Om Kalle Lind och andra gubbar

Deleted riksdagsman: Valter Åman.

I gömmorna hittar jag utkast, anteckningar och nästan färdiga texter ämnade för boken 52 festliga riksdagsledamöter. Den här, om sossarnas förhållande till monarkin, skulle nog ha förtjänat sin plats om jag bara orkat skriva den färdigt.

Alla partier sin barlast: Moderaterna drogs länge med de gamla överstarna på öfre Östermalm som ville låta militären tvångsklippa skolungdomen, Vänsterpartiet har kommunisterna som fortfarande inte riktigt vill gå med på att Kuba är en diktatur – åtminstone inte mer diktatur än USA! – och Kristdemokraterna har frimicklarna som envisas med att tycka illa om bögar också offentligt.

Kort sagt: de som är mest besvärande för partierna är de där som enträget fortsätter att tycka det som står i partiprogrammet.

För socialdemokraternas del handlade det länge om republikanerna. När SAP bildades 1889 utsåg man fyra tydliga huvudfiender: svärdet, korset, penningpungen och kronan. 1911 skrev man in ”republik” på första sidan i partiprogrammet. Där har det sen stått kvar, som en lustig kvarleva från forna tider, som ett museiföremål, som en påminnelse om hur tokigt man tänkte förr i tiden – och på så sätt påfallande likt själva monarkin.

För med tiden fick ju sossarna makten i Sverige. De kom till och med att regera landet, ensamma eller tillsammans med partier som var beredda att tycka likadant som de, under mer än halva 1900-talet.

Ändå fanns alla fienderna kvar och tilläts rentav växa: försvaret fortsatte ligga i vassruggarna och spana mot Sovjet, statskyrkan fortsatte arrangera skolavslutningar, kapitalet fortsatte växa i Wallenbergs pengabinge och kungen fortsatte kalla till konselj och ta emot blommor från små barn.

Fortfarande under sextiotalet svor nyblivna riksdagsledamöter en ed där de lovade att ”städse vara min rätte Konung, den stormäktigste furste och herre Gustaf VI Adolf huld och trogen” och att ”med liv och blod försvara det konungsliga väldet”. Det kändes säkert udda för många av de riksdagsledamöter som tillhörde det där partiet som hade republikkravet på första sidan i partiprogrammet.

Den där meningen i partiprogrammet var liksom … besvärande. För trots att sossarnas maktställning bara blev starkare och starkare satt kungen kvar, under andra världskriget dessutom en direkt tyskvänlig kung som skrev brev till Hitler och gratulerade honom för framgångarna på östfronten (för er som har gått i den moderna svenska skolan: han hette Gustaf V, vilket uttalas ”Gustav den femte”).

Hur hävda att man är för republik och ändå sitta vid makten utan att införa republik? Kan man kanske hålla handen över den där meningen varje gång man visar partiprogrammet? Kan man ändra så att man är för monarki? Men strider inte det mot allt det där andra med frihet och rättvisa som man står för? Kan man kanske göra kungen till sosse?

Dessutom fanns ett glapp mellan teori och praktik vad gällde grundlagen. Trots att parlamentarism – principen om att regeringen ska ha folkrepresentationens (riksdagens) förtroende – börjat införas 1917 och sen successivt förfinades så att till och med kvinnorna och samerna fick rösträtt, sa grundlagen länge något annat.

Fram till 1974 verkade svenskarna formellt under 1809 års regeringsform. Denna grundlag – en av Sveriges tre heligaste lagar, höjda över alla andra regler och paragrafer – undertecknades av Karl XIII (för er som gått i skolan efter 1970: det uttalas ”Karl den trettonde” och han är i övrigt bara känd för att inte vara känd för nåt).

Där står att läsa att ”vi Carl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, &c. &c. &c., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Ditmarsen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst &c. &c., göre veterligt” bland annat att Sveriges rike ska styras av en Konung (1 §), att Konungen alltid ska vara av den evangeliska läran (2 §), att Konungens Majestät ska hållas i helgd och vördnad (3 §), att alla regeringsärenden ska föredragas för Konungen och där avgöras (7 §) och att Konungen har rätt att starta krig eller sluta fred sedan han bara redogjort planerna för statsrådets samtliga ledamöter (13 §).

De där orden hade ganska lite med den politiska verkligheten att göra. Det insåg också den socialdemokratiska ledningen. Det fanns nånting juridiskt skört med att ha en grundlag som i praktiken skulle tas med en nypa salt. Och en klackspark.

Inom de egna leden haglade motionerna till varje sossekongress om att det började bli dags att efterleva partiprogrammet. Ledningen anade att det skulle vara känsligt att helt plötsligt börja stå för vad man tyckte: kungamakten hade en särskild plats i menighetens hjärta och på deras utedass.

Man valde till slut den väg som politiken gjort till sin huvudfåra: man tillsatte en utredning. Och sen lät man den utredningen utreda i två decennier. Därefter lät man allt vara som innan, fast nu officiellt.

Han som höll i klubban när det slutligen fastslogs hette Valter Åman och var socialdemokrat, van att förhandla, kompromissa och slutligen få sin vilja igenom.

Det var troligen ingen slump att just Valter Åman fick uppdraget. Han var en sån som trodde mer på det handfasta – fackliga regler – än det ideologiska. Det fanns delade meningar om huruvida han alls läst partiets program. Det kan ha varit så att han beställde det men så fastnade det hela i byråkratin och han tänkte regelbundet att ”just det, jag skulle ju ordna fram ett sånt däringa partiprogram, får absolut inte glömmas!” och så gick åren.

Valter Åman samlade ett gäng meningsmotståndare med samma mening som han själv i Torekov 1971. Där åt de god mat, drack god dryck och bestämde att den där kungen trots allt var ganska festlig.

”Han gör ju ändå inget annat än inviger motorvägar och samlar på medaljer, och till slut tröttnar väl folk på honom. Om vi bara tar ifrån honom all makt men låter honom behålla operettkostymerna och sagoslotten så ska väl alla vara nöjda. Utom de där ideologerna förstås, men varför skulle vi börja bry oss om dem nu?”

Föregående

Proggiga barnböcker del 45: Sprätten på toaletten går för långt!

Nästa

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

12 kommentarer

  1. Fredrik

    Ååååja, 1971 hade väl kungen inte mycket till polisonger att tala om? Inga därefter egentligen, heller…

  2. Urban

    Tack för denna upplysning. Återigen är jag en klokare och mer road man.

    Men bilden föreställer väl inte Gustav IV? Nog för att denne var utsatt för antirojalistiska påhopp men ändå.

    (ok, lite väl mycket felfinneri att lägga sig i vad blogginnehavaren kallar sina bilder men jag tyckte jag skulle säga det innan någon annan sade det.)

    U.J.

  3. Gubben Far

    Paragraferna var ju föråldrade sedan länge. Redan midsommaren 1941 räckte det med att kungen redogjorde för sina planer att inte starta krig för en enda medlem av statsrådet, Per Albin Hansson, och det gjorde tillräcklig verkan. Men kungen fråntogs sin makt och dog 1973, regeringsformen moderniserades så att texten stämde med verkligheten, och sossarna förlorade valet 1976. Nästan som det skulle finnas ett samband.

  4. Holger

    På sin höjd hade kronprinsen polisonger 1971. Gustav VI Adolf hade nog aldrig grytlappar i ansiktet. Gustaf har väl, och ska väl, uttalas Gustav?

  5. Wulfahariaz

    På tal om f och v vill jag bara meddela att ”öfre” tidigare var den korrekta stavningen av ”övre”.

  6. Spiring

    Nu är du orättvis mot Karl XIII. Han är också känd för att vara en kruka bland lejon.

  7. Kalle Lind

    Aahhh! Fall på eget grepp! Felfinnarmaffian anfaller! Jag skrev ju uttryckligen att det inte var en färdig text – därmed inte heller slutkorrad. Men jag ändrar, herrar besserwissrar. (Att det blivit ”Gustav IV Adolf” beror nog på vad någon annan döpt bilden till från början dock. Tror jag. Annars fingerslintning.)

  8. Gustav

    När kungen lever stavar han med f, när han är död stavar han inte alls, men de som vill skriva om honom ska då stava med v. Appliceras även på andra Kungliga Namn där så går: Carl-Karl, Oscar-Oskar och så småningom även Victoria-Viktoria. Hur det ska gå med stackars Estelle när den dagen kommer vet nog inte ens Magdalena Ribbing.

  9. Gustav

    För övrigt verkar regeln endast gälla de som faktiskt bestiger tronen. Kungens pappa kom ju aldrig så långt och han omskrivs sålunda Gustaf Adolf.

  10. Kalle Lind

    Gustav: notera att jag skrivit att kungen ”hette Gustaf V”. Preteritum!

  11. Gustav

    Aspelut. Mitt inlägg triggades bara av min lust att fläka ut mina trivia-kunskaper till allmän beskådan, inte av eventuella bokstäver i en eventuell blogg.

  12. Henrik

    Problemet med republikanerna är ju att de inte ens kan enas om vilken republik de vill ha.

    De har heller aldrig kunnat göra republiken ”festligare” än vad monarkin verkar vara. Monarkin innehåller lite mer glitter.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: