan Lejonhjärta: ”Om alla vore som Wodehouse så skulle det inte finnas nån ondska”.

Och för er som sitter och läser och tänker ”vad fasen, läser karln Wodehouse på svenska?” så ber jag att få citera David Nessle.

Föregående

Ett i raden av alla dessa hedersuppdrag.

Nästa

#komikergate.

9 kommentarer

  1. Petter Bragée

    Wow. Jag som alltid läst Woodhouse med en diffus skamkänsla kan nu skaka av mig den för gott. Du formulerade ju pecis det jag alltid undrat. Varför jag gillar en sorglös överklassnubbe. Tack.

  2. Katarina

    Kravet från omgivningen att läsa på engelska är orsaken till att jag själv läst alldeles för lite Wodehouse (dock tillräckligt för att uttrycket ”ginger-haired fathead” skulle fastna i hjärnan för all framtid). Skönt att få reda på att det funkar på svenska också!

  3. Thomas Lundgren

    Birgitta Hammar förtjänar att hyllas.

    Det gör även den nästan helt bortglömde tecknaren Georg Beverloo som i sann Wodehousesk anda lät en av sina otaliga lorder (han ritade några) utbrista till sin son vid middagsbordet:
    ”Min son, om du nödvändigtvis måste diskutera ’konsten att få fart på brudarna i sängen’ så gör det som en gentleman: vid en konjak i biblioteket.”

  4. Peregrin "Perra" St. John - Dox

    ”Varför se livet som en jämmerdal när man kan se det som en Mumindal?”

    Intressant, men hur är Mumindalen glad? Jag är tveksam.
    Undrar hur ett möte mellan Tove Jansson och Hr. Wodehouse skulle ha tett sig? Sniff hjälper Mumintrollet att slippa gifta sig med Snorkfröken? Muminpappan bosätter sig på soffan på sin klubb?

  5. Kalle Lind

    Peregrin ”Perra” St. John – Dox: jag tänker mig Mumindalen som en plats där farlighet hotar, där hatifnattarna oförklarligt och skrämmande glider förbi, där Mårran kan dyka upp och frysa marken, där melankolin finns om hörnet, men där idyllen samtidigt är ständigt tänkbar och alla problem kan lindras med hallonsaft. Men visst, bilden kanske inte håller för närgranskning.

  6. Peregrin "Perra" St. John - Dox

    Ja, kanske det, om det är illusorisk idyll eller inte beror väl på hur man analyserar det hela, och kanske på hur många glas vin man tagit vid sagda tillfälle. För att återgå till Wodehouse, har du sett tv-serien med herrar Fry och Laurie i rollerna som Jeeves och Wooster? Klart sevärd 🙂

  7. Theo

    Om du till äventyrs inte läst den är George Orwells essä om Wodehouse (närmast föranledd av just den tyska interneringsepisoden, efter vilken Wodehouse var kontroversiell för kanske första gången i sitt liv) läsvärd:

    http://orwell.ru/library/reviews/plum/english/e_plum

  8. Erik Eriksson

    Ett e för mycket i Grenville. Annars instämmer jag i alltsammans. /nörd.

  9. Kalle Lind

    Peregrin ”Perra” St. John – Dox: jag har sett Fry och Laurie och har den på dvd. Jag tycker om den, mest för Frys skull och i någon mån miljöernas. Det uppenbaras dock att den stora styrkan hos Wodehouse är gestaltningen, språket, metaforiken, snarare än storyn. Eller ens personteckningarna. En del av genialiteten finns kvar i replikerna, men överlag så känns det inte lika självklart för mig att engagera mig i tjugotalets brittiska aristokrati när det är teve som när det är bok.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: